Ni har väl inte glömt

... att idag är J.K. Rowlings OCH Harry Potters födelsedag?
(Jag har ännu inte riktigt förlåtit världen för att Hogwarts inte finns på riktigt.)

Sånt här borde vara olagligt

Jag upptäckte nyss att min bok Dorian Grays porträtt som jag köpte för 75 spänn på ett antikvariat är en del i en klassikerserie. 2007 sålde Expressen 30 klassiker, en ny varje vecka - för 60 spänn styck.

Tänk nu om jag hade sett detta år 2007. Hur snygg kunde inte min bokhylla ha blivit med 30 böcker som bildar porträtt av författarna när man har dem i rätt ordning? Titta bara på bilden!

Det är dessutom författare som inte går av för hackor. Selma Lagerlöf, John Steinbeck, Franz Kafka, Karin Boye, Thomas Mann, Herman Hesse, August Strindberg, Albert Camus - listan tar aldrig slut.

Och nu sitter man här som ett fån och önskar att man hade alla de här böckerna. Jag är bara fem år försenad.

Veckans recension: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt är en bok jag velat läsa väldigt, väldigt länge. Oscar Wildes kvickhet, intelligens och humor har tilltalat mig ända sen jag först upptäckte alla citat och epigram som han är upphovet till, och med det har intresset för hans liv och verk väckts. När jag dessutom insett att han är en stor inspirationskälla för coola människor som Morrissey och Stephen Fry, så är det ju stört omöjligt att inte vilja läsa mer av honom.

Det enda jag förut läst av Wilde är hans fantastiska spökhistoria Spöket på Canterville, som är hysteriskt rolig, sorglig och vacker på samma gång. Men Dorian Grays porträtt är nog det verk som man täker på först när Wildes namn kommer upp.

Boken handlar om den unge, överjordiskt vackre Dorian Gray, och det porträtt som hans vän målar av honom. När Dorian får se porträttet blir han förtvivlad vid tanken på att den unge mannen på denna tavla alltid kommer förbli ung, medan han själv måste åldras och bli ful. I ett anfall av ångest och avundsjuka mot tavlan, uttalar Dorian en vädjan om att förhållandet ska bli det omvända – att porträttet ska åldras i hans ställe, medan han själv får behålla sitt utseende. Hans önskan går i uppfyllelse, med fruktansvärda konsekvenser för Dorian själv.

Till en början tilltalade den här boken mig främst för att jag gillade idén med en tavla som åldrades i huvudpersonens ställe. Det är precis den här sortens ganska subtila övernaturliga inslag som jag gillar. Men när jag läste boken insåg jag alltmer att det här inte är en bok som cirklar kring de övernaturliga inslagen, utan en bok som fokuserar på en människas fall från att vara en oskyldig, ren själ till att bli en monstruös, hemsk människa. Det är en ganska filosofisk bok som använder det förhäxade porträttet som en språngbräda in i den mänskliga själens mörkaste vrår.

Dorian är en väldigt intressant huvudkaraktär eftersom vi får följa honom från dess att han är en oskydlig, oförstörd yngling till det att han blir en genomrutten och obehaglig själ. Medan man läser inser man långsamt vilken hemsk människa han börjat förvandlas till, med sin narcissistika egoism och förödande livsfilosofi. Porträttet som han låst in är det enda beviset för vad han egentligen är, och den version av honom som ser på honom från tavlan är hans ständiga plågoande som han inte kan fly ifrån. Han omger sig med vackra saker som för att försöka dölja hur smutsig och ful hans själ är, men kan inte komma undan.

Själva idén bakom boken och intrigen tilltalar mig väldigt mycket, men samtidigt finns det saker med den som inte riktigt fungerar för mig som läsare. Enligt boken ristas de synder man begår in i ens ansikte och sätter fysiska spår på ens kropp. Därför fungerar Dorians vackra yttre som en försäkran om att han är en god person. För mig funkar inte riktigt det sättet att se på saker – som om alla vackra personer är goda, och alla fula är hemska, vidriga människor. Så är det ju inte, och det underminerar hela bokens grundidé.

Men bortser man från detta tycker jag absolut att boken är bra. Den är visserligen lite svårläst och utdragen i sitt skrivsätt, men så är den också skriven 1891. Man förväntar sig det av en så gammal roman. Dessutom vägs det upp av hur rolig den stundvis är. Oscar Wildes humor och kvickhet lyser verkligen igenom, särskilt då karaktären Lord Henry är närvarande. Lord Henry är en viktig influens för Dorian och kanske i viss mån anledningen till hans förfall, men gud, så rolig han är. Han talar nästan utselutande i paradoxer och har ett uttryckssätt och idéer som var extremt kontroversiella när boken först trycktes. Idag är de kanske desto tamare, men de har inte mist sin kvickhet. Det är också intressant att inse hur många av relationerna i boken som kan tolkas som homoerotiska. Oscar Wilde var ju själv homosexuell, och med den vetskapen är det nästan omöjligt att bortse från de homoerotiska undertexterna.

Sammanfattningsvis var Dorian Grays porträtt mer filosofisk och begrundande än vad jag trott, men också väldigt, väldigt intressant. Jag förstår att den orsakade uppståndelse i dåtidens England,  och mycket i den känns väldigt modernt än idag. Den är också väldigt  humoristisk på sina ställen, på ett väldigt brittiskt och aristokratiskt vis, vilket bara gör det hela roligare. Att den är så tunn bidrar till att göra den lättläst. Jag gillar den för den brittiska, nästan Sherlock Holmes-aktiga stämningen i det dimmiga London, och samtidigt för att den tar upp det mörka allvaret i själens förfall utan att vara särskilt moralisk. Det är absolut en läsvärd bok.

”The Picture of Dorian Gray”, 1891

Dorian Gray

Ligger i solen och läser Dorian Grays porträtt idag.

"en av dessa drömlösa nätter som gör oss nästan förälskade i döden".

Åh, Wilde.

Alex Reads

Om Alex Day inte läser 50 Shades of Grey för sina tittare vet jag inte vad jag gör. Hans Alex Reads Twilight är nämligen något av det roligaste jag sett. Det här, mina vänner, kan bli kul.

Veckans recension: Linas kvällsbok 1 & 2 av Emma Hamberg

Jag läste Linas kvällsbok för första gången när jag själv gick i högstadiet, men det var ett tag sedan och jag har glömt det mesta, även om en del fraser hängt kvar – det är ju en himla rolig bok. Sen kom tvåan ut och jag orkade liksom inte riktigt bry mig. Förrän nu, när det är sommar, min syster har köpt båda böckerna i kombinerad pocketupplaga och jag kunde inte låta bli. Jag minns ju att jag tyckte väldigt mycket om den.

Det gör jag fortfarande. Lina är 15 år, och oroar sig för att hon är okysst och oskuld och tycker att hon är ointressantast och fegast i världen. Hon hänger bara efter sin kompis Thea som hon alltid gjort. Snygga, populära Thea, som är lika falsk som hon är snygg. Thea fixar ihop Lina med en gymnasiekille, den hockeygalna Danne. Och Lina får prova på hur det är att ha en pojkvän, att kyssas och att ha sex. Men hon kommer på att hon egentligen inte vill. Hon vill inte vara tillsammans med Danne. Hon vill inte ha sex med honom. Hon vill faktiskt inte ens vara kompis med Thea längre, som bara ser ner på henne och utnyttjar henne. Egentligen skulle hon vilja vara ihop med den där skitsjuan som börjat samma år, den töntiga lilla killen som bara är tretton år och som går runt i manchesterbyxor. Men man kan ju bara inte bli ihop med någon som han. Eller kan man?

Den första boken är en ganska fin berättelse om en tjej som tar mod till sig och hittar sig själv, tills hon vågar göra de saker som hon faktiskt vill och vänder hela sitt fejkade liv till en sanning hon själv vill leva. Det är en bra bok, på flera sätt. För det första är den grymt rolig. Man känner igen sig så väl i Lina, och jag misstänker att man kommer göra det även om man läser den här boken när man är fyrtio. Alla som är eller som någon gång varit tonåriga tjejer har mycket att hämta ur Linas kvällsbok. Och det är skönt att läsa en ungdomsbok för tjejer som inte handlar om våldtäkt, ätstörningar eller självskadebeteende. För en gångs skull har vi en vanlig tjej i en vanlig svensk håla med helt vardagliga problem att brottas med. Det är så viktigt att visa att det finns sådana tjejer också, som är alldagliga, som ljuger, mår dåligt, är glada, tittar på tv och gillar kåldolmar. Linas kvällsbok visar tydligt att det är okej att göra misstag, det är okej att må dåligt, men det är inte okej att kväva sig själv för att passa in. Jag tycker att Emma Hamberg målar upp en slags förebild i Lina – inte en idol, men en tjej som klarar av att hantera saker även om de är jobbiga, en tjej som är lik en själv och som får en att tro lite mer på sin egen kapacitet. Det är bra gjort och det behövs.

Andra boken, som heter Linas kvällsbok – två killar och ett hjärta, är en direkt fortsättning. Här ska Lina börja gymnasiet, ett fint djurbruksgymnasium där hon ska bo på internat och lära sig köra traktor och klippa får. Men hon vill inte åka. Hon vill stanna hemma med sin underbara Ivar. Hur ska hon klara av att tvätta, laga mat och bo själv? Med främlingar?

Väl på Bramheds gymnasieskola får hon nya kompisar, även om hemlängtan är svår. Hon lär känna Zinat, en galen och gullig tjej som bor i samma hus, Mimmi som verkar så himla cool, de två depprockiga tvillingarna Ann-Louise och Anna-Lena, flera andra och så förstås Kevin. Kevin som är så himla snygg och så himla farlig. Som är arton år och ändå går i ettan. Det går rykten om att han röker hasch och gör inbrott, och det finns något svart i hans ögon. Tjejer dras till honom som till en magnet, och Lina är inget undantag, även om hon stretar emot så gott hon kan. Hon har ju Ivar! Finaste Ivar hemma i Rödköpinge. Men ju mer hon umgås med Kevin, desto mer osäker blir hon. Kan man älska två personer samtidigt? Vad ska hon välja – det trygga eller det farliga? Den cellospelande söta Ivar eller den kriminelle, sexige Kevin?

Trots undertiteln på den andra boken som känns lite väl Eva & Adam-aktig, och trots att man valt att sätta det fula filmomslaget till den dåliga filmatiseringen på framsidan av boken, så är även tvåan himla bra. Den är hysteriskt rolig och hysteriskt sorglig. Den är ärlig och opolerad på en tonårings sätt, och precis som i den första boken märker man tydligt hur Lina mognar och tar sig själv och sina känslor på större allvar.

Med sin humor, höga igenkänningsfaktor och ett lätt, flytande språk tycker jag de här två böckerna är perfekta ungdomsböcker. Visst finns det en del svagheter, men vad fan. De kunde jag inte bry mig mindre om. Som man kan vänta sig är boken (eller böckerna, de är ju två från början) skrivna i dagboksform. I vanliga fall tycker jag dagboksform riskerar att bli långtråkigt, men icke i Linas kvällsbok. Det är rungande dialog ändå, det är illustrationer, humor och känsla så det dryper om det. De här två böckerna tycker jag att alla som någon gång varit eller är tonåring ska läsa. Det är så kul, det är så bra, det är så uppfriskande. Det känns sant och ärligt och gripande. Nej, boken är ingen årets höjdare, eller augustprisvinnare, men det behöver den inte vara. Den visar att det är helt okej att inte vara perfekt, om man bara är ärlig. Och det räcker.

”Linas kvällsbok 1&2”, 2007

Mystisk Jekyll/Hyde-bok... hjälp?

Och fynden från loppisen inkluderar Geralds lek av Stephen King, som jag inte läst, Eldfödd som jag läst men inte haft förrän nu, Linas kvällsbok av Emma Hamberg, Nalle Puh av A.A. Milne från 1961, Dödssynden av Harper Lee, mitt femte exemplar av Skriet från vildmarken av Jack London, ett underligt exemplar av Robert Louis Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde, och en fantastisk liten bok med blanka sidor som någon skrivit hälsningar i - i början på 40-talet.

Skriet från vildmarken och Dr. Jekyll and Mr. Hyde köpte egentligen mest för att omslagen var coola och jag skulle vilja försöka rama in böckerna som tavlor. Den översta fylla-i-boken ska jag skriva mer om sedan, för jag tänkte presentera den närmare som en Pärla ur hyllan.

När det kommer till Dr. Jekyll and Mr. Hyde, så är det något av det märkligaste jag sett. Boken har nämligen den engelska texten i stor stil, och en (typ) svensk översättning undertill, men det är bara en liten del av orden som faktiskt är översatta. Resten är bara rader av nununununu. Om någon har en aning om vad som pågår med nunununununu-andet, så upplys mig gärna, för jag är enormt förvirrad över vad det kan vara bra för, och det finns ingen förklaring på själva boken.

Är det ett konstigt feltryck? Är det meningen att det ska se ut sådär, sida upp och sida ner genom hela boken? Skulle vara kul att veta varför den ser ut såhär!

Antikvariatsfynd

Titta vad jag hittade på Antikvariat Kim i Malmö! Två Stephen King-böcker som jag inte läst (ja, de existerar faktiskt) och Dorian Grays porträtt som jag varit på jakt efter jättelänge. Har börjar läsa den direkt, och jag tycker verkligen om den än så länge.

Och ja, nu har jag 53 böcker av King. Jag håller räkningen.

Idag ska jag dessutom på loppis i Janstorp, så förhoppningsvis kommer jag hem med lite fler böcker innan dagen är slut.

Heta killar läser också böcker

Hahaha, jag hittade nyss en tumblr-blogg som heter Hot Guys Reading Books, som för att visa att sådana killar alls existerar. Folk skickar in bilder på snygga killar och deras böcker. Enjoy. http://hotguysreadingbooks.tumblr.com/

Veckans recension: Matilda av Roald Dahl

Matilda är en bok som länge tilltalat mig, trots att jag inte läst den. Jag såg filmatiseringen i skolan när jag gick i mellanstadiet, och även om jag inte minns särskilt mycket av filmen, så kommer jag ihåg att jag tyckte om den och att hela klassen verkligen gillade handlingen.

Efteråt har Dahl satt sig fast hos mig som en författare jag borde läsa något av, men det har aldrig blivit av. Han figurerade i utkanten av de böcker jag läste som barn, men har aldrig riktigt hittat vägen in. Länge ville jag inte läsa något av honom, av den anledningen att jag sett James och jättepersikan som barnprogram och tyckte det var något av det läskigaste jag sett. Jag har länge haft uppfattningen av att Roald Dahl är närapå surrealistisk och absurd i sitt berättande, något som jag ibland kan tycka är om inte skräckinjagande så åtminstone obehagligt.

Men så har man ju sett Johnny Depp i rollen som Willy Wonka och tänkt att jo, man måste ju nästan läsa Kalle och chokladfabriken. Och Häxorna som man hört så mycket om. Och så naturligtvis Matilda, som handlar om en flicka som läser och som man alltså kan identifiera sig med.

Liksom i många barnböcker är Matilda som huvudperson det där speciella, utvalda barnet som inte riktigt passar in i sitt sammanhang. Hon är ett underbarn, fantastiskt intelligent och ändå inte alls självbelåten. Hennes ointelligenta, vidriga föräldrar ogillar henne, och hon lär sig läsa alldeles själv redan vid fyra års ålder och tar sig till biblioteket för att låna svåra, komplicerade böcker långt innan hon börjar skolan. När hon börjar där får hon en underbar lärare vid namn Sara Honung, och allt vore frid och fröjd om det inte var för den hemska rektorn, fröken Domderarsson. När Matilda upptäcker att hon har övernaturliga krafter bestämmer hon sig för att hon måste använda dem för att hjälpa sina skolkamrater och den fina, vackra fröken Honung.

Natutligtvis finns det en del nackdelar med att läsa en barnbok vid tjugo års ålder, men ärligt talat finns det mycket i Matilda som känns aktuellt för mig också. Den förenklade handlingen och de stereotypa karaktärerna är nödvändiga när man skriver för yngre åldrar, men de skapar på något vis en lite absurd, rolig värld som man kan hoppa in i också som äldre läsare. Det finns en absurditet i Dahls berättande, ett skruvat, fritt sätt som känns unikt. Framförallt är boken ganska hemsk för att vara en barnbok, om man bestämmer sig för att som ett barn ta all handling på fullt allvar. Och samtidigt är det hemska roligt.

Just den mörka humorn verkar vara något som går igen i Dahls barnböcker. Det finns något svart i dem som är unikt för honom, och personligen tycker jag att det är lite av ett snilledrag. Barndomen är inte bara att springa barfota i grönt gräs och skratta och titta på moln, för det finns en annan sida av barndomen som jag tycker att Dahl fångar. I barndomen finns det också en ständig rädsla och en utsatthet, och naturligtvis faktumet att alla vuxna står över en och har makten över en, hur man än gör. Jag tycker att Dahl gör helt rätt i att dra in den här mörkare aspekten av att vara barn i sitt skrivande, för jag tror att det är något som barn känner igen och kan relatera till. Att han dessutom gör det på ett sätt som nog är ganska kittlande och spännande för så unga läsare är en bonus. Fröken Domderarsson är våldsam, grov i munnen och hemsk på ett sätt som gränsar till oanständigt och förbjudet, vilket gör boken rolig att läsa. Och så såklart det där att när man är barn är allting lite mer möjligt, lite mindre hugget i sten. Verkligheten har inte riktigt stelnat än, och det är något som de flesta barnboksförfattare – däribland Dahl – använder sig av. Därav absurditeten. Därav det överdrivna.

En annan av anledningarna till att jag gillar Matilda är att det bara är flickor och kvinnor i huvudrollerna. Den är faktiskt en extremt feministisk barnbok, där både hjältinnan Matilda, vår antagonist Fröken Domderarsson och vår ängel Fröken Honung är av kvinnokön. Det är ganska roligt eftersom boken annars inte alls är berättad som en typisk bok för flickor.

Boken är illustrerad av Quentin Blake, vars bilder blivit synonyma med Dahls böcker, men som jag ärligt talat har lite svårt för eftersom de är så ”råa”, nästan skissartade. Men de passar in. Precis som Dahls berättande känns illustrationerna absurda, nästan upplösta, och inte så puttenuttiga som man skulle vilja ha det till när det handlar om böcker för så unga läsare.

Jag gillar Matilda för att den är så speciell och okonventionell för en barnbok. Och jag gillar den för att också jag som tjugoåring har något att hämta ur den, och att den är så pass tidlös. Trots att den följer en ganska klassisk mall så finns det gott om överraskningar och vändningar, och det är ett nöje att läsa en bok för barn som inte dumförklarar dem, och som är rolig och hemsk på samma gång. Språket är ett nöje att läsa, framförallt fröken Domderarssons snudd på oanständiga haranger om skolbarnen. När man slår igen boken är det med en känsla av tillfredsställelse, och det är den bästa känslan man kan ha när man är klar med en bok.

 ”Matilda”, 1988