Anledningen till att jag älskar King

Jag är inte ens på sidan femtio i Under kupolen än, och minst tre karaktärer är redan döda. Varav en i ett sjukt grovt våldsbrott. Ah, Stephen King, how I've missed you!

Den arbetande bokmalen

Idag ska jag börja min timanställning på Bokia i Malmö. Yay, och hjälp. Är riktigt nervös.

Gallrade böckers sorgliga öde

Det är faktiskt riktigt sorgligt, det här med gallrade böcker. Jag vet inte hur alla andra bibliotek gör, men där jag är, så går det till så att de böcker som är hela och någorlunda attraktiva läggs ut till försäljning. Där ligger de ett tag och hoppas på nya ägare, tio kronor styck, tio stycken för femtio kronor. De flesta säljs inte, och gissa vad som händer. De åker ner i sopsäckar och transporteras bort - till förbränning.

Jag tycker det är riktigt hemskt. Jag räddar med mig några stycken hem varje gång det är dags för nästa lass att åka ner i säckarna, men jag kan inte ta med mig allihop. Jag har frågat om kanske Lions eller någon annan välgörenhetsorganisation inte kan tänkas ta hand om dem istället, men samtidigt fattar jag ju att de får in lådvis med böcker redan som det är. Någonstans måste ju saker och ting försvinna. Men att ett bibliotek regelbundet skickar iväg böcker till förbränning känns faktiskt väldigt hemskt.

Jaja. Idag tog jag med mig 491 av Lars Görling hem, tillsammans med Stig Dagermans Bränt barn från 1948. Det fanns liksom inte på kartan att den skulle bli eldmat.

Veckans recension: Horn av Joe Hill

Joe Hill dras med något som folk gärna tar upp i samband med hans verk – att han är Stephen Kings äldste son. Det måste vara ganska trist att hela tiden nämnas i samband med en förälder, men å andra sidan har också Joe Hill valt att skriva skräck, precis som farsgubben som bara råkar vara världens mest lästa skräckförfattare. Då får man kanske räkna med att ständigt bli jämförd med och kopplad till sin pappa. Men å andra sidan lär ju försäljningssiffrorna knappast bli sämre.

Och även om jag försöker se Joe Hill som en fristående författare för att göra honom rättvisa, så går det inte att förneka att det faktiskt finns något lite King-aktigt över hans sätt att skriva. Men precis som med John Ajvide Lindqvists böcker så finns det något med själva berättelsen, kärnan i boken, som känns unikt och som är annorlunda från Stephen Kings verk. Framförallt kan det i det här fallet bero på generationsskillnaden – eftersom många av Kings mest hyllade böcker vid det här laget är både trettio och fyrtio år gamla (men fortfarande extremt läsvärda), ligger Hills böcker mycket närmare rent tidsmässigt än många av Kings största verk. Men jag ska inte ägna mig åt någon jämförelse dem två emellan. Det skulle ta för lång tid och dessutom kännas orättvist och off topic.

Jag har tidigare läst En hjärtformad ask, som var Joe Hills debutroman, och sedan dess har han gett ut novellsamlingen Vålnader och nu, romanen Horn. Som man kan räkna ut bara genom att översätta En hjärtformad ask till Heart-Shaped Box, så gillar Joe Hill rockmusik (Heart-Shaped Box är, för er som inte redan vet, titeln på en av Nirvanas största låtar). Något som också går igenom i Horn. Rockmusiken verkar vara en röd tråd genom hans verk, om än inte riktigt lika tydlig här.

Tjugosexårige Ig Perrish har levt i vad som liknar en mardröm ända sedan hans flickvän Merrin hittades våldtagen och mördad ute i skogen. Ig var den huvudmisstänkte i utredningen, men det saknades tillräckligt med bevis för att man skulle kunna straffa honom – som om inte omgivningens reaktioner är straff nog. Alla verkar hata honom och har dragit sig undan från honom sedan Merrins död. I byns ögon är han skyldig, redan dömd – och fördömd.

Efter ett försök att supa bort allt det onda en kväll vaknar Ig inte bara med baksmälla, utan med två horn utväxande ur huvudet. Han tror först att han hallucinerar, men sedan slår verkligheten obarmhärtigt emot honom. Hornen finns, och deras kraft får alla han möter att berätta sanningen om sina innersta begär. Plötsligt berättar alla invånare i byn hur de vill mörda, slå, fly och straffa andra och sig själva. Hornen öppnar vägen till deras djupaste, mest hemliga brunnar av rent hat.

Ig inser att med hjälp av hornen, med hjälp av sanningen, kan han kanske äntligen hitta den som verkligen mördade Merrin...

Vid första anblicken ter sig Horn som en ganska komisk bok, men ju mer den vecklar ut sig, desto grymmare blir den. Visst finns det ett komiskt element, men det är en mycket mänsklig och tragisk slags komik. Ig upplever människorna runt sig från deras värsta tänkbara sidor, något som är skrämmande bara i sig. Det väcker tankar om att alla bär på en inre demon, en inre djävul, och vi lever alla i ett eget privat helvete på ett eller annat sätt. Det är väldigt intressant och känns originellt.

Också själva idén till boken känns unik och fräsch, och därför är den väldigt rolig att läsa – man vet aldrig riktigt var den ska leda härnäst. Den är på ett sätt en mordgåta med en enorm twist, men boken tar också upp teologiska frågor om gud och djävulen, himlen och helvetet. Jag är i allmänhet inte särskilt intresserad av sådant eftersom jag betraktar mig själv som ateist, och visst finns det något ställe i boken som jag tycker blir lite för bibliskt inspirerat. Men Horn tar upp aspekter av frågan som är väldigt intressanta, och vänder och vrider på frågan om gott och ont tills djävulen blir hjälten och gud boven, på ett sätt som påminner mig om Anne Rice och hennes Djävulens frestelser.

Jag gillar den här boken skarpt. Den var rolig, sorglig och skrämmande samtidigt som den var oförutsägbar, något som jag kommit att värdera väldigt högt ju fler böcker jag läser. Den är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det är en bra bok som klart hamnar i överkanten av listan. Jag rekommenderar den, bara för att den kommer ta dig på en resa där du inte har en aning om vad som kommer hända på nästa sida. Det är värt så mycket.

”Horns”, 2010

Ledsen dag idag

... för att jag nyss ringde upp Forma Publishing Group för att fråga om ifall nya Abarat-boken, Absolute Midnight av Clive Barker, kommer på svenska snart. Och svaret var nej.

Jag överdriver inte när jag säger att jag tycker Abarat-serien är en av de mest originella och välskrivna berättelser jag någonsin läst. Fulla med fantastiska färgillustrationer och en berättelse som inte liknar någon annan fantasy ni läst, det kan jag lova. Abarat är en bisarr värld, både skrämmande och vacker. Jag är faktiskt riktigt besviken, men jag antar att jag får läsa resten av serien på engelska istället. Inte hela världen, men jag hade gillat att ha hela serien i samma format.

Abarat: Absolute Midnight är tredje delen. De två föregående heter Abarat och Abarat: Days of Magic, Nights of War (Magiska dagar, gåtfulla nätter på svenska).

Nästa station: King-frosseri

Idag hämtade jag mitt ex av Under kupolen som kom ut på svenska i förra veckan. Låt mig bara säga så här: Den är ginorm (bilden illustrerar)! 1178 sidor King, det ser jag verkligen fram emot :) Ska bara klara av omläsningen av Jag minns att jag sprang av Ron McLarty innan jag tar mig an den här, men jag längtar.

Jag betalade för den med mitt presentkort, så för att köpa upp hela köpte jag också Du sköna nya värld av Aldous Huxley i pocket. Dystopier för hela slanten med andra ord.

Ny Hunger Games-trailer!

Watch and längta!

Veckans recension: Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn & David Levithan

När jag läst litteratur ”för vuxna” ett tag får jag ett enormt behov av att rensa systemen och lånar hem några ungdomsböcker från biblioteket. Det lätta språket, det snabba tempot och den enklare handlingen kan verkligen göra underverk. Det är skönt att luta sig tillbaka och låta berättelsen ta över, lite som att se på film. Det är uppfriskande och efteråt känns det som om Brott och straff inte är en dum bok alls att läsa om.

Nick & Norahs oändliga låtlista är en av dessa rehab-böcker. Den utspelar sig under en enda lång utekväll på Manhattan, timmarna mellan midnatt och gryning. Nick är basisten i ett halvtaskigt queercore-band, där alla medlemmar är homosexuella utom han. Bandet spelar på en klubb den här kvällen. Nick har nyss blivit hjärtlöst dumpad och i ett desperat försök att komma undan sitt ex vänder han sig till tjejen i flanellskjorta bredvid sig i baren. Utan att tänka frågar han henne om hon skulle ha något emot att vara hans flickvän i fem minuter.

Tjejen råkar vara Norah, som inte bara känner Nicks exflickvän, utan som också precis som han nyss kommit ur ett förhållande med en skitstövel. Hon måste få hem sin fulla bästis och i hopp om att den här icke-bögen kanske kan köra dem hem börjar hon kyssa denna helt främmande kille.

Det är början på en närmast oändlig morgon där de stöter på varandra, skiljs åt och träffas igen på flera olika ställen. De har sitt stora musikintresse gemensamt, och de dansar, hånglar och utbyter musikpreferenser medan de tar sig igenom småtimmarna på det nattliga Manhattan. Och kanske har de båda på något underligt vis hittat helt rätt person.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Nick & Norahs oändliga låtlista, eftersom jag tyckte att omslaget var ganska fult och barnsligt och baksidetexten sa mig inte särskilt mycket. Men jag började läsa och blev alldeles fast. Det är för dessa wild cards som jag älskar bibliotek. Det finns inte mycket som går upp emot att låna en hel hög slumpmässiga böcker och upptäcka att några överträffar varenda förutfattade mening man haft.

Nick & Norahs oändliga låtlista är skriven av två författare, en manlig och en kvinnlig, som turas om att skriva de två karaktärernas uppfattning av nattens händelser. Det är spännande och kul även om det inte längre är särskilt originellt. Jag tycker det är ganska roligt att se hur olika Nick och Norah uppfattar situationen emellanåt, och i slutändan blir det blir en ganska gullig berättelse av det hela. Att boken utspelar sig under ett enda oavbrutet stråk av tid bidrar till att den blir en streckläsningsroman.

Musiktemat i boken tycker jag också om. Nick och Norah rör sig över ett romantiskt Manhattan med musiken som ständig följeslagare, och det blir extra kul så fort man känner igen ett bandnamn eller en låttext. Dock får det mig att önska att jag läste boken på engelska när jag stöter på så mycket citat ut låttexter på originalspråk, eftersom det hade skapat en annan slags närhet. Men vad gör man.

Nick & Norahs oändliga låtlista är när allt kommer omkring en väldigt bra ungdomsbok, men jag är rädd att den dels på grund av musiktemat och dels på grund av vissa beskrivningar kommer att åldras väldigt fort. Men just nu tycker jag den är extremt välskriven, i en snygg blandning av manligt och kvinnligt, humor, känslostormar, kärlek och spänning, allt präglat av en särskild inget-är-omöjligt-känsla född ur New York-natten.

”Nick and Norah’s Infinite Playlist”, 2006

Breaking Dawn, breaking down

(I just can't resist a word play)

Nu har jag sett Breaking Dawn del 1. Jag måste säga att jag är himla glad att den här filmen är uppdelad i två, för en gångs skull. Jag minns att jag tänkte på det när jag läste boken, att den hade passat bättre i två delar än i en enda tegelsten.

Nu är ju också boken Breaking Dawn som den är. Jag vet aldrig riktigt vad jag säga om den, eftersom jag tycker den är en extremt utflippad uppföljare samtidigt som jag på något diffust sätt gillar den. Jag har alltid varit av uppfattningen att när en huvudkaraktär i en serie blir gravid letar författaren (eller regissören, för all del) desperat efter en ny twist som ska göra allt lite intressantare. Det finns väldigt få undantag när det gäller det här - det känns alltid lite krystat (no pun intended).

Men men. Jag gillar Twilight. Faktiskt. *duckar för allehanda saker som kommer flygande mot mig*. Det är väl klart att jag fattar att budskapet i böckerna är rätt korkat - tjejen som ger upp hela sitt liv för att vara med killen hon älskar (som inte ger upp något alls, tvärtom), som lagar all mat till sin pappa och som måste beskyddas hela tiden, hur böckerna förespråkar celibat och är emot abort - gäsp, gäsp. Vi har hört det där nu. Och jag är i ärlighetens namn rätt trött på det. Det är bara vuxna som inte tillhör den riktiga målgruppen som säger det här, har ni märkt det?Och ärligt talat - visst är Twilight inte världens mest feministiska böcker, men att hävda att det är skadlig litteratur som rätt många gör, är att dumförklara alla tjejer som läser dem. Precis lika ofeministiskt som böckerna i sig, faktiskt.

Jaja. Jag skulle inte domdera om det här egentligen. Vad jag skulle säga: Breaking Dawn var helt okej som filmatisering sett. Lite för stolpig och löjlig ibland med alla de överromantiska, klichéartade kärleksförklaringarna (de får mig att vilja göra snarkljud väldigt högt), men bra. Helt okej. De följer boken, det är fin natur, det är maffiga ljudeffekter. Dock är hela serien filmer som gör sig ohyggligt mycket bättre på bio än på DVD. De blir sjukt... fjantiga på DVD. Tycker jag.

Japp. Jag har babblat om Twilight länge nog... dock har jag en sak kvar - jag har bokat mig på Under kupolen av Stephen King idag! Jag blev lite ledsen när jag kom till Malmö och upptäckte att inga bokhandlar verkade ha fått in den, trots att släppdatum enligt Bra Böcker var den femtonde. Fick höra från Science Fiction-bokhandeln att det är den dagen förlaget släpper den, men att det tar ytterligare tid att få dem till butikerna. Och att de bara hade köpt in ett exemplar (what the HELL is up with that?), och ville jag boka det?

Eh. Ja.

Så förhoppningsvis har jag en tusen sidor lång, ny Kingroman att läsa om någon vecka. Wee!

Det bästa med att jobba på ett bibliotek?

Man får rädda gallrade ungdomsböcker från sopsäckarna och ta hem dem istället :)
Sju timmar till midnatt av Michael Ende,
Den blå höken av Peter Dickinson,
Sjunde korpen av Peter Dickinson,
Kära ingen av Berlie Doherty,
Drakvinden av Inger Edelfeldt, och
Min vita älg av Bisse Falk.
(det blev kanske lite fler än vad jag egentligen har plats med, men jag är så nyfiken på Peter Dickinson. Och jag kan inte bara låta dem gå till förbränning. Don't judge me.)