Veckans recension: Ful av Scott Westerfeld

Långt in i framtiden, där vildmarken tagit över större delen av jorden igen och de enskilda städerna inte vill ha något med varandra att göra, bor Tally Youngblood.
Hon längtar till sin sextonde födelsedag, precis som alla andra. Då ska hon opereras och bli snygg. Hon ska få flytta till snyggingstaden på andra sidan floden och hennes enda uppgift kommer vara att ha kul.
Eftersom hon är född sent på året har alla hennes vänner redan opererats och bor nu i förbjudet område för fulingar som hon. Tiden går plågsamt sakta och hon saknar redan sin bäste vän Peris, som nyss blivit opererad och flyttad till snyggingstaden.
Men så möter hon Shay. Hon är en mager och upprorisk flicka som också snart fyller sexton och inte har några kompisar kvar bland fulingarna. Hon lär snabbt Tally att åka svävbräda och tillsammans gör de sin sista tid som fulingar till den allra roligaste.
Men när dagen för deras operation närmar sig avslöjar Shay att hon inte är så säker på om hon vill bli snygg. Det förvånar Tally enormt – vem vill inte bli snygg? Men Shay förklarar att hon tänker fly ut i vildmarken, till ett samhälle som kallas Smoke där ingen är snygg. Hon vill att Tally ska följa med. För Tally låter det som rena galenskapen.
Men när hon upptäcker saker om stadens myndigheter blir hon tvungen att ta beslut hon aldrig kunnat drömma om. Hon blir tvungen att förråda sin bästa vän och överge stadens trygghet.
Men saker är inte som hon trott. Tally kastas mellan tvivel och önskningar och upptäcker saker som hon aldrig anat. Kärlek, vänskap, begär och utpressning leder snabbt till katastrof.

Normalt brukar jag inte vara särskilt förtjust i science-fictionromaner, men den här är faktiskt riktigt bra och trovärdig. Det är första delen i en serie om en framtid styrd av grym skönhet och klyftor mellan grupper.
Historien är anpassad för unga vuxna, i ett snabbt men enkelt tempo som är lätt att förstå men som ändå engagerar. Jag kan tycka att boken är svår att ta in ibland, men den är spännande och lättförstådd. Det är kul att läsa om framtidens olika uppfinningar; svävbrädor, krasharmband och bungyjackor är bara en bråkdel av alla de detaljer som gör boken underhållande och trovärdig. Jag tycker också om att huvudpersonen inte är speciell från början. Tally känns kanske lite intetsägande, men är just därför en bra huvudperson som går att relatera till.
Ful kan vara öppningen till en bra bokserie, och till min förvåning kan jag faktiskt tänka mig att läsa nästa bok som har titeln Ful eller snygg? Det är en äventyrsroman som är läsvärd, och även om det inte är en av de bästa böckerna jag läst så är den i en klass för sig vad gäller ungdomsböcker.
Budskapet i den borde gå fram ganska bra; att allting har ett pris och att inget kommer gratis, men också att skönhet är mer än det som ögat ser.

”Uglies”, 2005

Veckans recension: Berättelsen om Edgar av David Wroblewski

Edgar Sawtelle föds stum, och läkarna har inget svar på varför det är så. Han är enda barnet till Gar och Trudy, som driver en kennel där de avlar fram en speciell slags hundar som helt enkelt blivit kända som Sawtelle-hundar. Redan från födseln är Edgar omgiven av hundar, och han verkar ha en medfödd begåvning för att handskas med dem. Ett särskilt starkt band har han till tiken Almondine, som varit hans beskyddare och vän så länge tillbaka som han kan minnas. De två är oskiljaktiga.
Tillvaron på gården där de tre bor med alla hundar är styrd av rutiner och regler. Det är en trygg värld där inget annat verkar kunna komma emellan.
Tills Claude dyker upp. Claude är Edgars farbror, en man som ställer allt på ända. Han och Edgars pappa bråkar ständigt, en fejd som går så långt tillbaka att ingen av dem riktigt vet vad den handlar om.
Och så en dag förändras allt och ingenting kan någonsin bli sig likt igen. Edgar får bevittna hur hans far dör, utan att ha en chans att hjälpa eller ens kunna ringa efter ambulans. Tragedin slår både Edgar och hans mor hårt och de tvingas kämpa för att behålla gården och få allting att fungera. Men Edgar har låst sig på Claude. Något står inte rätt till med hans farbror. En ödesdiger kedja av händelser har redan satts igång, och Edgar dras in i den snabbare och grymmare än vad någon kunnat föreställa sig…

Berättelsen om Edgar är skriven på ett sätt som lyckas vara både spännande, skickligt och poesifullt vackert. Det målar upp färgstarka bilder av omgivningarna, miljön och känslorna som jag verkligen tycker om. Men det kan ändå vara ojämnt och svårtillgängligt på sina ställen, och det är inte alltid som jag har händelseförloppen klara för mig. Det är synd, för min förvirring kan röra till de mest avgörande delarna av berättelsen.
Om jag skulle välja ett ord att beskriva den här boken med, så är det ordet tragedi. Det är inte en bok som jag har roligt med, utan ofta en som jag är indragen i för att den är oväntat spännande, och – just det – tragisk. Och det finns också en del uppenbara paralleller till Shakespeares tragedi Hamlet, den kanske mest uppenbara att farbrodern heter Claude - att jämföra med Hamlets Claudius.

En av de viktigaste faktorerna till att jag delvis älskar den här boken är min egen kärlek till hundar. Boken är full av dessa underbara djur och beskriver dem med en ömhet och en tillgivenhet som jag känner igen väldigt väl. Träningen av hundarna, det starka bandet som finns mellan dem och Edgar, allt det där slår an en sträng hos mig som avväpnar mig inför resten av boken. Att hundarna har en så stor del av historien gör mig glad och sättet de beskrivs på tar nästan andan ur mig. Trots det kommer jag på några få ställen på mig själv med att sucka och vilja bläddra igenom flera sidor som behandlar avel och linjer och stamtavlor och filosofier kring vad man bör avla vidare på och vad man bör låta vara. Riktigt tråkigt.
En annan grej som irriterar mig oerhört genom mer än hälften av boken är att man inte får reda på Edgars ålder förrän väldigt sent. För att kunna skapa sig en korrekt bild av honom måste man lägga ihop beskrivningen av hans längd, utseende och sätt att bemöta och bli bemött. Herregud, det kan omöjligt vara så svårt att skriva ner hur gammal han är!
Jag finner boken som en sträckläsningsroman, som stundtals griper mig, stundtals får mig att gråta, spärra upp ögonen eller tänka åh, nej. Men stundtals är den också tråkig, förvirrande, otydlig och utvecklar inte alltid sin potential. Och för att vara helt ärlig – när jag avslutat boken hade jag en viss känsla av att boken var meningslös. Slutet är inte vad jag hade önskat. Och det var väldigt många frågor – för många frågor – som man aldrig fick svar på. Det kändes som om det fanns mycket mer.
För att sammanfatta det hela skulle man kunna säga att jag är väldigt tveksam inför vad jag egentligen tycker. Hur bedömer man en bok som delvis är fantastiskt bra, men delvis förvirrande och utspridd? Det är en fråga jag inte kan svara på. Ni får helt enkelt avgöra själva om den verkar vara värd att läsa.

”The Story of Edgar Sawtelle”, 2008

Veckans recension: Dansar med vargar av Michael Blake

Löjtnant John J. Dunbar är en ung och framgångsrik soldat i USA:s armé under 1863. Han har överlevt mot alla odds och när han ber om förflyttning till en gränsstation är det ingen som står i hans väg. Han blir sänd till Fort Sedgewick.
Men när Dunbar kommer till Fort Sedgewick finner han det totalt öde. Soldaterna där har lämnat fortet på grund av bristen på proviant och på order som verkligen betydde något. De som inte följt med tillbaka har försvunnit ut på prärien för att komma ifrån svälten. De enda som vet att Dunbar är där är majoren som skrev under hans order och bonden som han får skjuts med, men när majoren får ett sammanbrott och bonden dödas har Dunbar i princip upphört att existera. I väntan på en trupp som aldrig kommer försöker han få tiden att gå genom att reparera byggnaderna i fortet som är i bedrövligt skick. De enda han har som sällskap är sin älskade häst Cisco och en gammal prärievarg som kommer på besök varje dag i hopp om matrester. Trots bristen på mänsklig kontakt och meningsfullhet trivs Dunbar ganska bra. Han älskar landskapet och tills vidare klarar han sig bra på de resurser som finns på fortet.
Men så kommer indianerna. De är siouxer och slår upp sitt sommarläger inte alls långt ifrån Fort Sedgewick. Det är bara en tidsfråga tills de upptäcker den ensamme vite mannen – och vad händer då?
Men trots att de första av deras möten inte är av de fredligare slagen, bygger Dunbar snart upp en trevande kontakt med sina grannar. Långsamt lär han sig språket, har utbyten med folket, blir förälskad i en mystisk kvinna – och snart upptäcker han att han inte är löjtnant John J. Dunbar längre. Han är Dansar-med-vargar. Han är en sioux.
Men så kommer det förflutna ikapp och hela tillvaron sätts i gungning…

Jag visste inte ens att filmen Dansar med vargar är baserad på en bok. Jag har aldrig hört talas om den förrän nu. Jag hittade ett slitet pocketexemplar med Kevin Costner på framsidan på en loppis och tänkte mest jag skulle läsa boken för nöjes skull.
Att jag redan vet hur det hela slutar tar musten ur berättelsen en aning. Det känns snarare som en välbekant, rätt trygg berättelse. Det är en väldigt rak och okomplicerad historia, utan mycket krusiduller. På ett sätt uppskattar jag det, men ibland blir det så rakt på sak att det gränsar till amatörmässigt. Det är i stil med ”Det var mörkt. Det låg snö på marken. Adrenalinet kokade.” Det är inte dåligt, men det är heller inte bra. Det är en bok som lämnar ett väldigt medelmåttigt intryck. Varken det ena eller det andra. På många sätt är boken som en förvuxen äventyrsbok för pojkar. Indianer och strider och klumpigt beskrivna kärleksförhållanden. Och så har vi det faktum att det är en väldigt, väldigt mansdominerad bok. Jag antar att det var en stor del av verkligheten i slutet på artonhundratalet, men det blir ändå ganska enformigt i längden. Den enda kvinnliga karaktären av vikt är huvudpersonens kärleksintresse.
John J. Dunbar är också en väldigt stereotypisk hjälte. Det blir lite långrandigt efter ett tag att läsa om alla hans talanger, all hans duglighet och så vidare. Han blir en lite för bra hjälte som jag inte tycker är trovärdig.
Men det är ingen dålig bok. Den är enkel och lättförståelig och försöker inte vara mer än det den är. Kanske är den en liten förlängning på pojkstrecksböckerna det var meningen att unga pojkar skulle läsa, men det finns en kärlek till det enkla i den som jag nästan avundas. Men filmen bjuder för ovanlighetens skull på en mycket mer storslagen upplevelse än den här boken.

”Dances with Wolves” 1988

Veckans recension: Dracula av Bram Stoker

När Jonathan Harker ger sig iväg från England till Transsylvanien är det för att göra upp affärer med en kund; greve Dracula. Färden dit är sällsam och ganska oroande; invånarnas vidskeplighet gör Jonathan nervös och hela resan kantas av underliga ting. Greven är en mystisk men artig man, värd både respekt och rädsla. Jonathan blir väl mottagen med mat, sovrum och böcker, och han och greve Dracula går igenom alla planer på att greven ska kunna flytta till England så snart som möjligt. Men Jonathan börjar snart misstänka att någonting är väldigt, väldigt fel.
Till att börja med vill greven bara träffas efter mörkrets inbrott. Han äter ingenting och varnar Jonathan för att somna någon annanstans i slottet än i det rum han fått tilldelat sig. Och till råga på allt upptäcker Jonathan att han är en fånge. Han är instängd långt bort från civilisationen av en man som inte verkar vara mänsklig. Slottet är omringat av djupa raviner på alla sidor, och alla dörrar ut är låsta. Desperat söker Jonathan efter en väg ut, en möjlighet att kunna komma därifrån. Vad ska han ta sig till?
Samtidigt i England befinner sig Jonathans fästmö Mina på besök hos sin goda vän Lucy. Mina längtar så mycket efter Jonathan, och efter att få höra ifrån honom snart. Lucy har just accepterat ett frieri och är väldigt lycklig, men hon har börjat gå i sömnen, vilket oroar Mina som ständigt väcks om nätterna för att hitta Lucy på väg ut. Och snart börjar Lucy bli allt blekare och sjukare. Kan det ha något med de nattliga vandringarna att göra? Eller är det bara som Mina inbillar sig?
Snart upptäcker Lucys vän, doktor John Seward att Lucy inte är frisk. Tillsammans med en expert, Van Helsing, börjar de försöka ta reda på vad som kan vara felet med Lucy. Och detta är början på en lång och fasaväckande jakt på en viss greve Dracula, där flera mäns mod sätts på prov och där Mina svävar i stor fara.

Jag hade länge tänkt läsa Dracula, men det var alltid som om något stod i vägen. Tills jag fick syn på den nya, svenska utgåvan av boken på biblioteket. Det här är ett bevis på hur mycket ett snyggt omslag betyder. Det är inte lögn att säga att jag lånade hem boken enbart för att jag tyckte om omslaget så mycket. Och då var jag ju tvungen att läsa den!
Boken är skriven på ett väldigt dokumenterande sätt, mest genom dagboksanteckningar från framförallt Jonathan, Mina och doktor Seward, men innehåller också memorandum, tidningsartiklar och loggböcker. Förmodligen är detta ett sätt att få boken mer trovärdig, och jag kan tänka mig att det lyckades på artonhundratalet när boken först kom ut. Idag är det dock lite svårare att ta till sig. Inte på grund av dagboksformen, men på grund av språket i sig. Det är gammalmodigt och segt att läsa. Inte omöjligt, men det kräver en del viljeansträngning och tålamod. Boken innehåller många långa monologer och ibland retar de gammalmodiga tankarna gallfeber på mig, särskilt när det kommer till kvinnornas del i berättelsen. Det är ett evinnerligt tjat om hur svaga och ömtåliga kvinnor är, hur synd det är om dem och hur de helst ska beskyddas av tappra gentlemän. Jag ska inte förneka att Mina har en stor roll i boken och att hon ofta visar prov på att vara både smart och bestämd, men även från henne kommer det tacktal om männens mod och det känns många gånger som om kvinnor på den tiden betedde sig som våp bara för att det förväntades av dem.
Men jag ska inte gå in på de här irriterande inslagen mer än nödvändigt. Om man läser mellan raderna så är Dracula faktiskt en bra berättelse. Men den är ingenting jag skulle rekommendera. Den är svårläst och bjuder inte på några överraskningar eller spänningsmoment, och det är lätt att tycka det stora slottet, vargarna som ylar, fladdermössen och de hjälplösa kvinnorna är väldigt kliché. Men då får man komma ihåg att det faktiskt är härifrån som klichéerna kommer.
Jag kan tänka mig hur originell och läskig boken var när den kom, med de gotiska elementen blandade med nymodigheter som skrivmaskiner och fonografer. Men språket och stilen går inte riktigt hem idag. Det är det berättelsen som gör.

”Dracula”, 1897

Veckans recension: Harry Potter och Dödsrelikerna av J.K. Rowling

I den sista och avgörande boken ska Harry föras till ett säkert gömställe, för nu har Lord Voldemort inte längre några gränser för sin växande ondska. Mugglarsamhället lider, ovetandes om hotet som växer in mot dem från trollkarlsvärlden.
Trolldomsministeriet är nu nästan helt under Voldemort och hans dödsätare. Mugglarfödda får stå inför hemska domar, hela trollkarlssamhället är ett enda kaos, alltmer infiltrerat av Voldemorts makt.
Men det viskas om det sista hoppet – pojken Harry Potter. Han är Pojken som överlevde, han är Den Utvalde, han är allt det som trollkarlarna och häxorna sätter sin lit på.
Men Harry känner sig inte som allt detta. Allt han vet är att han måste bege sig av på det uppdrag som Dumbledore lämnade honom med, att förstöra horrokruxerna som gör att Voldemort kan leva kvar – och till sist döda honom.
Tillsammans med Ron och Hermione börjar jakten på de magiska föremål som innehåller bitar av Voldemorts själ. Harry har inte en aning om var de finns, eller vad som kan förstöra dem – han har bara Dumbledores ledtrådar.
Men var verkligen Dumbledore den gode man han utgav sig för att vara? I sin jakt stöter Harry och hans vänner på bevis för att detta kanske inte var sant. I sin alltmer desperata jakt på föremålen, en jakt som också är en ständig flykt, i en alltmer ogästvänlig trollkarlsvärld – så finner Harry fler svar, mer ondska och död och fler lögner än han kanske någonsin velat ha.
Men han snubblar också över spåret efter de tre dödsrelikerna, som kan vara hans enda väg ut.

Jag försökte förgäves spara på den sista Harry Potter- boken, men det gick inte särskilt bra. Jag läste boken på kort tid och var totalt fångad i berättelsen. Den är ovanlig, eftersom den knappt alls utspelar sig på skolan, men den är också allvarligare och hemskare än alla de föregående böckerna tillsammans. Det är en bok som är fylld av död och skräck, men också vänskap och osviklig lojalitet.
Harry förblir den modige hjälte vi lärt känna, nu med fler hårda val och mer ånger än vad vi någonsin sett honom med. Han försätter alla i sin närhet i livshotande fara, och samtidigt är han deras helgon och räddare.
Jag är inte det minsta besviken på boken – den är allt det jag velat ha, och en värdig avslutning på en underbar serie som betytt oerhört mycket för mig – som säkert för många andra.
Kort sagt var det här en sjutusans spännande och bra bok – som vanligt kryddad med den underbara humor som kännetecknar Harry Potter-serien. Det enda jag har att klaga på är epilogen ”Nitton år senare” som känns främmande och konstig – som om Rowling bara skrivit den som för att sätta ett definitivt slut på serien.
Och Harry Potter har, till min sorg och glädje, faktiskt tagit slut.

”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007

Veckans recension: Ondskan av Jan Guillou

Erik har inte ens fyllt femton när han blir relegerad från Läroverket för våldsamt beteende och olagliga sysselsättningar. Han är inte ens femton och vet mer om våld än många av de vuxna han stött på. Han har slagits i hela sitt liv. Hemma finns farsan med sina dagliga eftermatenstryk – med skohornet eller klädborsten eller björkriset eller det värsta av allt – hundpiskan med metallclipen i änden som sliter upp huden. I skolan är han ledare för ett gäng, och där gäller bara våld mot våld för att markera vem som bestämmer, såväl i klassrummen som på skolgården.
När Eriks mamma får reda på att han relegerats skickar hon honom så snabbt hon kan till en internatskola – Stjärnsberg. Erik lovar sig själv att han har lämnat sitt gamla jag bakom sig. Aldrig mera ska han slåss. Han ska bara gå de här två åren till i skolan, så att han kan komma in i gymnasiet. Ingen vet vem han är. Ingenting ska få honom att ta till det vidriga våldet igen.
Men saker och ting urartar snabbt. På Stjärnsberg tillämpar man något som kallas kamratuppfostran. Det betyder att de äldre eleverna bestämmer. De får utdela bestraffningar och de yngre eleverna har ingen rätt att försvara sig. Och lärarna lägger sig inte i. Stjärnsberg är en värld utanför världen. Här gäller inga vanliga lagar, här finns bara skolans regler. Skolans regler och massor med orättvisa – massor med våld. De äldre eleverna får slå de yngre och vid varje måltid kan de bestraffa genom att drämma knivskaftet i huvudet på någon yngre, eller ta den spetsiga korken till ättikskaraffen för att göra hål i huvudsvålen. De har tillåtelse att göra allt. Razzior, förödmjukelser, slag, visitationer och bestialiskt våld är vardagen för de yngre eleverna – för Erik. Det är ett skräckherravälde där Rådet, bestående av de äldre eleverna, bestämmer vem som straffas och hur.
När Erik kommer dit blir han snabbt utpekad som ”nyochkäftig” eftersom han vägrar lyda. Han vägrar låta göra sig till åtlöje. Han drabbas snart av Rådets vrede. Men till skillnad från dem vet Erik hur man slåss. Han vet hur våldet fungerar.
På skolan har han också fått sitt livs första riktiga vän. Det är plugghästen Pierre som till det yttre är så olik Erik man kan komma, men de delar samma syn på skolans våldshierarki och tillsammans börjar de kämpa mot överheten.
Men kan man någonsin vinna mot ondskan? Går det att vinna med våld mot våld? Och framförallt, är det värt att riskera sin framtid för det här – stoltheten, det rätta…?

Ondskan har klassats som något av en svensk, modern klassiker, inte minst på grund av filmatiseringen av Mikael Håfström med Andreas Wilson i rollen som Erik. Och det är verkligen en bra bok. Den är bra, ovanlig och spännande. Jag har läst den två gånger vid det här laget och den förlorar inte sin dragningskraft. Det är en sträckläsningsbok och den är väldigt, väldigt tänkvärd. Precis som man kan gissa sig till av handlingen jag beskrivit ovan, så handlar den till störst del om våld. Våld, ondska, godhet, moral, den fria viljan. Kan våld ibland vara en lösning på problem? Måste våldet alltid vara av ondo? Eller är Erik en förstörd individ som inte vet hur man tar till andra metoder? Boken ställer frågor men ger inga direkta svar. Det är upp till en själv att bestämma sig för om Erik gör rätt.
Samtidigt är boken också en lysande skildring av ett uppror. Det handlar om att stå upp för sina egna rättigheter även när det är svårt, även när man inte tror att man kan klara en sekund till, även när man är fullständigt ensam. Om att stå fast i sin egen övertygelse. Om att en enda liten människa kan göra skillnad.
Det är en hemsk bok om vardagens våldsamheter, i hemmet, på stan, i skolan, men också en berättelse om styrka och mod. Om att inte låta sig knäckas.
Och även om boken är fruktansvärt och alldeles för klartänkt våldsam med jämna mellanrum, så kan man inte låta bli att triumfera med Eriks framgångar, hans uppenbara överläge. Hur han avgör med en blick hur ont det där slaget kommer göra, hur han analyserar allting in i detalj och planerar med en kallsinthet som aldrig slår någon av medlemmarna i Rådet in. Men det blir en bitterljuv triumf, och med de orden skulle jag kunna sammanfatta hela bokens stämning. Det är en gråzonsberättelse som man själv måste spinna vidare på.
Ondskan utspelar sig någon gång under femtiotalet och skillnaden på skolgången då och nu är otrolig, om man nu ska ta boken bokstavligt. Vilket de flesta nog gör, eftersom Jan Guillou avslöjat att den är en till stor del självbiografisk bok. Skrivsättet lämnar ibland saker att önska – det händer ofta att det känns lite amatörmässigt med brist på komman, långa, snurriga meningar som trasslar in sig i sig själva, stavfel och särskrivningar – men jag kan inte riktigt avgöra om detta är gjort med mening. Det känns inte troligt med tanke på att boken blandar detta med komplicerade ord och invecklat juridiskt språk, men eftersom huvudpersonen är så ung tror jag ibland att detta är gjort helt med vilje.
Hursomhelst är det en bok jag skulle kunna djupdyka i och analysera i flera sidor till, men som sammanfattning räcker det med att säga läs den.

”Ondskan”, 1981

Veckans recension: Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling

Harry Potters sjätte år på Hogwarts börjar med en obehaglig överraskning; det har kommit en ny lärare i trolldryckskonst, professor Snigelhorn, medan posten som lärare i försvar mot svartkonster intagits av ingen annan än själve professor Severus Snape.
Harry har blivit utnämnd till kapten för sitt quidditchlag och måste ta itu med uttagningar och träningstillfällen, samtidigt som lektionerna blir allt svårare och läxorna allt fler. Dessutom har Dumbledore bett Harry om att komma till hans kontor för privata lektioner under hela Harrys sjätte år.
Då han infinner sig på den första visar Dumbledore honom minnen, och tar med honom bakåt i tiden för att han ska få se och lära sig allt om Voldemorts bakgrund. Harry får se släkten Gaunt, mugglaren Tom Dolder, barnhemmet där den pojke som en dag skulle bli den mest fruktade trollkarlen genom tiderna växte upp, och brottstycken av Voldemorts liv på och efter Hogwarts.
Men vad är det som hänt med Dumbledores hand? Vad för slags förfärlig förbannelse har varit stark nog för att inte kunna upphävas av Dumbledores stora kraft? Som får den att se svartnad och död ut…?
Harry har också fått tag i en bok i trolldrycksframställning som hjälper honom mycket under lektionerna; genom att stryka över och förbättra innehållet guidar bokens förre ägare Harry genom ämnet. Bokens gamla innehavare kallar sig för Halvblodsprinsen.
Vem var han? Harry blir alltmer fäst vid den mystiske bokägaren, men blir osäker då de hemmagjorda förtrollningarna som finns nerklottrade i boken blir allt mer otäcka.
Och snart misstänker Harry också att Malfoy har något i kikaren, och inget som kan vara bra. Harry börjar ana att Malfoy blivit värvad som dödsätare av Voldemort, som ersättare för sin far som nu sitter inspärrad i Azkaban. Men vad är det som Malfoy gömmer i slottet? Allt Harry vet är att det är något han vill ha lagat, något som tär på Malfoys psyke… och försöker inte Snape att hjälpa honom?
Men varken Ron, Hermione, McGonagall eller Dumbledore tar Harrys misstankar på allvar, och ber honom att hellre tänka på skolarbetet, på det som Dumbledore visar honom i minnessållet – och snart får Harry svaret på vad det är han måste göra för att stoppa Voldemort… det finns en väg, en väg genom horrokruxerna. Tillsammans med Dumbledore börjar Harry nu vandra den stig som kommer leda antingen till Voldemorts död… eller hans egen.

Den näst sista boken i den storartade serien om Harry Potter kanske är den sämsta av dem – boken har inte lika mycket handling som de föregående och känns ibland lite mager och uttänjd. Man märker tydligt Harrys mognad och då även nya kärleksaffärer. Harry fortsätter vara den välkände unge hjälten, men förblir också den vanliga, förvirrade tonåringen.
Bok nummer sex är kanske den mörkaste av alla böckerna, nu när Voldemort tillkännagett sig själv och sin existens, och där trollkarlssamhället befinner sig i fullständig, skräckslagen upplösning. Elever tas ur skolan, mordförsök såväl utanför som innanför Hogwarts murar äger rum och den person som alla litar till är Dumbledore… eller Harry själv.
Bokens slut är överraskande och sorgligt, och precis som i de föregående böckerna dras en mycket tydlig linje vid sista kapitlet, som säger att Harry nu är redo att möta sin störste fiende, att han blivit vuxen. Boken får en att längta ihjäl sig efter den sjunde och sista delen; Harry Potter och Dödsrelikerna.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005

Veckans recension: Svindlande höjder av Emily Brontë

När Mr. Lockwood först kommer till den lilla staden Gimmerton är han där för att hyra huset kallat Thrushcross Grange. Han beger sig för att tala med sin hyresvärd, som bor en timmes ritt därifrån på gården Wuthering Heights. Mannen i fråga har ett ovanligt utseende och är en förfärlig människa, butter och otrevlig. Hans namn är Heathcliff, och tillsammans med honom på Wuthering Heights bor en dräng, en grov pojke, en hushållerska och en ung och vacker flicka som beter sig bittert och sarkastiskt. Lockwood förstår inte alls hur de olika personerna i huset hänger ihop med varandra, och när han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han sin hushållerska, Nelly Dean, att berätta för honom vilken historia som döljer sig bakom den märkliga Heathcliff och invånarna i hans hus.
Berättelsen som Nelly berättar tar sin början när hon själv var barn och växte upp med både Heathcliff och den vackra flickan Catherine. Heathcliff blev upphämtad från stadens gator av Catherines pappa, och har sedan dess varit en del av familjen. Han och Catherine blir snart oskiljaktiga. De är båda väldigt otäcka människor, och mellan dem växer det upp en kärlek så stark och fruktansvärd att den kommer krossa allting runtom dem.

Jag förväntade mig inte att Svindlande höjder skulle vara så lättläst som den faktiskt är. Trots att den är skriven för så längesedan så har berättelsen hållit i sig förvånansvärt bra.
Det är en undergångshistoria som är väldigt fängslande, karaktärerna i den är originella och hela boken har en dragningskraft jag verkligen tycker om. Heathcliff är utan tvekan den mest intressanta karaktären, kanske en av de mest mystiska och elakaste som jag någonsin läst om. I kombination med Catherines vilda, envisa och trotsiga illvilja är de ett ovanligt kärlekspar som man inte riktigt vet om man tycker om eller rent av hatar. Trots att historien kretsar kring ett stormigt kärleksförhållande, så blir boken aldrig en kärlekshistoria på det sätt som många kanske tror. Den här kärleken är annorlunda. Den är grym. På sin tid orsakade boken ett väldigt rabalder på grund av all den smärta som den berättar om. Det är inte bara fysiska slag som figurerar, utan även långvarig psykisk misshandel som bryter ner och fördärvar liv. Det är ingen bok man sitter och har roligt med eller en bok man ler åt, utan en bok på fullt allvar. Ändå kan det vara lite roande att upptäcka alla kontraster mellan det tidiga 1800-talets England och vårt moderna samhälle. Folk dör till höger och vänster i feber, alla giftermål sker mellan kusiner, svordomar är det värsta som finns och det läggs en otrolig vikt vid artighet. Naturligtvis sätter bokens ålder också upp en viss vägg av svårförståelighet, men den är tunn och det krävs bara lite vilja för att komma igenom den.
Jag tycker ibland att boken blir väldigt rörig, särskilt i början, med alla karaktärer. Det beror till störst del på att alla går under mer än ett namn (utom Heathcliff). Det är Mr. Linton som är samma sak som Edgar och husbond, det är två stycken Catherine och flera generationer Earnshaw – alla namn och beteckningar gör mig snurrig med jämna mellanrum. När man vant sig är det enklare att räkna ut vem som är vem, men det krävs lite tankemöda.
Kanske är boken inte den stora upplevelse jag skulle velat ha – jag har läst många böcker som är mycket bättre – men den är välskriven, bra och har, som sagt, väldigt intressanta karaktärer.

”Wuthering Heights”, 1847

Veckans recension; Harry Potter och Fenixorden av J.K. Rowling

Harry är fast på Privet Drive över sommaren, utan tillräckliga brev om vad som händer från Ron eller Hermione, eller någon annan för den delen. Han känner sig arg över den otillräckliga informationen – det var ju faktiskt han som hindrade Voldemort alla de där gångerna, han som såg en vän dö, han som lyckades undkomma. Och varför får han inte reda på något? Var är Voldemort? Vem mer har han dödat? Varför får Harry ingen information?
Det är först då han räddar livet på sin kusin Dudley som han får tillräckliga responser från trollkarlsvärlden – men inga positiva sådana.
Harry får åtminstone komma ifrån sina släktingar och komma till stället där familjen Weasley, Hermione och hans gudfar finns. Han får svar på några av sina frågor, men skulle helst av allt vilja prata med Dumbledore – men det verkar som om rektorn undviker honom.
Då han återvänder till Hogwarts tillsammans med sina vänner upptäcker han inte bara att tidningen The Daily Prophet har börjat sprida elaka lögner och förtal mot honom och Dumbledore, utan också att en högst otrevlig kvinna från trolldomsministeriet tagit posten som lärare i försvar mot svartkonster.
Medan Harry måste utstå påhitten om att han är galen och Dumbledore senil, rykten som får hans skolkamrater att hata honom och elever att dra sig undan, har han också massor med läxor han måste läsa för att få godkänt i Grund-Examen i Trollkonst, quidditchträning och snart även straffkommendering hos Dolores Umbridge – den nya läraren i försvar mot svartkonster. Efter ett tag får han också kärleksbekymmer då flickan han tycker om, Cho Chang, börjar göra närmanden.
Då eleverna på Hogwarts upptäcker att deras nya lärare i försvar mot svartkonster inte alls vill lära dem något praktiskt börjar Harry, Hermione och Ron organisera en egen försvar mot svartkonstergrupp, som de kallar DA, Dumbledores Armé.
Det tar inte lång tid för Umbridge att ta över först sitt ämne, sedan inspektioner av andra lärare, för att slutligen få Dumbledore avskedad och sig själv insatt på posten som rektor.
Skolan börjar förvandlas till ett helvete, inte minst då Harry måste få privatlektioner med Snape och har konstiga drömmar där han förnimmer Voldemorts tankar och avsikter.
Det är när Harry får se sin gudfar bli torterad av Voldemort i en dröm som han bestämmer sig för att han måste göra något – han måste rädda personen som blivit som en far för honom. Utan att förutse konsekvenserna ger sig Harry och några av hans vänner sig av till Mysterieavdelningen, utan att ana att det är just dit som Lord Voldemort vill ha honom…

Den femte boken är den tjockaste i serien, på hela 1001 sidor, men kan också mycket väl vara den bästa. Tillsammans med tredje och sjunde boken är Harry Potter och Fenixorden helt klart i en klass för sig.
I den här boken får vi ta del av Harrys vrede som växer sig allt starkare, hans känsla av att vara missförstådd, och vi får för första gången släppas riktigt, riktigt nära Harrys förutbestämda öde.
Men femte boken är också en bok fylld av fruktan inför Voldemort, oron för att han håller sig gömd och vi får följa Harrys kamp för att försöka få folk att förstå, för att göra dem beredda inför det som ska komma – men att istället avspisas och själv anklagas.
Slutet i Harry Potter och Fenixorden är mycket sorgligt, mycket omvälvande och ritar även här, precis som i förra boken, upp en gräns mellan två tidsepoker i Harrys liv.
Trots den allt mörkare stämningen är boken fylld av modigt trots, godartade uppror och humoristiska hämndaktioner. Fortsättningen heter Harry Potter och Halvblodsprinsen.

”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003

Veckans recension: Dagen efter av Lionel Shriver

Irina McGovern är vad hon skulle vilja kalla en lycklig kvinna. Hon har allting som hon värdesätter – framförallt Lawrence, en man som hon kan lita på, i ett förhållande som är tryggt och varmt och beständigt.
Allting förändras när hon enligt tradition äter middag med en avlägsen vän till henne och Lawrence – Ramsey Acton, en av världens främsta snookerspelare.
Lawrence är lugn, lite sjabbig men ändå snygg, trygg, förmanande och sarkastisk, men Ramsey är fullständigt annorlunda. Han är som Lawrences motsats. Han är impulsiv och passionerad, spontan och kan nästan bli för mycket. Medan Lawrence är trygg och stadig är Ramsey spännande och oförutsägbar.
Den kvällen, på Ramseys fyrtiosjunde födelsedag, finner sig Irina stå inför sitt livs viktigaste val. En fortsatt stabil tillvaro med Lawrence, eller en osäker framtid med Ramsey?
I den här boken får vi följa inte bara ett, utan två livsöden – hur det skulle varit om hon stannat med Lawrence, och hur det skulle vara om hon lämnar honom för Ramsey.

Det är väldigt svårt att berätta om den här boken utan att förstöra den för de som är intresserade av att läsa den, eftersom det är meningen att man inte ska veta något i förväg när man sätter sig ner med den i handen. Jag har tidigare läst Vi måste prata om Kevin av samma författarinna, och blev intresserad av Dagen efter då jag besökte en författarträff med Lionel Shriver. Jag tyckte att idén med två parallella historier om samma person var lockande och originell. Upplägget och handlingen är väldigt snarlik den som utspelas i filmen Sliding Doors.
När man berättar om boken är det lätt att avfärda den som löjlig chicklitt. Men det är den verkligen inte; precis som i Vi måste prata om Kevin är Shrivers språk väldigt tungt och metaforiskt filosofiskt. Det är en jobbig bok att läsa på grund av det, men det är hennes stil och den passar berättelsen förvånansvärt bra. Där man förväntat sig en lättsmält och lite klichéartad bok möter man istället en svårläst roman som inte är politiskt korrekt eller som följer några regler. När många författare anstränger sig för att framställa sina kvinnliga karaktärer på ett starkare sätt och anstränger sig för att vara lätt feministiska, gör Shriver nästan tvärtom. Det är inte så att hon gör det bara för att hon ska, snarare är det så att hon berättar på ett väldigt, väldigt ärligt sätt från egna erfarenheter.
Boken är ångestfylld och gör mig nästan olustig. Huvudpersonen har hela tiden tvivel och det är utan tvekan så här det är i verkliga livet. Vägen är inte alltid spikrak när det gäller relationer och det är detta som boken tar fram i ljuset – illusionen om den raka kärleksberättelsen. Men det är också en underhållande bok eftersom den gör som vi kanske skulle önska att vi kunde – den ser på samma liv som de skulle varit om vi valt annorlunda.
Jag är road av de stilistiska upprepningarna som får de två berättelserna att ständigt följas åt. Det gör det möjligt att jämföra dem och det gör att man börjar tänka på saker som ödet och slumpen. Det är intressant och det är originellt på ett sätt jag aldrig stött på innan. Detta är vad som verkligen håller fast mig.
Precis som i Vi måste prata om Kevin är ämnet som Shriver behandlar känsligt. Men hon gör det bra och har en slags svart glimt i ögat med som får mig att småskratta emellanåt. Det märks att det är samma kvinna som skrivit de här två böckerna, för de båda osar av samma stilistiska grepp, samma berättarton, samma stämning. Ändå tycker jag om Vi måste prata om Kevin mycket mer. Jag tror det beror på att Dagen efter inte har en kulmen, ingen riktig upplösning som jag gärna velat se. Slutet är effektfullt och jag gråter nästan, men det är något som saknas som jag inte kan sätta fingret på.
Men jag tycker ändå att det här är en läsupplevelse som, om inte annat, är otroligt intressant, och jag tror definitivt att den kan ändra ens uppfattning om saker och ting.

”The Post-Birthday World”, 2007