Veckans recension: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren

Skorpan har inte ens fyllt tio år och ändå ska han dö. Hur kan livet få vara så orättvist? Han ligger bara hemma i kökssoffan och hostar och hostar, och kan inte ens resa sig upp. Han kan inte gå i skolan och kan inte leka med de andra barnen ute på gården. Hans liv vore riktigt hemskt, om han inte hade haft Jonatan.
Jonatan är Skorpans storebror. Det är Jonatan som kommit på det där med Skorpan, för egentligen heter han ju Karl. Skorpan kan inte riktigt förstå varför Jonatan tycker så mycket om honom, han som bara ligger i soffan hela dagarna och hostar, inte särskilt vacker och med alldeles skeva ben.
Jonatan, å andra sidan, han är så vacker! Alla mammas kunder säger att han liknar en sagoprins, och det gör han. Han är precis lika god och snäll och vacker som en prins ur sagorna. Hela kvällarna sitter han hos Skorpan och berättar historier. Han berättar om Nangijala. Det är dit som Skorpan ska när han snart ska dö. Det säger Jonatan – då kommer han att komma till Nangijala, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid.
Och visst kommer han dit, men inte på det sätt som han tänkt sig. Men nu finns där allt som han nånsin önskat sig – Jonatan. Det är det enda som Skorpan egentligen bryr sig om, att få vara med sin älskade bror. I Nangijala är allting härligt. Skorpan och Jonatan bor på Ryttargården och Skorpan har till och med fått en egen häst och kaniner. I Nangijala kan han och Jonatan sitta och meta hela dagarna.
Men allt är inte så idylliskt som det verkar. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, och där har mörkret sänkt sig. Den onde Tengil sätter skräck i människorna som bor där, med sina arméer och det stora vidundret Katla. Och nu ska Jonatan ge sig iväg för att hjälpa till! Han ska lämna Skorpan kvar. Men hur ska Skorpan bara kunna vänta? Han kan inte bara sitta hemma och vänta på en bror som kanske aldrig kommer tillbaka! Men han är ju så feg – han kommer aldrig våga ge sig iväg efter Jonatan.
Men så kommer han på en sak som Jonatan sagt; Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jag vet egentligen inte varför jag inte läst Bröderna Lejonhjärta förrän nu. Det har förmodligen något att göra med att man växt upp med den här sagan – sett den på film, framförallt. Den har följt en genom barndomen även om man inte läst den själv, precis som Pippi och Emil och Ronja Rövardotter och alla andra av Astrid Lindgrens karaktärer. Men så tänker man ju ändå att även om jag vet hur sagan slutar, även om jag känner till den, så måste jag läsa den. Det är en svensk barnklassiker och man borde läsa den. Så det gjorde jag. Och det är jag glad för. Jag tycker om den, och trots att den är skriven för barn på ett enkelt och naivt sätt så är själva berättelsen väldigt mycket vuxnare. Det handlar inte bara om gott och ont, utan också om att vara modig, om döden och om att våga saker man egentligen inte törs. Om att mod inte nödvändigtvis betyder att man inte är rädd.
Det är en vacker berättelse som samtidigt som den är sorglig är väldigt mysig. Den är helt enkelt vemodig, och jag kan nästan höra Astrid Lindgrens röst när jag läser.
Skorpans tro på att han inte är värd något är sorglig och samtidigt så otroligt relevant. Det ger boken trovärdighet. Att allting berättas från Skorpans synpunkt avväpnar en, hans oskyldighet gör att hela boken blir så lätt att ta in. Hans idealisering av sin storebror gör Jonatan till just den hjälte som vi är vana vid att se, men aldrig så att man blir trött på stereotypen.
Boken är både mäktig och berörande, och på slutet känner jag att tårarna kommer. Kort och gott är det här en barnbok som också vuxna har mycket att hämta ifrån.

”Bröderna Lejonhjärta”, 1973

Veckans recension: Harry Potter och hemligheternas kammare av J.K. Rowling

När Harry Potter börjar sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom efter ett hemskt sommarlov, dröjer det inte länge förrän skräcken sprider sig bland lärare och elever – någon eller något har börjat förstena mugglarfödda elever!
Myten om Hemligheternas kammare och Salazar Slytherins arvtagare börjar berättas igen, om hur monstret i den gömda kammaren slapp löst för mer än femtio år sedan. Men vem är det som öppnat kammaren en andra gång?
Är det vem Harry, Ron och Hermione är övertygade om – Draco Malfoy? Eller är det vem alla andra tror det är – Harry Potter själv?
Till skolan har också en ny lärare i försvar mot svartkonster dykt upp – Gyllenroy Lockman, en uppblåst, egoistisk och utseendefixerad man som hela tiden tror att Harry vill bli mer berömd än vad han är.
Harry träffar också Draco Malfoys far Lucius Malfoy, och husalfen Dobby som på de mest desperata sätt försöker få Harry att återvända till Dursleys på Privet Drive där han är i säkerhet.
När skolan hotar att stänga och Dumbledore blir tillfälligt avsatt som rektor beslutar sig Harry för att han måste hitta Hemligheternas kammare för att få ett slut på attackerna mot de mugglarfödda barnen.
Men vad har Tom Dolders dagbok med det hela att göra? Och vems hotfulla, viskande röst är det som Harry ständigt hör innanför väggarna…?

Nummer två i serien om den unge trollkarlen Harry Potter och hans äventyr är väldigt spännande och gripande. Boken är inte en av de starkaste i serien men presenterar karaktärer och föremål som kommer ha stor betydelse inför de nästkom-mande böckerna.
Jag tycker att i den andra boken hittar berättelsen en ton som varar ända till sista boken, den allvarliga grunden, de utströdda bitarna av humor som emellanåt får en att skratta högt och den trovärdiga berättartonen.
Mer fragment av det förutbestämda öde som Harry har framför sig avslöjas och man blir helt enkelt tvungen att läsa vidare i nästa bok, Fången från Azkaban, för att finna svaren på varför Harry överlevde, hemligheterna bakom Voldemorts ondska och kanske även komma lite närmare Harrys egna föräldrar, Lily och James Potter.

”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998

Veckans recension: Kom närmare av Sara Gran

Amanda lever ett näst intill perfekt liv. Hon är arkitekt på väg uppåt, har en man som hon älskar och en vacker vindsvåning. Det är livet som hon alltid velat leva.
Sedan börjar allt gå snett. Det är ett mönster, men det märker inte Amanda från början. Knackanden i den fina lägenheten, fler gräl med sin make Ed… Amanda tror det är en fas.
Tills boken Demoner förr och nu dimper ned i brevlådan utan att hon beställt den. I den finns ett test: ”Är DU besatt av en demon?”
Från början tycker Amanda att allt i boken är nonsens, något hon kommer skratta åt senare… tills hon börjar få minnesluck-or, konstiga drömmar och röster i huvudet. Snart är det inte så roligt längre.
Amanda börjar röka igen, dricker, skolkar från jobbet, stjäler saker och är otrogen mot sin man. Hon inser långt om länge att hon inte är ensam i sin kropp – Naama är där.
Amanda forskar, går till terapeuter och andliga rådgivare. Men vansinnet slutar inte – det blir värre. Barn och djur drar sig undan henne. Och bit för bit fortsätter Naama ta över Amanda, som blir fånge inuti sin egen kropp och bara kan se och våndas över det kaos som demonen inuti henne ställer till med.

Kom närmare är en otroligt stark och trovärdig skräckroman som genast griper tag i en och drar med en i strömmen. Att den är skriven i jagform förstärker bara ”det kunde ha varit jag”-känslan som ofta försvinner i skräckböcker. Man kan känna nackhåren resa sig och hur det pirrar i magen när man läser om Amandas helvete. Det är en bok som är bra utan att behöva vara lång - Kom närmare har bara 185 sidor.
En bok om undergång, rädsla och det tillfredställande i att göra saker man inte borde. Fenomenalt lästips!

”Come Closer”, 2003

Veckans recension: Förbannelse av Richard Bachman (Stephen King)

Billy Halleck är en advokat på väg uppåt. Han har en fru och en dotter och ett dyrt hus i den lilla staden Fairview, där den vackra illusionen döljer de rika människornas lidande.
Så kommer ett följe zigenare till staden. De uppträder och blir snart bortkörda igen, precis som de blir från varje stad och av alla människor.
Men innan de ger sig av råkar Billy köra över och döda en av dem.
Hans skuldkänslor är stora och hans liv knakar i fogarna en kort tid. Rättegången mot honom leds av en av hans vänner, och han blir frikänd utan något straff alls. Staden vill inte ha något att göra med zigenarna och bryr sig inte om att rättegången var orättvis och domaren jävig.
Så zigenarna bestämmer sig för att straffa Halleck själv. Den äldste av dem rör vid Billys kind och viskar ett enda ord.
Magrare.
Kort därefter börjar Billy, som varit väldigt överviktig under en stor del av sitt liv, att gå ner i vikt. Till en början är han glad och tillfreds med det, och det är hans fru också. Tills han upptäcker att han bara fortsätter gå ner. Och gå ner. Det spelar ingen roll hur mycket han äter; vågen visar att han ändå går ner orimligt mycket.
Billy börjar snart förstå att det har något med zigenarna att göra. Något med den gamle Taduz Lemke. Och medan hans fru slår sig ihop med den lokala doktorn för att försöka få honom inlagd på sjukhus och förklarad mentalt instabil, så vet Billy bättre. Han måste försöka hitta den gamle zigenaren och få honom att upphäva förbannelsen innan det är alldeles för sent.

Jag har inte läst Stephen King på ett tag och jag förvånas över hans berättarskicklighet och originalitet. Som alla av hans Bachman-böcker är Förbannelse mer samhällskritisk än någon av Kings ”egna” romaner, och det är genom hela boken ganska oklart vem som egentligen är den ”onda”. Är det zigenarna som vill få Billy att betala för det som hela det amerikanska samhället gör mot utbölingar som dem? Eller är det Billy själv, som representerar all den oförståelse och allt det hat som zigenarna får utstå? Vad är rätt och vad är fel?
Det är intressant och det går att applicera på så många olika samhällsskikt. Kanske är det mest störande om man bor i USA, men jag kan ändå känna av bokens budskap när jag läser.
Boken har en krypande känsla av obehag. Det är ingen skräck i den bemärkelse att det blir blodigt och mörkt, utan snarare en hemsk omvänd känsla av det man är van vid. Det är effektfullt och jag gillar det. Kanske är inte det här en av Kings bästa romaner, men den har en twist som är intressant och fortfarande aktuell.
Det förstör visserligen lite att jag sett filmen innan jag läste boken, men trots det tror jag att ingen kan påstå att överraskningsmomenten inte är bra.
Karaktärerna är som vanligt det som King lyckas bäst med och som hela boken bygger på. Alla från Billy Halleck till Taduz Lemke är väldigt levande. Min favorit måste ändå vara Ginelli, som praktiskt taget osar av karisma.

”Thinner”, 1984

Veckans recension: Sanningen om Winter av John Marsden

Winter är sexton år när hon återvänder till Warriewood och sitt barndomshem. Det är tolv år sedan hon sist var här och hon har kämpat länge mot sina släktingar som hon bor med för att få komma dit. Hon har slutat skolan och planerar inte att återvända. Inte än. Hon måste få se och uppleva gården där hon är född.
Gården sköts av Ralph och Sylvia, ett par som bor på ägorna. Winter bestämmer sig för att direkt flytta in i huvudbyggnaden, som är skrämmande nära förfall. Det är tomt och öde, möblerna saknas och det läcker in vatten. Trots det känner sig Winter hemma där. Det här är där hon hör hemma, där hon alltid hört hemma, trots att hon inte varit där sedan hon var fyra år gammal.
Hon tar itu med att använda sitt arv till att renovera huset, samtidigt som hon börjar bekanta sig med omgivningarna. Men det finns något som inte stämmer. Historien om hur hennes föräldrar dog visar sig vara en lögn. Plötsligt saknas det massor av pusselbitar och Winter vet inte var hon ska vända sig för att få svar. Hon får ingen ro, hon måste få reda på vad som hände den gången för tolv år sedan.
Och hon måste få reda på varför man ljugit för henne under hela hennes uppväxt.

Jag fastnar inte riktigt för den här berättelsen. Jag har läst en del John Marsden förut, och med den populära Imorgon-serien vet jag att han är en väldigt bra ungdomsbokförfattare, som vet hur man bygger upp en handling, spänning, intrig och karaktärer. Men det syns inte i den här boken. Precis som några av hans andra kortare verk – En bricka i spelet eller Så mycket att berätta för dig… – så tycker jag att boken är ganska intetsägande. Den går helt enkelt i för snabb takt. Det känns inte som om man blir riktigt tillåten att få ta del av hela berättelsen, nästan som om författaren struntat i att skriva vissa delar och sedan bara berättat dem genom en kort återblick. Jag känner mig inte riktigt invigd och inbjuden i berättelsen.
Sen måste det ju sägas att bokens överraskningsmoment är väldigt bra, och särskilt att karaktärerna är helt perfekta. Marsden vet hur man skapar personer som sprakar av eget liv, och Sanningen om Winter är inget undantag.
Men jag tycker ändå inte riktigt om den här boken – den har potential och skulle kunna utvecklas så mycket mer, men tar slut innan jag verkligen fattat tycke för någon eller något alls i den. Jag tror att någon yngre, någon som nyss börjat med ungdomsböcker, eller någon som helt enkelt inte är van vid att läsa så mycket, skulle kunna tycka boken är bra. Men min uppfattning är att den bara är okej och knappt det. Den lämnar inget som helst intryck på mig.

”Winter”, 2000

Veckans recension: Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling

Harry Potter bor hos sin moster och morbror, det elaka paret Dursleys, och deras feta, odrägliga son Dudley, eftersom han egna föräldrar dog i en bilolycka när han var liten.
Harry önskar inget annat än att få lämna huset på Privet Drive bakom sig och aldrig mer behöva se det eller dess invånare.
Samma år som Harry ska fylla elva år börjar märkliga saker hända. Han får brev från ingen och när han tillslut får läsa ett av dem visar det sig att han inte är vem som helst – han är en trollkarl.
En helt ny värld öppnar sig för Harry när han börjar på Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom. För första gången i sitt liv får han vänner, Ron och Hermione. Han träffar den gigantiske Hagrid, skogvaktaren, och skolans berömde rektor Albus Dumbledore. Han får lära sig olika sorters magi och har massor med nya lärare. Och det är inte allt – i trollkarlsvärlden är Harry berömd, han är en person som alla känner till.
Förvånad upptäcker Harry att hans föräldrar inte alls dog i den bilolycka som hans släktingar övertygat honom om, utan blev mördade av den ondaste trollkarl som någonsin existerat – Lord Voldemort. Många i trollkarlsvärlden är fortfarande rädda att uttala hans namn. Han är mer känd som Ni-Vet-Vem eller Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Det som gör Harry berömd är att han överlevde Voldemort. Han är den första som någonsin gjort det, och det berövade dessutom Voldemort hans krafter.
Men det finns en av lärarna på skolan som inte alls tycker om honom – professor Snape, trolldrycksläraren. Harry blir övertygad om att Snape har något ont i kikaren.
Snart börjar Harry, Ron och Hermione ana att något hålls gömt i skolan, något under extremt skydd som någon nu försöker stjäla. Harry och hans vänner får inget stöd av varken lärare eller rektor Dumbledore i sina farhågor, och tillslut tycker Harry att det är dags att ta saken i egna händer.

Det här är första boken i serien om pojken Harry Potter och hans äventyr, en av de bästa och mest hyllade bokserierna någonsin. För mig är den här serien i det närmaste helig, och jag kommer nog aldrig kunna se på dem som ”bara böcker”. Det här är böckerna som fick mig att börja läsa på allvar och jag älskar dem.
Det är den kortaste boken i serien, på omkring 300 sidor. Det är en bok för barn såväl som vuxna, och det känns inte särskilt löjligt att Harry är så ung som han är, eftersom han är anmärkningsvärt vuxen för sin ålder. Boken är varm, ganska oskyldig nu i början och med ett mått av humor strött över allvaret.
Det är en mysig bok som introducerar läsaren i trollkarlsvärlden på ett sätt som är både humoristiskt och självklart. Denna nya världs system och upplägg är så roligt och samtididgt trovärdigt på ett sätt som gör boken till en otroligt skickligt skriven roman.
Det här är porten till den sju böcker långa serien som bara blir bättre och bättre, och detta är en serie som alla med ögonen kvar borde läsa.Nästa bok heter Harry Potter och Hemligheternas kammare.

”Harry Potter and the Philosopher’s Stone”, 1997

Veckans recension: Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Andra världskriget har brutit ut, London hotas av flyganfall och massor av evakuerade barn från huvudstaden dyker upp runt om i byarna på landet.
En av dem är nioårige Willie Beech. Han blir omhändertagen av änklingen Tom Oakley, en enstöring i en stuga alldeles inpå byns kyrkogård.
Men Tom märker snart att Willie är i ett förfärligt skick. Han är liten, undernärd och har kroppen full med blåmärken och sår. Det är först när Tom öppnar hans väska och hittar moderns brev som han förstår – för det ligger ett bälte i väskan. Ett bälte som är till för att slå den stackars pojken med.
Toms vänlighet är helt obegriplig för Willie. Han är alldeles överväldigad av allt det nya. För första gången i sitt liv får han ett eget rum med en egen säng. Han får kläder och mat och börjar tycka det är roligt att hjälpa Tom med hushållssysslorna.
Snart hittar han också vänner i sin egen ålder. Det har han aldrig haft förut. Det är George och tvillingsystrarna Ginnie och Carrie, och så naturligtvis Zach. Zach är den mest underliga och konstiga pojke han träffat. Han är uppvuxen i teatern, pratar hela tiden och kommer med massor av idéer. Willie och Zach blir bästa vänner.
Willies liv är rent av lyckligt. Kriget märks knappast därute på landet i Little Weirworld. Han upptäcker att han gillar att måla, och får lära sig läsa och skriva.
Samtidigt som Tom förvandlar Willie till en frisk och glad pojke, märker invånarna i byn att något händer också med Tom Oakley. Han lägger enstöringen åt sidan, och Willies närvaro gör att han äntligen släpper sorgen han burit på.
Men så kommer det ett brev.
Willies mamma är sjuk och vill att han ska komma hem. Men något är fel.
När Willie inte skriver som han lovat och Tom inte längre kan skylla på att pojken kanske glömt, bestämmer sig Tom för att själv åka till London och hitta Willie.

Godnatt mister Tom har blivit något av en barnklassiker. Språket är varmt och enkelt att förstå, medan berättelsen inte lämnar någon oberörd.
Hur Tom får Willie igenom den mödosamma processen till att bli ett lyckligt barn och hur han själv förändras av det, är förmodligen en av de finaste historierna man kan läsa, och en berättelse som kan beröra flera olika sorters människor. För barn är det en bra saga, och för äldre en historia med stort djup och många nyanser. Boken är ett perfekt exempel på livet som det var under en viss tid och även ett bevis på att kriget förändrade många människors liv.
Den handlar om kriget, men samtidigt inte alls. Barnens landskap är grönt och orört, men mörkläggningsgardinerna, Röda Korset-mötena och radiosändningarna påminner hela tiden om att de lever i skuggan av Hitlers Europa. Just detta – barnens upptåg och äventyr, blandat med breven från det bombanfallna London gör boken till en vacker blandning mellan ljust och mörkt, skönhet och ondska.
Den handlar om att hitta sig själv och om kärleken till människor runt omkring, men också om ondskan och elakheterna från andra. Om att resa sig upp och kunna komma vidare i livet, vare sig man är barn eller gammal, om att vara en del av en enhet och känna att man är uppskattad för den man är. Den får mig att rysa inte bara för att det är en perfekt berättad historia, utan också för att den är så viktig.
Det är en bok alla bör läsa, gamla som unga.

”Goodnight, Mr Tom”,1981

Veckans recension: The Lost Symbol av Dan Brown

När Robert Langdon får ett samtal från sin gode vän och mentors kontor med frågan om han skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag i Capitol Building i Washington D.C., säger han genast ja. Vännen, Peter Solomon, har alltid varit Roberts guide och vän, och Robert är glad att få ge något tillbaka.
Men när han väl kommit till Capitol Building börjar saker snart gå väldigt, väldigt fel. Langdon är lurad. Och Peter Solomon är i stor, stor fara.
Langdon får ett samtal från en man som påstår sig ha kidnappat Solomon och vill ha Langdons hjälp med att dechiffrera koden som finns på frimurarnas legendariska pyramid i utbyte mot Solomon. Det är bara ett problem. Langdon är så gott som helt och orubbligt säker på att ingen pyramid existerar.
Allt desperatare inser Langdon i vilken knipa Peter sitter och att allt är upp till honom. Men varför är chefen för CIA, Inue Sato, honom i hälarna? Hon hävdar att ärendet är en fråga om nationens säkerhet, men Langdon förstår inte hur.
Samtidigt försöker Peters yngre syster Katherine Solomon förgäves nå Peter utan att veta att hennes älskade bror är kidnappad. Katherine är forskare som sitter inne med information som kommer förändra hela världen om den kommer ut... men är världen redo?
När Langdon inser att Solomon kommer dö om ingenting görs snabbt börjar en kamp mot tiden, innan Solomon dör… och vi får följa med på en kors och tvärs-resa över Washington såväl som bakåt i frimurarnas historia och organisation.
För Langdon är allting svårt att ta in. Hur ska han kunna rädda sin vän om lösningen som kidnapparen begär inte ens existerar? Eller gör den det? Om den mot alla odds finns – är Langdon som en icke-frimurare värdig att ta del av den?
Tiden rinner ut… och kidnapparen Mal’akh skyr inga medel.

Det är väldigt svår att skriva om vad den här boken handlar om utan att ge bort hela berättelsen. Det är meningen att den här boken ska läsas utan att man har en aning om vad som ska hända, och jag vill inte förstöra för någon som vill ge sig på den.
Det här är en typisk Dan Brown-bok. Den är väldigt lik hans förra böcker Da Vinci-koden och Änglar och demoner. De har samma upplägg, samma teman och samma huvudperson. Det handlar om mystiska urgamla kulter och traditioner, samfund, språk och symboler.
Tyvärr finner jag den här boken ganska trist. Jag hade svårt att komma in i den trots att den är spännande. Det beror förmodligen till viss del på att jag läste boken på engelska – frimurare och utförliga beskrivningar av arkitektur är inte lika lättsmält på engelska som på svenska och det händer att jag måste gissa mig till en del av slutsatserna. Jag tycker också att jag vid det här laget känner lite som om jag vet vad som kommer hända efter att ha läst de två förra böckerna som har samma upplägg. Samtidigt finns det väldigt smarta överraskningsmoment och otroligt mycket spänning som ibland får mig att sitta som på nålar.
Jag hörde någonstans att folk tycker om att läsa Dan Brown eftersom han får läsaren att känna sig smart. Det ligger något i det. I sina förklaringar är han allmänbildande och intressant på ett sätt som gör att man tar in information väldigt lätt, och precis som jag nämnt förut fastnar det på ett sätt som ingen lärobok någonsin fått mig att lära mig.
När jag läser kommer jag faktiskt att tänka en aning på James Bond. Liksom Bond-berättelserna är Browns böcker upplagda på samma sätt som ett mönster genom böckerna. Precis som Bond är Langdon ganska otrovärdig som karaktär som är med om så mycket olika saker som ändå är relaterade till det han kan. Och för det tredje finns det en ny tjej med i varenda bok. Det är en lite roande parallell faktiskt.
Liksom innan tycker jag att informationen om symboler och historia är Browns starka sida medan karaktärerna är hans svaga. Det märks inte lika mycket på engelska som på svenska, men det där språket som tangerar lite till klichéer finns där. Ändå tycker jag att det är bättre den här gången.
Det är allt som allt en jämn och skickligt berättad spänningsroman, på samma nivå som de föregående böckerna.
Men jag känner att jag förätit mig en aning på Brown för tillfället. Jag får nog vänta ett tag innan jag ger mig på något mer av honom.

”The Lost Symbol”, 2009

Veckans recension: På andra sidan gryningen av John Marsden

Slutet är nära. Nya Zeeland har fått stöd från andra länder och kriget befinner sig i ett kritiskt skede, en situation där allting kommer avgöras. Australiens framtid – Ellies, Kevins, Homers, Fis och Lees framtid.
Nya Zeeland behöver varenda resurs, och det inkluderar de fem tonåriga gerillasoldaterna i utkanten av Wirrawee.
Vännerna har fått utrustning av nyzeeländarna för att kunna skapa så mycket kaos som möjligt innanför fiendens linjer. Varenda litet sabotage kan betyda vinst eller förlust. En enda konvoj som Ellie och de andra fördröjer kan betyda allt för landets framtid.
Ansvaret är tungt och det blir inte bättre av spänningarna i gruppen. Förhållandet mellan Ellie och Lee är bara en av konflikterna. Ellie undrar också om Kevin kommer klara av vad han måste göra, eller kommer han att klappa ihop som förut?
Och hur kommer det att se ut efter kriget? Hur ska de någonsin kunna gå vidare? Alla som de dödat, allt som de förstört. Hur ska de kunna få något som liknar ett normalt liv efter allt det som de gått igenom? Vännernas död, ockupanternas behandling av landet – allt är saker som Ellie är tveksam på om hon kommer kunna hantera. När hon inte längre kämpar för att överleva, vad händer då? Vem är hon då?
Men kommer hon och vännerna ens att få uppleva den dag då kriget tar slut?

Sista boken i serien är också den längsta. Den är lika andlöst spännande vissa gånger som förut, men jag tycker ändå inte att den är den bästa i serien. I jämförelse händer det inte lika mycket och vissa delar känns som transportsträckor.
Men jag är väldigt glad att jag läst de här böckerna. De får en att tänka efter lite djupare, uppskatta det man har och vara glad över de små sakerna i livet. De handlar om så många viktiga saker som behandlas på ett så enkelt sätt att det blir väldigt effektfullt. Genom att läsa serien känns det som om man fått ett vidare synsätt på liv och död, etik och moral, krig och fred. I slutet av boken går handlingen ganska snabbt fram, vilket är synd. Men ändå är det så vemodigt och sorgligt på sina ställen att jag nästan gråter.
Med sin blandning av action, tonåringars syn på världen, relationer, vänskap, kärlek och humor är det här idealiska böcker för unga att läsa. De blir aldrig tråkiga och lär en ett och annat på vägen.
För den som är intresserad av att läsa vidare om Ellie så finns det en fristående fortsättning på serien, där första boken heter Ellie: Så länge jag finns. De handlar om livet efter kriget och om att gå vidare. Om jag själv läser dem, det får framtiden utvisa.

”The Other Side of Dawn”, 1999

Veckans recension: I skymningens land

För tillfället är Ellie och de andra någorlunda trygga i utkanten av Stratton, men fiendesoldater patrullerar området då och då och de måste ändå hålla sig tysta och gömda.
Men det som de huvudsakligen tänker på är inte längre sig själva, de försvunna nyzeeländska soldaterna eller de vänner som de förlorat. Det de tänker på är barnen. De förvildade och plågsamt unga barn som håller till i området där de själva befinner sig.
De måste på något sätt kunna få bort åtminstone några av barnen från Stratton. Men hur? Barnen har vapen och skulle mycket väl kunna döda dem. De äter inte av maten som Ellie försökt lägga ut och de verkar inte inse att de nästan oundvikligen kommer dö, hur skickliga de än varit på att gömma sig.
Men sedan, när Ellie och hennes vänner fått tag i några av barnen, återstår massor av problem. Hur ska de kunna ta hand om dem, och samtidigt skydda sig själva? Det här är inga normala ungar. De är skadade, både utanpå och inuti.
Samtidigt oroar sig Ellie för helt andra saker. Har Lee förstört deras vänskap lika mycket som deras förhållande genom det han gjorde borta i Stratton? Har Fi rätt när hon säger att Ellie blivit så kall och hård att hon nästan inte känner igen henne? Vem har kriget egentligen gjort henne till…?

Det här är sjätte och näst sista boken i serien om tonåringarna på egen hand i ett krigshärjat Australien, och den är precis lika spännande på sina ställen som föregående.
Att barn dras in i det hela ger ännu en infallsvinkel på kriget och vad det gör med människor. Det är otäckt att läsa om och ännu otäckare då man tänker efter och inser att det är såhär på många ställen runtom i världen.
Ellies gång från en normal tonårig tjej till en av gruppens hårdaste och mest kallblodiga mördare är skrämmande och samtidigt så ruskigt sannolik. Jag upphör aldrig att förvånas över hur skarpa och trovärdiga krigsskildringarna faktiskt är. De blir aldrig för mycket – Ellie blir aldrig en filmhjälte, kriget blir aldrig förskönat och på det stora hela är serien oerhört mänsklig. Ellies och vännernas reaktioner är så sannolika att man utan problem vet att man skulle handlat liknande i en sådan situation.
En annan sak som jag tänkt mer och mer på under tiden jag läst böckerna, är hur etiskt korrekta de är. De visar att ursprung, kön eller hudfärg inte spelar någon roll i krig, och att det är individen i sig som avgör vad man klarar av och inte klarar av.
Sista boken i serien är På andra sidan gryningen, och den ska jag ta itu med nu.

”The Night is for Hunting”, 1998