Veckans recension: Den oändliga historien av Michael Ende

Bastian Balthasar Bux är en tjock och ganska feg pojke i tioårsåldern som blir mobbad och retad för sitt utseende och sin förmåga att hitta på historier. När han en morgon blir injagad i ett antikvariat av sina klasskamrater får han syn på en vacker gammal bok med titeln Den oändliga historien. Bastian blir alldeles till sig. Detta är ju vad han önskat sig mest av allt! En bok som aldrig tar slut! Boken över alla andra böcker! Förtrollad stjäl han boken och flyr upp på skolans vind där han gör det mysigt för sig och börjar läsa.
Boken är en sådan äventyrsbok som han älskar – med alla slags fantasivarelser och farliga resor. Bokens hjälte är Atreju, en pojke i samma ålder som han själv, utsänd för att finna botemedelet åt barnakejsarinnan. Barnakejsarinnan är skaparen och härskaren över världen Atreju befinner sig i, landet med namnet Fantasién. Men det en gång vackra Fantasién håller på att gå under tillsammans med den döende barnakejsarinnan, och Atreju blir utskickad på sitt stora sökande efter något som kan rädda henne och därmed alla invånare i det magiska landet.
Uppslukad följer Bastian Atrejus äventyr, men boken han läser blir allt mer kuslig – som om han själv vore en del av den… Kanske rent av den ende som kan rädda det underbara riket som är Fantasién?
Och plötsligt finner sig Bastian någon helt annanstans, långt ifrån skolans malätna vind och långt ifrån vad han en gång var, tilldelad barnakejsarinnans symbol som ger honom all önskningarnas makt. Men ska man verkligen önska sig vad man först kommer att tänka på? Eller är en önskning något annat, något långt viktigare?

Det här är en av de böcker jag aldrig, aldrig tröttnar på. Det är en otroligt bra bok som för alltid kommer befinna sig på min personliga topplista.
Även om man får intrycket att boken riktar sig till yngre barn så har den ett djup och ett budskap som tilltalar mig och leder in mina tankar på nya spår för varje gång jag läser boken, och jag tror att både vuxna och barn har saker att hämta ur berättelsen. Det är en bok att upptäcka på nytt inte bara en utan flera gånger.
Trots det enkla, trollbindande språket blir boken aldrig förenklande och förklarar aldrig allt. Uppfattningen om boken blir ens egen, budskapet det alldeles egna.
Bokens uppbyggnad som en saga är också något som jag tycker mycket om. De stora anfangerna som täcker en hel sida var från tyska alfabetets början till slut bidrar till sagokänslan, och även de många ofullständiga sidoberättelserna som antyds i kanterna - de triggar igång tankar som man aldrig annars skulle ha lagt märke till.
Det är en bok som handlar om mänskligt felande, om vänskap och kärlek, sorg och saknad och om att inse sitt eget värde. Den handlar om godhet och ondska, rätt och fel och om jagets korruption. Samtidigt som det är en nästan episk fantasysaga är den ovanlig och har en intressant twist.
Detta är en bok jag tycker alla borde läsa, såväl för att tänka på vad den har att säga, som för att det är en enastående bra skönlitterär bok. Och trots att filmen är ett barndomsminne och en klassisk 80-tals film så tycker jag du kan glömma den, för den här boken går utöver allt annat.

”Die unendliche Geschichte”, 1979

Veckans recension: Den tredje dagens kyla av John Marsden

Det är dags att göra någonting igen. Det känner de av, alla de fem som för tillfället är kvar av den grupp som från början undvek invasionen.
Att hålla sig gömda i Helvetet börjar gå dem på nerverna. De bråkar allt mer och läget känns spänt. De undrar vad som håller på att hända med deras land och känner ett desperat behov av att hjälpa till.
Men ändå tvivlar de, för det företag de åtar sig känns alldeles för stort. De ska sätta in en stöt mot Cobbler’s Bay. Hamnen ligger nära deras stad Wirrawee och de kan ta sig dit hyfsat lätt. Det är en viktig punkt för fienden och ett angeläget mål.
Men hur ska de egentligen bära sig åt för att lyckas?
Att försöka komma fram till en plan som fungerar är svårt, och samtidigt som de känner sig tvungna att göra något, så är de så rädda att de knappt vet var de ska ta vägen. De lever på sin rädsla och sitt adrenalin och måste förlita sig på naturen och sin egen förmåga för att överleva.
De fysiska förhållandena är svåra för dem alla. De tvingas äta mindre, gå alldeles för långt och samtidigt befinna sig under så stark psykisk press att det är svårt att fungera normalt.
Ellie skräms av den nya person hon håller på att bli, och de förändringar hon ser de andra genomgå. Hon börjar bli rädd för Lee, hans aggressivitet och kallblodighet som börjar bli en del av honom själv. De börjar alltmer likna djur. Och var går egentligen gränserna?
Och kan de verkligen lyckas med något så stort, något så oerhört, som ett angrepp mot Cobbler’s Bay?

Precis som föregående två böcker är Den tredje dagens kyla så gott som en direkt fortsättning, utan några särskilt långa tidshopp eller andra glapp som stör mellan böckerna. Serien är lätt att läsa och går snabbt på grund av den snabba händelseutvecklingen och den spännande intrigen.
Och precis som de andra böckerna ställer boken många frågor om etik och moral, rätt och fel i krissituationer. Man fascineras och skräms av att se de vanliga ungdomarna bli så fullkomligt annorlunda, och de konsekvenser det har för dem. Men trots att jag tycker om serien hittills så börjar jag känna det lite som om den börjar bli tjatig. De springer omkring och spränger saker i luften, och tredje boken är inget undantag. Men ändå tycker jag om hur all action blandas med relationerna till varandra, kärleken och irritationen dem emellan. På många sätt känns det som om böckerna är skrivna på ett sätt som ska passa både killar och tjejer.
Slutet på tredje boken är vemodigt, nästan sorgligt, och skiljer sig lite från de föregående.
Jag tycker om serien, och jag tänker fortsätta läsa den som jag gör nu – i ett streck, för annars är jag orolig att jag kommer mista intresset. Nästa bok heter Nu är mörkrets tid och är nästa på min lista att läsa.

”The Third Day, the Frost”, 1995

Veckans recension: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel Sempere är tio år tar hans pappa med sig honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Det är en hemlig plats i Barcelona, en förvirrande labyrint av böcker som fallit i glömska, böcker vars berättelser ingen känner till och som förvaltas av en noga utvald grupp bokälskare. Det är tradition att man, första gången man är där, tar med sig en bok hem och adopterar den så att den aldrig glöms bort igen.
Boken som Daniel väljer ut heter ”Vindens skugga” och är skriven av en viss Julián Carax.
”Vindens skugga” är en fantastisk bok, den bok som blir Daniels absoluta favorit, och snart börjar han undra vem denne Julián Carax egentligen var. Snart får han reda på att det är näst intill omöjligt att hitta en Caraxbok nuförtiden, eftersom någon okänd person ser det som sin livsuppgift att bränna upp alla exemplar av Carax böcker som existerar. Men varför? Vad hände med Carax? Lever han ens? Vem var Penélope och vad hände egentligen med henne?
Hela Julián Carax liv är ett mysterium och när Daniel gräver djupare i det förgångna blir han snart indragen i någonting som är långt farligare än han någonsin kunnat ana. Han har strax den bindgalne och farlige kommisarie Fumero i hälarna, tillsammans med bokbrännaren som vill ha Daniels exemplar av ”Vindens skugga”. På hans jakt efter sanningen ljuger alla, och Carax liv verkar bara bli mer och mer mystiskt ju mer Daniel får reda på.
Men Daniel kan inte sluta försöka ta reda på vad som egentligen hänt Julián Carax. Hur ska han kunna göra det, nu när hans eget liv alltmer börjar likna författarens…?

Vindens skugga är en mycket speciell bok som kanske huvudsakligen handlar om flera ensamma människor, människor som gjort fel val i livet och som förlorar sig i sina drömmar istället för att leva ut dem. Den handlar om Barcelonas blodiga historia, om ung och villkorslös kärlek, om vänskap och band mellan människor som inte går att klippa av. Det är en berättelse om att växa upp, berättelsen om hur en pojke blir en man, om feghet, om plikter och lojalitet, och om massor med förbjudna förhållanden.
Boken utspelar sig mellan 1945 och 1966 och återspeglar dåtidens Barcelona lika mycket som Daniels historia.
Skrivsättet i den här boken är nästan det jag älskar allra mest. Det är vackert och klingar svagt av poesi. Det är effektfullt och skickligt formulerat på ett sätt som fängslar och håller kvar.
Jag misstänker att en stor del av anledningen till att jag tycker så mycket om boken är att den handlar om böcker. Den uttrycker mystiken och magin kring böcker och deras skapare, böckernas aldrig sinande dragningskraft, mångfalden, dörrarna som öppnas mot andra liv och andra verkligheter. Allt det känner jag igen och när jag läser nickar jag i samförstånd med texten. Precis så är det. Det är böckernas essens.
Jag tycker också om karaktärerna. Den naive, oskyldige Daniel som lever i förakt för sin egen feghet, den rappe Fermín med sina humorfyllda, intelligente monologer, de tragiska Nuria och Miquel, och den läskigt galna Fumero som inte skyr några medel. Och så naturligtvis Julián Carax, som med sin mystik och mörka dragningskraft förmodligen är min absoluta favorit.
Jag tycker om boken för det vackra, rika och poetiska språket som ändå lyckas vara humoristiskt. För de levande karaktärerna som jag lider med, håller med, avgudar och avskyr. För den bittra och grå bilden av efterkrigets Barcelona. Och framförallt tycker jag om den för sättet som allting hänger ihop, på sättet som alla lösa trådar binds ihop och ingenting är en slump. Hur allting har en koppling till något annat får mig att rysa och undra om det kan vara så i verkligheten också.
Berättelsen som boken berättar är ett mysterium i det förgångna samtidigt som det är en historia om nu levande kärlek och passion. Det är Daniels liv och det är Juliáns liv i en förtrollande bok som jag inte kan annat än tycka om för sin originalitet.

”La Sombra del Viento”, 2001

Veckans recension: Drakens ögon av Stephen King

I kungariket Delain härskar den medelmåttige kungen Roland, kallad Roland den Gode. Det är en kung som aldrig lyckas göra något ont, men heller aldrig något gott. Efter honom ska hans äldste son Peter ta över tronen. Peter är en vacker, kvicktänkt och trevlig pojke, som är älskad av alla.
Men, Peter har en yngre bror, Thomas. Thomas liknar sin far mycket, är inte alls vacker, inte alls särskilt smart och känner sig oälskad och oönskad vart han än vänder sig. Han tycker att alla verkar anklaga honom, eftersom det var vid hans födelse som den älskade drottning Sasha dog. Det är bara en som tycks gilla honom – nämligen kungens mystiske rådgivare, den illvillige trollkarlen Flagg.
Men bara några år innan Peter ska överta tronen från sin far dör Roland efter att ha blivit förgiftad.
Skulden skylls på den oskyldige Peter, men eftersom alla bevis emot honom är vattentäta har han inget annat val än att låta Thomas beträda tronen.
Peter själv spärras in på livstid i toppen av det höga tornet på torget, kallat Synålen.
Med Thomas som redskap regerar nu Flagg över ett allt mer olyckligt och rebelliskt folk.
Vad den onde trollkarlen inte vet är att Thomas har sett något fruktansvärt bakom ögonen på faderns drakhuvud. Men å andra sidan finns det saker om Flagg som ingen kan ana sig till, till exempel att han varit i Delain tidigare – mycket tidigare. Närmare bestämt för fyrahundra år sedan, kanske mer.
Och längst uppe i Synålen, utan folkets kärlek, börjar Peter undra hur han ska kunna ordna allt till det bättre igen, och för att klara av det måste han göra något ingen nånsin lyckats med – fly från det ofantligt höga torn där han är inspärrad.

Efter långt och troget läsande av Stephen Kings verk lånade jag nu den enda saga han någonsin skrivit, och även den enda bok som är mer anpassad för barn än för vuxna. Den utspelar sig i ett rike fjärran från vår egen verklighet, i en värld som är mycket lik verkligheten från Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och många namn i Drakens ögon kan återfinnas i denna sju böcker långa serie. Stephen King har själv sagt att man kan se boken Drakens ögon som en åsidosatt del från serien Det mörka tornet.
Trots att den här boken är mer barnvänlig än andra av Kings böcker är detta är en bok för många olika åldersgrupper. Det kan aldrig bli en barnbok, den är alldeles för mörk och skrämmande för det.
Boken är en fantastiskt bra skildring av karaktärernas livsöden, den handlar om mod, kärlek och lojalitet, men även svek och onda avsikter.
Den är berättad precis som en saga, något jag tycker är väldigt mysigt. Helsidebilderna och de krusidulliga anfangerna i början av varje kapitel förstärker sagokänslan och man får uppfattningen av att bläddra i en verkligt gammal historia.
Jag älskar karaktärerna i den här boken, jag älskar sättet den är berättad på, jag älskar allt som har med den att göra. Det finns inget spår av den seghet som ofta finns i Stephen Kings böcker, den är full av värme och hat och var komplett omöjlig för mig att släppa innan den var helt utläst. Jag måste erkänna att den här boken är en av de bästa jag någonsin läst.

”The Eyes of the Dragon”, 1987

Veckans recension: När natten är som mörkast av John Marsden

Ellie och hennes vänner fortsätter kämpa mot invasionen i andra boken i serien. Vi följer med dem ut på deras tillslag mot olika områden där de tror ockupanterna känner det mest.
Men det är svårt. Egentligen är de ju bara sex rädda, förtvivlade och ensamma tonåringar. De har inte hört någonting sedan Kevin körde iväg med Corrie till sjukhuset, och oron för vännerna växer alltmer.
Samtidigt djupnar Ellies känslor för Lee och hon börjar fundera på hur hon egentligen vill ha det med honom. Vad händer om deras förhållande tar slut, och de ändå måste hålla sig kvar vid varandra? Det finns ingen chans att någon av dem kan lämna den andra nu när de inte har någonstans att ta vägen.
Och vad är det egentligen med Chris? Han verkar stänga dem ute, låser in sig i sig själv. Han skriver i sina anteckningsblock och verkar leva mer med dem än med människorna omkring honom. Och Ellie tycker att han börjar lukta sprit allt oftare. Äventyrar han deras säkerhet genom att dricka?
De börjar också utforska området kring sin fristad bättre, och dras in i saker de helst skulle ha velat undvika – Harveys Hjältar, till exempel.
Frågorna är många, farorna är fler och de lever i mer eller mindre konstant rädsla över vad som kan tänkas hända dem, vad som händer deras familjer och, inte minst – vad för slags människor de börjar bli.


När natten är som mörkast är andra delen i serien om Australien under ockupation. Den är spännande, precis som andra boken, och väldigt fängslande. Jag tycker mycket om att boken aldrig blir en krigshistoria på det sättet man är van vid att se krig skildras, utan att man ser allting från ungdomarnas synvinkel och på så sätt får en helt annan bild. Man vet inte vilket land det är som tagit sig innanför gränserna, man vet inte exakt vad de håller på med, och det gör dem mer skrämmande.
Dilemmat som böckerna tar upp är intressant och relevant. Vad är rätt och fel i krig? Är det tillåtet att släppa alla moraliska värderingar för att överleva? Vilka regler gäller? Vad klarar man av att göra och vad klarar man inte av att göra?
Att se hur ungdomarna drivs av hämndbegär, kärlek till varandra och sin pliktkänsla är något som gör en riktigt bra story. Jag tycker om berättelsen och jag tycker om skrivsättet – och särskilt tycker jag om att det finns humor mitt i all tragik.
Nästa bok i serien heter Den tredje dagens kyla.

"The Dead of the Night”, 1993

Veckans recension: Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Shadow har suttit tre år i fängelse och det enda han vill är att få åka hem till sin fru Laura och hålla sig undan trassel i resten av sitt liv. Han ser fram emot det och längtar efter det – och så rycks allting plötsligt bort. Bara ett par få dagar innan han ska få åka hem får han reda på att Laura dött i en bilolycka.
Chockad sätter sig Shadow på planet hem utan att riktigt veta var han ska ta vägen. Han vill bara gå på Lauras begravning och sedan vet han inte mer. Men på planet bredvid honom sitter en underlig man i kostym som presenterar sig som mr Wednesday. Wednesday vill att Shadow ska arbeta åt honom. På något underligt sätt vet han precis vem Shadow är och vad han upplevt, han vet mycket mer än vad som borde vara möjligt. Och innan Shadow riktigt fattat hur det hela gått till så har han börjat jobba för Wednesday, som något slags springpojke som ska skydda och hjälpa Wednesday på en resa som blir alltmer märklig. Shadow och Wednesday flänger omkring i staterna och försöker övertyga en brokig skara människor (eller är de människor?) att hjälpa till i någon slags strid. Shadow vet inte alla detaljer och han bryr sig inte heller om att fråga. Vad har han egentligen att förlora?
Men vem är egentligen den karismatiske och underlige mr Wednesday? Varför envisas Laura med att komma tillbaka från de döda? Vem eller vad är agenterna som kidnappar Shadow, och vad betyder drömmarna som ständigt upprepas?
Och vad kommer hända om de nya gudarna tar över helt, om de gamla glöms bort…?

Amerikanska gudar är en underlig och ganska rörig bok. Den är originell och stundtals väldigt komisk, men trots det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Shadow som huvudperson är väldigt diffus och ganska overklig i min mening. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bara se och inte reflektera över de saker han upplever. Samtidigt besitter hans karaktär en mänsklighet som känns väldigt trygg.
Skrivsättet är enkelt uppbyggt men kan ändå bli oerhört invecklat och svårförstått, särskilt när parenteser dyker upp i dialogen eller när det blir alltför många svåra ord på samma ställe.
Boken innehåller väldigt många vinkar till legender, folksagor, myter och religion, och om man inte är expert på hedniska gudar från världens alla hörn är jag ganska säker på att man inte kommer förstå hälften av alla de blinkningar som dyker upp. Det gör inte jag. Kanske är det en del i det hela som gör att det blir väldigt förvirrande för mig – att de flummiga saker jag läser om i själva verket har en förklaring någonstans i Indiens myter. Därför känner jag mig lite okapabel till att recensera boken, eftersom jag inte vet allt som är bakomliggande.
Samtidigt som jag är konfunderad över alla de blinkningar som är menade åt andra religioner, så kan jag roas av bokens ironi, den rappa dialogen och det tragikomiska i gudar som försöker hanka sig fram bäst de kan i nutidens Amerika. Konceptet har stora likheter med barn/ungdoms-serien om Percy Jackson av Rick Riordan, där de grekiska gudarna är anpassade till vår tids civilisation. Det här är lite samma sak, men med all världens gudar och mytiska varelser och utan lika lättförståeliga förklaringar. Att man sett Jesus lifta i Afghanistan är en av de små ironiska kommentarerna som får mig att skratta länge när jag läser, liksom Shadows enkla syn på världen som ibland blir komisk.
En annan grej med boken är att det finns små historier i slutet av några av kapitlen, som handlar om händelser med koppling till gudar och andra väsen på andra håll och andra tider i Amerika. Vissa av dem känns bara som något som stoppar tempot i boken, medan andra är intressanta och förtrollande, som bra noveller. Det är lite som i Rudyard Kiplings Djungelboken när jag läser dem – historier med svaga kopplingar till huvudberättelsen, men i sig är de sina egna.
Amerikanska gudar är ingen dålig bok, men jag tycker inte heller att den är bra. Den har en potential som den aldrig riktigt lever upp till, och det känns ofta som om handlingen trasslar in sig i alla vinkar. Samtidigt kan man uppskatta den för allt det som på andra sätt är dess svagheter.

”American Gods”, 2001

Veckans recension: Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Eva Khatchadourian och Franklin Plaskett är ett ungt och framgångsrikt par. Eva har startat ett eget företag som skriver reseguider för de som vill resa billigare, och hennes man fotograferar reklambilder. De är lyckliga tillsammans och har allt – utom barn. Franklin vill hemskt gärna ha ett barn, och även om Eva är tveksam undrar hon om ett barn kanske kan vara svaret på hennes rastlöshet som får henne att resa så mycket hela tiden.
Men när Kevin Khatchadourian föds är saker fel redan från början. I alla fall för Eva. Hon känner ingenting, absolut ingenting, för denna nya person som kommit in i deras liv. Redan från födseln verkar Kevin ta avstånd från sin mamma, och hon återgäldar det genom att själv ta avstånd från honom.
Medan Franklin ständigt uppmuntrar och älskar sin son på ett nästan överdrivet sätt, upptäcker Eva i sin tur att Kevin är både intelligent, en bra skådespelare, en ögontjänare och att han helt verkar sakna samvete. Han är en utstuderad lögnare redan vid några få års ålder, och blir ett hinder mellan Eva och Franklin som plötsligt och oväntat glider ifrån varandra. Deras vardag liknar alltmer ett krig där Eva står ensam. Hon är den enda som ser igenom sin sons mask av lögner och fasader, medan Franklin vägrar se det alls.
Allting eskalerar och faller i bitar när Kevin, bara några få dagar innan sin sextonde födelsedag, skjuter ihjäl sju skolkamrater och två lärare.
Efter morden försöker Eva få rätsida på sitt liv igen, och bearbetar sina känslor, sitt dåliga samvete och sin sorg genom brev som hon skriver till Franklin, som hon inte längre lever med. Här får hon utlopp för allt det hon aldrig kunde säga, alla sina tvivel och alla de enskilda incidenter som tillsammans övertygade henne om att Kevin inte var normal.
På ett rationellt sätt försöker hon gå igenom Kevins och hennes eget liv, och försöker förstå hur händelser en efter en ledde till sonens slutgiltiga beslut.

Vi måste prata om Kevin är uppbyggd i brev, i en jag-och-du-form som är ganska ovanlig att hitta i böcker. Språket är komplicerat och ganska svårförståeligt, i långa meningar som kräver absolut fokus. Det är inte en bok jag skulle rekommendera till yngre personer. Inte desto mindre är det gripande och otroligt effektfullt. Trots sitt språk, eller kanske just på grund av det, blir formuleringarna exakta och träffar precis rätt.
Berättartonen är allvarlig och bitter, en historia från en mamma som inte har någonting kvar att förlora. Den är brutalt ärlig och tragisk, men lyses upp av den svarta humorn.
Den kanske kan uppfattas som filosoferande, vilket den är, men det är en detalj som gör att den känns desto mera trovärdig. Den innehåller sådana djupdykningar i både känslor, själ och tanke att jag ibland har svårt att skilja den från en verklighetsbaserad berättelse.
Boken framkallar en sorts motvillig, imponerad och skrämmande fascination för karaktären Kevin – den pojke som redan vid födseln hittar sätt att skilja sina föräldrar åt, pojken som börjar klä sig i för små kläder, som manipulerar, ljuger och till sist mördar – pojken som redan från början är en fullfjädrad psykopat, så tom på känslor att bara lögn kan få honom att ens framstå som mänsklig.
Boken är tragisk och mörk, en undergångshistoria från början till slut. Men trots att bokens upplösning – skolmassakern – avslöjas redan i första kapitlet, så innehåller den förvånansvärt många högklassiga överraskningsmoment.
Evas motgångar och den oförståelse hon möts av från den man hon älskar allra mest gör boken otroligt mänsklig i Evas egen oförmåga att älska sitt barn.

”We Need to Talk About Kevin”, 2003

Veckans recension: Imorgon när kriget kom av John Marsden

Ellie bor på en gård i Australien tillsammans med sina föräldrar, där de föder upp får och boskap. Hon och några kompisar bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken och campa några dagar under jullovet.
Det är Ellie själv, hennes bästa vän Corrie, Corries pojkvän Kevin, den rolige och vilde Homer, den prydliga stadsflickan Fi, kompisen Robyn och så Lee, som bor i staden med sina föräldrar som driver en asiatisk restaurang.
De tar sig ner i det så kallade Helvetet, en öde dal av snårskog och branta klippor mitt i vildmarken.
Men det är när de återvänder till civilisationen som de upptäcker att något har gått väldigt fel under deras frånvaro.
Deras hem är övergivna. Många av djuren ligger döda och allt verkar totalt ödelagt. Strömmen har försvunnit, radion sänder bara ut brus och telefonerna fungerar inte.
Förtvivlade och oroliga börjar ungdomarna försöka ta reda på vad som hänt. Varför finns inga tecken på strid? Varför lyser det på ställen borta i staden? Och vad har hänt med deras familjer, deras föräldrar och syskon, grannar och vänner?
Snart tvingas de inse att det bara finns en möjlighet, en enda förklaring. Australien har blivit invaderat. De är i krig.

Imorgon när kriget kom är en spännande och medryckande roman för unga. Jag skulle säga att målgruppen kan tänkas vara högstadieelever och uppåt. Språket är lätt att förstå men samtidigt drar det med en ner i berättelsen, och man följer händelseutvecklingen utan att tröttna det minsta.
Bokens handling blir inte så otrovärdig som man kan tro, eftersom man befinner sig tillsammans med ungdomarna och delar deras ovisshet om vad som händer och varför. Boken får en att tänka efter och inse hur bräcklig och lättkrossad våra invanda liv ändå är.
Det stilistiska skrivsättet blir effektfullt men är aldrig svårt att följa med i. Ämnet är tungt och allvarligt, men lyses upp av ungdomarnas humor, skämt och naivitet. Det är intressant att följa de förändringar som huvudpersonerna tvingas genomgå för att kunna överleva, och se hur de går från vanliga, jordnära personer till ledartyper, mördare och ultimata överlevare.
Imorgon när kriget kom är första delen i den sju böcker långa serien om det ockuperade Australien. Andra boken heter När natten är som mörkast.
Det råder inget tvivel om att den här boken förmodligen är något av det bästa på ungdomshyllan. Men trots det drabbas jag av mitt vanliga tvivel inför längre bokserier och undrar om jag kommer läsa klart serien.

”Tomorrow, When the War Began”, 1993