Lite real talk och varför jag inte kommer gå på Bokmässan i år

Det har tagit mig över en vecka att skriva det här inlägget, men i måndags förra veckan var jag och såg en film. Ska du se en enda film i år, så ska du se I am Not Your Negro. Som de flesta som följt mig här ett tag kanske vet så är James Baldwin en av mina senare favoritförfattare, som bara fortsätter att växa hos mig.

Förra året gjordes en dokumentärfilm som baserades på hans oavslutade roman Remember This House. Texten läses i filmen upp av Samuel L. Jackson och handlar om tre svarta medborgarrättskämpar, Martin Luther King Jr., Malcolm X och Medgar Evers, som alla blev brutalt mördade och som alla kände James Baldwin på något sätt. Det är en film om djupet i USA:s rasism, hur långt ner i rötterna det verkligen går och om hur man någonsin ska kunna leva som svart människa i USA. Går det ens?

Efter att ha velat se filmen länge gick jag till slut på visning av den här i Göteborg, på stadsbiblioteket. Det var en filmvisning som följdes av ett samtal om filmen och känslorna den väckte. Inte nog med att filmen i sig var en drabbande, totalt förlamande upplevelse - diskussionen i publiken efteråt var något av ett wakeup-call för mig.

Jag känner inte många rasifierade människor och de jag känner känner jag ytligt. Jag vet att jag lever i en skyddad tillvaro som vit, men jag tror inte att jag förstått det ordentligt förrän i måndags när jag såg den här filmen. Det är så enkelt att säga: Men det där är USA. Det går inte att applicera på Sverige.

Men jo. Hörni. Det gör det. Det fanns många smarta röster i publiken den kvällen, som tog upp faktum som att Sveriges kolonisationshistoria fortfarande berättas som en "upptäcktsresa" för svenska skolbarn. Den svarta läraren som upplyste mig om att man på 40-talet (40-talet!!) visade upp svarta människor på Skansen som djur. Och det mest beklämmande av allt är Sverige inte ens gör en ansats att möta sin rasistiska historia. USA, England och många andra före detta kolonisatörer gör åtminstone ansatser att göra upp med sin historia. Men i Sverige är man tyst. Och man lever på sitt rykte som ett tolerant land. Vi klappar oss själva på axeln för att vi inte krigat, det ligger så djupt rotat hos oss att vi är "de snälla" att vi är blinda för all den rasism som existerat här, och som fortfarande gör det.

Jag ska vara ärlig. Publikdiskussionen efter visningen av I am Not Your Negro gjorde mig djupt, djupt skakad. Där satt jag, mest intresserad av James Baldwin som författare, och befann mig plötsligt i en extremt laddad debatt. En arg tjej tog mikrofonen och nästan skrek: "Det är vi som står vid kravallstaketen. Det är oss de vill döda. Till alla vita här inne - var fan är ni nånstans?!"

Och ja. Vad säger man? Jag är skyldig i detta. I staden där jag bor marscherar nazister på gatorna utan att polisen gör någonting. På lördag är de utanför Bokmässans dörrar, på samma dag som en av de största judiska högtiderna äger rum.

Förra året gick jag på Bokmässan trots debatten kring Nya Tider. I år gör jag inte det. Det är tråkigt, för Bokmässan är en höjdpunkt för mig varje år, ett ställe dit jag gått exalterad som ett barn på väg till världens största godisaffär. Sist åkte jag till och med hem från England bara för att gå dit. Men tyvärr. I år är jag hemma. Jag vet att min enda lilla närvaro knappast gör någon skillnad, men jag kan faktiskt inte gå dit utan att få en fadd smak i munnen.

I am Not Your Negro finns för övrigt på SVT Play nu. Jag rekommenderar verkligen att ni ser den. Här har ni dessutom trailern:

Recension: Timbuktu av Paul Auster

Så var terminen igång. Jag har nu påbörjat min C-kurs i engelska, med inriktning på litteratur. Min kurs kommer att fokusera på "animal fiction" - ett tema jag tycker låter spännande och som passar mig väldigt bra. Förutom en essä om varför man har nytta av att studera djur i konst, så är Timbuktu den första boken på kursen - och dessutom är den mitt första möte med Paul Auster.

På gatorna i Baltimore snubblar Willy, en döende uteliggare fram med sitt konstanta sällskap - sin trogna hund Mr Bones. Mr Bones vet att Willy snart inte kommer finnas kvar, och att han måste börja ta hand om sig själv. Men hur ska det gå till när Willy alltid funnits? Inte en enda dag har Mr Bones varit utan honom. Men så är också Mr Bones en väldigt sofistikerad hund - han förstår det engelska språket och är smartare än de flesta andra fyrbenta han träffat på. Om han bara använder sin hjärna kan allting kanske lösa sig ändå...

Vad jag tycker om den här boken är extremt svårt att säga. Min åsikt om den har växlat mer än en gång under läsningen. Till en början tyckte jag bra om den - den kändes unik och intressant i sitt upplägg, men det är som om luften går ur den något kapitel in. Trots att boken är mycket kort - jag tror till och med att den klassas som en så kallad "novella" - så har den långa kapitel och handlingen är inte särskilt stramt uppspänd, vilket gör att jag upplever den som lite planlös. Till detta kommer att Willy håller långa monologer som i sanningens namn är rätt trista.

Det som dock gör mig mest konfunderad i läsningen är upplägget och berättarperspektivet. Mr Bones är definitivt bokens huvudperson, den kring vilken handlingen kretsar, men samtidigt är berättarrösten inte hans. Det berättas om saker Mr Bones omöjligt kan veta, boken tar svängar in i det förflutna och in i andra karaktärers tankevärldar. Ovanpå detta kommer också faktumet att Mr Bones är en slags fabelhund, kapabel att förstå mänskligt tal och mänskliga tankar - kort sagt med ett nästan helt mänskligt tankesätt. Och detta gör att berättelsen snubblar lite för mig. För Mr Bones är inte en hund. Hans berättelse är mänsklig, och det gör boken svår att tro på och svår att ta till sig. Jag kommer på mig själv med att kontrastera den med den kanske bästa skildring av en hunds tankevärld som alls skrivits - Kerstin Ekmans Hunden. I den berättelsen är hunden en hund, språket är en hunds, bilderna, världssynen, allting är filtrerat genom en prisma som tydligt säger att det är ett djurperspektiv. Så är verkligen inte fallet här.

Naturligtvis är det också detta som gör Timbuktu intressant. Varför denna hybrid mellan hund och människa? Det väcker onekligen alla sorters olika frågor. Men för mig haltar läsupplevelsen eftersom jag aldrig tror på den. Jag hittar aldrig det där läget där jag accepterar premisserna. Att göra Mr Bones så mänsklig känns för mig som att fuska, och detsamma gäller perspektivbytena. Fusk - för att boken tar genvägar. Istället för att faktiskt gå in i hur en hund skulle kunna uppleva världen stannar den här boken vid att ge hunden ett mänskligt sinne, som kan förklara allting för läsaren. Jag upplever det då och då som ett slags lathet, som om författaren inte orkat med det arbete som hade behövts för ett "riktigt" djurperspektiv. Dessutom lider boken av en del styltig exposition.

Intressant nog har jag dock redan känslan av att det här kommer bli en bok som växer i efterhand - något som kan diskuteras, stötas och blötas i timmar. Det finns naturligtvis en vits i att skriva så här - men det hindrar inte boken från att kännas halvdan under själva läsningen. Hursomhelst kan ni vara så säkra - det blir fler recensioner på djurböcker framöver!

"Timbuktu", 1999

Stephen King 70 år!

Lite sent på det men jag kan ju inte missa min favoritförfattares 70-årsdag! Stort grattis till Stephen King!

Jag får för övrigt be om ursäkt för tystnaden på bloggen - det finns mycket jag skulle vilja blogga om men plugget tar helt enkelt för mycket tid i anspråk just nu. Jag hoppas på att kunna återvända snart med en lite mer ingående uppdatering. Recensioner kommer åtminstone, med tanke på att jag läser litteraturvetenskap igen.

Men dagen till ära - vilken är din favoritbok av King?

Recension: Vända världen rätt av Jennifer Niven

Förra året läste jag Jennifer Nivens genombrottsroman All the Bright Places (den svenska titeln är Som stjärnor i natten). Den var en välbehövlig injektion av ungdomslitteratur mitt i mina studier, och jag tyckte boken var väldigt bra. Nu är det pluggtider ifen, och i vad som nästan liknade panik lånade jag hem den här, Nivens andra ungdomsbok, för att läsa den innan jag kommer sitta fast med tyngre litteratur.

Jack är en av de coolaste killarna på sin high school, men ingen vet hur hårt han jobbar för att hålla sig flytande. Han lider av ansiktsblindhet, och kan knappt känna igen någon - varken sina vänner, sin av-och-på-flickvän, nästan inte ens sina egna familjemedlemmar. När det nya läsåret tar sin början kommer också Libby tillbaka. Hon är tjejen som gick upp så mycket i vikt att hon blev tvungen att lyftas ut ur sitt hus med lyftkran. Trots att hon nu gått ner massor i vikt vet hon att det förflutna inte går att fly ifrån.

Jag har haft ganska svårt att känna mig engagerad i den här berättelsen, och har försökt sätta fingret på varför under hela läsningen.  Kanske beror det på att jag hade för höga förväntningar efter att ha läst All the Bright Places - men det finns ändå en gemensam känsla i båda de här romanerna som jag känner igen; utsattheten, de dolda handikappen, den darrande första kärleken. 

Men kanske är det något med detta att läsa amerikansk ungdomslitteratur på svenska som bara faller platt för mig. Jag tänker ofta på hur originaltexten kan ha sett ut, hur mycket mer pondus en bok om amerikanska ungdomar och high school hade fått om jag läste den på engelska. Det ligger som något konstlat och falskt över hela miljön, dialogerna och karaktärerna som, liksom med så många andra böcker i "high school"-genren, resulterar i en glättighet som jag associerar till Hollywood. Alla är lite för mycket karaktärer, lite för lite människor. Allt är lite för bra uttänkt, lite för bra planerat. Om det är bokens eller översättningen som ger den känslan låter jag vara osagt.

Det är hur som helst en tråkig känsla att ha, särskilt eftersom jag ändå inser att Vända världen rätt tar upp viktiga saker - social stigma, självkänsla, mobbing, ensamhet och respekt mot andra. Dessutom är den då och då rolig. Ändå tycker jag allt som oftast att boken inte är mer än sådär. Kanske, har jag tänkt lite sorgset medan jag läst, är jag helt enkelt för gammal.

Vända världen rätt är, precis som All the Bright Places, skriven i kapitel som växlar mellan Jack och Libbys perspektiv. Dessutom är den indelad i delar, på ett i mitt tyckte ganska kaotiskt sätt som inte ger någon särskild struktur åt berättelsen - titlarna lyder bland annat "åtta timmar tidigare", "veckan därpå", och så vidare. Jag har svårt att se syftet med den typen av indelningar och tycker mest det blir märkligt.

Men som sagt tar boken upp viktiga teman, och jag tror säkert att det är en bok många kan ha utbyte och nytta av. Själv är jag tyvärr inte särskild såld.

"Holding Up the Universe", 2016

Kurslitteraturens månad är här

Om bara ett par veckor är det  dags för mitt sista läsår vid Göteborgs universitet (vart har tiden egentligen tagit vägen?). Jag ska iallafall, förhoppningsvis, lämna ryskan bakom mig och fortsätta läsa engelska. Jag har (såklart) valt litteratur som inriktning, och på schemat står författare som Margaret Atwood, Paul Auster och J.M. Coetzee, bland annat.

Som om det inte vore nog med en litteraturkurs har jag dessutom, som en del av utbildningen, fått välja en valbar kurs - och jag har valt en distanskurs i skräcklitteratur! Det ska bli väldigt kul, dels för att jag aldrig läst något på distans, och dels för att det ska bli roligt att läsa skräcklitteratur på universitetsnivå, och få en paus från all engelska då och då.

Dock krävs det en hel del planering för att hinna läsa så mycket, men det får bli terminens utmaning. Nu väntar jag hem inte mindre än sju böcker i brevlådan!

Recension: Flickan med gåvorna av M.R. Carey

I våras när jag var på bio fick jag se en trailer för filmatiseringen av den här boken, och sedan kunde jag inte skaka av mig lusten att läsa den - detta trots att jag inte brukar dras särskilt mycket till dystopier, och definitivt inte till zombieinslag. När den sen dök upp som ett läsexemplar på jobbet tog jag tillfället i akt.

I en militärbunker lever Melanie, ovetande om omvärlden.  Allt hon känner till är klassrummet och sin cell, där hon blir hämtad varje morgon. Då håller en soldat en pistol riktad mot henne medan två andra spänner fast henne i rullstolen. I klassrummet finns läraren som hon älskar över allting annat - Miss Justineau. Melanie skulle göra vad som helst för Miss Justineau, och när militärlägret plötsligt kullkastas får hon chansen att bevisa det. Tillsammans med Miss Justineau, den hårda sergeanten, en soldat och den kallhjärtade Dr Caldwell tar sig Melanie fram i en värld hon inte ens visste fanns. En värld efter Kollapsen, där de hungriga härjar. 

Som sagt läser jag hemskt få dystopier. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det hänger ihop med samma anledning till att jag sällan läser fantasy - det känns som en sådan kraftansträngning att sätta sig in i en värld med helt nya lagar och regler. Jag kan helt enkelt inte alltid uppbåda den energin. Ändå är det alltid ganska roligt när jag väl ger det en chans. 

I läsningen av Flickan med gåvorna får jag starka Pestens tid-vibbar, och jag tänker också en hel del på boken med den snarlika titeln Flickan från ingenstans. I den här boken finns också en sjukdom, som bär ansvaret för att hela mänskligheten förvandlats till zombieliknande monster, styrda enbart av sina hungerskänslor. Bokens "hungriga" är intressanta, skräckinjagande och inte minst originella. Lite extra roligt är att det här för en gångs skull är en bok som utspelar sig i resterna av England, och inte USA. 

Handlingen vävs samman och bärs upp av ett litet antal karaktärer, vilket jag gillar. Det ger dem utrymme att utvecklas och för läsaren att lära känna dem ordentligt. Samtidigt är handlingen rak och actionspäckad - även om filosofiska frågor finns närvarande är det spänningen som är i första rummet. Och det är väl så det ska vara i en sådan här bok.

För spännande är den. Det är svårt att sluta läsa, och sidorna flyger fram med hjälp av de korta, intensiva kapitlen och den snabba handlingen. Men det jag verkligen gillar med den här boken är barnperspektivet, som är som starkast i början när Melanie är instängd i sin cell och inte känner till mer av världen än just den och klassrummet. Då är boken som allra bäst, när Melanie fäster sig vid glada, barnsliga detaljer samtidigt som läsaren själv förstår allt mer av vad som egentligen pågår. Effekten blir en blandning mellan naivitet och nattsvart mörker som är extremt bra utförd. Resten av boken är också bra, men mer action och handling, och mindre litterärt stilgrepp. 

Kort sagt är Flickan med gåvorna en bra bok om man letar efter något rafflande och spännande. Den känns unik och välskriven, och som ett perfekt underlag till en lika spännande film. Det ska bli intressant att se den nu när jag läst boken.

"The Girl with all the Gifts", 2014

King på bio

Igår var det svensk premiär för The Dark Tower - alltså filmatiseringen av Stephen Kings Det mörka tornet, och jag bestämde mig för ett biobesök. Efter att ha följt en del reaktioner online och sett trailern hade jag inte särskilt höga förväntningar, och tyvärr stämde de - filmen var, milt sagt, sådär. Kanske är det rentav tur att det är så pass många år sedan jag läste serien, eftersom jag antagligen blivit ännu mer besviken då. Största problemet med filmen är väl egentligen inte de kreativa friheter den tar sig, utan snarare att den misslyckats så stort i att förmedla vad Det mörka tornet egentligen handlar om, själva känslan i böckerna.

Men än är inte Stephen King-sommaren slut! Om några veckor går remaken av Det upp på bio, och även om jag antagligen kommer avlida av rädsla där i biosalongen känns den som en given film att se. Kolla in trailern!

Självdisciplinen flög all världens väg

Trots att jag numera jobbar i en bokhandel har jag faktiskt, i mitt tycke, lyckats hålla mig rätt bra ifrån detta med att köpa böcker jag egentligen inte har råd med (även om det är väldigt svårt ibland med personalrabatten i bakhuvudet). Men häromdagen hände det - jag skulle prismärka en vagn med nya böcker och hjärtat hoppade liksom till i bröstet. För vilken bok har kommit, helt utan att jag haft den på radarn? Jo, Stig Dagermans Dagsedlar i precis samma utförande som jag har alla hans andra böcker i. Ni vet, de där som jag fick köpa begagnade från Bokbörsen för att jag var så sen med att inse att jag behövde äga dem.

Det fanns liksom inte ens på kartan att jag inte skulle ha den här boken. Kolla så snygg! Jag ser verkligen fram emot tillfället när jag kan ställa den i hyllan bland de andra och se hur bra de gör sig tillsammans...

Prideläsning

Det är Pride-vecka, och vad passar då bättre än min årliga lista över riktigt bra böcker att läsa på HBTQ-tema? Precis som föregående år gör jag den här listan baserad på vilka böcker på temat som jag läst sedan förra årets lista. 

Först ut är faktiskt en fackbok, som till stor del handlar om samhällets syn på homosexuella män och hur den förändrats, med fokus på vita duken. Som analysexempel har den Hitchcocks klassiker Psycho. Jag pratar förstås om Johan Hiltons augustnominerade bok Monster i garderoben, en otroligt intressant bok om hur den avvikande sexualiteten exploaterats inom skräckfilm. Men den är också en fin biografi över Anthony Perkins, som hade huvudrollen i Psycho.

Ungdomsboken på listan är Du, bara av Anna Ahlund, en fin sommarlovsbok om John, som försöker hjälpa sin storasyster snärja sitt senaste kärleksintresse Frank. Men när John faktiskt får träffa Frank vänds allting upp och ned... En riktig kärleksroman!

Och så till något helt annat - skräck. Nämligen Hemmet av Mats Strandberg, som är regelrätt kuslig skräck, blandat med en mor och son-relation, men där sexualitet också har en viss plats. Otäckt, spännande och välskrivet.

 Ännu en tvär vändning, den här gången till sport. Björnstad av Fredrik Backman handlar primärt om mentaliteten i en liten stad där hockey betyder allt, och vad som händer när framgång blir viktigare än rätt och fel. Med i mixen finns också den skadliga jargongen i omklädningsrum, och hur det påverkar dem som inte passar in i mallen. 

Sist men absolut inte minst med sina 700 sidor, är min senast utlästa bok; Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En fullständigt uppslukande läsupplevelse där man lever och andas med karaktärerna, om en grupp vänner som lever sina liv i New York. Om hemligheter, frågan om man kan fly från sitt förflutna eller om det alltid kommer jaga en, och kanske allra mest om den största kärleken av alla; vänskapen.

Som vanligt när jag tittar på vilka böcker jag valt den här gången slås jag av hur enformig den är - samtliga böcker i år behandlar bara manlig, homosexuell kärlek. Inget ont om det, men själv vill jag bli bättre på att läsa om lesbisk kärlek, om bisexuell kärlek, och mer trans- och queerlitteratur. Var finns alla de böckerna? Ge mig tips! Vilka böcker med inslag av HBTQ är dina favoriter, nya som gamla?

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken, men dragit ut på det för att jag ville ha en riktigt tjock bok att ta med mig på min semestervecka (som jag nyss återvänt från, hej igen bloggen!). Med över 700 sidor och ackompanjerad av en hel kör av hyllningar bestämde jag mig för att ta med mig Ett litet liv.

Boken handlar om fyra vänner - Willem, JB, Malcolm och Jude - som träffats under college-åren och som fortsätter hålla kontakten med varandra genom sina vuxna liv, när de alla flyttat till New York och försöker slå igenom, som konstnärer, advokater, skådespelare. De drömmer storslagna drömmar och stöttar varandra i stort och smått. I centrum finns Jude, som alltid varit full av hemligheter och som aldrig låtit någon av dem komma riktigt nära. Också när han blir framgångsrik förblir han plågad och inbunden. Hur mycket kan man egentligen lära känna en människa? Hur mycket av sitt förflutna går det att lämna bakom sig? Går det över huvud taget?

Det är svårt att beskriva vad den här romanen handlar om, eftersom den spänner över lång tid och inte alltid utspelar sig i kronologisk ordning. Till en början läste jag den med viss skepsis, orolig att jag inte skulle tycka att den var sådär bra som alla sagt, och under ett par kapitel tyckte jag också att den var bra, men inte fantastisk. Bra, helt enkelt. Sedan, i mitten av boken ungefär, hände det något - Ett litet liv slog verkligen klorna i mig, fullständigt och komplett. Formuleringarna har slagit rot i bröstkorgen, det precisa språket har varit skärande, karaktärerna har känts verkligare än verkliga livet. I flera dagar har jag knappt kunnat tänka på något annat än Jude och hans vänner, jag har levt och andats den här boken, läst hundratals sidor per dag, låtit bli att sova bara för att få läsa.

Det är första gången på länge som det händer, och upplevelsen har varit i det närmaste lyrisk. Det beror först och främst på de mästerliga personporträtten i boken - framför allt, såklart, av Jude - en trasig och förstörd människa som skildras med all den komplexitet, ömhet och respekt han förtjänar, men också av den genuint godhjärtade Willem, den osäkre Malcolm och den självsäkre men uttråkade JB. Styrkan vilar hos karaktärerna och deras relationer till varandra, och framför allt tolkar jag Ett litet liv som en bok om hur unika, komplexa och svårnavigerade relationerna man har till andra människor faktiskt är. Den är melankolisk och filosofisk på exakt det sätt jag älskar, och den påminner mig ofta om en annan bok som också tog sig rakt in under skinnet på ett väldigt liknande sätt - Steglitsan av Donna Tartt.

Det är dock inte en särskilt munter bok, även om jag inte heller skulle kalla den deprimerande. Den är fruktansvärt mörk vissa stunder, men också så mångfacetterad att det skulle vara orättvist att kategorisera den som just "mörk". För den har ljusa stunder också, hela boken är en mosaik över gott och ont, mörkt och ljust. Den försöker, och lyckas också, med att kartlägga ett helt liv, med sina glädjeämnen och sina oerhörda avgrunder. Men i många sidor på slutet rinner tårarna, och det är helt enkelt inte en bok för den som söker lätt och ledig sommarläsning.

Själv har jag dock fallit lika hårt som jag hoppades på - jag ursäktar Ett litet liv alla de eventuella brister den kanske har, för de överskuggas så oerhört av dess styrkor att det skulle vara förmätet att klaga på dem. Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här boken, men jag tror det är e bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand. Hursomhelst är det en hjärtekrossande, fantastisk, makalös roman som gör läsupplevelsen svår att beskriva, svår att göra någon rättvisa,  men som jag är oerhört glad att jag äntligen läst.

"A Little Life", 2015