Vem får lov att vara revolverman?

Ryktena om en filmatisering av Stephen Kings Det mörka tornet har cirkulerat länge utan att det verkat hända något, och det är först det sista året eller så som det funnits mer substans i nyheterna om en potentiell film eller tv-serie. Och precis som med många andra långa bokserier är folk extremt känsliga angående hur den här filmatiseringen möjligtvis kan se ut, och kanske mer än något annat angående vilken skådespelare som passar bäst för att spela huvudkaraktären.

De sista dagarna har det dock tagit hus i helvete i nästan alla kommentarsfält som på något vis är kopplade till nyheter om en Dark Tower-filmatisering. Det beror på att skådespelaren Idris Elba blivit aktuell för att spela huvudrollen som Roland, och eftersom hans utseende inte stämmer överens med böckernas beskrivningar av honom. Roland har nämligen beskrivits och illustrerats genomgående som en vit man i böckerna, enligt Stephen King själv med Clint Eastwood som förlaga.

Att bläddra igenom kommentarsfälten har snabbt blivit ganska otrevligt, med människor som tar ut sin frustration på både Stephen King, filmskaparna, "dagens PK-samhälle", och Idris Elba. King själv tog till orda på twitter häromdagen:

To me, the color of the gunslinger doesn't matter. What I care about is how fast he can draw...and that he takes care of the ka-tet.

— Stephen King (@StephenKing)

De som protesterar menar framför allt att förhållandena mellan karaktärerna inte skulle fungera om man skulle casta en svart man att spela Roland, eftersom Rolands relation till karaktären Detta inte skulle bli densamma. Detta litar nämligen inte på vita män och låter Roland veta det. För mig låter det dock ganska mycket som ännu en variant på "Jag är inte rasist, men..."

Och jag själv då? Personligen tycker jag, liksom King, att hudfärgen på Roland spelar betydligt mindre roll än om Elba kan bära upp en så pass komplex karaktär. Jag har inte sett honom i något vad jag vet, men han ser ju onekligen rätt badass ut på det där Roland-sättet, och verkar vara en hyllad skådespelare. Jag är inte naiv nog att tro att en helt trogen filmatisering av serien någonsin kommer att göras, och förhållandet mellan Roland och Detta är knappast det viktigaste i serien. Jag tror inte att en potentiell filmadaption skulle bli särskilt lidande om just den detaljen inte fanns med.

Och precis som i inlägget jag skrev i somras om den genomgående vittvätten som skett i adaptioner av Ursula K. Le Guins serie om Övärlden, så tycker jag att hudfärg spelar en extremt liten roll i en fantasyvärld, som ju inte kan påverkas av vår världs sociala eller geografiska förutsättningar.

En liten not är att vi också ofta antar av bara farten att alla vi läser om är vita så länge motsatsen inte uttryckligen kan bevisas. Till exempel finns det inga som helst belägg i Harry Potter-böckerna för att Hermione skulle vara vit, men vi tenderar att läsa henne som vit, särskilt efter att ha sett filmerna med Emma Watson. Hon är säkert inte det enda exemplet på en sådan karaktär, och jag tycker det är viktigt att börja fundera på varför vi så ofta har svårt att förställa oss normbrytande utseenden på karaktärer utan att bli tillsagda att göra det först.

Dessutom vete gudarna att Hollywood verkligen behöver fler filmer med icke-vita människor i huvudrollerna - mer än någonsin inom fantasy. Nej, vet ni vad. Heja Idris Elba!

Lucka 16: Årets julklappsbok

Jag brukar alltid ge bort minst en bok i julklapp varje år, men jag tycker det är svår att tipsa om julklappsböcker eftersom det helt beror på vad människan som ska få den gillar. Men årets Nobelpristagare är kanske inte fel - Kriget har inget kvinnligt ansikte till exempel! En både viktig, aktuell och intressant bok. Vilken bok vill ni ge bort i jul?

De fantastiska odjuren närmar sig!

Ett riktigt brett Harry Potter-leende spred sig över mitt ansikte när jag såg den här teasern för Fantastic Beasts and Where to Find Them, som kom idag. Jag har inte tänkt så mycket på den filmen förut, men nu blev jag oerhört taggad. Plötsligt längtar jag efter november, och november är knappast en månad man brukar längta till. Vad tror ni om den?

 

Lucka 15: Mörkrädd - bästa skräckläsningen

Bästa skräckläsningen i år har nog varit Mats Strandbergs Färjan. Hu! Den ska dessutom bli film, vilket är riktigt kul även om jag är rädd att det är en historia som funkar rätt mycket bättre på papper än på skärm. Vilken bok är ert bästa skräcktips?

Borde jag förbereda mig på den här reaktionen?

Just nu läser jag förresten Farväl till vapnen av Hemingway, en jättefin inbunden gammal bok som jag hittade på loppis i somras. Också den handlar om krig, i det här fallet första världskriget. Men istället för att berätta vad den handlar om, så räcker det kanske med att säga att det är samma bok som får killen i filmen Silver Linings Playbook att göra så här...

Lucka 14: Bok jag önskar att jag hade skrivit

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva som Donna Tartt... hennes Den hemliga historien och Steglitsan är två av de bästa böckerna jag läst i hela mitt liv. Dessutom är hon äckligt cool.

Lucka 13: Vintrig poesi

Jag är ju helt frälst i Stig Dagerman, och han har flera riktigt bra dikter om vintern. En av mina favoriter är den som heter Den första snön. Hoppas ni har en fin Luciadag!

Recension: Biotika av K.G. Johansson

Den här boken är ett recensionsexemplar - tack till Affront! Jag hade inte hört talas om varken K.G. Johansson eller förlaget Affront, men jag gillar tanken på svensk sci-fi. Vad jag inte gillade lika mycket var, tyvärr, boken i sig.

Sofie lever i en värld som välts över ända. Ett experiment har urartat och skapat biotika - en fruktansvärd smitta som är hälften biologi och hälften nanoteknik. I kombination med den globala uppvärmningen har världen förvandlats till en mardröm där ingen går säker. Efter att ha fått begrava resterna av sin man och lämna sin mjölkgård i ruiner beger sig Sofie av genom ett Sverige i spillror, en mardröm av biologisk massa och miljöförändringar. Det finns inga garantier för att hon inte ska smittas - eller redan är sjuk.

Det första som slog mig så fort jag höll den här boken i händerna var att själva formgivningen inte gör boken några tjänster - den känns hopplöst amatörmässig i sättning och format, även om jag gillar omslagsbilden. Att hela boken dessutom präglas av stavfel, ord som bytt plats med varandra och till och med karaktärer vars namn växlar fram och tillbaka hjälper inte det minsta. Det hela ger ett extremt oseriöst intryck på mig som läsare, och det gör att jag har läst Biotika med ett slags irriterat överseende.

Men det som verkligen går mig på nerverna har inte med det grafiska att göra över huvud taget. Det som verkligen är synd är nämligen att Biotika har potenital. Faktiskt en hel del, men det är en potential som slarvas bort både fort och effektivt. Handlingen i boken hade kunnat bli någonting verkligt intressant om den bara fått ta tillräckligt mycket plats, men istället hastar sig boken igenom både relationer, personbeskrivningar och bakgrundsinformation så snabbt det över huvud taget går. Kvar blir läsaren med karaktärer som man inte hunnit knyta an till, en värld man inte fått tid på sig att förstå, och det enda man kan göra är att försöka ta det hela med en klackspark.

Då och då glimtar det till i boken av något som faktiskt hade kunnat vara bra. Grundidén är om inte unik så ändå intressant, eftersom det är något så ovanligt som en svensk dystopi, och det finns en viss spänning i boken som bibehålls rakt igenom. Det finns också originella element och teman som jag gillar. Men ingenting i Biotika får tid på sig att bli något mer än skissartade beskrivningar. Ofta känns boken som ett utkast, en grov skiss till en roman som skulle ha blivit en episk dystopi i stil med Pestens tid eller Flickan från ingenstans, men där författaren tröttnade någonstans i första kapitlet och sen bara skrev för att det var tvunget.

Biotika närmar sig också skräckgenren, men den gör det på ett sätt som mer äckligt än skrämmande. Det som i boken kallas biotika är en levande organisk massa som sväljer allting, likt klumpen i The Thing. Hela berättelsen präglas av ett äckel mer än någonting annat, och i längden blir det ett väldigt billigt trick för att skrämma läsaren. Romanen vilar dessutom väldigt mycket på en koppling mellan biologi och sexualitet, något som resulterar i klumpiga scener mitt emellan sex och sjukdom som bara blir absurt äckliga utan att slå an någon faktisk sträng hos mig som läsare.  Jag tänker mest, jaha, mer dirarré, blod, könsorgan och spenar. Det hela blir en orgie i snuskigheter som inte tjänar något syfte annat än att försöka få mig illamående. I min mening kan en bok inte enbart förlita sig på en sådan äckelfaktor för att fungera.

Sammanfattningsvis är Biotika en slarvig roman som är svår att tro på, svår att knyta an till och som är alldeles för kort för den berättelse den försöker förmedla. Språket är också tunt, också det ofta ett hafsverk, men det finns både i berättelsen och i språket då och då någonting som hade kunnat bli något mer, något bättre. Som det är nu är Biotika en väldigt ostadig berättelse som stapplar och gungar hela vägen i mål. Det är en roman som hade behövt betydligt mer arbete innan den nådde läsarna.

"Biotika", 2015

Lucka 12: Bilderbok jag gråter till

Jag har en helt otrolig soft spot för allt som handlar om hundar, och särskilt hundar som kommer tillbaka till sina ägare, räddar dem, dör för dem eller gör annat klyschigt. Det är visserligen ingen bilderbok, men John Reynolds Gardiners bok Spring! Fanny, spring! gråter jag alltid till.

Ett tänkvärt tal

Igår fick Svetlana Aleksijevitj ta emot sitt Nobelpris i litteratur, och jag tycker verkligen att hon är en värdig vinnare. Det framgick inte minst i hennes tal, som jag försökte titta på innan jag förstod att hon framför det på ryska. Men ett svenskt och läsvärt transkript av hennes tal finns på Nobelprisets hemsida.

Också i talet får de människor hon intervjuat komma till tals, och hon talar om den lilla människan, de små erfarenheterna i det stora. Om den röda människan som lever kvar även sedan Sovjet fallit, och om lidandet i den ryska själen. Jag är sugen på att läsa mer av henne, kanske hennes bok om Tjernobyl, men det får nog vänta lite. Kriget har inget kvinnligt ansikte ligger fortfarande så färsk i minnet.