Lucka 11: Julkokok jag minns

Någon sådan tror jag faktiskt inte att jag äger eller har läst! De flesta recept hittar jag på nätet numera, och det gäller julmat och julgodis också. Har ni någon julkokbok ni konsulterar så här i juletid?

Långa promenader med herr Ajvide

Efter ett tips från en vän började jag gå långa (och mycket regniga) promenader och lyssna på Värvets långa intervju med John Ajvide Lindqvist. Han är så bra, och så rolig, och så inspirerande! Alla som är det minsta lilla intresserade av honom borde verkligen lyssna, och därför tyckte jag att jag kunde tipsa lite. Har ni någon intervju med en favoritförfattare ni gillar?

Lucka 10: Läsning för en feministisk jul

Böcker som alla feminister (och alla andra också för den delen) borde få i julklapp om de inte redan läst dem: feministklassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, Kunskapens frukt av Liv Strömqvist,  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart - och såklart den nya Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Vilka är era bästa feministiska julklappar? (Illustration av Liv Strömqvist)

Tidig julklapp

Igår kom mitt paket från Novellix, med novellen av Stig Dagerman som jag vann i deras instagramtävling. Och hur glad blev jag inte när jag dessutom fick Stig som filmis! Så fin!

Lucka 9: En bok som får mig på dåligt humör

Fråga Alice av anonym gjorde mig rejält arg i våras eftersom den är falsk. Riktigt sur blev jag. Vilken bok har gjort dig arg?

Lucka 8: Längtan efter snö: en bok som får mig att frysa

Det finns några riktigt kalla böcker - Expeditionen av Bea Uusma är en av dem, som återger den sanna historien om Andréexpeditionen som försvann på Nordpolen i slutet av artonhundratalet. Med sina vackra kalla bilder är den en bok att riktigt frysa till.

Men jag måste också nämna en av mina favoritnoveller - Att göra upp eld av Jack London. Den handlar om en man som ger sig ut i extrem kyla ensam så när som på sin hund, övertygad om att hans vandring inte ska vara särskilt svår. Men sen går det som det går och det blir en berättelse om en allt mer desperat kamp mot naturen. Den är så plågsamt kall att jag satt och vred mig i fantomsmärtor när jag läste den. Vilken är den kallaste bok du läst?

Recension: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Den här boken var en födelsedagspresent från en av mina bästa vänner, och böcker från henne är alltid spännande eftersom vi ofta uppskattar helt olika typer av litteratur. Jag tror inte att någon annan än hon skulle ha kommit på tanken att ge mig den här boken, och för att vara ärlig hade jag nog inte plockat upp den på eget bevåg heller.

Skrivandets sinne är en samling essäer, kortare och ganska fristående berättelser med självbiografisk utgångspunkt. I dem behandlar Elisabeth Rynell flera olika ämnen - framför allt att leva som en skrivande människa, men också minnena av den älskade vännen och författarkollegan Sara Lidman, om människans plats i det framskridande samhället, om naturen och den komplicerade smärta som själva livet innebär.

Till en början var jag tveksam till den här boken, men allt eftersom jag läst har jag känt hur varje essä liksom plöjt upp en fåra inom mig, rakt ner till det mest väsentliga och mänskliga. Jag tycker om att alla går att läsa fristående från varandra eller i följd, beroende på vad man känner för, och jag tycker om strukturen på både boken som helhet och essäerna för sig. Även om varje essä är sin egen enhet handlar de ofta om liknande teman - om minnet, tiden, livet, skrivandet och döden, och det gör att boken inte alls känns spretig.

Det som knyter ihop alla essäerna mer än något annat är frågan om skrivandet, och skrivandet mer som ett levnadssätt eller ett sätt att existera, än ett yrke eller en hobby. Bilden av skrivandet som nästan gudomligt kan ibland kännas lite överdriven för mig, det är lite väl mycket plågad författarsjäl över det hela - en bild av skrivande som jag personligen kan känna gör mer skada än nytta. Men samtidigt förstår jag precis vad Rynell menar, för hon beskriver det så fruktansvärt bra.

Mest av allt är det språket som får Skrivandets sinne att lyfta. Det här kan vara en av de bäst skrivna böckerna jag läst i år - när det är som bäst riktigt lyser det om orden. Se bara: "Och genom allt: tju-ip, tju-ip, pilfinkens varningsläte som en rädslans punktskrift över jorden."

Anledningen till att det blir så bra och så drabbande är att det aldrig är ett gytter av flytande, oförankrade formuleringar på det där sättet som jag har så svårt för, utan att det faktiskt i grund och botten är ett enkelt språk, förankrat i tydliga bilder, erfarenheter och miljöer. Det är avskalat men oerhört kraftfullt på samma gång, och ofta har jag stannat upp och läst om formuleringar och stycken som känns nästintill perfekta. Det är, intressant nog, också ett språk som jag upplever som väldigt svenskt. Skrivandets sinne är en bok som tar vara på det svenska språkets alla möjligheter på precis rätt sätt.

Rynell lyckas framför allt med att sätta ord på känslor och upplevelser som för mig är helt ordlösa, och hon gör det så väl att jag ibland tappar andan. Särskilt de essäer som handlar om naturen och skogen gräver hål rakt in i hjärtat på mig. Också essän som handlar om hennes gamla hund är en av dem som för mig blir allra starkast. Just känslan och mänskligheten i varje essä blir påtagligt stark.

Kort sagt var det här en bok som tog mig på sängen med framför allt sitt språk, men också för att den är så annorlunda från det mesta som jag annars läser. Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta den så mycket som jag gjort, men varje essä har känts som något dyrbart, och vissa meningar vill jag spara och bära omkring på som om de vore små skatter. Skrivandets sinne kan vara årets mest välskrivna och mest litterära bok, och jag kan inte annat än tacka min vän för att hon skickade den till mig.

"Skrivandets sinne", 2013

Lucka 7: En bok som fick mig att gråta

Mitt standardsvar på den här frågan har länge varit Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth, för det är en av de få böcker jag verkligen storgråtit över, med tårarna praktiskt taget forsande nerför ansiktet. Men det var så längesedan, och den här gången vill jag nog svara Kriget har inget kvinnligt ansikte av årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj. Inte för att jag grät hysteriskt mycket över den, men sorgen i den var så påtaglig och vid ett par tillfällen fick jag torka ögonen. Dessutom känns den så viktig, så viktig. Vilken bok har fått dig att gråta?

Ett värdigt hejdå till Hungerspelen

Igår såg jag förresten Hunger Games: Mockingjay part 2 på bio. Och jag gillade den faktiskt, mycket! Det är förstås väldigt länge sedan nu som jag läste boken (faktiskt så länge sedan att recensionen är skriven på mitt gamla tvådelars-sätt), och jag är säker på att filmen är ganska annorlunda, som de flesta filmatiseringar.

Men jag tyckte ändå att filmen var trogen själva bokens grundidé och budskap, och jag tyckte om att den bibehöll vemodet som böckerna också har. Och Katniss är fortfarande en av de bästa litterära idolerna som finns i modern ungdomslitteratur, och så bra porträtterad av Jennifer Lawrence som verkligen burit upp hela den här filmserien. Dessutom var den sjukt spännande. Har ni sett den? Vad tyckte ni?

Lucka 6: Bästa barnboksminnet med jultema

I och med den här kalendern har jag insett att jag knappt läst någon bok alls som kretsar kring julen. De mest levande julskildringarna för min del kommer nog från Harry Potter. Mest av allt minns jag julen i den tredje boken där Harry äter julmiddag med alla lärarna - en helt oförglömlig scen. Här illustrerad av gerre.