Med Cunningham i solen

Jag har ägnat precis hela den här veckan som gått till att vara sjuk, och jag är väldigt besviken eftersom vädret varit så bra. Men vad gör man. Nu är jag iallafall frisk nog att släpa ut mig själv i solen och påbörja Cunninghams Timmarna - lite nervigt eftersom jag tycker att han är så bra, och det här är hans mest kritikerrosade roman. Vad läser ni?

Recension: Snökristallers tyngd av Thorvald Steen

Den här boken var en ren chansning från min sida. Jag hittade den i bibliotekskatalogen, läste sammanfattningen och tyckte att den verkade bra. I övrigt har jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren, men man måste ju prova nya saker ibland också.

Snökristallers tyngd handlar om en fjortonårig pojke vars stora passion är backhoppning. Vintern 1970 verkar bli helt perfekt och han är inställd på att träna och slå sitt personliga rekord. Men så viker sviker benen honom under ett hopp, och hos läkaren får han beskedet att han har en allvarlig och obotlig muskelsjukdom. Han får absolut inte hoppa backe mer. För att inte få alla sina drömmar krossade bestämmer sig pojken för att inte berätta om sin sjukdom för sina föräldrar, och särskilt inte sin mamma som redan närmar sig ett psykiskt sammanbrott.

Som sagt tyckte jag att handlingen i den här boken lät precis som något jag skulle gilla, med sitt fokus på relationerna mellan de tre familjemedlemmarna och på hemligheterna de har för varandra. Men tyvärr saknar den här boken något vitalt. Även om jag har läst den väldigt fort - den är heller inte särskilt lång - så griper den aldrig tag.

Det beror först och främst på att jag har så svårt att tro på den, och på att boken aldrig lyckas övertyga mig om att karaktärerna handlar av sig själva. Istället för att kännas som riktiga människor inger de känslan av dåliga skådespelare eller marionetter. Jag har svårt att förstå vad som motiverar dem och vilka tankar som ligger bakom deras beslut. Att en fjortonåring skulle hålla inne med att han fått en sjukdom som långsamt gör honom förlamad är i sig ganska svårt att tro på, om än inte omöjligt.

Men det som gör mig mest fundersam är när pappan i berättelsen till sist får reda på att sonen är sjuk och det resulterar i - just ingenting. Inga samtal, åtgärder eller någon antydan till oro. Jag kan inte alls köpa det, och framför allt avväpnar bristen på reaktion hela bokens grundkonflikt. Till och med pojken i huvudrollen agerar som om sjukdomen är att jämställa med en fånig, övergående hemlighet som snatteri eller tjuvrökning, inte något som radikalt kommer försämra hans liv.

Istället för att den hemliga muskelsjukdomen (som man förresten aldrig får ett namn på) blir hemligheten mellan karaktärerna, är det snarare moderns psykiska sjukdom som tar upp all plats. Och jag kan inte låta bli att tycka att det gör Snökristallers tyngd till en väldigt spretig historia som verkar ha svårt att bestämma sig för var dess konflikt finns. Jag tror att boken skulle ha fungerat betydligt bättre om den fokuserade på antingen muskelsjukdomen hos huvudpersonen, eller på mammans psykiska ohälsa och hur den påverkar familjen, än att försöka bolla med både och. För det fungerar tyvärr inte alls.

Att boken dessutom är skriven på en korthuggen, känslolös prosa som gör att karaktärerna känns ännu mer känslokalla och opersonliga gör inte saken bättre. Jag tycker hela tiden att den här romanen lider av en allvarlig brist på mänsklighet, trots att den gör sitt bästa för att bli ett familjedrama och en uppväxtskildring.

Det jag gillar mest med boken är egentligen - ganska otippat - beskrivningarna av backhoppningen. Jag har aldrig varit intresserad av sport i allmänhet och absolut inte heller backhoppning, men boken väcker ändå en viss fascination hos mig när det kommer till de dödsföraktande sprången. Det som intresserar mig mest är kanske egentligen symboliken i en sådan sport, precis som jag fascinerades av symbolikmöjligheterna i tennis i Dubbelfel eller cheerleading i Om du vågar. Det är synd att boken sjabblar bort sina möjligheter, för det här är en historia med stor potential som den inte alls tar vara på.

Sammantaget är nog Snökristallers tyngd tyvärr en av de sämre böckerna jag läst hittills i år.

"Vekten av snøkrystaller", 2006

För sjuk för att läsa

Jag är visst lite frånvarande för stunden, mest eftersom jag dragit på mig en förkylning från helvetet och inte orkar göra mycket annat än ligga i sängen och titta på film. Det var meningen att jag skulle börja på Michael Cunninghams Timmarna, men min hjärna orkar inte riktigt processa något mer komplicerat än Disney just nu. Men imorgon blir det iallafall recension på Snökristallers tyngd av Thorvald Steen, som jag tog mig igenom innan febern gjorde min hjärna till mos.

Brukar ni kunna läsa när ni är sjuka?

Recension: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart

Jag vidhåller att riktigt bra ungdomsböcker är den bästa underhållning man alls kan begära. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks är precis en sådan bok. Jag fick upp ögonen för E. Lockhart när jag läste hennes Kanske är det allt du behöver veta som jag gillade skarpt, men frågan är om jag inte tycker att Frankie Landau-Banks är bättre.

När Frankie börjar sitt andra år på den prestigefulla internatskolan Alabaster är hon egentligen bara inställd på en enda sak - att Matthew Livingston ska få upp ögonen för henne. När det lyckas och de inleder ett förhållande börjar Frankie dock märka att det finns saker som Matthew inte berättar. Han är medlem i en halvt hemlig herrklubb som funnits på skolan sedan början på femtiotalet, och det är en manlig, statusfylld värld där Frankie inte alls är välkommen. På en skola styrd av manliga traditioner och omgiven av människor som ständigt underskattar henne på grund av hennes kön, provoceras Frankie till att försöka bevisa att hon är någon att räkna med.

På många sätt är den här boken fantastiskt bra, och mest av allt briljerar den i att handla om viktiga ämnen utan att för den sakens skull trycka ner budskapet i halsen på läsaren. Tvärtom är Frankie Landau-Banks en otroligt medryckande, spännande och ofta rolig berättelse, som samtidigt på ett exceptionellt vis belyser problemen som ett patriarkat orsakar. Jag tror inte att jag läst någon annan bok om feminism som faktiskt visar på ett så målande sätt hur skadliga de manliga traditionerna kan vara. Frankie vill ingenting annat än att vinna samma respekt som sina jämnåriga killkompisar och sin pojkvän, och boken är på många sätt ett utforskande om vad som händer när Frankie ifrågasätter traditioner och sparkar in de dörrar som männen stängt för henne. Hon får erfara att när en kille är genial är en tjej galen, och att män respekteras för sitt intellekt och kvinnor för sitt utseende.

På samma gång är boken en riktigt spännande berättelse om hemliga sällskap, om hemligheter och makt och om hur man kan utnyttja andra människor för själviska ändamål. Dessutom är det en finurligt rolig bok om att spela spratt som är så väl uttänkta att de liknar krigsoperationer.

Internatskolemiljön är väl vald, där den lilla, instängda världen på skolan snabbt blir ett litet universum där allt är möjligt och gränser kan tänjas nästan hur långt som helst. På sätt och vis blir boken också en beskrivning av en rullstenseffekt, där små stenar kommer i rullning och sedan orsakar ett helt stenras. Jag blir påmind om Donna Tartts Den hemliga historien, om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och också, såklart, om Lockharts förra bok Kanske är det allt du behöver veta. Även om berättelserna i de två romanerna är mycket olika finns det teman som är gemensamma - de förmögna ungdomarna, isoleringen och behovet av en revolt går igen också i den här boken.

Frankie själv är också en av mina favoritsaker med hela boken - hon är en huvudperson man både beundrar, avundas och samtidigt är lite rädd för. Jag vill ha fler böcker som handlar om tjejer som hon, som höjer rösten, ger sig in i maktleken och inte nöjer sig med det de tilldelats.

Men det som mer än något annat lyfter Frankie Landau-Banks är egentligen språket. Ofta är ungdomsböcker lite fördummande, lite förenklade, men så är inte fallet med Lockhart, som istället litar på att läsaren är smart nog att förstå vad hon vill säga utan att hon behöver skriva en på näsan. Det uppskattar jag mycket, för det gör att läsningen av boken blir komplex och mångfacetterad. Det är svårt att räkna ut vad som ska hända i förväg och språket är en behållning, även om jag ibland undrar om inte översättningen ställer upp lite hinder. Mycket av bokens humor är nämligen språkbaserad, och måste i bästa fall ha varit svåröversatt.

Oavsett så är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks en riktigt bra bok som kombinerar en bra historia med ett komplext budskap, och en bok där författaren inte är rädd för att ta risker. Det är, utan tvekan, en bok som går att rekommendera både till unga och gamla läsare - därför tycker jag att det är synd att boken fått ett ganska barnsligt och liksom sagoaktigt omslag på svenska, när det är en bok som är betydligt mörkare och allvarligare än vad omslaget förmedlar. Det är utan tvekan en av de bästa ungdomsböckerna jag läst i år, och den står sig bra också bland vuxenromanerna.

"The Disreputable History of Frankie Landau-Banks", 2008

Med Frankie i trädgården

Jag är halvsjuk och botar min onda hals med isglass och E. Lockharts Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Det känns fint att läsa en ungdomsbok efter Nattens lekar, och Lockhart är dessutom en väldigt komplex författare som inte skriver en på näsan. Vad läser ni?

Recension: Nattens lekar av Stig Dagerman

Det ska erkännas att jag har problem med novellsamlingar. Jag är alldeles för van vid att läsa romaner för att kunna läsa samlingar på ett tillfredsställande vis. Trots att det inte gagnat boken har jag läst Nattens lekar så gott som från pärm till pärm, som jag skulle ha tagit itu med en roman. Det är inte ett optimalt sätt att läsa noveller på, såvida deras ordning och upplägg inte tillsammans skapar en större helhet med ett syfte. Sådant är inte fallet med Nattens lekar, och som allra bäst är nog de här novellerna när man läser dem en och en, så att de inte flyter in i varandra som de gärna gör om man snabbt går från den ena till den andra.

Nattens lekar är den enda novellsamling av Dagerman som gavs ut medan han ännu levde, men den här nya utgåvan innehåller också en del noveller som inte fanns med i Dagermans eget urval, och dessutom prosafragment som aldrig blev riktigt klara. Totalt innehåller boken 39 texter. Det ska dock erkännas att jag inte läst alla, eftersom en del av dem fanns i den postuma samlingen Vårt behov av tröst. Alltså handlar den här recensionen om de noveller jag inte läste då.

Det är konstigt med Stig Dagerman - trots att jag verkligen inte gillar allt han skrivit (Ormen orkade jag till exempel knappt kämpa mig igenom), så är han en av mina favoritförfattare. Jag vet inte vad det är, om det har med hans tragiska levnadshistoria att göra, eller om det kanske är min förälskelse i Bränt barn som hänger kvar, men det finns ingen annan författare som kan få mig att känna riktigt som han kan, ingen som når in under huden så effektivt med sina ord. Något i hans skrivande, även de gånger jag inte förstår det, avväpnar mig totalt, och jag läser alltid Dagerman fylld av sympati, medhåll och beundran.

Novellerna i Nattens lekar har ofta snarlika teman - precis som det mesta Dagerman skrivit är ångest, ensamhet och isolering gemensamma teman för nästan alla texterna. Men Dagerman är inte bara elände och mörker - påfallande ofta lyses berättelserna upp av en humor som man inte så ofta associerar till honom, men som definitivt finns där.

Novellerna är också ett bevis på vilken bredd han faktiskt besatt - en del noveller är realistiska medan andra är snarast absurda, med blinkningar bland annat åt Kafkas håll. Novellen Främlingen, om en man som inte känner igen sig själv, närmar sig i sin tur nästan skräck. Personligen tycker jag att Dagerman är som allra bäst när han är socialrealistisk, och särskilt väl lyckas han i barndoms- och pubertetsskildringarna. Riktigt bra är till exempel Bon soir, Saltkött och gurka, Midsommarnattens köld är hård och Stockholmsbilen som alla berättas från unga perspektiv, och ofta handlar om maktlöshet och utsatthet.

Men mest uppskattar jag nog den långa novellen Var är min islandströja? om en alkoholiserad man som kommer hem till sin fars begravning, den stämningsfyllda och ångestladdade Den hängdes träd, den sorgliga Tornet och källan, den fantastiskt välskrivna Vår nattliga badort och, kanske mest av alla, Män med karaktärer, som drar mig med i både språk och utförande på ett sätt som de andra novellerna inte riktigt gör.

Sammantaget är Nattens lekar en svårrecenserad bok. Egentligen borde man recensera varje novell för sig för att verkligen göra samlingen rättvisa, men som helhet är boken ett prov på Dagermans styrka i det lilla formatet. Det går inte att undgå att novellerna är en stor del av hans författarskap och därför är det väldigt roligt att ha läst Nattens lekar, särskilt den här utgåvan som innehåller desto fler av hans verk. Det bästa är dock utan tvekan språket, och sättet som Dagerman genom exakta formuleringar närmar sig det djupt mänskliga - människors grymhet, vår olycka, vår längtan efter frihet, kärlek och erkännande. I det briljerar han, som alltid, den fantastiske Stig.

"Nattens lekar", 1947
"Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment", 2014

Jag gjorde det

... jag köpte dem. Stig Dagermans böcker, utgivna av Norstedts. Bokbörsen levererade som vanligt - via två olika antikvariat fick jag tag på alla fyra jag inte hade sen innan. Och kolla så snygga de är, både med och utan omslag! 

(Jag vet att den här bloggen är i princip tillägnad Stig just nu, men han är ju bara så himla bra.)

Nakna böcker

Vem kunde ana att mitt ex av Nattens lekar faktiskt såg rätt snyggt ut utan skyddsomslag också? Minimalistiskt men genomtänkt, och dessutom en aning retro. Skyddsomslaget i sig kändes betydligt mer ömtåligt än boken i sig (vilket ju ofta verkar vara fallet), så nu läser jag boken utan kläder på.

Jag gör sällan så, eftersom jag brukar tänka att det slitage som uppstår på böcker blir en del av deras personlighet. Men just det här omslaget känns bara så otroligt skört, i matt, vanligt papper som skulle bli helt förstört av en droppe vatten. Dessutom är det så snyggt att jag helst inte vill ha det skadat.

Egentligen förstår jag inte grejen med skyddsomslag på böcker, åtminstone inte i vårt tidevarv när det snarare verkar vara slöseri med pengar och papper att göra dem. Är det någon som vet mer om varför man har dem, förutom att det känns mer lyxigt? Ofta när jag läser böcker med skyddsomslag blir jag mer benägen att skydda dem än själva boken som det är meningen att de ska skydda...

Vad tycker ni om skyddsomslag? Snygga och kul att ha, eller enbart irriterande?

Att köpa eller inte köpa

Just nu håller jag alltså på med Stig Dagermans Nattens lekar. Dagerman är en författare som jag, trots att jag inte gillar allt jag läst av honom hittills, älskar nästan helt förbehållslöst. Vad det är som gör att jag smälter så inför honom och hans författarskap är svårt att beskriva, men han är en av mina favoriter.

Hur som helst har Dagerman naturligtvis getts ut gång på gång i massor av utgåvor sen han först debuterade 1945. 2010 gav man ut hans böcker i nya, snygga inbundna band från Norstedts. Det är deras upplaga av Nattens lekar som jag läser, och nu har jag fått ett extremt habegär efter de andra böckerna man gett ut i samma serie.  Problemet? Dels är de dyra, och dels har de inbundna varianterna gått ur tryck. Jag har hittat dem på Bokbörsen - men är i valet och kvalet angående om det verkligen är så smart att blåsa hela min bokbudget på dem. Men jag menar - titta på dem!

Så blev det augusti

Så var juli över. Jag har hunnit skriva nio recensioner under månadens lopp, och dessutom har det blivit en hel del enkätinlägg.

Att det är augusti betyder att Månadens favorit ska bytas ut. Eftersom man firar Pride lite överallt runtom i Sverige blir augustis bok Duktig pojke av Inger Edelfeldt, en av mina favoritböcker både på tema homo, och eftersom det är en bra roman på det stora hela. Ignorera bara dess hiskeliga omslag!

Annars då? Jo, jag fortsätter med Nattens lekar - jag har läst fyra eller fem noveller vid det här laget, och ska försöka läsa minst en varje dag, tänker jag. På lut ligger sedan en hel hög med böcker, bland annat Timmarna av Michael Cunningham, Gale av Karl Eder, H is for Hawk av Helen Macdonald och Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers - för att nämna några. Jag hoppas att jag får de flesta av dem lästa nu i augusti.

Hur såg er julimånad ut på läsfronten?