Förresten

Ni missar väl inte dokumentärserien om Astrid Lindgren? Den finns i tre delar på SvtPlay till den sista januari, och jag tipsar verkligen om att se den!

Recension: Om jag stannar av Gayle Forman

Jag stötte på den här boken när jag läste igenom en lista över böcker som liknar The Fault in Our Stars. Och jag är alltid pigg på att prova nya ungdomsböcker. Tyvärr fick jag bara tag i den här boken på svenska, vilket är lite synd - jag försöker i största möjliga mån att läsa ungdomslitteratur på originalspråk numera.

Sjuttonåriga Mias liv krossas på bara några sekunder. Ena stunden sitter hon i bilen med sin familj och i nästa är ingenting kvar - inte hennes tuffa mamma, hennes punkiga pappa eller hennes gulliga lillebror. Den enda som överlevt bilolyckan är hon. Hon ser sig själv utifrån, svårt skadad, och medan hon transporteras till sjukhuset och läkarna kämpar för att hålla henne vid liv inser hon att beslutet är hennes. Hon måste välja om hon vill dö eller stanna kvar i ett liv där hon förlorat allt.

Om jag stannar utspelar sig under tjugofyra timmar, men är uppbyggd på växlande nutid och tillbakablickar. Själva konceptet med den här boken är väldigt intressant och ganska originellt - Mia upplever sig själv utifrån och kan betrakta världen omkring sig, på ett sätt som påminner om scenariot i Flickan från ovan. Det funkar, men mest som språngbräda för bokens filosofiska tema.

Den stora frågan i boken är förstås om Mia ska välja att stanna eller försvinna. Och ärligt talat räcker det inte riktigt för att hela boken ska kännas spännande. Visst är den lättläst och engagerande och på sina ställen väldigt sorglig, men jag tycker att det saknas någonting. Kanske är det att boken är väldigt kort, knappt 200 sidor, och sällan djupdyker i de teman om livet och döden som den tar upp. Det hela blir lite slätstruket, om än aldrig dåligt.

För det är ju fint, det är ju sorgligt. Det engagerar mig bara inte särskilt mycket. Om det är översättningen som sätter upp en vägg eller om boken faktiskt är ganska platt vet jag inte riktigt. Men jag tycker inte riktigt att någon av karaktärerna känns spännande eller minnesvärda, trots att karaktärsteckningen är hyfsad, och handlingen lutar sig så mycket på sin grundfråga "livet eller döden" att hela läsningen liksom bara blir en väntan på Mias beslut. Hennes liv innan olyckan blir ganska ointressant, liksom kärlekshistorien med pojkvännen Adam. Man vet ju vart det kommer leda, och det finns bara två sätt som boken kan sluta på.

Att jämföra Om jag stannar med The Fault in Our Stars är ganska omöjligt tycker jag - det enda de två böckerna har gemensamt är egentligen att de handlar om tonåringar, livet och döden. John Green är en betydligt skickligare författare än Gayle Forman, vars språk inte lämnar mig på långa vägar lika berörd.

Kort sagt är Om jag stannar en bok som bygger på en originell men enkel grundidé som inte riktigt räcker hela vägen, åtminstone inte för mig. Det är en bok som saknar djup och trots att den är sorglig lämnar den mig ändå märkligt oberörd. Men jag vill heller inte kalla den för en dålig bok - den har sina förtjänster och är värd att prova på. Jag upplever den dock som en medioker roman, uppburen av en intressant grundidé, och inte mycket mer.

"If I Stay", 2009

Söndagsfika

Idag är det en slö söndag och jag har fikat med Gayle Formans Om jag stannar. Vad läser ni?

Recension: Väckelse av Stephen King

Så skönt det har varit att läsa Stephen King igen! trots att jag läst så mycket av honom lyckas jag glömma bort det mellan gångerna, hur mycket jag gillar hans sätt att skriva, hans berättartekniker och historier. Och innan jag börjar måste jag bara påpeka hur snygg den här boken är - omslaget har ett matt metalliskt skimmer som jag verkligen gillar.

Väckelse tar sin början på sextiotalet, när Jaime Morton bara är sex år. Det är då han för första gången träffar Charlie Jacobs, ortens nya präst. Jacobs blir en duktig och omtyckt man i trakten, inte minst av Jaime. Men när prästens liv slås i bitar av en tragedi och han flyr staden verkar det som om det är sista gången de ses. Flera år senare, när Jaime är en heroinmissbrukande trettioåring korsas deras vägar igen. Och den här gången blir han oåterkalleligen indragen i Jacobs stora besatthet - elektriciteten, och de dolda krafter han påstår sig ha funnit i den.

Som med så många av Kings romaner gillar jag verkligen Väckelse - fram till ungefär de sista tjugo sidorna. Att spåra ur framåt slutet har nästan blivit något jag förväntar mig av Stephen King numera, och tyvärr är Väckelse inget undantag.

Det är väldigt, väldigt synd, för jag tycker verkligen om det som boken bygger upp - jag är svag för jagperspektiv och tillbakablickande böcker, och Väckelse har både och. Bokens första halva är en skickligt utförd uppväxtskildring, och de färgstarka beskrivningarna av sextio- och sjuttiotalet är så bra att de får mig att tänka tillbaka på 22/11 1963 - en av Kings allra bästa böcker i mitt tycke. 

Väckelse är dessutom en väldigt, väldigt spännande bok som är oändligt svår att lägga ifrån sig. King kan sina grejer vid det här laget och vet precis vilka knappar han ska trycka på. Språket är snyggt och skickligt och brister aldrig. Framförallt är han är fantastisk på att skildra det där vardagliga, de små detaljerna som får alla karaktärer att framstå som så levande.

Men boken är på många sätt ännu en tegelsten i väggen av Kingböcker på hyllan - ganska lik de andra, på både gott och ont. De teman som boken behandlar är inte unika - religionen, vetenskapen och nyfikenheten på livet efter döden känns igen från hans tidigare böcker, så långt tillbaka som i Jurtjyrkogården och Carrie. 

Framför allt är Väckelse en bok om religion och vetenskap, och som ställer de två mot varandra. Flirtandet med Mary Shelleys Frankenstein och hyllningen till klassisk skräcklitteratur är tydlig på mer än ett sätt. Men i kampen mellan tro och vetenskap blir Väckelse också en bok om kampen mellan godhet och ondska, som vill påminna om att båda delar existerar. Det är vackert och skickligt utfört och det håller felfritt, tills upplösningen kommer och jag blir lite besviken. Jag ska inte avslöja någonting, men jag hade föredragit om King inte valt att ösa på fullt så frikostigt med mardrömsbilder. Jag blir så mätt på det och det känns faktiskt lite billigt. Det drar ner betyget på en bok som annars är väldigt, väldigt bra. Det är definitivt en av de böcker som hamnar på den övre biten över listan av vilka som är hans bästa.

När den är som allra bäst är Väckelse vardaglig, kärleksfull och full av ett nostalgiskt vemod som hugger i hjärtat. När den är som sämst andas den billiga skräcktrick. Men som sagt - King kan sina grejer och jag har varit fantastiskt fast i den här boken och bara velat läsa vidare. Som alltid är han lätt att relatera till, och som alltid läskig på det där sättet som jag verkligen gillar, och som alltid är han så otroligt underhållande, även när han inte är bra. Jag har aldrig tråkigt med Stephen King, och det gäller också Väckelse.

"Revival", 2014

Favoritbokmärket

Har jag förresten visat upp mitt fina bokmärke? Jag köpte det i somras när jag var i Slovenien, vid sjön Bled som är otroligt vacker. Där ligger ett slott med fantastisk utsikt, och när jag var där besökte jag en liten souvenirshop som tryckte sina egna böcker, kort och bokmärken på gammaldags vis. Jag köpte det här som souvenir, och det är nog ett av mina favoritbokmärken nu (och jag har hyfsat många vid det här laget).

Använder ni bokmärken? Och har ni någon favorit?

Nattläsning

Vad gör man när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om? Äta choklad och läsa Stephen King låter som det bästa alternativet, tycker jag. Jag är bara trettio sidor in i Väckelse, men är redan hooked. Hoppas nu att den levererar hela vägen också! Vad läser ni?

Recension: Ormen av Stig Dagerman

Äntligen, säger jag bara. Äntligen är jag färdig med den här boken! Det var när jag besökte bokmässan i Göteborg som jag köpte den från själva Stig Dagermansällskapets monter. Med tanke på hur mycket jag älskade Bränt barn har jag länge velat läsa ännu en roman av Dagerman, och det blev Ormen - hans debutroman från 1944.

I Ormen får man följa flera olika karaktärer, främst värnpliktiga i en kasern. En av dem fångar på impuls en orm, som sedan blir symbolen för den förlamande fruktan som de alla känner. Hur handskas man med en sådan rädsla? Alla har egna gränser för när trycket blir för stort.

Det är väldigt svårt att beskriva vad Ormen handlar om på ett ordentligt sätt. Den ursprungliga baksidetexten är skriven av Stig Dagerman själv, och den lyder: "Författaren utför en undersökning över hur skräcken får en samling människor i sitt våld och hur de reagerar under trycket, var och en efter sina förutsättningar. Den tes han vill fastställa är att det främst gäller att erkänna den primitiva urångesten, den får icke förnekas. Ett samliv med ångesten är den enda livsform som kan skänka människan åtminstone någon liten möjlighet att uppleva sig själv."

Och jag är väl lite av åsikten att en bok som behöver en sådan text för att kunna förklara sig själv inte riktigt nått hela vägen fram. För herregud vad jag har haft svårt för att läsa den här boken! Den är en debutroman och bär märken därefter, men det är mer än bara dess ojämnhet som stör mig. Det är själva bristen på handling, den konstanta osäkerheten inför vad som faktiskt händer och vad som inte gör det. Boken är en svårbegriplig blandning av hallucinationer och realism som gör mig oerhört förvirrad som läsare.

Ormen är indelad i två delar - den första heter Iréne och beskriver en dag i den unga Irénes liv. Den andra delen heter Vi kan inte sova och består av flera mer fristående kapitel där vissa är väldigt starka, andra mer svårbegripliga. De övergripande teman som stämmer in på både Iréne och Vi kan inte sova är ångest, skräck och själva svårigheten i att leva.

I bokens efterord citeras många av de recensioner som boken fick då den först publicerades, och många är översvallande positiva. Men jag känner igen mig mest i en av de som är negativa; som menar att "handling och personer mestadels flyter ut i töcknig symbolism", och "i långa avsnitt är boken närmast oläslig på grund av sin förskruvade stil och sina krystade metaforer". Precis så känner jag det, och det är synd, för det finns massor av karaktärer i den här boken som har en enorm potential, men som jag aldrig får något grepp om - som ja, helt enkelt flyter ut i töcknig symbolism.

Därmed inte sagt att allting i boken är heldåligt, för rent språkligt är Ormen en fantastisk roman, och det är mycket på grund av de otroliga formuleringarna och intensiteten i språket som jag tvingar mig att läsa vidare. Men det är ändå ett långt grumligare språk än det som sedan återfinns i Bränt barn, och Ormen blir en bok vars handling tappar bort sig i språket, i de poetiska liknelserna och metaforerna. Och det är oerhört synd, för som sagt - det finns en sådan potential. Bitvis funkar den här boken felfritt - jag älskar symboliken i den fångade ormen som sedan blir allas skräck i mörkret, och det finns avsnitt som fängslar och drar mig med.

Men det är inte tillräckligt. Alltför ofta kommer jag på mig själv med att inte fatta vad som händer - dog just den där karaktären eller var det någon slags metafor? Sammanfattningsvis uppfattar jag den här boken som en ung författares första, tafatta romanförsök. Jag har kämpat mig igenom den här romanen för att jag vill ha den läst, och jag måste medge att det är en lättnad att kunna lägga undan den. Jag är visserligen glad att jag läst den, för Stig Dagermans språk har en särskild plats hos mig, men det ska bli otroligt skönt att gå över till något annat nu.

"Ormen", 1945

Tillskott i hyllan

Äntligen! Igår var jag på inköpsrunda på Emporia i Malmö och nu har jag till slut fått tag på Kings nya, Väckelse - det sista exemplaret i butiken. Dessutom spenderade jag massor med tid på Myrornas avdelning för begagnade böcker och hittade en jättefin inbunden variant på Skriet från vildmarken och Varghunden i en och samma volym, en jättefin bok från 1930-talet.

Dock är jag ganska besviken på Myrorna faktiskt - förutom Skriet från vildmarken hittade jag en bok om John Bauer och hans målningar som jag ville köpa, men - tro det eller ej - Myrorna ville ha 125 kronor för den. Jag älskar att handla begagnade böcker, och det finns ytterst få ställen som tar mer än 30 spänn för en begagnad bok (om man inte räknar antikvariaten, som har en helt annan standard). Men 125 kronor? För en limmad bok från 1979? Jag fattar inte.

Så nej, det blev ingen bok om John Bauers målningar för min del. När jag kom hem blev jag dessutom irriterad på att man på Myrorna satt ett klistermärke rakt på det marmorerade pappersomslaget till Skriet från vildmarken. Som nu ser ut så här, tack vare klistret på prislappen.

Pottertisha

Så, ikväll känner jag mest för att visa upp min Quidditch-t-shirt som jag köpte på Harry Potter the Exhibition i somras. (Quidditch är för övrigt den enda sport utöver agility som jag alls bryr mig det minsta om).

Och så har jag städat min bokhylla lite grann och rensat ut lite böcker som tar upp mer plats i hyllan än i mig, och som får en andra chans på Röda korset eller hos mina vänner (som jag skamlöst prackar på slitna klassiker när jag fått tag på snyggare dubbletter). Passade på att stämpla lite mer med mitt ex libris och det är faktiskt märkligt hur sällan man hanterar sina böcker, trots att man tittar på dem varje dag. Och så dammiga de blir!

Välkommen till 2015

Så blev det visst januari. Jag fortsätter kämpa med Ormen och har samtidigt lånat hem Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är och noveller av Ray Bradbury från biblioteket. Vi får se om jag lyckas hålla mig ifrån dem tills jag läst ut Dagerman.

Månadens favorit i spalten till höger blev Hunden av Kerstin Ekman, en av förra årets mest minnesvärda böcker. Vad läser ni?