Recension: The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman

Det är lite lustigt, detta med Neil Gaiman. Jag har läst en del böcker av honom förut (Neverwhere, Stardust, Kyrkogårdsboken, Coraline och Amerikanska gudar), och jag tycker väldigt mycket om allihop. Han har ett unikt sätt att skriva för många olika åldrar, där fantasyn gränsar till verklighet men också till skräckbetonad absurditet. Han är otroligt originell och flera av hans böcker räknar jag till mina favoriter. Ändå har jag aldrig ansträngt mig för att läsa honom, jag letar aldrig aktivt upp hans böcker. Jag vet inte varför.

The Ocean at the End of the Lane är en bok jag fått utlånad till mig av en av mina vänner, och på hennes beskrivning lät den väldigt lovande. Och den överträffar faktiskt alla mina förväntningar.

En medelålders man återvänder till sitt barndomshem och finner sig märkligt dragen till gården som ligger i slutet av vägen där han växte upp. Han vet att han kände en flicka, Lettie Hempstock, som bodde där när han var sju år gammal, och medan han sitter vid sidan av en liten damm som Lettie brukade kalla Oceanen kommer alla minnen tillbaka till honom. Han minns sitt sjuåriga jag, han minns Lettie, och han minns allting som hände honom. Allt det märkliga, det skrämmande och otroliga som hände honom och Lettie när han bara var en liten pojke.

Jag vill egentligen berätta mer om handlingen, men jag tror inte att det vore särskilt snällt. Det här är en bok som man måste läsa själv, dels för att den låter för absurd när man berättar om den, dels för att den är som bäst när man inte har en aning om vad som kommer att hända. Det räcker med att säga att det är en handling lika originell som skräckinjagande, lika fantasifull som vacker. Det är en berättelse som lyckas vara både känslig och skarp, både lättsam och mörk, och i detta ligger en stor del av varför boken känns så sällsamt bra.

Själva barndomsskildringen är otroligt vackert utförd, hela boken är skriven utifrån den medelålders mannen som ser tillbaka på sitt sjuåriga jag, men pojkens perspektiv är centralt och det fungerar oväntat bra i samband med den ofta mycket mer vuxna handlingen. Det finns ett citat av Maurice Sendak innan boken börjar, där det står: "Jag minns min barndom tydligt... jag visste hemska saker. Men jag visste att jag inte fick låta de vuxna veta. Det skulle skrämma dem." Precis så är mycket av handlingen i boken - som en skrämmande värld utan gränser som man bara kan se med ett öppet sinne. Samtidigt som den innehåller många rädslor som är typiska för barn - saker som liknar monster under sängen, rädslor som tar form i pappas vrede eller en elak barnvakt - så lyckas boken göra dessa rädslor till reella hot, och man minns varför just detta var så stort.

Språket i sig är också en av de stora behållningarna med boken, eftersom det är anpassat till en sjuåring och samtidigt, eller just därför, så avskalat och mänskligt. Man känner igen sig i barnet lika mycket som den vuxne mannen, och det finns många ställen där man kan le åt boken samtidigt som den genomsyras av hotfullhet. Jag tror aldrig att jag läst någonting som är riktigt som The Ocean förut, trots att jag är bekant med Gaiman sedan tidigare. Visst märker man att det är samma författare som till Coraline eller Kyrkogårdsboken, med det där lätt absurda mörkret som på något viss verkar ligga mycket närmare barndomen än det vuxna livet, men det är en helt unik roman som inte återanvänder några av de idéer som finns i handlingen till de andra böckerna, även om det finns likheter.

Jag har varit helt absorberad i den här boken de senaste dagarna och tänkt mycket på den medan jag varit tvungen att göra annat -  faktiskt så absorberad i berättelsen att jag inte ens la märke till att huvudpersonen förblir utan namn förrän jag var alldeles i slutet. Nu är jag ledsen över att den tagit slut, men samtidigt glad eftersom The Ocean är en bok som håller, från början till slut. Jag hittar ingenting i den som jag skulle vilja ändra på. Den är en fantastisk, sällsam bok som tar kort tid att läsa - inte bara för att den är ganska kort men också för att den är så bra att man inte vill sluta.

"The Ocean at the End of the Lane", 2013

En väldigt upptagen bokbloggare

Ni får ursäkta att jag inte är helt närvarande den här veckan - jag jobbar en hel del, och har massor av åtaganden. Förutom att jag jobbar flera pass på biblioteket den här veckan så har jag skrivarcirkeln jag håller i, en hundkurs jag just började på med mitt lilla monster Bella, och så har jag lovat att läsa texter som några vänner skrivit och komma med lite synpunkter.

Dessutom läser jag såklart - just nu The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman som faktiskt är otroligt bra hittills, och så borde jag verkligen börja på Gul utanpå av Patrik Lundberg som ska vara utläst till bokcirkeln om någon vecka. Men jag har inte glömt bloggen, jag lovar!

Recension: Giovannis rum av James Baldwin

Ni som läst den här bloggen ett tag minns kanske alla de böcker med homosexualitet som tema som jag läst de senaste åren. Inte för något egentligt syfte, utan snarare för att jag tycker det är väldigt intressant med alla de olika sätt man kan välja att skriva om ämnet, beroende på vilken åldersgrupp man skriver för, under vilken tidsperiod boken kom ut, och så vidare.

Men på något vis har jag lyckats missa Giovannis rum, som jag blev tipsad om på en bokcirkel - och jag förstod direkt att detta var en bok jag måste läsa. Den handlar om David, en ung amerikansk man som bosatt sig i Paris. Han har bett sin flickvän att gifta sig med honom, och hon har rest till Spanien för att tänka över sitt svar. Medan hon är borta stiftar David bekantskap med den unge, vackre italienaren Giovanni. De två inleder en desperat och lidelsefull kärleksrelation och David flyttar in i det lilla rum där Giovanni bor. Men när Davids fästmö så småningom återvänder till Paris med sitt svar ställs allting på sin spets.

Det man måste minnas med den här boken är att den gavs ut redan 1956 och då var väldigt kontroversiell och frispråkig. Den räknas som en väldigt viktig bok inom HBTQ-kretsar för sitt sätt att beskriva homosexuella eller bisexuella relationer på ett komplext och mångfacetterat vis. Det förstår jag verkligen när jag läser, även om man kanske ibland kan uppfatta boken som något tillbakahållen med dagens mått mätt. Men det är ändå en kontroversiell och historiskt viktig roman, och detta bör man ha i bakhuvudet när man läser den.

Inte för att det är en dålig roman utan sin historiska kontext - faktum är att jag finner språket i den enormt tilldragande och intressant. Det finns ett driv och en intensitet i sättet den är skriven på som gör att språket flyter fram snabbt och obehindrat. Det finns också en oerhörd bitterhet och ett mörker som genomlyser romanen men som samtidigt ger den en väldigt speciell och unik ton. Många gånger fastnar jag vid snygga formuleringar och skickligt skrivna stycken. Dock finns det en hel del franska fraser som jag kan bli lite lätt irriterad över, eftersom jag inte kan franska. Att förstå dem är inte helt nödvändigt, men jag känner ändå att det är lite frustrerande.

Själva handlingen i boken är stark i sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att den på sina ställen är lite klumpigt utförd. Emellanåt drunknar berättelsen i alla de allvarliga teman som den vill vara en del av, för det räcker inte bara med de homosexuella relationerna. Boken vill också utforska den amerikanska drömmen, den amerikanska identiteten och dess begränsningar utomlands, kulturskillnader och skuldkänslors påverkan. Det bidrar naturligtvis till den komplexitet som är viktig för romanen, men jag kan ibland inte låta bli att känna att boken blir lite rörig och ofokuserad, särskilt eftersom den berättas i ett ganska högt tempo. Jag hade hellre sett att den var tätare uppbyggd kring sina karaktärer.

På tal om karaktärer; jag har genom hela boken ganska svårt att få grepp om dem, trots att de är relativt få och trots att boken är skriven i jagform. Också de drunknar lite i alla teman och de långa, ganska tveksamma monologer de ibland häver ur sig, samt i all den bitterhet, cynism och ilskna förvirring som liksom väller ut över sidorna. Det är som om de finns dolda bakom texten, halvt otillgängliga och svårflirtade. Det är synd, för jag har liksom hela tiden känslan av att jag skulle tycka de var intressanta om jag bara fick mer tid på mig att lära känna dem. På grund av detta upplever jag aldrig riktigt någon sympati för någon av dem, och det känns alltid som om det finns en stor distans mellan mig och personerna det är meningen att jag ska bry mig om.

Men trots det är det en bok som jag tog mig igenom betydligt fortare än jag förväntat mig, som fångade mig med sin enkla, tragiska handling, sitt rättframma och flytande språk och framför allt alla de mästerligt formulerade meningarna som jag fastnar för. Den känns trots sin ålder fortfarande som en viktig och angelägen roman som går utmärkt att läsa både för den som är intresserad av homosexualitet ur ett historiskt och litterärt perspektiv, som för den som bara tycker att själva handlingen låter spännande.

"Giovanni's Room", 1956

Stockholms stadsbibliotek

I veckan var jag uppe i Stockholm och besökte en av mina vänner - som naturligtvis passade på att ta mig med till stadsbiblioteket. Nog för att Malmös bibliotek är en cool byggnad, med allt glas och sådär, men jag gillar nog det här äldre stuket lite mer. I princip alla bilder jag hade i kameran när jag kom hem var från biblioteket - can you blame me?

Vi hittade till och med en undangömd avdelning som bestod av böcker på antik grekiska. Fantastiskt.

Recension: Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque

För flera år sedan läste jag E.M. Remarques bok På västfronten intet nytt, och blev alldeles förälskad. Den är fortfarande en av de bästa, mest brutala och mest gripande böcker jag läst, och den sitter kvar hos mig som en krok i hjärtat. Allt detta hade jag i åtanke när jag plockade upp den här boken, inte bara eftersom de är skrivna av samma författare utan också för att de utgår från samma teman.

Andra världskriget börjar lida mot sitt slut och den unge tyske soldaten Ernst Gräber befinner sig vid östfronten i Ryssland. Han regemente håller på att dra sig tillbaka och trots att ingen vill säga det rakt ut, så börjar alla inse att Tyskland inte längre kan segra. Gräber får tjänstledigt i några veckor och vänder tillbaka till Tyskland på permission, där han hoppas på att kunna vila upp sig hos sina föräldrar innan han måste tillbaka ut. Han tror att han lämnar kriget bakom sig för en välförtjänt semester, men när han kommer till sin hemstad blir han chockad av hur svårt bombat och förstört allting är. Förödelsen är enorm och hans föräldrar är spårlöst försvunna. Hans barndomshem ligger i spillror. Medan han letar efter sin mor och far möter han många människor vars liv skakats om i grunden av kriget - bland annat Elisabeth, en ung kvinna som fort börjar betyda mycket för honom.

Den största skillnaden mellan Remarques två krigsromaner är naturligtvis att de utspelar sig under olika krig. På västfronten intet nytt är en skildring av livet vid fronten under första världskriget, och Tid att älska dags att dö är en bok om andra världskrigets effekter inte bara på Tysklands soldater utan också på dess befolkning, de som inte befann sig vid en front men vars liv ändå ödelades. Handlingen i den här boken är till störst del förlagd till Gräbers hemstad som vi aldrig får veta namnet på under den tid då han har permission, och man får följa hans sökande efter sina föräldrar, hans förälskelse i Elisabeth och hans uppvaknande då han inser att människor blir bortförda, ihjälgasade och brutalt mördade av just den regering som han slåss för med sitt liv.

Jag har haft ganska svårt att läsa den här boken, vilket förvånade mig då jag hade så lätt för På västfronten intet nytt. Men kanske är mitt problem just att jag hela tiden jämför de två böckerna, och hela tiden finner att den här inte är lika bra. Det beror på massor av saker. För det första är handlingen desto mindre koncentrerad i den här boken, desto mindre fokuserad. Ibland känns det som om boken vill vara en episk krigsroman och samtidigt en episk kärlekshistoria och samtidigt en episk moralkaka med resultatet att den bara trasslar in sig och faller platt. Mycket beror också på att karaktärerna är väldigt många och svåra att hålla isär, framför allt de soldater som Gräber slåss tillsammans med. Gräber själv är en trist, ganska platt karaktär som inte känns trovärdig, rolig eller spännande. Elisabeth är också som någon urklippt ur en bit kartong - förutsägbar, trist och intetsägande. Bristen på djup och originalitet gör att det blir svårt att bry sig om vad som händer de två huvudpersonerna.

Språket i boken är en märklig historia. Det känns träigt och föråldrat, med en uråldrig kommatering, uttryck som "eljest" och en dialog som kan ibland vara mycket stel och formell - samtidigt som den ibland lättar och språket flyter på obehindrat och enkelt. Om det är en översättningsfråga vågar jag inte uttala mig om, med det gör att boken blir ganska svårläst och långsam.

Men trots att boken är förutsägbar, tråkig och berättar en historia som inte på något vis är unik eller nyskapande, så har den ändå många goda poänger. Precis som På västfronten intet nytt avglorifierar den krig så brutalt och uppriktigt som bara någon som upplevt det kan göra. Scenerna från striderna är så förkrossande uppriktiga och välskrivna att man förstår att författaren hämtat mycket från egna erfarenheter.

Det finns en djup tragik i boken och en enorm känsla av orättvisa. Vad boken vill framföra är att krig inte är något som stannar vid soldaterna i skyttegravarna, utan blir som en sjukdom som äter sig in också i det civila livet. Det är en bok om Tysklands folk, de människor som var fångade där - inte Hitler eller onda SS-män utan helt vanliga, unga människor som tvingats bli gamla mycket fort, som ser sina hem ligga i ruiner, och som måste börja inse att krigets skador går djupare och når längre än vad de någonsin kunnat föreställa sig, och att det är någonting de aldrig kommer kunna bli fria från. Och för det är det ändå en viktig bok, även om jag skulle rekommendera På västfronten intet nytt före den här alla dagar i veckan.

"Zeit zu leben und Zeit zu sterben", 1954 

Final!

Herregud, hur kunde jag missa att länka till finalen i Litteraturmagazinets Litteraturfestival igår? Som tur är går det fortfarande att rösta. Kom igen!

Vill du vinna Boktjuven?

Jodå, det är riktiga Boktjuven-dagar här på bloggen. Eftersom jag var med i den här videon har jag nu nöjet att köra en giveaway med en av de nytryckta böckerna med nytt omslag.

Jag vet, jag vet, böcker som trycks om med filmomslaget brukar inte vara särskilt snygga, men faktum är att det här är ett undantag. Jag blev riktigt förvånad när jag fick hem boken, eftersom det är en riktig, tjock och inbunden utgåva som faktiskt är äckligt fin. Vi snackar alltså inte någon glossig pocketbok med filmbolagets logga i större typsnitt än författarens namn, utan en bok som ser ut så här:

Om du vill ha den, så skicka ett mejl till mig på amanda.flinck@gmail.com med ditt namn och din adress. Jag kommer att välja ut en vinnare slumpmässigt och vem det blir kommer jag att publicera här på bloggen den 1:a april.

Uppdatering

Jaha, vad sysslar jag med när jag inte är med i videor om Boktjuven då? Jo, just nu vikarierar jag lite på ett bibliotek, håller i en skrivarcirkel, planerar inför framtiden som kommer efter sommaren (hu, läskigt), och jag kämpar fortfarande med E.M. Remarques Tid att älska dags att dö. Jag hoppas att jag kommer läsa ut den nästa vecka, när jag kommer spendera en hel del timmar på tåget till Stockholm, men sanningen att säga så är den rätt seg.

Och så råkade jag vara med i en video

Filmatiseringen av en av mina favoritböcker Boktjuven har haft premiär, och i samband med det hamnade jag i den här videon. Jag har inte sett filmen ännu - har ni?

Andra chansen

Rösta i Andra chansen i Litteraturmagazinets litteraturfestival!