Mardrömmar och ruskvädersvänner - dedikationer, del 4

 Efter ännu mer jagande i bokhyllan har jag hittat fler minnesvärda dedikationer att dela med mig av. Jag har tidigare gjort del 1, del 2 och del 3, och nu tycker jag det är dags för fjärde och kanske sista delen.

Jag är ganska förälskad i J.K. Rowlings dedikationer i Harry Potter-serien, och det här är den första, från Harry Potter and the Philosopher's Stone.

Frost av Maggie Stiefvater.

 Skräckromanen Flickan från ingenstans.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är dedikerad till ägaren av den riktiga Ford Anglian som spelar en stor roll i den här boken.

Dedikationen i Kärlekens historia av Nicole Krauss är speciell eftersom den innehåller foton. Boken i sig kopplar tillbaka till andra världskriget. Jonathan är Nicole Krauss man - och författaren till boken Extremely Loud and Incredibly Close.

Mer Harry Potter - den här gången från Harry Potter and the Goblet of Fire.

Och till sist, den dedikation som är min absoluta favorit. Jag minns fortfarande första gången jag läste den och hur jag nästan grät. Från Harry Potter and the Deathly Hallows, så klart.

Harry Potter fashion

På http://www.wickedclothes.com/ hittade jag precis fler saker jag önskar mig. Listan tar ju aldrig slut!

Veckans recension: Trollkarlens hatt av Tove Jansson

Trollkarlens hatt är andra boken i böckerna om Mumintrollet och hans stora familj, näst efter Kometen kommer. När boken börjar är det vår i Mumindalen, och Mumintrollets familj har just vaknat upp från vinterns ide. Både de och dalen är fulla av nyvaket liv. I den spirande vårgrönskan hittar Mumintrollet och hans vänner en svart, hög hatt. Snart märker de att allt som hamnar i hatten förvandlas till något annat, och hatten spelar en avgörande roll för hur sommaren i dalen kommer att utvecklas, med många äventyr, lekar och farligheter.

Trollkarlens hatt slår mig som betydligt ljusare och barnvänligare än Kometen kommer, som fokuserade mycket på den skrämmande obetydligheten och den stora, mörka tomma världsrymden. Här hamnar läsaren istället i en riktig sommarbok med massor av upptåg och äventyr som centreras kring Mumindalen och Mumintrollets familj och vänner. Det är magi, åskväder, skattjakter och mystiska sägner. Det känns verkligen som om man börjat lära känna det stora persongalleriet och också som om författarinnan själv har hittat en ton och en säkerhet som inte funnits i den föregående boken. Det finns bland annat en mer självsäker berättarroll som kommer fram genom fotnoter och små kommentarer.

Genom att alla karaktärerna ofta är närvarande bygger man också fort upp en känsla för dem som jag inte riktigt haft innan; förutom Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken får man nu lära känna Muminmamman och Muminpappan bättre, samt Bisamråttan, Hemulen, Snorkfröken och Snorken. De är alla utpräglade och välutvecklade karaktärer som berättelsen kan falla tillbaka på. Som vanligt tror jag att detta med väl bearbetade karaktärer är själva grunden för att driva en berättelse framåt utan att det blir konstlat.

Som vanligt finns det också ett mörker i Trollkarlens hatt. Det är visserligen inte så framträdande som i Kometen kommer eller Småtrollen och den stora översvämningen, men det finns ändå där och det blandas med de glada och ljusa händelserna på ett sätt som håller vågskålarna på en jämn höjd. Det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom mörkret och ondskan känns nödvändig för det ljusa och det vackra i Muminböckerna. Till exempel introduceras Mårran, en varelse som inte gör något längre besök men som ändå är mästerligt beskriven så att man som läsare känner hur farlig hon är utan att hon behöver göra någonting.

Boken är på ett sätt klassisk i ett sagostuk med sina upptåg och sinäventyrsskänsla, men det finns en särskild Muminstämning som jag börjat känna igen och uppskatta, en melankoli som ger en sällsam ton åt berättelsen, förstärkt av de detaljerade och ofta mörka bilderna. Dess originalitet med egna påhittade karaktärer med särpräglade utseenden och egna miljöer gör också de här böckerna tidlösa, vilket naturligtvis är till deras stora fördel.

Boken liksom dess illustrationer är ljus, eller åtminstone ljusare än de böcker i serien som jag hittills bekantat mig med, men balanserar alltid på gränsen till något mörkt och farligt. Och detta är egentligen den tjusning som jag först nu börjat förstå. Hur har jag kunnat missa det här, är väl egentligen den konstanta tanken hos mig medan jag läser.

Nästa bok i serien heter Muminpappans memoarer och står redan och väntar i hyllan.

”Trollkarlens hatt”, 1948

Ännu mer prylar

Det här är första gången jag blir sur över att jag inte har en iPhone 5. För om jag hade det, så hade jag kunnat ha det här skalet.

För er som faktiskt har en iPhone 5, så kan ni köpa det här skalet (eller A Clockwork Orange, Romeo & Juliet, Alice i Underlandet eller varför inte 1984) här.

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Äntligen, äntligen, äntligen. Och samtidigt nej, nej, nej. För jag vill ju inte att serien ska ta slut, och ändå vill jag läsa vidare. Under en enda lång sömnlös natt läste jag ut den här romanen, som ändå går på nästan 300 sidor. Det är den avslutande delen och det märks. Precis som de andra har Döden ett allvetande berättarperspektiv som tillåter läsaren att växla inte bara mellan karaktärer och platser, utan också i tid. Dock är det inte lika mycket fokus på Rasmus och Benjamins uppväxter den här gången, utan mer på de rent dokumentära händelserna kring homosexuellas rättigheter och hiv-virusets historia.

I förra boken var jag lite irriterad på att det fanns så lite av Benjamin och Rasmus, som ändå är de två karaktärerna som känns som bokens huvudfokus och kring vilka berättelsen kretsar. I andra delen, Sjukdomen, handlade det dock väldigt mycket om karaktären Reine, dennes uppväxt och liv, och i Döden finns det stort fokus på Lars-Åke, som figurerat som en sidokaraktär men som nu tar upp väldigt mycket plats. Och det är inte så att det är ointressant eller dåligt skrivet, men jag är helt enkelt mer intresserad av Rasmus och Benjamin och jag vill hela tiden att boken ska återvända till dem eller åtminstone till de karaktärer som har mer med dem att göra. Förutom Lars-Åke handlar boken mycket om Bengt, även han en sekundär karaktär som jag visst intresserar mig för och sympatiserar med, men igen – jag är mer intresserad av Rasmus och Benjamin, jag vill hela tiden återvända till dem och deras liv.

Att jag sett tv-serien är naturligtvis lite handikappande då en del av texten återfinns i serien nästan ordagrant i repliker, och det ekar märkligt hos mig när jag känner igen så mycket från skådespelarna. Men det är ju när allt kommer omkring inte bokens fel, men ändå något som påverkat min läsning en aning negativt, och det är synd. Det bevisar bara att man ska försöka hålla sig till regeln att läsa boken först och se filmen sen. De scener som ger mig allra mest i boken är faktiskt de som inte fanns i serien och som gör boken desto mer levande och djupare.

När det kommer till språket vibrerar orden av känsla, det är kraftfullt och slående, precis som i de föregående böckerna. Många av meningarna slår läsaren som knytnävsslag och orden är vassa som knivar, exakta och skarpa. Men jag är medveten om att Gardell ständigt balanserar på en mycket smal linje mellan att väcka känslor och bli melodramatisk. Han håller balansen på den linjen mycket väl, men det händer att han gör övertramp. Precis som i de föregående böckerna Kärleken och Sjukdomen märks det hur arg han är i de dokumentära delarna om artiklar, hiv-historia och besvikelsen i att regeringen, sjukhusen och samhället i stort diskriminerar den redan utsatta gruppen av homosexuella. Det finns en stor vrede som är viktigt, men som jag ibland upplever blir en aning tjatig. Det handlar om att läsaren ska tycka synd om de homosexuella, och de smittade, men Gardell missar på något vis att jag som läsare redan tycker det. Jag tycker synd om dem, jag tycker behandlingen av dem var fel, och jag tyckte det redan i den första boken. Jag behöver inte få det budskapet hamrat ner i halsen.

Men jag vet också att böckerna på många sätt syftar till att uppmärksamma de orättvisor som ingen någonsin brytt sig om att ta sig an efter att hiv-hysterin lagt sig. Det handlar om diskriminering av människor som aldrig fått upprättelse, och det handlar om alla de människor som dog medan de fick höra att det var deras eget fel för att de levt som de gjort. Och därför väljer jag som läsare att försöka undvika att reta mig på det tjatiga i boken, eftersom jag förstår att det finns ett större syfte med det. För faktum är ändå att Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi som är ohyggligt viktig eftersom det inte finns några andra böcker som skildrar den här händelsen i Sverige. Det är en berättelse som ingen förut hört och den är viktig.

Dessutom håller de här böckerna extremt hög klass rakt igenom, och det finns ingen som jag inte skulle rekommendera dem till. De är fruktansvärt överjävla bra, och Gardells sätt att inte bara låta de utsatta tala utan också de som tycker illa om, de som ogillar, är rädda och känner sig hotade – det är något jag återigen beundrar. Man gråter och man skrattar och man beundrar och man hatar. Och man är fängslad, från första till sista sidan.

”Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden”, 2013

200 kronor senare

Förresten är jag numera ägare till den förut nämnda Stephen King-termosen. Dyr, men i stål och med skinnöverdrag som är textat med All work and no play makes Jack a dull boy. Nu får jag väl börja dricka varma drycker också.

Veckans recension: Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Eftersom jag är en dålig bloggare och dessutom senil, så har jag inte bara lyckats glömma bort bloggen och recensionerna i typ två veckor, utan också råkat posta recensionen av Kometen kommer innan jag postade den här, som faktiskt är den första delen i Mumin-serien. Efter en del mental späkning har jag kommit fram till att det bästa sättet att gottgöra mig själv och de få läsare som den här bloggen har är att ta sig tillbaka upp på hästen och posta den här recensionen som om inget hänt. Alltså; Småtrollen och den stora översvämningen, here we go:

Det är inte ofta som jag recenserar korta barnböcker. Inte för att de inte är bra, utan för att jag ofta läser dem så fort att det knappt känns som om jag läst dem över huvud taget, - och ofta har ganska lite att säga om dem eftersom de är så korta. Den här gången gör jag ett undantag för Småtrollen och den stora översvämningen, eftersom den är en del av Muminserien som jag hade tänkt läsa i sin helhet i sommar.

Jag ska erkänna att jag aldrig någonsin känt någon koppling till Mumin. Jag såg aldrig tv-serien som barn, jag läste aldrig böckerna och har över huvud taget ingen relation alls till de stornästa varelserna. Men så läste vi Sent i november, sista boken i serien, under tiden som jag gick skrivarlinjen. Jag blev uppriktigt förvånad över hur bra jag tyckte att boken var, hur den lyckades säga så mycket genom så lite och ha så otroligt stort djup. Den sällsamma och vemodiga stämningen grep tag i mig, och plötsligt förstod jag verkligen fascinationen för Mumintrollen och alla deras vänner i Mumindalen, och jag bestämde mig för att försöka läsa alla böckerna nu i sommar.

Serien består av åtta böcker, den här undantagen. För Småtrollen och den stora översvämningen är egentligen inte en regelrätt Muminbok; den är snarare en prolog till serien. Den är tunnare och känns barnsligare än den enda bok i serien jag läst förut, och dessutom kan man på illustrationerna se att själva karaktärerna inte är helt utvecklade. De är skissartade och osäkra, utan riktig fast form.

Hur som helst handlar den här korta boken på knappt 55 sidor om Mumintrollet, som tillsammans med sin mamma tar sig igenom en rad faror och läskigheter i sin jakt på den försvunna Muminpappan. Dessutom letar de efter en plats de kan bo på, och på vägen träffar de både vänner och fiender.

Småtrollen och den stora översvämningen är en saga, en resa genom ett fantasins landskap där godheten är central men där mörkret ändå lurar alldeles i utkanten och ofta ger berättelsen en nästan obehaglig ton. Hade jag varit yngre när jag läst den här boken hade jag förmodligen varit ganska rädd för den. Som det är nu känner jag mig ganska långt borta från handlingen, eftersom det är så uppenbart att den inte är skriven för någon som är 21. Men jag kan uppskatta den som den prolog jag uppfattar den som. Nu vill jag mest fortsätta i serien och se om kanske också jag kan förälska mig i dessa karaktärer jag gick miste om som barn.

“Småtrollen och den stora översvämningen”, 1945

The one and only termos

 Jag dricker inte kaffe. Jag dricker sällan te eller varm choklad. Så en termos har aldrig riktigt varit något jag känt att jag behöver.

Men efter ett besök på Bokia har en viss termos klättrat till toppen av min önskelista. För att den är sjukt snygg. För att det finns en skrivmaskin på den. Och sist men inte minst för att den har Stephen King-tema. Ja, just det. Det står All work and no play makes Jack a dull boy över den, och jag tror inte ni förstår hur mycket jag vill ha den just nu.

Mitt icke-existerande kaffedrickande och den lite för dyra prislappen hindrade mig i butiken (jag hade dessutom redan famnen full av Mumin-böcker, en ny anteckningsbok och en engelsk utgåva av The Call of the Wild på rea). Men jag måste ju ha den. Om jag någonsin ska ha en termos så är detta Den Enda.

Sherlock säsong 3 är på väg!

En mycket kort liten trailer till tredje säsongen av Sherlock har släppts. Excited much?

Veckans recension: Kvinnan i sanden av Kobo Abé

När jag gick skrivarlinjen hade vi vid ett tillfälle ett litteraturseminarium där vi valde böckerna själva. Kvinnan i sanden var en av alla de böcker som presenterades i klassen, och utan tvekan en av de som lät mest intressant. Jag bestämde mig redan då för att prova på den, och nu, flera månader senare, har jag till sist läst den.

Boken handlar om en man, en insektssamlare som är på jakt efter en oupptäckt skalbagge som kan bli uppkallad efter honom. Han har räknat ut att den skalbagge han letar efter måste finnas i ett sandigt område, och beger sig därför till kusten och det vidsträckta sandlandskapet där. Men hans utflykt på några dagar tar en drastisk vändning när han blir tillfångatagen och nedsänkt i en sandgrop. Där bor det en kvinna som spenderar all tid åt att gräva och skotta bort sand från sitt lilla hus. Mannen är fångad i gropen, bara med denna märkliga kvinna som sällskap och runt honom reser sig förrädiska sandväggar, omöjliga att ta sig upp för.

Som man säkert märker på beskrivningen av handlingen så är Kvinnan i sanden en väldigt speciell roman, och jag har aldrig läst någonting förut som riktigt liknar den. Den är japansk, och jag är glad att jag för en gångs skull läser en bok som inte är översatt från engelska. Den enda japanska roman jag läst förut är Haruki Murakamis Kafka på stranden, och även om de två böckerna är väldigt olika och Kvinnan i sanden dessutom är mycket äldre, så kan jag inte låta bli att tycka att de liknar varandra på något sätt. Kanske har det med berättarstilen att göra, eller så kopplar jag helt enkelt ihop de två av anledningen att jag vet att de båda utspelar sig i samma land.

Hur som helst är det uppfriskande med läsning från en annan världsdel som man inte besökt så ofta genom litteraturen. Ordet som jag spontant beskriver boken med är “speciell”, utan att riktigt kunna specificera om detta är bra eller dåligt. Jag känner genom hela läsningen en enormt stor distans till huvudkaraktärerna, som bara omnämns som “mannen” och “kvinnan” - även om mannens namn finns med i boken. Att de nämns på det sättet gör att de känns opersonliga och främmande, men kanske är det också lite av bokens poäng. Handlingen, som utgår från ett låst och klaustrofobiskt scenario, riktar nämligen läsarens blick snarare inåt mannens psyke, och själva sanden som omger de två karaktärerna blir snabbt bokens stora fokus. Det talas ständigt om sandens natur, dess rörlighet och liv, dess potentiella dödlighet, dess ofruktsamhet, föränderlighet och förmåga att förstöra och ta sig in i de minsta skrymslen och vrår och därmed förvandla sandgropen till ett helvete.

Frågan om flykt och om sand och framför allt det eviga grävandet blir snabbt till ett inre problem lika mycket som ett yttre. Evighetsarbetet med att skotta sand blir för läsaren en allegori om människans existens, en modernare version av Sisyfosmyten, om mannen som rullar ett stenblock uppför berget bara för att se det rulla ner igen så fort han kommit till toppen. Det är en intressant bild och den fångar mig som läsare trots att jag ofta känner att boken rör sig för långt bort från mig och blir för abstrakt. Det är egentligen det som jag uppfattar som bokens största svaghet, men jag är också medveten om att alla läsare inte kommer tycka så, och för många kommer det filosofiska dilemmat i romanen säkert att vara totalt mind-blowing. Dock inte för mig, men det betyder inte att jag inte ser bokens storhet, och trots att jag aldrig riktigt fick fäste i den själv skulle jag inte tveka att rekommendera den till andra.

“Suna no Onna”, 1962