Drakars boningar och papperstvillingar - Dedikationer, del 1

Dedikerad till, eller tillägnad. Nästan alla böcker har en dedikation på någon av sina första sidor. Det är ganska nyligen som jag börjat titta närmre på många av dem och insett hur många av dem som är roliga, poetiska eller mystiska. Jag tänkte dela med mig av några av mina favoriter från min egen hylla, och fortsätta göra det i sommar - och kanske längre än så, beroende på hur många fina som jag hittar.

Dedikationerna i Harry Potter-serien av J.K. Rowling är alla väldigt fina. Den här är från sjätte boken, Harry Potter and the Half-Blood Prince.

Från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Den här dedikationen handlar om att få barn, eftersom boken i fråga är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver - en bok om mamman till en massmördare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.

En av mina favoriter är från Gökboet av Ken Kesey. Som så mycket annat låter det bättre på engelska: "To Vik Lovell, who told me dragons did not exist, then led me to their lairs."

Har du någon favoritdedikation?

Veckans recension: Bränt barn av Stig Dagerman

Min upplaga av Stig Dagermans Bränt barn är en av alla de böcker som jag såg till att ta med mig hem när de gallrades av biblioteket där jag jobbade. Det är en fin bok, men anonym; inbunden i särskild biblioteksbindning av svart skinn och röd plastrygg med ABFs logga inpräntad på framsidan. Under läsningen har jag beundrat boken, eftersom den verkligen är en produkt av ett gediget hantverk – trots sin ålder och trots att den tjänat som biblioteksbok är den intakt och nästan helt utan skavanker, om man inte räknar alla de biblioteksstämplar som finns i den. Det är bara att jämföra med den här tidens böcker som faller i bitar efter andra läsningen.

Men nog om det. Jag inte en aning om vad som väntade mig när jag började läsa Bränt barn. Om Stig Dagerman vet jag väldigt lite, förutom att han tog livet av sig, och att det är han som skrivit novellen Att döda ett barn som man alltid får läsa i skolan (men som ändå aldrig blir dålig, ska tilläggas). Och faktum är att en av de största behållningarna jag upplevt i läsningen av den här boken är att den överraskar mig. Jag hade verkligen inte väntat mig det, men jag kommer hela tiden på mig själv med att förvånas över handlingens utveckling.

Romanen tar sin början på en begravning. Modern i en liten familj har plötsligt gått bort och kvar finns hennes man Knut och hennes nästan vuxne son, Bengt. Hennes död påverkar sonen mycket djupt, och när han dessutom upptäcker att hans pappa har ett förhållande med en annan kvinna blir han rasande. Han bestämmer sig för att hata sin far och hata den nya kvinnan i hans liv. Han ska vara sin mamma trogen. Men massor av förbjudna känslor stiger upp till ytan och under det år som boken utspelar sig kastas Bengt fram och tillbaka mellan sorg och glädje, hat och kärlek, ständigt fångad i sitt eget ursinne.

Jag kan inte låta bli att vara förvånad över hur bra jag tycker att Bränt barn är. Jag tror det beror på att jag sett den som en svensk klassiker, och på att jag ofta blir väldigt besviken på klassiker eftersom jag har för höga förväntningar eller redan vet vad som ska hända. Men eftersom jag inte visste det den här gången, så blev läsupplevelsen så mycket starkare.

Boken har faktiskt alla ingredienser som gör en bra roman; få men välutvecklade karaktärer kring vilka ett intensivt psykologiskt drama kretsar, ett språk som är extremt slående med sin korthuggna men ändå poetiska ton. Jag kommer på mig själv med att finna likheter med Jonas Gardells språk – just det korthuggna som bidrar till att de underliggande känslorna blir så framträdande. Dessutom skriver både Dagerman och Gardell om verklighetstrogna, inte alltid vackra eller goda människor som försöker leva sida vid sida, vilket också kan vara en anledning till att parallellerna till Gardell hela tiden hoppar upp i mitt huvud.

Under läsningen har jag vid flera tillfällen tagit upp min mobil och tagit bilder av rader och stycken som jag vill minnas eller skriva av. Språket och handlingen tillsammans med de klara, nästan rått realistiska detaljerna i miljöerna blir Bränt barn ett stycke riktigt bra litteratur. Det är hat, kärlek, begär, lögner och sorg i en intensiv blandning. Dessutom finns det snygg tematik och undertext, och jag upplever ofta att boken gestaltar psykisk ohälsa i en tid då detta var ännu mindre accepterat än vad det är nu.

Tack vare att boken är så förankrad i det känslomässiga och psykologiska dilemmat så känns den heller aldrig föråldrad. Inte ens språket känns gammalt, även om det är pyntat med de äldre grammatiska reglerna, äldre kommatering och några föråldrade ordval.

Det som går boken emot och som kanske skulle kunna stöta bort en del läsare är väl egentligen den grymhet och cynism som den besitter. Tonen i boken är brutal och gestaltningen av människor pessimistisk och nedslående. Bengts tankar handlar ofta om hyckleri, om sanning och lögn. Han är besatt av renhet och avskyr faderns otrohet för att den varit oren. Men de regler och krav som Bengt sätter upp är så hårda att inte ens han själv kan leva upp till dem, och därför blir han sitt eget offer. Bränt barn är ingen upplyftande bok, men den får mig att tänka till, och ofta känner jag igen mig eller håller med om den negativa människobilden som målas upp, vilket kanske är en stor anledning till att jag tycker så mycket om boken i slutändan.

”Bränt barn”, 1948

Back on track - sommarläsning

Så fort jag kom hem från Gotland havererade såklart min dator. Efter några veckor utan internet har jag nu iallafall en ny dator och hoppas på att få bloggen på fötter igen. Varför inte börja med sommarläsningsfrågorna som Chamilla taggat mig i?

Vilka 5 böcker MÅSTE hinna läsas i sommar?
Kometen kommer av Tove Jansson (och helst de andra muminböckerna också)
The Casual Vacancy av J.K. Rowling
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kupiers
Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i? Walden av Henry David Thoreau. Jag känner at jag måste vara i rätt sinnesstämmning flr den boken, men jag har väntat så länge att det börjar bli löjligt vid det här laget.

Var är bästa stället att läsa i sommar?På altanen, på stranden eller i uterummet.

Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans? I min säng.

Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?Förmodligen Torka aldrig tårar, men jag hoppas på de andra också. Något wild card rån biblioteket skulle sitta fint också, för just nu går sommarläsningen lite trögt.

Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Torka aldrig tårar utan handskar är fortfarande så himla viktig.

Strand eller hängmatta?
Både och är trevligt. Omväxling förnöjer, som det heter.

Deckare eller roman?
Räknas inte deckare som romaner längre? Hur som helst har jag ganska svårt för deckare generellt men ett par stycken har ändå slunkit förbi.

Favoritgenre?Jag har ingen direkt favoritgenre, jag läser det som faller mig in för tillfället.

Veckans recension: Berättelsen om Pi av Yann Martel

När jag såg trailern för filmen Life of Pi så tänkte jag direkt – är inte det en bok? Jag kollade upp saken, och jovisst. På bokrean i februari i år köpte jag därför Berättelsen om Pi, allt eftersom några få bilder från filmen nått mig. Nämligen några bilder av en tiger och en pojke i en båt. Detta var allt jag visste om berättelsen, men själva situationen var så intressant att jag kände mig tvungen att läsa boken.

Ni som följt mig ett tag vet förmodligen att jag har en extrem bokfetsich för djurberättelser. Helst hundar, eftersom det är det djuret som jag personligen har starkast koppling till, men andra djur fungerar också. En tiger fungerar synnerligen bra, vilket jag upptäckte i den här boken.

Pi Patel är sonen till en djurparksägare i Indien, där han växer upp med sin pappa, mamma, äldre bror och alla de djur som finns Pondicherrys djurpark. Han växer upp som hindu, men hittar tidigt vägen också till andra religioner och blir under sin uppväxt inte bara kristen utan också muslim. När han är sexton år tycker hans föräldrar att det politiska läget i Indien är ohållbart. För att ge sina två söner bättre framtidsutsikter bestämmer sig familjen för att sälja djurparken och flytta utomlands, till Kanada.

Men på vägen över Stilla havet sjunker lastfartyget som familjen och även många av de sålda djuren färdats i. Ensam överlevande är Pi, sexton år gammal, ensam i en livbåt tillsammans med en zebra, en orangutang, en hyena och en livsfarlig bengalisk tiger på 225 kilo. I chocktillstånd, fruktansvärd sorg och hopplöshet tvingas Pi försöka överleva till havs, med bara sig själv och sina udda färdkamrater som sällskap.

Berättelsen om Pi kan vara den mest unika robinsonad jag läst (för den är verkligen en robinsonad ner till minsta detalj - till och med de karakteristiska inventarielistorna är med). Trots att den nästan helt utgår från en helt låst situation – en pojke och en tiger i en båt – så blir den aldrig tråkig. Boken är upplagd på ett dokumenterande vis, med en författare vid namn Yann Martel som är berättaren i en ramhistoria där han intervjuar den nu vuxne Pi. Tillsammans med utskrivna ”inspelningar” av ett förhör med Pi så bildar boken en illusion av att det fantastiska äventyret till havs hänt på riktigt.

Förutom att boken är en överlevnadsberättelse nära besläktad med Robinson Crusoe så är den också en filosofisk bok om religion, död och att fortsätta leva. Personligen är jag inte särskilt intresserad av religion, så de långa styckena om hur Pi skaffar sig sina tre religioner tyckte jag emellanåt var en aning långtråkiga. Desto mer intresserad är jag dock av zoologi, och när boken handlar om träning av djur, djurpsykologi och djurs sociala strukturer är jag desto mer intresserad.

Men det mest intressanta i boken är så klart relationen mellan den stora tigern och den unge indiske pojken som delar utrymme på en pytteliten båt alldeles ensamma på Stilla havet. Ibland skulle jag vilja att boken fokuserade ännu mer på förhållandet mellan tigern och pojken än vad den faktiskt gör, och gestaltade förhållandet lite mer och lite bättre, eftersom det i mina ögon är bokens kärna.

Språket är enkelt att ta till sig och det finns en humor som ofta lättar upp en berättelse som annars skulle ha kunnat bli alltför tung av sorg och förlust. Eftersom romanen är skriven i första person tillkommer dock det ständigt närvarande problemet med den opålitlige berättaren, vilket boken också tar upp. Kan man ta Pis berättelse på allvar? Är den inte alltför fantastisk? Det är något som är väldigt intressant men som också skapar en slags sorgsenhet hos mig som läsare, eftersom jag så gärna vill tro på den storslagna berättelsen.

Det finns också ett överraskningsmoment i romanen som jag tyckte var särskilt snyggt utfört och som omöjligen skulle fungera på film. Generellt är jag faktiskt enormt nyfiken på hur en bok som Berättelsen om Pi över huvud taget funkar som film, och jag kan knappt vänta tills jag får tillfälle att se den. Hur någon alls kommit på tanken att föra över den här, rent visuellt ganska händelselösa, romanen till vita duken är för mig ett mysterium, och det ska bli spännande att se hur väl filmatiseringen faktiskt lyckats.

Sammanfattningsvis måste jag säga att Berättelsen om Pi är en bok som underhållit mig och som varit en fröjd att läsa på grund av sin unika handling och intressanta scenario. Dock är jag besviken på bokens slut, som enligt mig kom alltför plötsligt. Men jag tycker om den bitterljuva känslan i boken, det fascinerande förhållandet mellan pojken och tigern, och kan inte annat än dra slutsatsen att det är en väldigt läsvärd bok som jag kan rekommendera.

”Life of Pi”, 2001

Ännu en boktröja

Har glömt visa er den andra t-shirten jag köpte från Out of Print. Den här gången blev det One Flew Over the Cuckoo's Nest av Ken Kesey, en av mina favoritböcker någonsin.

Veckans recension: Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Det var väldigt längesedan som jag läste en bok och verkligen inte ville att den skulle ta slut, och det är alltid lika plågsamt skönt när det händer. Särskilt nu, när de flesta böcker jag hittills läst i år varit till skolan och läsupplevelserna kantats av en känsla av tvång. Den här gången har det varit extra skönt att märka att läsglädjen lever.

Min läsning av Extremely Loud & Incredibly Close har varit ganska splittrad just på grund av skolarbete. Jag blev tvungen att ta en lång paus mitt i den för att läsa annat, och därför är mitt intryck av boken inte så enhetligt som jag skulle önska. Ändå har den lämnat väldigt starka spår hos mig.

Boken handlar om nioårige Oskar Schell, som nyligen förlorat sin pappa i elfte september-attackerna. Hela hans liv har fallit i spillror när hans idol och beskyddare plötsligt försvunnit ur hans liv på det mest brutala sätt, utan att ens lämna en kropp efter sig som går att begrava. När Oskar ungefär ett år efter sin fars död hittar en mystisk nyckel inuti en vas i pappans garderob blir han som besatt av att hitta låset den hör till. Jakten på låset i vilket nyckeln passar tar honom på en resa över hela New York och sammanför honom med många olika människor, alla med en egen historia att berätta. Och kanske kan sökandet också föra honom närmare hans pappa, och ge honom det avslut han så desperat längtar efter.

När jag plockade upp den här boken var jag mer eller mindre övertygad om att det var en ungdomsbok, och blev väldigt förvånad när jag snabbt insåg att Oskar inte ens var tio år gammal. Men jag glömde snart bort det när berättelsen och skrivsättet grep tag i mig. Oskar är extremt intelligent, med en hjärna som ständigt går på högvarv och aldrig stannar upp. Han uppfinner ständigt saker i huvudet för att hålla tankarna sysselsatta, och har egna ord för känslor han inte riktigt kan uttrycka. Eftersom boken är skriven i jagform är det Oskars eget språk som romanen berättas genom, och det resulterar i att Extremely Loud & Incredibly Close är en av de mest intressant skrivna böckerna jag läst. I början gjorde bristen på blankrader, särskilt i dialogen, att jag hade svårt att läsa boken rent visuellt. Dock kommer man snart in i det och det blir en stor del av bokens uttryckssätt.

Dessutom har vi det estetiska. Den här boken vilar extremt mycket på sin visuella uppbyggnad, på ett sätt som jag aldrig någonsin upplevt förut i en bok. På vissa sidor finns bara ett par ord. Vissa sidor tas helt upp av bilder, andra har text i färg, eller ord inringade i röd penna. På ytterligare andra sidor krymper radavstånden så att texten blir tätare och tätare för att till slut bara bli en oläslig svart massa. På många sätt är Extremely Loud & Incredibly Close inte bara en roman utan dessutom ett konstverk och ett experiment i form och estetik. Det hade kunnat bli för mycket, men stilgreppet – om man kan kalla det ett sådant – används sparsamt och på ett väldigt effektfullt sätt som gör att boken blir spännande och rolig att läsa, trots att ämnet är så tungt.

Förutom Oskars berättelse där han tar sig omkring i New York för att hitta låset samtidigt som han försöker förstå och acceptera den förlust han upplever, så finns det en ramhistoria som i början är så hemlighetsfull att jag tycker den är svårläst och mest vill tillbaka till Oskars kapitel. Men ju längre in i boken jag kommer och desto mer jag förstår kring karaktärerna, desto mer engagerad blir jag också i den andra berättelsen, som kopplar tillbaka till andra världskrigets Tyskland. Det blir en berättelse som är storslaget sorgsen, om kärlek och skuld och om hur det smärtsamma förflutna aldrig riktigt lämnar en.

Tillsammans bildar de två berättelserna en helt fantastisk roman som med sitt språk hela tiden tangerar något melodramatiskt, men som aldrig faller ner i den avgrunden. Istället blir det en ytterst finstämd, fruktansvärt smärtsam bok som med sina formuleringar slår mig så hårt i bröstkorgen att jag vill kasta den ifrån mig och samtidigt aldrig sluta läsa den. Den är fullproppad med precisa meningar jag skulle vilja citera i all oändlighet, fantastiska formuleringar som sätter fingret på känslor man inte trodde kunde uttryckas, och den visar samtidigt upp mänskligheten i en smärta och livslust som tillsammans blir så stark att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Detta i kombination med den estetiska lekfullheten gör boken till en helt unik läsupplevelse.

Dock tycker jag att slutet på boken inte riktigt är vad jag skulle ha velat ha. Någon sida till, någon mening till, tänker jag – men kanske är det bara så att jag vill fortsätta läsa Extremely Loud & Incredibly Close och inte vill att den ska ta slut alls. Och om det inte är ett betyg på en bra bok så vet jag inte vad som är det.

Jag skulle vilja skriva mycker mer om den här boken. Jag skulle vilja citera och visa foton av sidorna. Men jag tror ändå att det är en bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand, och därför slutar jag här, men med uppmaningen läs den här boken.

”Extremely Loud & Incredibly Close”, 2005

Tillbaka

Jag har precis kommit tillbaka från en klassresa till Estland med min fantastiska skrivarklass. Och jag är väldigt glad att meddela att jag äntligen kommit loss med läsandet ordentligt - i Estland läste jag äntligen ut Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer, och påbörjade Berättelsen om Pi av Yann Martel som jag läste ut idag. Jag hoppas att jag nu kommit ur min skolrelaterade svacka och kan få igång bloggen igen lagom till sommaren och alla de böcker jag planerar att läsa då!

Vad tror ni om det här?

Under the Dome ska bli en tv-serie, och nu finns det en trailer!



Jag har ingen aning om hur, var och när den kommer visas, men lite intresserad blir jag faktiskt av att se den. Fast jag tror inte riktigt att en filmatisering kan göra den här boken rättvisa. Jag hoppas iallafall - även om jag skäms för att erkänna det - att slutet inte är lika dåligt i tv-serien som i boken. För en gång skull hoppas jag att de gjort någon slags ändring, för när jag ser tillbaka så var det där slutet verkligen riktigt lame.

55 frågor

1. Vilken är din favoritbok från barndomen?

När jag var runt nio, tio år började jag läsa Harry Potter, och det blev startskottet för hela mitt läsande. Om inte de böckerna är mina favoriter så vet jag inte vilka som är det.

2. Vad läser du just nu?
Jag har lånat en bok från en klasskompis som heter Extremely Loud & Incredibly Close, skriven av Jonathan Safran Foer. Den är väldigt, väldigt bra, men jag har blivit tvungen att lägga ned den på grund av skolarbete. Men så fort jag får tid så ska jag läsa ut den.

3. Vilka böcker har du reserverat på biblioteket just nu?
Inga just nu.

4. Någon dålig bokvana?

Jag vet att jag skulle kunna vara mer försiktig med mina böcker än vad jag faktiskt är. Jag viker visserligen aldrig hundöron, viker inte ut framsidan helt och hållet på pocketböcker och jag antecknar inte, men  jag lägger dem ofta uppochned när de är uppslagna och jag anstränger mig inte för att hålla dem snygga. Men så är jag också av uppfattningen att böcker är till för att läsas, och att de får personlighet när de är slitna och älskade.

5. Vilken/vilka böcker har du lånat från biblioteket just nu?
Inga alls. Jag räknade efter för ett tag sedan och insåg att jag äger över hundra böcker som jag inte ens läst. Och jag har kommit fram till att jag ska försöka läsa fler av de böcker jag redan äger innan jag ger mig på lånade.

6. Har du en e-reader?
Nej. Oavsett hur snygga de är och oavsett hur lik skärmen är riktigt papper, så kan jag inte tänka mig att läsa böcker annat än "på riktigt".

7. Föredrar du att läsa en bok i taget, eller flera på en gång?
Jag föredrar att läsa en i taget, men jag kan läsa flera också. Men jag tycker om att dyka ner i en bok och ägna mig helt och fullt åt den innan jag går över till något annat.

8. Har dina läsvanor förändrats sedan du startade din blogg?Faktiskt inte. Visst känner jag mer press på att läsa för att hålla recensionerna igång, och mår dåligt över det när jag inte kan publicera någon på söndagarna, men jag anser inte att bloggen ska styra mitt läsande. Jag skrev recensioner långt innan jag startade bloggen och håller den mest igång för att få ventilera mitt litteraturintresse.

9. Sämsta boken du läst i år (än så länge)?
Yarden av Kristian Lundberg. Läste den till skolan och hatade den med passionerad glöd.

10. Bästa boken i år?
Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell. Jag läste ut den på en kväll och sköt upp både mat och sömn för att läsa, trots att jag visste vad som skulle hända.

11. Hur ofta läser du böcker som ligger utanför din "comfort zone"?
Ganska ofta, tycker jag ändå. Jag är nyfiken på väldigt mycket och anser mig själv vara en alläsare, även om jag så klart har mina preferenser.

12. Vilken är din "comfort zone" när det gäller läsande?

Som sagt läser jag väldigt blandat redan som det är, men det finns genrer jag sällan läser, t.ex romantik, kriminalromaner och dessutom facklitteratur, vilket jag skulle vilja bättra mig på.

13. Kan du läsa på bussen?
Ibland. På tåget går det bättre. Och på båten. Dock inte i bilen.

14. Favoritställe att läsa på?
I sängen. Eller på altanen på sommaren, eller vid poolen på semester.

15. Vad är din policy när det kommer till att låna ut böcker?
Jag lånar ut böcker så mycket jag kan, men jag skriver mitt namn i dem och håller koll på vem som har vilken bok tills jag får tillbaka dem. Jag har nog aldrig lånat ut så mycket böcker som här på skrivarlinjen. Just nu tror jag att jag har åtminstone sex böcker hos olika klasskompisar. Så länge de inte förstör böckerna så är jag lugn.

16. Viker du hundöron?
Nej. Aldrig. Möjligtvis i skolböcker, men knappt ens då.

17. Antecknar du i marginalerna?
Nej. Enda gångerna jag gjort det var i skolböckerna jag läste när jag pluggade litteraturvetenskap, och till och med då tvekade jag i säkert en kvart innan jag satte pennan mot sidan..

18. Inte ens med skolböcker?
Jo, se ovan :)

19. Vilket språk läser du helst på?
Helst läser jag på svenska, men det beror lite på boken och översättningen. Jag har börjat läsa allt mer på engelska de senaste tre-fyra åren, och mer än tredubblat antalet engelska böcker i hyllan under den tiden.

20. Vad får dig att älska en bok?
När den lyckas kombinera ett bra språk med en bra story, och har något unikt som jag aldrig stött på förut.

21. Vad får dig att rekommendera en bok?
Ofta rekommenderar jag böcker när jag pratar med människor och det vi pratar om, eller personen i fråga, påminner mig om en bok jag läst. Ofta rekommenderar jag böcker som jag själv inte upplevt som tiopoängare, men som jag tror någon annan skulle uppskatta mer.

22. Favoritgenre?
Skräck.

23. Genre du sällan läser, men som du önskar du läste mer av?
Jag vet inte riktigt. Önskar att jag läste mer klassiker än vad jag gör, men det är knappast en genre.

24. Favoritbiografi?
Har inte läst så många, men jag älskar Stephen Kings Att skriva - en hantverkares memoarer.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej, faktiskt inte.

26. Favoritkokbok?
Ingen, jag letar oftast upp recept online.

27. Den mest inspirerande boken du läst i år (fiktion eller fackbok)?
Jag har inte hunnit läsa så mycket i år än, så det är svårt att säga. Tror faktiskt jag säger Extremely Loud & Incredibly Close som jag håller på att läsa just nu. Den är inspirerande på grund av sin lekfullhet, både språkmässigt och rent layoutmässigt.

28. Favoritsnacks vid läsning?

Beror på. Vid poolkanten? Coca-cola med is. I vintermörkret? Varm choklad. Fredagkväll när familjen ser på dålig actionfilm? Deras popcorn.

29. Nämn någon gång när en hype förstörde din läsupplevse.
Bara en? För att nämna några kan vi ju ta The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky. Eller Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Eller klassiker som Fahrenheit 451 av Ray Bradbury och Röda rummet av August Strindberg. Eller varför inte den stora besvikelsen som var Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg - jo, den tog nog priset ändå.

30. Hur ofta håller du med kritiker angående böcker?
Beror ju helt på boken och vad jag tycker om den.

31. Hur känns det att skriva negativa recensioner?
Jag tycker faktiskt det är överdrivet roligt. Jag kan släpa mig igenom dåliga böcker bara för att skriva en recension sedan.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Tyska, faktiskt. Det är inget språk jag vill kunna, men att läsa vissa böcker på originalspråk skulle vara fantastiskt. (Den oändliga historien, På västfronten intet nytt, Tjuvarnas herre, Momo eller kampen om tiden, Sotarpojken - behöver jag fortsätta?) Dock skulle det vara coolt att läsa viss fransk poesi på originalspråk också.
33. Den mest respektingivande boken du läst?
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.

34. En bok som är så respektingivande att du inte vågat börja på den än?
Jag äger faktiskt en del sådana böcker som man "ska" ha läst men som jag blir så trött bara av att titta på, liksom. Jag tror det beror mindre på att de är respektingivande och mer på att jag är rädd att jag ska ogilla dem och därmed känna att jag har fel. Några exempel är Vredens druvor av John Steinbeck, och Walden av Henry David Thoreau som jag är väldigt sugen på men som jag ändå aldrig tycks börja på.

35. Favoritpoet?
Jag läser väldigt lite poesi, men när jag pluggade litteraturvetenskap föll jag faktisk för Baudelaire och Rimbaud, och även om jag inte direkt sitter och läser dem stup i kvarten.

36. Hur många böcker har du oftast lånat hem från biblioteket samtidigt?
Mina lånevanor går lite upp och ned. Oftast lånar jag bara en i taget, läser, lämnar tillbaka och lånar en ny, men ibland - särskilt på somrarna - lånar jag en hel hög. Medan jag jobbade på biblioteket lånade jag också hem böcker stup i kvarten, tills de låg över hela mitt rum hemma och jag inte kunde hålla reda på dem ordentligt.

37. Hur ofta lämnar du tillbaka böcker till biblioteket utan att ha läst dem?
Det händer. Men det är ju det som är det fina med att låna från bibblan, att man inte känner sig tvungen att läsa dem om man inte gillar dem. Det är ju bara att lämna tillbaka dem, gratis som det är.

38. Favoritkaraktär?
En enormt svår fråga som jag inte kan svara på ordentligt.

39. Favoritskurk?
Igen. Så svår fråga! Men den första som dyker upp i mitt huvud är Kristoffer Kadaver från Abarat av Clive Barker, så jag väljer honom. So fucking cool, bro.

40. Vilka böcker tar du troligast med dig på semester?
Olästa böcker, ofta biblioteksböcker, och så gärna i pocket så de inte är så tunga att släpa på.

41. Längsta perioden du gått igenom utan att läsa?
Förmodligen någon gång under skoltiden. Jag räknar inte riktigt det här skolåret eftersom jag läst så mycket texter av mina klasskompisar som är lika mycket litteratur som något annat, men det måste ha varit under gymnasiet någon gång. Jag vet inte riktigt hur länge men jag gissar på en månad, kanske två.

42. Nämn en bok du inte kunnat eller velat läsa ut.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Den var så fruktansvärt ofokuserad och jobbig. Trots att jag skulle läsa den till skolan så bestämde jag mig till slut för att inte läsa ut den, eftersom jag insåg att jag kunde göra så mycket mer med min tid än att plåga mig igenom en bok jag inte gillade.

43. Vad distraherar dig lätt när du läser?
Är boken tillräckligt bra finns det väldigt lite som distraherar mig, då hittar jag tid att läsa oavsett allt annat. Annars måste jag tyvärr svara skolarbete och internet.

44. Favoritfilmatisering av en roman?
Hm. Förmodligen Den gröna milen av Stephen King, eller Stand by Me, baserad på Sommardåd, också av Stephen King. Stardust av Neil Gaiman är också en fin film.

45. Sämsta filmatiseringen?
Ja, om jag bortser från typ alla andra Stephen King-filmatiseringar någonsin, så var The Picture of Dorian Gray totalt fruktansvärd.

46. Vad är den största summan pengar du spenderat i en bokhandel vid ett och samma tillfälle?
Oj. Förmodligen var det när jag köpte boxen med alla Harry Potter-böcker på engelska, för den kostade väl runt 600 kronor om jag inte minns fel. Men så använde jag presentkort då också som täckte in en viss del.

47. Hur ofta skumläser du igenom en bok innan du börjar på den?
Inte så ofta. Kanske om den är tråkig, då har jag en tendens att börja bläddra runt lite och läsa ett ord här och där. Annars försöker jag att göra det så lite som möjligt, för det har hänt mer än en gång att jag spoilat mig själv, och det finns inget värre.

48. Vad skulle få dig att sluta läsa en bok mitt i den?

Om den är trist och oengagerande.


49. Tycker du om att ha dina böcker organiserade?

Ja. Mitt system är visserligen extremt märkligt och baserat på alla möjliga saker (format, färg, författare, favoritstatus, genre och säkert fler faktorer som jag glömt just nu) men visst har jag dem organiserade. Dock börjar mina böcker bli så många att jag funderar på att införa alfabetiskt system bara för att underlätta. Som det är nu slutar det oftast med att jag möblerar om hela bokhyllan varje gång jag köper en ny bok. (Fast det är så roligt att jag kanske fortsätter).

50. Föredrar du att behålla böcker eller att ge bort dem när du läst ut dem?

Behålla dem, definitivt. Fast om de är dåliga så ger jag ganska ofta bort dem så småningom ändå.

51. Finns det någon bok som du undviker?
Nej, inte egentligen. Det skulle väl vara svenska kriminalromaner i så fall, men så har jag ju ändå läst Stieg Larsson så jag vet inte riktigt hur mycket det stämmer. 

52. Nämn en bok som gjort dig arg.

En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam, på grund av innehållet. Nattvakt av Kit Whitfield på grund av att den var dålig och inte var vad den gav sig ut för att vara.

53. En bok som du förväntade dig att du skulle gilla, men som du inte tyckte om?
Dead Until Dark, första boken i Southern Vampire Mysteries. Jag älskar tv-serien True Blood och är kär i Kelley Armstrongs urban fantasy-serie Women of the Otherworld, så jag trodde verkligen jag skulle gilla den, men nej. Ofta blir jag också besviken på klassiker, eftersom man fått sina förväntningar så uppskruvade.

54. En bok du inte trodde att du skulle gilla, men som du tyckte om?

Jag var ganska säker på att Räddaren i nöden skulle vara världens jobbigaste klassiker, men det är en fantastisk bok som jag är väldigt glad att jag läst. Ett annat exempel är Den hemliga historien av Donna Tartt, som jag trodde skulle vara jobbig och som jag nu räknar till en av de bästa böckerna jag läst i mitt liv.

55. Favoritboken du läser utan att skämmas om och om igen?

De här frågorna slutar med samma svar som de började med: Harry Potter. Alltid Harry Potter.

Sommarplanering

När jag nu blivit så dålig på att recensera böcker i tid (jag skyller på skolan), så har uppdateringarna här blivit desto sämre, och jag skäms. Tyvärr lär det vara glest ett tag framöver också - i nästa vecka åker jag till Malmö för att se på SM i Poetry Slam, och efter det bär det av till Estland med klassen för att träffa estniska poeter. Det är jättekul att det händer så mycket, men jag hinner inte läsa så mycket som jag skulle vilja och är van vid.

Men snart är det sommar, och det finns några böcker som jag definitivt ska försöka hinna med nu när jag flyttar tillbaka till Skåne och därmed även till arbetslöshet och ovissa framtidsplaner. Oavsett om jag hittar jobb eller ej, så planerar jag minst en veckas chillande på trädgårdsaltanen med sol, Coca-Cola och böcker.

Några av böckerna jag planerar att läsa är:

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell är ett måste, och den ska komma ut 22 juli enligt bokus.

Ormringen av Elvira Birgitta Holm är fortsättningen på Månskensvargen, som jag verkligen gillade.

Walden av Henry David Thoreau. Jag har väntat så himla länge och nu får det snart vara nog. Jag ska hitta en skog eller en sjö och börja läsa den här boken. Kravet är att det ska vara utomhus.

Spellbound av Kelley Armstrong. Vad är detta, typ 14e boken i The Otherworld Series? Jag vet inte, jag håller inte riktigt räkningen längre, men den måste jag också läsa.

Sen har vi hela den sju böcker och flera tusen sidor långa serien Det mörka tornet som jag visserligen läst förut, men som jag skulle vilja läsa om i ett steck. Stephen King så klart.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway har stått i hyllan för länge, den med.

Berättelsen om Pi av Yann Martel borde också läsas, så kan jag se filmen sen.

Värddjuret av Marie Hermanson hittade jag på en loppis för en krona häromdagen, och varför inte?

Muminböckerna av Tove Jansson känns också som fin sommarläsning. Fick upp ögonen för dem när vi läste Sent i november här på skrivarlinjen.

Förutom de här böckerna så vet jag att jag kommer gå till biblioteket och låna en massa ungdomsböcker också, för det gör jag varje sommar, och det ska bli roligt. Sen funderar jag allvarligt på att läsa om några favoriter, till exempel Den hemliga historien av Donna Tartt, Gökboet av Ken Kesey och Catcher in the Rye, på engelska den här gången. Men det finns så mycket böcker och så väldigt lite tid, och ibland känns det som om man borde prioritera de böcker man inte läst. Vi får se!