Ni kanske minns att jag läste
Sommardåd för längesen? Efter mycket letande snubblade jag över
andra delen,
Vinterverk, på ett
antikvariat. Döm om min lycka!
Som jag nämnde i recensionen för
Sommardåd så är de här två böckerna från början en och samma. Det
svenska förlaget Legenda som gav ut Kings böcker på svenska (innan Bra Böcker
köpte upp dem) hade nämligen nån kul idé om att dela upp många av de tjocka
böckerna i två delar. Med blandat resultat. Romaner funkar det urdåligt med,
samlingar som denna aningens bättre, men idén är ändå rätt korkad
till att börja med.
Vinterverk är
iallafall andra delen i den serie med långnoveller som kretsar kring
årstiderna. I
Sommardåd läste jag
vår- och sommarberättelserna, och nu var det alltså dags för höst- och
vinterberättelserna. Innan jag sätter igång måste jag dock peka ut det lustiga
i att två av dessa fyra berättelser blivit extremt framgångsrika filmer. I
Sommardåd var det
Vårbedrift (
Rita Hayworth and
the Shawshank Redemption) som blivit film under den svenska titeln
Nyckeln till frihet, och i
Vinterverk är det berättelsen
Höstgärning (The Body) som filmats med
titeln
Stand by Me. Och det lustiga
är väl egentligen inte att de filmtiserats (vilken King-berättelse har
inte filmatiserats, liksom?), utan att
de båda blivit filmer som är väldigt otypiska för King. De innehåller mycket
lite skräckelement, och desto mer finstämd vänskap.
Hur som helst.
Stand
by Me fick jag se första gången i skolan när jag gick i sjuan, och jag
älskade filmen. När sen eftertexterna berättade att den var baserad på en
berättelse av King gick mitt trettonåriga jag nästan i taket. Men konstigt nog
har det dröjt ända tills nu innan jag läst boken. Till viss del har det väl
handlat om att jag varit rädd att bli besviken på berättelsen, eller börja
ogilla filmen (som numera är en av de filmer jag sett flest gånger).
Men jag borde naturligtvis inte ha oroat mig.
Höstgärning, som man valt att kalla den
på svenska, är en extremt bra långnovell. Den handlar om tolvårige Gordon och
hans tre vänner Chris, Teddy och Vern, som ger sig ut på en lång vandring
precis innan skolan börjar igen efter sommarlovet. Målet för vandringen är
liket av den jämnårige Ray Brower, som varit försvunnen i tre dygn och som hittats av traktens värstingar, som inte rapporterat saken till polisen. De fyra pojkarna
tror att det ska bli en riktigt äventyr. Att se ett lik, det är ju coolt! Och
när de kommer tillbaka kommer de vara i nyheterna och kanske till och med få
medalj. Och visst blir det ett äventyr, men för Gordon blir vandringen också en
tydlig gräns mellan barndomen och vuxenvärlden.
Kort sagt är den här berättelsen infernaliskt bra. Den är
ungefär 170 sidor lång men jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag älskar hur
den är uppbyggd som den vuxne Gordies tillbakablickar, och hur vackert den
skildrar den råa men kamratliga jargongen mellan de fyra vännerna som står på
gränsen till vuxenvärlden. Den har uppenbara självbiografiska inslag från Kings
sida, vilket gör det hela så mycket bättre och mer gripande. Jag blev dessutom
förvånad över hur nära filmen har hållit sig till sin förlaga. Alla ändringar
som gjorts i filmen är om inte bättre så åtminstone precis lika bra. Jag
förstår varför King sagt att
Stand by Me är
hans favoritfilmatisering, för när jag nu läser förlagan finns det ingenting
som filmen inte fått med.
Den sista långnovellen heter
Vinterverk och är inte lika bra som
Höstgärning. Den handlar om en mystisk herrklubb som inte riktigt
är en herrklubb, och de historier som berättas där om kvällarna. En iskall och
stormig kväll strax innan jul berättar en man vid namn McCarron sin berättelse,
om den gravida ensamstående kvinna han mötte då han praktiserade som läkare,
och om hur hon blev en av de första kvinnor som använde sig av andningsprofylax - något som ledde till ett mardrömsscenario.
Vinterverk må vara
obehaglig och nästan överraskande blodig, men personligen gillar jag den inte
särskilt mycket. Jag tror det beror på att den är så splittrad. Till viss del
handlar det om den mystiska klubben (anar jag kopplingar till
Det mörka tornet?), till viss del om
berättelsen om andningsprofylax. Det hade räckt med en, tycker jag. Det här
blir lite för mycket att koncentrera sig på och samtidigt känna sig engagerad.
Sammanfattningsvis är den här boken värd att läsas bara på
grund av den första berättelsen, precis som
Sommardåd
var värd att läsas bara för den andra berättelsen. Men det är en bra
samling, en väldigt bra samling, på grund av just de här två. Samlingen är ett av
Kings tidigaste verk och bär spår därav – språket är aningens mindre finslipat,
mer trubbigt (och översättningen är inte lika bra som i de nyare böckerna), men
i berättelserna ligger en rå urkraft som jag saknar i Kings senare verk. I sina
tidiga böcker är King full av energi och jävlarannamma, och det riktigt sprakar
om kreativiteten. Det är kul att läsa hans äldre verk, för även om hans stil
och språk blivit jämnare och trevligare att läsa med tiden, så lyser
berättelsernas egen kraft igenom här på ett helt annat sätt. Och berättelsen är
ju, när allt kommer omkring det enda viktiga, som King själv pekar ut.
”Different Seasons”, 1982