... on a related note

Alltså, jag börjar snart gråta. Stå ut med mitt nörderi i Torka aldrig tårar lite till, är ni snälla (för den är fan värd det).

Här sitter man och tittar på intervjuer med Jonas Gardell som är heartbreaking bara i sig - och så håller han upp boken och säger att bilden på omslaget är ett foto av honom själv som ung, och killen som håller om honom bakifrån är en av de som tog livet av sig efter beskedet att han var hivpositiv.

Herregud. Är jag försvunnen i en vecka är det för att jag ligger hopkurad till en boll under täcket och bölar, så ni vet.

12 dagar kvar

I vanliga fall brukar jag inte vara sådär jätteförtjust i filmatiseringar, och även om tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar natutligtvis inte kan mäta sig med boken, så vill jag ändå slå ett slag för den här.

För trots att jag såklart skulle föredra om varenda människa på jorden satte sig ner med Jonas Gardells böcker, så är det här ämnet ändå så viktigt att jag tycker tv-serien är berättigad. Så se till att se serien nu, den ligger bara uppe på SvtPlay i 12 dagar till! Go watch!

(fast jag får väl ändå erkänna att jag önskar att de kunde gett ut alla böcker innan de släppte serien, så man slapp spoila sin läsning...)

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Det känns som om jag levt och andats den här boken nu, i flera dagar, utan att veta om jag vill att det ska fortsätta eller sluta. Herregud, säger jag bara.

Jag fick boken i födelsedagspresent och hade läst ut den två dagar senare. Innan dess hade jag längtat efter den, stått i bokhandlarna och bläddrat, velat köpa men tvingat mig själv att vänta – dels för att den faktiskt utgjorde en väldigt bra födelsedagspresent, och dels för att jag tyckte den var lite för dyr.

Tidgare har jag läst En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny av Jonas Gardell – böcker som skär mitt hjärta i bitar varje gång jag läser dem, och som verkligen på min lista är några av de bästa böckerna vi har i Sverige. Jag har försökt läsa annat av Gardell också, men även om jag inte direkt har något emot de andra böcker jag provat mig på (Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter och Frestelsernas berg), så har de inte fastnat lika mycket.

Men den här. Den här. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken är den första boken i en trilogi om aids-epidemin under åttiotalet, och de som befann sig mitt i den. Det handlar om Rasmus, som flyr från det lilla samhället Koppom till storstadens Stockholm. Metropolen, folkvimlet där han för första gången i sitt liv kan tillåtas vara sig själv. Och det handlar om Benjamin, som växer upp som ett Jehovas vittne och ägnar sitt liv åt att knacka dörr och prata om räddningen. De två möts, och ingenting blir som förr. Men i ett samhälle där det alldeles nyss blivit lite mer okej att vara bög börjar ryktena komma, om en ny sjukdom, en smitta som drabbar homosexuella män. En sjukdom som kommer att komma väldigt, väldigt nära.

Jag kan inte låta bli att dra lite paralleller mellan den här boken och en annan som jag läste tidigare i år, nämligen The Fault in Our Stars av John Green. Båda dessa böcker är nog de bästa jag läst i år, och båda handlar om kärlek och sjukdom i en så otroligt gripande blanding att man inte kan sova på grund av det vackra och tragiska, sorgen och kärleken som går hand i hand. Jag vill dö lite när jag läser, och jag är verkligen fullkomligt i händerna på språket, detta som Jonas Gardell är så fenomenal på.

Ändå upplever jag aldrig att det blir för tungt eller att det blir en tycka-synd-om-bok. Till stor del beror det på humorn. Flera gånger måste jag gapskratta, ännu fler gånger är det en sorgsen tragikomisk fnysning man ger ifrån sig. Framförallt lättar karaktären Paul upp stämningen kollossalt. Och det är skönt att få lov att skratta också i något så här mörkt.

Och en sak märks. Jonas Gardell är arg. Jävligt arg, på allt som glömts bort, på hur orättvist det är att så unga människor dog, på sättet de behandlades, och på själva maktlösheten. De skönlitterära delarna i boken varvas med rent dokumentära bitar om hur gaylivet såg ut i Stockholm på 80-talet, och om hur hiv och aids långsamt började uppmärksammas. Det är intressant och stoppar inte upp läsningen, även om jag såklart vill tillbaka till Rasmus och Benjamin och det färgglada gänget man lär känna. Det är särskilt i dessa stycken som man märker ilskan som ligger och sjuder. Och det är bra, riktigt bra. För mig själv som inte ens var född när det här pågick är det svårt att föreställa sig om inte någon faktiskt börjar uppmärksamma och berätta. Det är obehagligt att inse att jag som nittiotalist faktiskt inte vet mycket alls om aids i Sverige, och jag kommer mer än en gång på mig själv med att tycka det är så oerhört bra med en bok som faktiskt skildrar livet som homosexuell och hur det såg ut här, då. Jag kan inte minnas att jag läst en enda annan bok som handlar om just detta, här, i Sverige. Och det är trots all homolitteratur jag grävt ner mig i det senaste året.

Nej, jag vet inte alls vad jag skulle kunna säga för negativt om den här boken, förutom kanske att slutet känns avhugget. Men så vet jag ju att det är en serie, och att det kommer en fortsättning. Men mitt hjärta sjunker varje gång jag tittar på orden ”tredje delen utkommer hösten 2013”. 2013. Men jag måste ju läsa nu. Ärligt talat, om någon uppfunnit en tidsmaskin hade jag nog inte gjort mycket mer än resa framåt i tiden för att få läsa nya böcker.

Som tur är finns ju tv-serien, som jag visserligen tvekade lagom länge med att se (och höll på att hyscha alla i min omgivning som ville prata om den med mig), eftersom jag visste att den skulle spoila de andra två böckerna. Men sen bestämde jag mig för att skitsamma, jag vill se, jag måste se. Och även om serien är platt i jämförelse med boken så är det ändå en jäkligt bra serie. Den behövs, precis lika mycket som boken behövs. För det här är ett så himla viktigt tema.

Jag vill fortsätta prata och skriva och diskutera den här boken i all oändlighet. Det finns så mycket jag vill säga och så mycket som jag vill citera, men jag antar att det enda riktiga att säga här och nu är läs den. LÄS DEN, för bövelen, jag vill inte höra talas om annat.

”Torka aldrig tårar utan hanskar 1. Kärleken”, 2012

Födelsedag i efterskott

Jag har blivit äckligt dåligt på att uppdatera. Jag borde inte göra några ursäkter, men - jag pluggar! Please forgive me.

Sen sist har jag hunnit fylla 21, och här har ni de bästa födelsedagspresenterna (varav en jag redan läst ut):



Bokens dag

Jag vet att jag blivit fruktansvärt dålig på att uppdatera, men jag skyller det hela på skolan och inte särskilt mycket tid att läsa.

Jag har insett att det här med en recension i veckan inte kommer funka medan jag pluggar. Tell you what - under det här läsåret får bloggen ta en paus från sin en-i-veckan-slogan och jag får lägga ut recensioner bara är jag kan. Helt tyst kommer det dock inte bli! (because I just can't stay away from books)

Iallafall har jag varit på Bokens Dag igår. Den hölls på Wisby Hotell och jag lyssnade på sex författare (av nio); Ronny Ambjörnsson, Josefine Sundström, Johannes Anyuru, Theodor Kallifatides, Karolina Ramqvist och sist men inte minst Jonas Hassen Khemiri.

Till min stora skam har jag faktiskt inte läst något av någon av dem - om man inte räknar novellen Spöket Milton av Khemiri (briljant!). Khemiri har jag dessutom sett förut när han besökte min skola i nian, men eftersom min skola var som den var, så gick det käpprätt åt helvete och Jonas Hassen Khemiri var rätt arg när han gick av scenen. Men det är en annan historia, en som jag helst glömmer eftersom den är pinsam och skämmig för min och Skånes del.

Hursomhelst var publiken betydligt mer tillmötesgående igår. De tre bästa var utan tvekan Theodor Kallifatides, Karolia Ramqvist och Jonas Hassen Khemiri. Deras tal var helt sjukt bra och jag blev lite sådär starstruck. Nu vill jag läsa något av Kallifatides, se Karolina Ramqvist debattera (satan, vad den kvinnan är skarp) och bli Khemiris bästa vän, typ.

Jag älskar att gå skrivarlinjen alltså! Emil Jensen kommer hit efter lovet och vi ska träffa en massa fler författare nästa termin. Ska bli så jäkla kul.

Veckans recension: Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström

Yay, recensionerna är tillbaka! Åtminstone för tillfället. Att plugga är trots allt ett heltidsjobb, så vi får se hur mycket utrymme för bloggen som blir över.

 Iallafall är Bara någon att straffa den första roman som jag fick att läsa här på Gotlands skrivarlinje. Vilket verkligen var kul, med tanke på att det är en nyutgiven bok, och framför allt för att den utspelar sig på – just det – Gotland. Eller, rättare sagt, Fårö.

En ung man kommer tillbaka dit för att begrava sin mamma, men också för att ordna med det sista inför försäljningen av gården som varit familjens egendom i hundrafemtio år. Att sälja den är att ge upp sina rötter, att slita upp sig själv ur jorden man kommer ifrån. Runtom på ön har fastlänningarna tagit över, ön är full av turister, allting som hör traditioner och historia till trängs undan och glöms bort. Istället görs det plats för Dem, de som inte hör hemma på Fårö från början. Och samtidigt som sorgen över mamman växer, så kommer ocskå ett behov av att skipa rättvisa, av hämnd, och av att visa vem som faktiskt hör hemma var.

Att läsa böcker på tid och under tvång är något som jag allmänt sett tycker väldigt illa om. Det finns alltid ett stresselement över läsningen, en känsla av att vara fast, och om det är någonting som läsningen ska representera för mig, så är det frihet. Därför finner jag det lite motigt att läsa Bara någon att straffa. Därmed inte sagt att jag ogillar den. Verkligen inte. Den är skriven på ett sätt som är väldigt intressant. I likhet med en annan bok som dyker upp i huvudet lite då och då under läsningen, nämligen Fight Club av Chuck Palahniuk, så har vår huvudperson inget namn. Och liksom vår namnlöse antihjälte i Fight Club, så får vi här följa vår huvudpersons gradvisa nerglidande i galenskap.

Det är intressant eftersom man som läsare är utlämnad åt en ganska opålitlig berättare, och själv måste fylla i sprickorna som löper genom berättelsen, och fråga sig själv de frågor som romanfiguren undviker. Ändå är berättaren i Bara någon att straffa skrämmande precis, beskrivningarna är målande och rått verklighetstrogna.

Just beskrivningarna är något som jag verkligen gillar. Att ha varit på Fårö är utan tvekan något som jag har hjälp av i texten. Liksom Fårös natur är handlingen och faktiskt också själva språket i den här boken som en spegling av öns karga men vackra natur. Det finns en råhet och en slumrande styrka över öns kalkfärgade stenar och raukar, det obändiga, kalla grå havet och de envisa barrträden, en känsla som kommer fram genom själva ordvalen i den här boken. Och det är väldigt imponerande.

Bara någon att straffa känns överlag som en väldigt jämn bok rent språkmässigt, vilket är ovanligt för en debutroman, men väldigt angenämt. Dock tycker jag att dialogen ofta känns lite för uppstyltad, för djup, för att jag ska kunna tro på den. Men visst, det gör inte så mycket när hela bokens fokus snarare ligger på vår huvupersons inre liv. Särskilt kontrasten mellan sommaren på ön och huvudpersonens kalla, vredgade inre är något jag fastnar för.

Sammanfattningsvis skulle jag nog vilja säga att Bara någon att straffa är en helt okej bok. Den har inte kvalat in på min lista över wow-upplevelser, och inte heller på listan över böcker som aldrig borde blivit publicerade. Jag är utan tvekan imponerad av språket i den, men när det kommer till handlingen är det mest bara en axelryckning från mitt håll. Den är okej, men inte mycket mer. Den är intressant eftersom den utspelar sig på Gotland och tar upp frågor som bara finns här, och för det kan jag väl säga att den är läsvärd. Men jag kommer också på mig med att fråga mig själv om jag hade gillat den här boken lika mycket om jag läst den för några veckor sedan, hemma i Skåne, utan att någonsin sett Fårö. Hade jag då uppskattat boken lika mycket? Jag tror faktiskt inte det. Och när man måste vara gotlänning eller ännu hellre fåröbo för att få ut det mesta ur en bok, så måste jag ändå säga att den träffat det mindre målet, men bommat det större.

”Bara någon att straffa”, 2011

Bokrunda i Visby

Idag besökte jag Visby för första gången. Vilken fantastisk stad! Den var amazing tillochmed i regn.

Naturligtvis inkluderade besöket en runda i bokhandeln där. Och jag såg något som gjorde mig väldigt glad - minns ni Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm? Den där ungdomsboken som var så mycket bättre än jag förväntat mig och som slutade med en fullständigt enerverande cliffhanger?

Well, här är andra delen! Ormringen heter den, och den är nästa bok på min lista över bibblo-böcker att låna.

När allt kommer omkring, vilken ö är en bättre ö att läsa medeltidsböcker på än Gotland? :)

My bad conscience

Åh, mitt samvete lider för hur mycket jag förnekar bloggen just nu! Jag vet att jag missat två recensioner i rad, och om det är till någon tröst så späker jag mig själv över det, och den enda ursäkt jag kan ge er är att ja - jag pluggar. Och att det är jätteroligt.

Jag ska iallafall försöka bättra mig. Läser just nu två böcker (Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström till studierna och Slakthus 5 av Kurt Vonnegut för mitt eget höga nöjes skull), så förhoppningsvis kommer recensionerna igång snart igen :)

Utebliven recension

Och veckan efter att hon skrivit att hon inte kommer försumma recensionerna, så gör hon just det. Jag är väldigt ledsen, men jag har helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att läsa ut en bok den här veckan. Jag flyttade hit, till Gotlands folkhögskola, för en vecka sedan, och har börjat plugga en skrivarlinje. Och mitt bland allt flyttande, lära-kännandet av nya klasskompisar och börja plugga igen, så har jag inte riktigt hunnit med. Men jag ska bättra mig, jag lovar! Gimme another week, så ska ni se att jag nog kan ge er den recension ni förtjänar :)

Veckans recension: Vinterverk av Stephen King

Första recensionen som laddas upp från Gotland, dit jag flyttat. Värt att uppmärksamma ;)

Ni kanske minns att jag läste Sommardåd för längesen? Efter mycket letande snubblade jag över andra delen, Vinterverk, på ett antikvariat. Döm om min lycka!

Som jag nämnde i recensionen för Sommardåd så är de här två böckerna från början en och samma. Det svenska förlaget Legenda som gav ut Kings böcker på svenska (innan Bra Böcker köpte upp dem) hade nämligen nån kul idé om att dela upp många av de tjocka böckerna i två delar. Med blandat resultat. Romaner funkar det urdåligt med, samlingar som denna aningens bättre, men idén är ändå rätt korkad till att börja med.

Vinterverk är iallafall andra delen i den serie med långnoveller som kretsar kring årstiderna. I Sommardåd läste jag vår- och sommarberättelserna, och nu var det alltså dags för höst- och vinterberättelserna. Innan jag sätter igång måste jag dock peka ut det lustiga i att två av dessa fyra berättelser blivit extremt framgångsrika filmer. I Sommardåd var det Vårbedrift (Rita Hayworth and the Shawshank Redemption) som blivit film under den svenska titeln Nyckeln till frihet, och i Vinterverk är det berättelsen Höstgärning (The Body) som filmats med titeln Stand by Me. Och det lustiga är väl egentligen inte att de filmtiserats (vilken King-berättelse har inte filmatiserats, liksom?), utan att de båda blivit filmer som är väldigt otypiska för King. De innehåller mycket lite skräckelement, och desto mer finstämd vänskap.

Hur som helst. Stand by Me fick jag se första gången i skolan när jag gick i sjuan, och jag älskade filmen. När sen eftertexterna berättade att den var baserad på en berättelse av King gick mitt trettonåriga jag nästan i taket. Men konstigt nog har det dröjt ända tills nu innan jag läst boken. Till viss del har det väl handlat om att jag varit rädd att bli besviken på berättelsen, eller börja ogilla filmen (som numera är en av de filmer jag sett flest gånger).

Men jag borde naturligtvis inte ha oroat mig. Höstgärning, som man valt att kalla den på svenska, är en extremt bra långnovell. Den handlar om tolvårige Gordon och hans tre vänner Chris, Teddy och Vern, som ger sig ut på en lång vandring precis innan skolan börjar igen efter sommarlovet. Målet för vandringen är liket av den jämnårige Ray Brower, som varit försvunnen i tre dygn och som hittats av traktens värstingar, som inte rapporterat saken till polisen. De fyra pojkarna tror att det ska bli en riktigt äventyr. Att se ett lik, det är ju coolt! Och när de kommer tillbaka kommer de vara i nyheterna och kanske till och med få medalj. Och visst blir det ett äventyr, men för Gordon blir vandringen också en tydlig gräns mellan barndomen och vuxenvärlden.

Kort sagt är den här berättelsen infernaliskt bra. Den är ungefär 170 sidor lång men jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag älskar hur den är uppbyggd som den vuxne Gordies tillbakablickar, och hur vackert den skildrar den råa men kamratliga jargongen mellan de fyra vännerna som står på gränsen till vuxenvärlden. Den har uppenbara självbiografiska inslag från Kings sida, vilket gör det hela så mycket bättre och mer gripande. Jag blev dessutom förvånad över hur nära filmen har hållit sig till sin förlaga. Alla ändringar som gjorts i filmen är om inte bättre så åtminstone precis lika bra. Jag förstår varför King sagt att Stand by Me är hans favoritfilmatisering, för när jag nu läser förlagan finns det ingenting som filmen inte fått med.

Den sista långnovellen heter Vinterverk och är inte lika bra som Höstgärning. Den handlar om en mystisk herrklubb som inte riktigt är en herrklubb, och de historier som berättas där om kvällarna. En iskall och stormig kväll strax innan jul berättar en man vid namn McCarron sin berättelse, om den gravida ensamstående kvinna han mötte då han praktiserade som läkare, och om hur hon blev en av de första kvinnor som använde sig av andningsprofylax - något som ledde till ett mardrömsscenario.

Vinterverk må vara obehaglig och nästan överraskande blodig, men personligen gillar jag den inte särskilt mycket. Jag tror det beror på att den är så splittrad. Till viss del handlar det om den mystiska klubben (anar jag kopplingar till Det mörka tornet?), till viss del om berättelsen om andningsprofylax. Det hade räckt med en, tycker jag. Det här blir lite för mycket att koncentrera sig på och samtidigt känna sig engagerad.

Sammanfattningsvis är den här boken värd att läsas bara på grund av den första berättelsen, precis som Sommardåd var värd att läsas bara för den andra berättelsen. Men det är en bra samling, en väldigt bra samling, på grund av just de här två. Samlingen är ett av Kings tidigaste verk och bär spår därav – språket är aningens mindre finslipat, mer trubbigt (och översättningen är inte lika bra som i de nyare böckerna), men i berättelserna ligger en rå urkraft som jag saknar i Kings senare verk. I sina tidiga böcker är King full av energi och jävlarannamma, och det riktigt sprakar om kreativiteten. Det är kul att läsa hans äldre verk, för även om hans stil och språk blivit jämnare och trevligare att läsa med tiden, så lyser berättelsernas egen kraft igenom här på ett helt annat sätt. Och berättelsen är ju, när allt kommer omkring det enda viktiga, som King själv pekar ut.

”Different Seasons”, 1982