Tillbaka i Sverige

What the title says. Och som ni kanske märkt innebär det att jag missat en recension, eftersom jag satt på ett flyg i söndags. Jag hoppas ni kan förlåta mig!

Igår började jag jobba med att märka om böcker på mitt bibliotek, så det är dit jag ska bege mig snart igen för att fortsätta. Dessutom har jag ju missat starten på bokrean eftersom jag varit utomlands, så någon av de här dagarna skulle det inte sitta fel att åka in till Malmö och fynda lite.

Veckans recension: Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe

Maria Gripe är en av de där författarna som jag läst mycket lite av, men som ändå har en särskild plats hos mig. För det jag läst av henne – Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia – har varit böcker så utöver det vanliga, så unika och så bra att jag inte kunnat låta bli att älska dem och läsa dem om och om igen. Det finns något magiskt över Gripes böcker, något vackert och skört. Länge har jag velat läsa mer av henne, men aldrig kommit till skott och aldrig riktigt vetat vilken bok att börja med.

Men så gallrade mitt bibliotek flera böcker av henne, och jag var inte sen att ta med allihop hem för att äntligen kunna läsa dem. Den första i raden blev Pappa Pellerins dotter från 1963. Att den är gammal märks, inte bara på texten utan också på boken i sig – de gulnade sidorna, de på något vis åldrade bokstäverna. Språket börjar kännas daterat, inte minst när det skrivs på dialekt. Då har jag svårt att utläsa vad som sägs, och tyvärr tror jag att ordvalen och formuleringarna kan verka avskräckande på en ung publik idag. Men som tur är har berättelsen verkligen stått sig.

Det handlar om Loella, den tolvåriga envisa ungen uppe i skogen. Det skvallras om henne nere i byn, hennes sturska sätt och självbevarelsedrift. Alldeles själv tar hon hand om sina små tvillingbröder, skolvägrar och ägnar dagarna åt att försöka få ihop mat för dagen. Hennes mamma är ute i världen och nu har det gått flera månader sedan sist hon var hemma. När vintern kommer tycker folket i byn att situationen blir ohållbar. Barnavårdsmyndigheten rycker in och Loella blir flyttad till ett barnhem i staden.

Staden blir lite av en chock för Loella, som nu måste anpassa sig till skolgång, rumskamraten Måna och stadens liv som är så olikt skogens. Hon börjar fantisera om den pappa som hon vet finns, men som hon aldrig träffat. Han måste finnas här i staden, det måste vara meningen med att hon kommit hit, för att de två ska träffas. Eller hur?

Jag tycker det är vädligt mysigt att ägna en söndag åt att läsa Pappa Pellerins dotter. Efter att ha läst en nyutgiven tegelsten om en dystopisk framtid är den här lilla boken precis rätt återställare. Även om den då och då blir en aning svårläst på grund av dialektskrivandet och åldern så är den ändå oberoende av detta, och språket behöver inte vara ett hinder. Tvärtom ger det boken karaktär. Loella är en fantastiskt färgstark karaktär som påminner mig om Ronja Rövardotter eller Pippi Långstrump i sin styrka och envishet.

Det finns en humor och en värme i boken som blandas med Loellas sorgsna längtan efter en pappa. På många sätt är boken psykologisk och går mer på djupet än vad man kanske skulle kunna tro från början. Det är fin skrivkonst och visst finns det något skirt över hela berättelsen som bara kan beskrivas som Maria Gripe-iskt.

Allt som allt är Pappa Pellerins dotter en fin berättelse om saknad och hatkärlek, om att växa upp och om att överleva, och om att vara sig själv. Och framför allt fortfarande efter alla år en mycket läsvärd liten bok.

”Pappa Pellerins dotter”, 1963

Jag drar till staterna

Tidigt imorgon åker jag till USA, så bloggen kommer stå stilla i en vecka, tills jag är tillbaka på måndag, den 27/2. Jag har schemalagt en recension till imorgon, annars kommer det vara tyst.

Vad packar man då ner i bagaget när man ska sitta på ett plan i nästan ett dygn, vänta på flygplatser och bo borta en vecka? Böcker, förstås. Böcker, böcker, böcker! Helst en blandning mellan engelskt och svenskt också. I mitt fall:

Slutet på Mr. Y av Scarlett Thomas,
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky,
Coraline & Other Stories av Neil Gaiman,
The Fault in Our Stars av John Green,
Undergörerskan av Peter Dickinson, och
Varghunden av Jack London.

En bra blanding tycker jag! Nu ska jag se på Sherlock. Hade nog inte förlåtit mig själv om jag inte hunnit se det sista avsnittet innan jag åkte ;)

Jag pratar om Kevin

Biosalongen igår var nästan tom - en fem, sex personer allt som allt. Vilket är jäkligt synd.

För även om Vi måste prata om Kevin inte är en bred film som direkt faller alla i smaken så var den ändå väldigt bra. När eftertexterna började rulla satt alla i publiken stela som pinnar i någon minut till, som om vi just fått en bedövande käftsmäll.

Käftsmäll är väl egentligen vad både boken och filmen är. Och regissören Lynne Ramsay har verkligen , verkligen lyckats få fram känslan i boken, den där ångesten, obehaget, det hemska. Filmen talar mycket genom långa perioder av tystnad och Tilda Swinton, som spelar huvudrollen, behöver inte säga något, det är det hon gör som förmedlar alla känslorna. Det är väldigt effektfullt.

Det som gör mig glad är att filmen är så lik boken. Den är en bra filmatisering. Den missar ingen av de stora poängerna och den genomsyras av precis samma känsla som boken. Och även om romanen, som alltid, är bättre och tydligare och utförligare, så är det en riktigt bra tolkning av boken. Dock tror jag att man kan bli väldigt irriterad på filmen om man inte läst boken först. Den är berättad på ett lite udda vis, och jag tror att man får mer ut av att se filmen om man faktikt läst boken först. Till en början var jag lite irriterad och tänkte "ska hela filmen vara såhär?" men man kom in i det, och till sist uppskattade jag verkligen att filmen krävde lite av mig som tittare också, och inte bara lotsar mig fram i ett hjärndött landskap av biljakter och snygga människor.

Människor, ja. Alla skådespelarna är perfekta - Tilda Swinton och Ezra Miller, wow. Det är bra att ingen som spelar är direkt Hollywoodsnygg (fast okej, jag erkänner väl att jag är lite svag för Miller, men det är ju meningen att Kevin ska se bra ut...ehrm) - det får filmen att kännas ännu mer verklig. Den är läskig, obehaglig, hemsk, full med symbolik som inte går över huvudet på en, utan träffar där den ska.

Och, viktigast av allt; precis som boken är den rakt på, rakt i ens ansikte med alla frågor som är viktiga att ställa om vår bild av föräldraskap, familj och barn. Är det givet att an älskar sitt barn? Om man inte gör det? Vad gör man då? Vad kan man göra då, och vem gör det en till?

Det är viktigt att just börja prata om Kevin, och om sprickorna i detta tabubelagda heliga som vi kallar familj. Läs boken, för det nöjet vill jag inte beröva någon, och se filmen sedan. Den är värd det.

Biopremiär!

Yey! Ikväll ska jag på premiären av We Need to Talk About Kevin, baserad på boken av Lionel Shriver som jag fortfarande, efter flera år, är helt kär i.

Jag har en känsla av att filmen kommer vara bra, iallafall att döma av trailern och de klipp jag sett. Can't wait!

"Att ha oskyddat sex är som att gå och lägga sig med dörren olåst - du vet inte vem som kommer att gå in."

Ytterligare bevis på att författare är smartare än människor i allmänhet

... och jag såg precis finalen av Vem vet mest i Svt2 där Amanda Svensson ägde byxorna av de andra spelarna. Hah.

Biblioteksbestyr

Idag är det bibliotek på schemat för min del. RFID-maskineriet har kommit, så efter sportlovet blir det märkning av böcker som gäller. Alla böcker i hela biblioteket ska få ett chip inklistrade på insidan av pärmen - gissa vem som ska klistra? :P Jag sade ju att jag inte skulle vara borta från bibblo särskilt länge... ;)

Harry Potter in 99 Seconds

Den blir helt enkelt aldrig dålig. :)

Lite fantasi, tack?

Kan ingen ordna ett finare svenskt omslag till Den oändliga historien? Det är en bok jag hela tiden kommer tillbaka till, en av mina favoriter någonsin, och det gör mig lite ledsen att jag inte gillar omslaget. Jag tycker det är tråkigt och det representerar inte bokens handling alls.

Kanske bara jag som är kräsen, men hallå. Alla utgåvor jag sett har haft identisk omslagsbild med undantag av bakgrundsfägen. Originellt, verkligen... särskilt för att handla om en värld som heter Fantasién.

Side note - både den gröna och den orange boken innehåller ett av de värsta tryckfelen jag sett, någonsin. Mejlade förlaget om det förra året, som den nörd jag är, och de lovade mig ett felfritt ex nästa gång de trycker upp den. Man kan ju alltid hoppas på lite roligare framsida samtidigt.


















Omslag från 1981, 2001 och 2011, om jag inte tar fel. Jag äger bara den gröna, som jag faktiskt fått av Akademibokhandeln när min skola var där på studiebesök, i sjuan eller åttan.

Veckans recension: En förlorad värld av Evelyn Waugh

Den här boken är nog mer känd under sin originaltitel Brideshead Revisited, och många känner kanske bara till den som tv-serie eller film.

För mig är En förlorad värld en av de där böckerna som inte riktigt är klassiker, men som flyter i utkanten av den kategorin och som kvalificerar sig som böcker man ”bör” läsa. Jag har aldrig riktigt känt ett behov av att läsa den förut, men mitt intresse för homolitteratur tog överhanden här. Inte så att boken handlar om bögar, för det gör den inte, men för att inte märka de homoerotiska undertonerna måste man vara tämligen blind.

Bokens undertitel är ”Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen”, och romanen är uppbyggd som ett slags självbiografi eller nostalgisk tillbakablick från Charles Ryders synpunkt. Berättelsen tar sin början då Charles som nykomling vid Oxfords universitet bekantar sig med Sebastian Flyte, en extremt excentrisk ung aristokrat. De två blir oskiljaktiga vänner, och Charles finner sig mer eller mindre förtrollad av Sebastian.

Snart bekantar sig Charles också med Sebastians familj, en grupp människor som Sebastian själv helst verkar vilja undvika. Familjen bor på Brideshead, ett gammalt vackert gods på landet, och består av Sebastians tre syskon, modern, och så fadern som bor utomlands med sin älskarinna. Familjen är katolsk, och det religiösa är ett tema som syns genom hela boken.

En förlorad värld är på många sätt en redogörelse för denna adelsfamiljs fall, då världen förändras för fort runt dem. Boken utspelar sig under tjugo- och trettiotalen med världskrigen på var sida, och jag tror absolut att den på ett lite vemodigt men relevant sätt visar hur adelssläkterna gick under i sviterna av förändringarna i England under den här perioden. För världen som boken visar upp, det luxuösa studentlivet, de överdådigt pampiga palatsen, det eviga frossandet i mat och det utstuderat svårmanövrerade societslivet hör verkligen inte dagens verklighet till. Alla har betjänter och uppassare, klär om för varje måltid och sysselsättning, har en hel uppsättning sociala regler för varje tillfälle och beter sig som gentlemän, hur många sprickor deras fasad än må ha. Det utstrålar en värld och en världsbild i dödsryckningar, med invånare alltför inrotade i sina traditioner för att klara av att överge sitt skepp.

Som modern läsare upplever jag ibland att jag blir lite irriterad på boken, eftersom världsbilden är så främmande från min. Att döttrarna ska ärva är naturligtvis en befängd tanke, och varför ska männen bry sig om sina barn? Bara faktumet att Charles studentrum är intrett med smakfulla möbler av kända märken blir en så märklig kontrast mot dagens samhälle att jag kan ha svårt att relatera. Samtidigt är det ju detta som är bokens största behållning, att få se hur världen var för människor som Charles och Sebastian.

När det kommer till språket är romanen absolut inte av det lättläsa slaget. Den gavs ut 1945 och är därmed skriven på ett ganska gammalmodigt vis, ibland svulstigt och pompöst på grund av de kretsar vi rör oss i, vilket kan bli ganska tröttande. Samtidigt kan jag tycka att det på något vis är mysigt att läsa en roman som innehåller ord som ”vederkvickelse” och ”alltjämt”, men det är klart att det blir jobbigt i längden. Men samtidigt som den till språket är torr och då och då uppblåst, så lyckas den på något vis ändå ofta vara lättsam och rentav rolig på sina ställen. Särskilt i början av boken när Charles först lär känna Sebastian och dennes excentriska nycker, tycker jag att boken är underbart roande, en känsla som succesivt försvinner i takt med att familjen mer eller mindre går under. Dialogen är dock ofta väldigt bra och flyter på, tycker jag, förutom när karaktärerna brister ut i långa monologer som, eftersom dialogen är skriven med talstreck och inte så kallade ”kaninöron”, ibland gör mig förvirrad eftersom jag inte riktigt fattar var dialogen tar slut och Charles tankar tar vid.

Vad boken handlar om är egentligen hur de olika individerna hanterar livet – med hjälp av religion och den aristokratiska världsbilden de lever i. Personligen har jag tidvis svårt att hitta en handling som engagerar mig ordentligt, eftersom religion aldrig riktigt fungerat som tema för min del, och dels för att jag känner mig så väldigt främmande inför den rikemansvärld som syns genom hela boken. Att språket inte alltid är det lättaste gör också sitt, och hade det inte varit för att jag blivit sjuk och spenderat två dagar i sängen med den här boken, så vågar jag inte svära på att jag hade läst ut den.

Den främsta anledningen till att jag fortsätter läsa är fakiskt Sebastian som karaktär, och jag är ganska besviken på slutet när jag fått vara utan honom så länge. När jag slår igen boken känner jag inte heller att jag är helt nöjd eller att boken satt några djupa spår i mig, men den äger onekligen en dyster charm och en unik, inte helt död dragningskraft. Den är, utan tvivel, en mycket välskriven skildring av den brittiska överklassens fall, och karaktärsutvecklingen ska Waugh ha enorm cred för. Men, tyvärr, den sätter sig inte riktigt hos mig.

”Brideshead Revisited”, 1945