Veckans recension: Utrensning av Sofi Oksanen

När Estland ockuperas av Sovjetunionen är Aliide en ung kvinna, uppväxt på en enkel gård med sina föräldrar och sin syster Ingel, som verkar överträffa henne i allt – också i kärlek. Aliide är nämligen förälskad i sin systers man Hans – den enda hon verkligen velat ha. Och naturligtvis är det Ingel som Hans väljer istället för henne. Aliide kämpar ständigt för att undertrycka sin avundsjuka, som ändå pyser upp och förgiftar hennes tillvaro.
När Sovjetunionen intar Estland störtas landet i kaos, sätter sig nationalisten Hans emot ockupanterna som sätter ett pris på hans huvud. Aliide och Ingel kommer överens om att de måste gömma Hans på gården, utom räckhåll för ryssarna.
Men Aliides kärlek, hennes svartsjuka och det tryck som sätts på henne från omvärlden får henne att begå ett förräderi som kommer färga hela hennes liv.
Många år senare, i början på nittiotalet, hittar den ålderstigna Aliide en medvetslös flicka i sin trädgård. Hon heter Zara och är på flykt. Motvilligt tar Aliide in henne i sitt hem och tar hand om henne. Vad hon inte vet är att med Zara har det förflutna till slut kommit ikapp henne.

Jag läste Utrensning som en del av litteraturvetenskapen jag pluggar, och var därför tvungen att läsa den under tidspress – närmare bestämt två dagar. I det här fallet gjorde det absolut ingenting, för Utrensning är en fantastiskt medryckande bok. Den förtjänar alla priser, positiva recensioner och utmärkelser som den fått.
Den är förvisso väldigt, väldigt mörk och kan tyckas deprimerande, men det tar inte ifrån den det fantastiska språket. Det är grumligt, svart och obehagligt mänskligt, men också så väldigt originellt och nära inpå. Och Oksanen har inte bara lyckats forma sitt eget språk på ett avundsvärt sätt – hon har dessutom lyckats beskriva miljöerna i Estland under 40- och 50-talen så lysande att man kan känna lukten av sylt och ättika, man kan höra golvplankorna knarra och se hur porslinet darrar. Det går utöver min fattningsförmåga hur hon lyckats beskriva en estnisk gård på ett så träffande och levande sätt.
Men det är inte bara mijöerna som är träffande – karaktärerna är så mänskliga att det gör ont. Aliide är offer för sin egen svartsjuka, sina känslor och sin självbevarelsedrift samtidigt som hon är ett offer för samhället omkring henne. Hennes val och beslut är inte ädla utan ofta egoistiska och en produkt av hennes rädsla. Hon är bara människa, och i kombination med förnedringen och tortyren hon utsätts för är det aldrig svårt att förstå varför Aliide handlar som hon gör – trots att man inte alltid håller med henne. Oksanen lyckas väva samman Estlands historia och det kollektiva traumat med Aliides enskilda, ytterst personliga beslut och val. Estlands berättelse går in i Aliides och hennes i Estlands på ett sätt som gör att man som läsare får en helt annan förståelse för situationen i landet under andra världskriget – och det är krig, både för Estland och i Aliide och Zaras liv.
Det handlar om etik och moral och Utrensning ställer frågan om det är okej att offra anhöriga för att rädda sig själv. Hur långt är det okej att gå för att överleva? Och kan man någonsin hinna undan sitt eget förflutna...?
Och även om jag inte tycker att boken är en av de allra, allra bästa, så är den avgjort väldigt nära. Det som jag tycker drar ner boken är de sista sidorna, som inte riktigt hänger samman med resten av boken och som, i mitt tycke, tar udden av slutet en aning. Men nu ska det inte avslöjas för mycket. Mina sista ord om Utrensning är läs den!

”Puhdistus”, 2009

No shit, Sherlock!

Jag såg nyss första avsnittet av den brittiska kortserien Sherlock, om en modern Sherlock Holmes i dagens London. Jag hade hört att den skulle vara bra, men så bra? Haha! Den lyckades ju tillochmed hålla sig till sir Arthur Conan Doyles story, mer eller mindre. Och rolig var den, skrattade så jag höll på att sätta i halsen.

Mer av sånt här!

Veckans recension: Rasande Rose av Stephen King

Rose har levt fjorton år i ett äktenskap som mest av allt liknar en mardröm. Hennes man, Norman Daniels, är en framgångsrik polis, som bakom masken som lagens väktare ägnar sig åt att brutalt misshandla sin fru. Norman har den totala makten, och det är åratal sedan Rose kunnat gå på toa utan att ha blod i urinen. Hennes liv består bara av huset hon bor i och sysslorna hon utför åt Norman. När hon plösligt får kraft att ge sig av sker det utan någon som helst förvarning. Hon går helt sonika ut genom ytterdörren med Normans bankomatkort i väskan och inte ens ett ombyte kläder med sig.
Rose tar sin tillflykt hos organisationen Döttrar och Systrar, ett hem för misshandlade kvinnor. För första gången på nästan femton år stöter hon på vänlighet och upptäcker tillfredställelsen i att kunna försörja sig själv. Det dröjer inte länge förrän Rose har ett helt nytt liv på gång, ett liv där hon tjänar sina egna pengar, bor i egen lägenhet och till och med träffar en kille som verkar vara Normans raka motsats.
Men den bottenlösa skräck som hon känner vid tanken på Norman är inte försvunnen. Hon vet att han inte kommer ge upp förrän han har hittat henne, och hon vet att det egentligen bara är en tidsfråga innan han kommer dyka upp.
Och Rose har rätt – Norman är verkligen på väg, och hans polisträning och hans fullständiga vansinne gör honom till en fruktansvärd fiende, en som kommer drabba inte bara Rose utan också alla de människor i sitt nya liv som hon bryr sig om.
Men Rose har ett ess i rockärmen…


Rasande Rose är, tillsammans med böcker som Dolores Claiborne och Liseys berättelse, en av de mest feministiska böcker som Stephen King har i registret. Den är full av en styrka som är helt reserverad för kvinnor, och det är en av de böcker som fått teorierna om att King har en kvinnlig spökskrivare att blomstra upp. Men trots att huvudpersonen och boken i sig genomsyras av en slags kvinnlig makt, så har boken allt det som kännetecknar en typisk King-bok. För det första är den välberättad, den är skrämmande och den har vinkar till andra av hans verk – Lida och Det mörka tornet som exempel. Dessutom har den övernaturliga element som spelar en stor roll. För en gångs skull är jag inte helt förtjust i det övernaturliga i den här boken. Jag, som vanligtvis kastar mig över alla fantasyinslag i Kings böcker, kommer på mig själv med att tycka de är onödiga. De hade verkligen inte behövts i den här boken. Normans egen ondska är fullt tillräcklig för att göra boken skrämmande och trovärdig. När sedan andra världar och varelser kommer in får det bara bilden att rämna. Det är väldigt synd.
Men jag ogillar inte boken. Det jag säger är att den hamnar långt ner på listan över Kings böcker. Vissa av kapitlen i Rasande Rose känns som feberdrömmar, så att man nästan undrar om man drömde att det där hände i boken eller om det faktiskt gjorde det. På det sättet är den en av Kings sämsta böcker, eftersom han vanligtvis lyckas få en att tro på det mesta utan att ifrågasätta.
Men en så bra författare får ju faktiskt också ha sina lågvattenmärken.

”Rose Madder”, 1995

Veckans recension: Onåd av J.M. Coetzee

David Lurie är vit, medelålders och lärare vid ett universitet i Kapstaden, Sydafrika. Han är en kvinnokarl och omger sig med kvinnor av alla de slag – han har varit gift två gånger, har en dotter, och har ständigt förhållanden med prostituerade såväl som vanliga kvinnor. När han har en affär med en av sina studenter, Melanie Isaacs, går han emellertid för långt. Deras förhållande avslöjas och skolledningen samlar till krismöte. De kräver att David ska erkänna och be om ursäkt offentligt, visa sin ånger, men David vägrar. Han väljer att stå upp för sig själv och försvara begäret. Han slutar frivilligt, och lägger snart märke till att hans bekanta vänder honom ryggen.
Han beger sig bort från Kapstaden, till sin dotter Lucy och hennes lantgård. Lucy har vänt sig helt ifrån civilisationen och faderns akademiska arbete; hon är jordnära och lever på att odla grönsaker och blommor och på att sköta ett hundpensionat. David installerar sig hos henne, hjälper henne med sysslorna och arbetar som frivillig på en veterinärklinik.
Sedan vänder tre svarta män hela deras liv uppochned, och ingenting kan bli sig likt igen. David och Lucy lever i vanära, och frågan är om det verkligen existerar en frälsning.

Med Onåd fick J.M. Coetzee Nobelpriset i litteratur 2003, och förutom William Goldings Flugornas herre är det den enda Nobelpristagaren jag läst. Jag hade hört mycket om boken förut – att den var jättebra, en av de bästa böckerna man kan läsa, och så vidare. Jag är dock ytterst tveksam. Nobelpriset? Verkligen? Jag förstår inte riktigt storheten i den här romanen. Dock är den relativt lättläst. Språket är konkret och tydligt, det finns ingen abstrakthet, inga snåriga metaforer, och det uppskattar jag mycket, precis som karaktärerna – David, Lucy, den läskiga Petrus och dödsängeln Bev – de är alla väldigt verkliga och skickligt skildrade. Vad är då mitt problem?
Mitt problem är att jag inte riktigt förstår vad den här boken går ut på, vad det är den vill säga mig som läsare. Det finns ett tydligt kvinnotema – frågan om våldtäkt, och kvinnors ständiga utsatthet är väldigt nära inpå. Det är vanära, avsaknad av heder – onåd. Den symbol som Coetzee tar till för att förtydliga detta är hunden, med sin låga ställning i Afrika, sin ständigt kränkta värdighet.
Allt detta är väl gott nog. Vad jag saknar är budskapet, en lösning, ett slut. Vid sista sidan tänkte jag bara ”Jaha? Tog det slut där?” och jag känner inte riktigt att jag fått ut allt vad jag ville ha från början. Jag förväntade mig nog för mycket, något mer.
Därmed inte sagt att Onåd är en dålig bok – absolut inte. Jag avråder ingen från att läsa den – just nu kan jag känna hur innehållet växer inom mig när jag försöker tolka om den. Jag tror definitivt att många skulle uppskatta den – vilket de ju uppenbarligen gör, eftersom boken belönats med ett så pass stort pris. Vad jag säger är att för mig finns det andra böcker, bättre böcker, som betytt mer för mig, och – för att använda vår huvudperson Davids ord – som berikat mig mer än vad den här boken gjort.
Å andra sidan är det en bok jag kommer på mig själv med att fundera på, en bok jag vrider och vänder på i huvudet – och kanske är det detta som utmärker en bra bok – att den fastnat.

”Disgrace”, 1999

Veckans recension: Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Redan som tolvåring lider Berny av tvångstankar, psykoser och rädsla. I mellanstadiet börjar hon missbruka allt som går att missbruka - alkohol, droger, mediciner, sex. Och hon lär sig inte bara att missbruka utan också att bli missbrukad. Som barn har hon ingen att vända sig till – inga vänner eftersom alla i hennes egen ålder tycker hon är konstig och läskig, inga vuxna eftersom de är alltför upptagna med sina egna problem. Relationen mellan hennes föräldrar är djupt infekterad och hon växer upp tillständiga gräl, en hysterisk mamma och en alkoholist till pappa.
I högstadiet kan det inte annat än gå fel. Efter att ha försökt ta livet av sig flera gånger innan hon hunnit fylla fjorton skriker hon gång på gång efter hjälp, men ingen vill ge henne den. När omvärlden vaknar och inser att hon måste ha hjälp är hon sjutton år och helt oemottaglig. Hon har hittat en egen lösning på sin smärta och sin rädsla. Det är piller och alkohol, men framförallt är det rakbladen. Det går inte en dag utan att hon skär djupa sår i armarna och benen. Blodet verkar vara det enda som kan göra henne lugn, den enda trygghet hon har. Hon flyttas från psykhem till psykhem. Alla vill hjälpa, men det blir bara fel. Berny vill bara dö, det är det enda hon ser fram emot, det enda hon strävar efter. Men hon har ju sin familj, den familj hon skapat åt sig själv. Det är framförallt Ranvi, hennes bästa vän och blodssyster, men också Karin och Kristinah, Aurora och Jesper. De är hennes änglar. De är alla änglar – de vet hur det är att leva i sanningen, i mörkret och ljuset. Men snart orkar Berny inte ens träffa dem. Hon blir allt sämre, och ingen hjälp fungerar. Efter åratal av dödslängtan inser hon att den enda som verkligen kan hjälpa henne är hon själv.

Den här självbiografin är nattsvart och knivskarp. Att läsa om Bernys liv gör ont. Det är droger och alkohol, det är våldtäkter och rakblad, blod och en ändlös smärta som ingen annan kan förstå. Att läsa om en så sjuk människas syn på livet är som att vara i en helt annan verklighet än den vi ser. Berny blev diagnosticerad med bland annat schizofreni, och hennes osäkerhet på vad som är verkligt och vad som inte är det är fullkomligt fruktansvärd. Hon ser spindlar som borrar sig igenom hennes hud, maskar som krälar på golvet. Hon tror att maten är radioaktiv, att det finns kameror i väggarna och hon kan höra demonerna skratta och säga åt henne vad hon ska göra. För henne är allt detta verkligt och världen bara ljuger. Hon är den som är mer än människa, den som har tillgång till andra dimensioner.
Att läsa om allt detta ger en helt annan bild av störda personer, en sorglig bild som samtidigt visar precis hur stark en enda människa kan vara. Hur mycket explosiv kraft som en enda person kan ha inom sig, och hur man kan rikta den kraften mot sig själv istället för mot världen. Jag kan känna Bernys rädsla när hon vaknar och inte vet var hon är eller vad hon gjort den senaste timmen, känna hennes panik när hon ligger fastspänd i en bältsäng, och det gör ont. Bokens språk är skarpt och oundvikligt, och även om jag kan uppfatta dialogen som något träaktig ibland så kan jag sammanfatta hela boken med att den är effektfull. Men ibland tycker jag att boken kan bli nästan för jobbig att läsa.
Jag tror att Vingklippt ängel är en viktig bok. Den är en viktig för att den visar en helt annorlunda syn på världen, en värld som är skrämmande och farlig. Det är en bok som visar det smärtsamma faktum att det finns människor som inte passar in och som aldrig kommer kunna fungera normalt i samhället, och den visar vad som händer när man ramlar utanför ramarna. Den handlar om hjälplösheten i att inte bli trodd, i att vara bara ännu ett psykfall, om bristerna i vården men också om den obändiga styrka som gör att man kan ta sig upp. Boken känns på många sätt som en värld och som ett Sverige jag inte ens känner igen, och därför tror jag att den är ännu viktigare. Det här finns. Det här existerar. Det är ingenting som vi bara kan blunda inför. Det här är en chans att förstå en människa som aldrig fått en chans till att bli förstådd.

”Vingklippt ängel”, 2004

Årets böcker

Enzo och konsten att köra fort i regn av Garth Stein
Dansar med vargar av Michael Blake
Den mörka materian del 2: Den skarpa eggen av Philip Pullman
Svindlande höjder av Emily Brontë
Den mörka materian del 3: Bärnstenskikaren av Philip Pullman
På spaning i Sundsvall - skönhet i ny skepnad (antologi)
Fantastic Beasts and Where To Find Them av Newt Scamander (J.K. Rowling)
Dracula av Bram Stoker
Quidditch Through The Ages av Kennilworthy Whisp (J.K. Rowling)
The Werewolf's Guide To Life av Ritch Duncan och Bob Powers
Berättelsen om Edgar av David Wroblewski
Silverkniven av Gull Åkerblom
Blod av Åsa Anderberg Strollo
Revolutionary Road av Richard Yates
Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm
Boktjuven av Markus Zusak
Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman
The Reckoning av Kelley Armstrong
Vingklippt ängel av Berny Pålsson
Benrangel av Stephen King
Tales Of The Otherworld av Kelley Armstrong
Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón
Den hemliga historien av Donna Tartt
En man med många talanger av Patricia Highsmith
Vårt lejon Christian av Anthony Bourke och John Rendall
Jag, Robot av Isaac Asimov
Ung & kåt av Melvin Burgess
Gökboet av Ken Kesey
Döden i dina ögon av Rachel Ward
På västfronten intet nytt av E.M. Remarque
Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Frostbitten av Kelley Armstrong
Hush, Hush av Becca Fitzpatrick
Djävulens märke av Magnus Nordin
Udda verklighet av Nene Ormes
Var är Alaska? av John Green
My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran
Andarnas hus av Isabel Allende
Fight Club av Chuck Palahniuk
Patient 67 av Dennis Lehane
Blood and Chocolate av Annette Curtis Klause
1984 av George Orwell
Flickan från ovan av Alice Sebold
Dödssynden av Harper Lee
Frost av Maggie Stiefvater
Hamlet av William Shakespeare
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck
Tartuffe av Molieré
De löjliga preciöserna av Molieré
Candide av Voltaire
Den unge Werthers lidanden av J.W. von Goethe
Gullivers resor till Lilliput och Brobingnag av Jonathan Swift
Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist
Onåd av J.M. Coetzee
Envar av Philip Roth

Eftersom jag började plugga litteraturvetenskap på hösten, så finns det en del klassiska verk på nedre delen av listan. Jag har läst en hel del utdrag och dikter från massor med andra verk också, men jag skriver bara ned böcker jag läst om jag läst hela. Att jag läser litteraturvetenskap har också fört med sig att jag utökat registret med draman. Det är första gången jag ger mig på pjäser, och jag måste säga att även om det känns ovant, så gillade jag Shakespeare.
En annan överraskning är att jag läst inte mindre än tre fiktiva faktaböcker; Fantastic Beasts And Where To Find Them, Qudditch Through The Ages (båda av J.K. Rowling förstås) och The Werewolf's Guide To Life av Ritch Duncan och Bob Powers- helt enkelt en handbok för nybitna varulvar som var väldigt roande.
Några av årets höjdpunkter har varit kultböcker eller moderna klassiker som Ken Keseys Gökboet, Remarques På västfronten intet nytt eller Donna Tartts Den hemliga historien. Sen är jag ju svag för barn/ungdomsböcker med fantasyinslag - jag älskade verkligen Neil Gaimans Kyrkogårdsboken.
Lågvattenmärken har det också funnits. Jag avskydde My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran, och var inte alls förtjust i Twilight-ripoffen Hush, Hush av Becca Fitzpatrick heller.
Den största chocken är väl egentligen att det bara finns en enda bok av favoriten Stephen King med på listan. Jag är ett hemskt fan.
Som ni ser har jag läst avsevärt fler böcker än en per månad, så en hel del av de här titlarna kommer dyka upp i bloggen under 2011 också.

Veckans recension: My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran

När Hallies mamma plötsligt dör i en bilolycka kollapsar tillvaron för Hallie och hennes pappa, som blir väldigt sjuk. Doktorn säger åt Hallie att hennes pappa måste komma ifrån Kalifornien, och Hallie bestämmer sig för att övertyga sin pappa om att de ska flytta till hans barndoms Montana. Hallie gör det enbart för sin pappa och spelar glad och upprymd över flytten, när hon i själva verket älskar Kalifornien. Hon blir tvungen att lämna sin skola och sina vänner bakom sig och byter ut Kaliforniens soliga värme och citronträd mot snö, kyla och barrskog. Hennes skolgång måste skötas på distans eftersom det är för långt in till närmsta skola och hon får allt sitt arbete med posten. Livet i Montana verkar ensamt och mardrömslikt, med ingen annan att tala med förutom sin pappa.
Men allt förändras när hon räddar en vargvalp då dess mor dött. Hon börjar föda upp den lilla vargungen på flaska och han blir hennes enda vän i vildmarken. Hon kallar honom Sasha och älskar honom mer än vad hon någonsin förut älskat ett husdjur. I Sashas sällskap börjar ändå Montana verka mer lockande. Skogen som tidigare verkat så full av farligheter är i själva verket vacker och fridfull. Hallie hittar en vän i den handikappade grannflickan Birdie, men också en ovän i hennes bror John.
Men hon vet att hon inte kan hålla Sasha ifrån skogen. Han är i grund och botten ett vilt djur och han måste få ha sin frihet och sin stolthet. Ändå kan hon inte låta bli att älska honom som en hund, och hon vill inte tänka på den dag då han väljer skogen före henne. Men väl ute i vildmarken kommer hon inte heller kunna skydda honom. Jägare i trakten avskyr vargar och kommer göra allt för att döda hennes älskade vän, och hon vet inte vad hon ska ta sig till för att skydda Sasha.

Okej, jag erkänner det. Jag är en sucker för hundböcker. Jag har en rad dåliga ungdomsböcker om flickor och hundar bakom mig som alla varit mer eller mindre vedervärdiga, men som jag ändå dras till på grund av min enorma kärlek till hundar. Oftast är de så anonyma och intetsägande att jag inte bryr mig om att recensera dem, men det här är första gången jag läser en sådan bok på engelska, och here you go. Recension av dålig djurbok.
För det är vad My Wolf, My Friend är. Förutom det utomordentligt tråkiga och dåliga språket har jag svårt att se någon poäng överhuvudtaget med boken. Den är full av bred Montana-dialekt i dialogerna, stolpigt artiga uttryck (”you’re awfully nice to me!”) och inte minst har jag svårt att se Sashas stora roll i det hela. Trots att titeln och omslagsbilden tydligt talar om att den handlar om en varg, så tycker jag boken mest trampar vatten i sina skildringar av hur ensamt det är, hur snöigt det är, jobbet på farmen, och sällan om relationen mellan Hallie och Sasha. Det sägs nästan ingenting om vad de gör tillsammans mer än att hon brukar ha honom med sig, och i slutet som är avsett att vara så himla känslosamt känner jag inga som helst band till vare sig Hallie eller Sasha och tycker mest det är konstigt.
Sasha, ja. Jag snubblade nyss över en bruksanvisning i att måla just vargögon, så jag skrattade lite när bokens Sasha har blå ögon – vilket är genetiskt omöjligt såvida vargen inte har inslag av hund. Dessutom har han vit päls. Yeah sure.
Hallie å sin sida är en riktigt trist huvudkaraktär som inte verkar ha en egen vilja och som aldrig motiverar vad hon gör. Det är ständigt att ”hon bestämde sig”, men inte varför eller hur hon tänker.
Nej. Det här är en dålig bok. Eller, rättare sagt, en bok där jag mest höjer på ögonbrynen åt de stereotypa karaktärerna som är lika djupa som vattenpölar, och nästan skrattar åt de klumpiga beskrivningarna som gör mig besviken (som exempel kapitlet där Hallie spenderar timmar med att oroa sig över kon som ska kalva och sitter vid dess sida timmar i streck – och sen poff, plötsligt står det en kalv där utan att hon sett den födas). Det är klumpigt, dåligt och amatörmässigt, och boken verkar i stort sett vara en enda transportsträcka som slutar i ett ingenting. Inget konkret verkar hända och när det väl gör det, så upptäcker jag att jag inte vet så mycket om huvudkaraktärerna att jag ens bryr mig.
Och det här är anledningen till att jag inte brukar recensera de där bokklubbarnas dåliga djurböcker. Jag läser dem och sedan lämnar de inget som helst spår i huvudet på mig, så det är totalt onödigt att skriva om dem. De är dessutom lika intill förväxling, så den här får väl helt enkelt representera dem alla tills jag hittar en som står ut ur mängden.

”Sasha, My Friend", 1969

Veckans recension: Andarnas hus av Isabel Allende

När Esteban Trueba ligger för döden är han mycket gammal och tärd av de politiska stridigheter som råder i Chile, där han och hans familj levat och där han alltid haft gott inflytande, fram till dess att militärdiktaturen blev ett faktum. Tillsammans med sin dotterdotter Alba och med hjälp av sin hustrus gamla anteckningsböcker börjar han skriva ner berättelsen om Rosa, den sköna, Clara den klärvoajanta, om barnen Blanca, Jaime och Nicolás, och om sitt älskade barnbarn Alba. Det är en berättelse som tar sin början i den sjöjunfrulika Rosas död, och i Rosas syster Clara, en flicka som är full av egenheter. Hon äger övernaturliga gåvor; hon kan spå och få saltkaret att flytta sig utan att röra vid det. Hon gifter sig senare med Esteban, men är aldrig riktigt hans. Hon svävar ständigt i en värld dit ingen annan har tillgång, där hon pratar med andar och får föraningar om framtiden. Clara och Estebans första barn är en dotter som får namnet Blanca – den kanske enda normala unge som fötts i släkten Trueba, tycker Estebans syster. Esteban själv är alltid uppfylld av ett raseri större än honom själv, och han har inte mycket till övers för varken sin dotter eller de två tvillingpojkarna Jaime och Nicolás som sedan föds. Han älskar bara Clara, och så den gamla familjefarmen Las Tres Marías som han bygger upp från grunden.
Berättelsen som han och hans barnbarn skriver ned handlar om tre generationer kvinnor, om Clara, Blanca och Alba, och det är en berättelse om ambitioner, om krossade drömmar, förstörda äktenskap och olycklig kärlek. Vi får följa dem genom åren och se dem växa upp, tillsammans med männen som älskar dem och deras roller i Chiles allt blodigare historia.

Nu har jag skrivit om den här recensionen fyra eller fem gånger och helt enkelt kommit till slutsatsen att jag inte kan förklara vad Andarnas hus handlar om på ett bra sätt. Jag hittade titeln på en lista över böcker att läsa innan man dör, och när jag sedan kände igen den på en bokrea köpte jag den.
Det är en lång, ganska lugn berättelse som egentligen inte har någon spännande underliggande röd tråd – inget brott som ska lösas eller hemligheter som ska förklaras. Det här är en berättelse om de tre generationer kvinnor som omger Esteban Trueba och hur de levde. Det är inte en bok jag jäktar mig fram i, och i början hade jag lite svårt att hitta en handling i boken, eftersom den rör sig över en väldigt lång tidsperiod. Om författarinnan inte slängt in sina flaggor av olika slag – de där små ledtrådarna till vad som kommer hända – så vet jag faktiskt inte om jag orkat läsa den till slut.
Persongalleriet i den här boken är nog det som jag njuter allra mest av. Från den utomjordiskt vackra Rosa till den övernaturliga Clara, från den rasande Esteban till den förnuftiga Blanca och de två tvillingarna Jaime och Nicolás som är lika olika som natt och dag, och så Alba som rycks med av revolutionen och det fria folkets rätt. Hur alla personer är sina egna och har starka personligheter ger boken en krydda som är väldigt välkommen. Sättet som varenda en av de olika personerna verkar spela roll för familjen Trueba är väldigt skickligt gjort, och varje karaktär är av stor betydelse.
Något som däremot förvirrar mig en del är att landets namn aldrig nämns. Först läste jag något flyktigt om Barcelona och spanska och tog för givet att boken utspelar sig i Spanien. Sedan dyker inkaindianer upp och jag börjar fatta att vi inte befinner oss i Europa, utan i Sydamerika. Jag börjar långsamt förstå att boken förmodligen utspelar sig i Chile, men det tar lång tid eftersom jag inte är vidare bekant med landets händelser och inga årtal nämns. Jag irriterar mig lite på det, men det bidrar såklart också till att boken blir mer tidlös, fri från årtal och namn som kan binda den vid något.
Jag tycker också om boken mycket mer så länge den inte handlar om politiken och det militära övervåldet. Jag förstår att detta är något som är tätt sammanlänkat med landet, men jag tycker på något sätt att boken går ifrån sin ton när det börjar vankas politik, marxism och militärkupp. Det är absolut inte dåligt, men det skiljer sig mycket från resten av berättelsen i min mening. Kanske är jag helt enkelt för ung för att förstå den turbulens som skedde i den här delen av världen när boken skrevs, så att jag inte riktigt kan ta det till mig? Eller är jag bara mer mottaglig för vardagens bekymmer? Jag vet inte riktigt.
Andarnas hus är en väldigt bra bok som jag vet är mångas absoluta favorit, men för mig är den inte en av de böcker man är tvungen att läsa innan man dör. Den är läsvärd, men längre än så sträcker jag mig inte.

”La Casa de los Espíritus”, 1982

Veckans recension: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Pesten slår hårt, snabbt och obarmhärtigt över Sverige år 1350. Ylva Ulvsdotter är den enda överlevande ur sin familj, kanske i hela byn. Förtvivlad och ensam flyr hon ut i vildmarken för att undkomma, med bara varghunden Vargtass som sällskap. Hon kan inte förstå. Hennes älskade far, hennes mor, hennes systrar och lillebror, alla är de döda. Hon är ensam överlevande, men det hon helst av allt vill göra är att dö. Att dö och få komma till himmelriket och träffa alla de sina igen. Hur ska hon kunna leva kvar på jorden om hon inte har sin familj? Vem ska ta hand om henne, hur ska hon överleva på egen hand?
Tillbaka till byn kan hon inte gå. Där finns bara död. Men Ylva har inte varit länge i vildmarken förrän hon stöter på en underlig pojke. En yngling i hennes ålder, men så märklig att hon undrar om han inte är något skogsväsen. Han ser ut som en ängel. En ängel med svarta lockar och blå vargögon. Men han är stum. Inte ett ord säger han. Och i hans ögon brinner en eld som Ylva inte kan förstå. Det är en eld som närs av hat, en hämndlystnad som gör Ylva rädd. Frågorna surrar. Vem är han? Vad heter han? Var kommer han ifrån? Varifrån kommer alla hans ärr? Han vill inte bli vidrörd och inte ett ljud ger han ifrån sig.
Men de har bara varandra. Tillsammans måste de försöka överleva.

Själva tjockleken på den här boken kan verka skrämmande. Det är en massiv bok på nära 600 sidor, full med en lite främmande gammeldags dialog och uttryck. Men det är ingen svårläst bok. Den är indelad i så många delar och kapitel att den blir väldigt lättläst. Faktum är att den nog bara är hälften så lång som den ser ut att vara. Just den här indelningen irriterade jag mig en del på i början; många gånger känns den inte logisk. Varför göra en blankrad när handlingen ändå fortsätter direkt i nästa stycke? Jag förstår inte, men det gör i alla fall boken oväntat lätt att läsa. Dessutom är den spännande. Den är riktigt, riktigt svår att släppa.
Ylvas syn på världen är ganska roande med jämna mellanrum. Hennes vardag styrs av vidskepelse och tron på inte bara religion, utan också på underjordiska folk, varulvar och andra övernaturliga hot. Det ger en bra och trovärdig insikt i livet under medeltiden, och jag beundrar författarinnans researcharbete.
Samtidigt som boken är intressant ur ett historiskt perspektiv är den också oväntat aktuell. Jag var rädd att den inte skulle kännas relevant för mig, men där hade jag verkligen fel. Trots att den utspelar sig under medeltiden och pesten, så tar den upp förvånansvärt aktuella ämnen, bland annat homosexualitet. Den behandlar oförståelsen kring homosexualitet och könsroller och är väldigt nära inpå. Dessutom finns andra, mer tidlösa element också med – boken handlar om vänskap, om mod, kärlek, sorg, hämnd, misshandel och om banden till en annan människa.
Det är en väldigt bra bok för alla åldersgrupper som jag varmt kan rekommendera. Trots att jag kan räkna ut en del av handlingen som en yngre person kanske inte skulle klara av på samma sätt, så uppskattar jag boken väldigt mycket. Den är skickligt skriven på ett sätt som ger en bra och förvånansvärt trovärdig känsla av medeltid, men som ändå aldrig blir svår att förstå.
Det enda jag tycker är negativt är slutet. Man får inga svar. Det känns som om man glömt publicera de sista kapitlen av boken, och det gör mig otroligt besviken. Men jag hoppas att det bara är en cliffhanger och att en fortsättning är på väg. För jag gillade den här boken extremt mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra.

”Månskensvargen”, 2009

Veckans recension: Benrangel av Stephen King

Mike Noonan är författare på väg uppåt. Hans böcker går åt som smör, han har två hus och Johanna, sin underbara fru. Men allting, hela hans liv, kollapsar när Jo plötsligt dör. De är båda unga och ingen hade väntat sig att hon skulle dö, särskilt inte på ett så meningslöst och tragiskt sätt.
Chocken gör Mike avdomnad i fyra år. Han skriver inte längre – han lider av en så svår skrivkramp att han får andnöd och kräkningsanfall så fort han sätter sig vid datorn. Han lever inte, utan går genom livet som en död. Till slut bestämmer han sig för att flytta till sommarstugan, kallad Sara Skratt efter den svarta sångerska som levde där för nästan hundra år sedan, vars kännetecken var hennes hesa skratt. Mike har inte varit i det lilla huset vid sjön Dark Score på över fyra år – faktiskt ännu längre, nu när han tänker tillbaka på det.
När han flyttar dit börjar mystiska saker genast hända. Mike räddar Kyra, en treårig flicka, från att bli överkörd och träffar hennes mamma, den mycket unga Mattie Devore. Han blir genast indragen i den vårdnadstvist som är på gång mellan Mattie och hennes svärfar, den stenrike gamle datoringenjören Max Devore. Devore har bestämt sig för att han vill ha sin sondotter till varje pris.
Mike börjar också ana att hans döda fru höll något hemligt för honom de sista månaderna av sitt liv. Han upptäcker att hon varit i Sara Skratt utan att han visste något om det, att hon höll saker hemliga för honom som han aldrig trott henne om. Fyra år efter hennes död måste Mike försöka handskas med det faktum att Jo verkat leva ett hemligt liv, något som gör honom djupt sårad och förvirrad. Vad gjorde hon i Sara Skratt under sin sista tid i livet?
Samtidigt som han flyttar in börjar Mike också märka att det finns någon mer i Sara Skratt än bara han själv – någon eller något som skriver meddelanden med kylskåpsmagneterna, ringer i den lilla pinglan som hänger runt det uppstoppade älghuvudets hals, och som hemsöker hans sömn.
Allt det – Mattie som han börjar känna sig dragen till, hennes dotter, alla Jos hemligheter, och spökerierna i hans hus – verkar till sist leda tillbaka i tiden, till den riktiga Sara Skratt…

Det tog lång tid innan jag läste Benrangel, och det beror till störst del på att jag försökt läsa den en gång innan, men gett upp eftersom jag tyckte den var så otroligt dryg. Till sist lånade jag återigen boken från biblioteket, mest för att de inte hade någon av de andra böcker jag ville läsa – och sträckläste den. Att ta mig igenom bokens nästan femhundra sidor tog mig mindre än tre dagar.
Visst, jag kan nog säga att den är en aning dryg, rentav långtråkig på sina ställen. Men det är en del av bokens ton. Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång på riktigt, men samtidigt tror jag inte att boken skulle ha fungerat lika bra om den varit snabbare. Den smyger sig liksom på en, och den blir faktiskt otroligt kuslig på sina ställen.
Boken är både en kärleksberättelse, en spökhistoria och en mer filosofisk bok. Den handlar om sorgen efter en död livskamrat, om att hitta tillbaka till livet, om kärleken till ett barn och om skräckinjagande, övernaturliga ting. Men det övernaturliga känns så himla rätt. Det är en stor del av berättelsen och känns inte inslängt, inte forcerat eller hastigt påkommet. Alla trådar binds ihop i slutändan, och kanske är det vad som gör boken till en så enastående bra roman. Mystiken är tät och man frågar sig hela tiden vad som egentligen pågår – vad höll Jo på med? Varför vill Max Devore ha sitt barnbarn? Vad är hans motiv? Vem var egentligen Sara Skratt, och vad hände med henne?
Samtidigt som den är ganska läskig är det också en mycket varm och kärleksfull berättelse om ett förlorat äktenskap, en författares plågsamma skrivkramp, nytt hopp och skaparglädje.
Jag tipsar varmt om den här boken, som känns både originell och välskriven. Visst kan den vara långsam och kanske är vissa av partierna lite väl utflippade, men i slutändan är boken ändå det som utmärker Stephen King för mig – väldigt, väldigt bra.

”Bag of Bones”, 1998