Veckans recension: 1984 av George Orwell

Det är den fjärde april 1984 som Winston Smith börjar skriva dagbok. Att skriva på det sättet är strängt förbjudet och om någon kommer på honom kan han räkna med att bli torterad eller dödad. Winston lever ett torftigt, ensamt liv i det som en gång hette England, men som för länge sedan bytt namn till Oceanien. Han arbetar i Sanningsministeriet där han skriver om sanningar till lögner och ändrar det förflutna så att historien ska passa ihop med nutiden. Han har mycket få minnen från tiden före revolutionen, tiden innan partiet Engsoss, och eftersom det förflutna hela tiden ändras finns det inga bevis för någonting som hänt. Världen är ett enda stort nu. Ingenting annat än det som händer i nuet spelar någon som helst roll.
Överallt i staden som en gång hette London finns stora plakat uppsatta, plakat på deras ledare, barnens idol, partiets överhuvud – Storebror. Partiets slagord finns också präntade överallt; Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. I varje rum finns minst en teleskärm så att man ständigt är bevakad och ständigt försedd med Storbror och partiets framgångar. Alla personer som hyser några som helst annorlunda åsikter eller visar minsta antydan till illojalitet blir vaporiserade; de försvinner och syns inte till igen.
Allt detta är Winstons verklighet. Han beter sig som alla andra, ser ut som alla andra, säger inte mycket och anpassar sina ansiktsuttryck inför teleskärmarna så att han visar så lite känslor som möjligt. Det bästa är att bara se fullkomligt neutral ut.
Men innerst inne börjar Winston misstänka att han är en brottsling. Han är en krimtänkare, en som gör sig skyldig till brott via sina tankar. Han börjar inse att han inte tror på partiet. Han har svårt att tro på sitt arbete – hans förfalskningar är väl just det – förfalskningar? Han börjar skriva i sin dagbok, börjar göra saker som krimtänkare gör – som att försöka ta reda på vad som hänt i det förflutna, gå ensam på gatan och innerst inne börja hata partiet.
Men allt detta är planlöst, alla hans misstankar är mer eller mindre vaga. Sedan träffar han Julia.
Att bli förälskad är ett brott i Oceanien. Kärlek är något man bara visar Storebror. Julia gör Winstons tvivel till handling, och tillsammans blir de en revolt.


1984 är en av de klassiker som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men som aldrig blivit av på grund av någon outgrundlig anledning. Det är den första boken jag läst i egenskap av litteraturstuderande, med avsikt att senare analysera den. Detta har varit både en fördel och en nackdel i mitt läsande, eftersom jag på en nivå inte varit helt och hållet engagerad i romanen. Mina tankar har varit alltför splittrade, jag har känt ett tvång att läsa så fort som möjligt, och vissa partier i boken har jag rent ut sagt pressat mig igenom på grund av bristande entusiasm.
Allt detta är oerhört synd, eftersom jag samtidigt tycker mycket om boken. Den är väldigt intressant och jag känner att jag skulle ha uppskattat den mer under andra omständigheter.
Som de flesta vet så är 1984 skriven 1949, och avsedd som ett slags mörk profetia av George Orwell. Han förutsåg att diktaturen i hans roman skulle vara verklighet år 1984. Nu sitter vi med facit i hand och vet att det inte blev så, men trots det finns det många detaljer i romanen som känns obehagligt aktuella. I dagens samhälle har myndigheterna möjlighet att med hjälp av datorer komma inpå en individs liv in i minsta detalj, precis som teleskärmarna i boken kan. Inte minst den omdebatterade FRA-lagen här i Sverige känns aktuell, och många diktaturer i världen visar upp mycket få skillnader mot Orwells roman. 1984 är givetvis, liksom den liknande Djurfarmen som är den av Orwells romaner jag tidigare läst, en slags karikatyr av diktaturen som han just då såg i form av bland annat Sovjetunionen, men bara det faktum att många av de skrämmande detaljerna i boken går att applicera på dagens västerländska samhälle känns som en väckarklocka. Man kan ju hoppas att varenda politiker läst den här boken, och alla som överhuvudtaget håller på med politik i vilken form som helst. Det är trots allt en bok som lämnat så djupa spår i vårt samhälle att vi tillochmed fått ett uttryck från den; ”Storebror ser dig”, som ju använts inte bara i politiska sammanhang utan också varit grundidén till tv-shower som just Big Brother.
Jag själv tycker att det finns många andra böcker som är bättre skrivna, lättare att ta tills sig, intressantare – men få som är så här viktiga att läsa. Det är verkligen bok som väcker tankar till liv, inte bara om hur det skulle kunna vara och att vi ska akta oss för det, utan också tankar om hur bra vi egentligen har det.
Som jag nämnde tidigare har jag varit tankspridd och kanske tillochmed lite ointresserad vid läsningen av den här boken, med mycket runtom som distraherat mig. Det känns som om jag på grund av detta missat en del av vad boken har att säga mig. Eller så är jag helt enkelt för politiskt ointresserad, vem vet. Hursomhelst så har jag redan nu beslutat att jag ska läsa om den här boken senare när jag känner större engagemang till den.

”Nineteen Eighty-Four”, 1949

Veckans recension: Frost av Maggie Stiefvater

När Grace var liten blev hon anfallen av vargar. Men en av dem var annorlunda – den med de gula ögonen. Den som räddade hennes liv den där gången.
I sex år har hon följt samma varg, iakttagit honom där han står halvt dold i hennes trädgård, till hälften gömd av skogen. Han är hennes varg. Vacker och smidig med genomträngande gul blick.
Hon vet det inte, men egentligen heter vargen Sam. Under sommaren, under några få dyrbara månader, får han lov att vara människa. Sedan slår vintern till och kylan förändrar honom återigen till ett djur och han måste stå utanför. Han betraktar Grace precis som hon betraktar honom. Hennes varg, hans sommarflicka.
Efter att ödet spelat dem nyckfullt i händerna under en höst kan de äntligen träffa varandra som människor. Kärleken blommar upp naturligare och intensivare än något som de tidigare upplevt. De upptäcker varandra, och faktumet att de inte kommer kunna släppa taget när det oundvikliga avskedet närmar sig. Tiden rinner ut. Vintern kommer närmare och Sams kamp för att förbli mänskig blir Graces kamp. Nu, sex år efter att Sam räddat hennes liv, måste hon försöka rädda hans.

Jag är intresserad av varulvar. Det är jag. Jag skriver om varulvar och letar ständigt efter nya böcker; vilket är anledningen till att jag blev intresserad av den här boken från början. Trots det kändes Frost som någon slags rip-off på Twilight när jag först läste om den – ännu en tjej i High School som blir förälskad i en övernaturlig varelse. Nu har jag sett både vampyrer, fallna änglar och varulvar – man kan ju undra vad som kommer härnäst. En tonårig tjej som blir ihop med Frankensteins monster?
Hursomhelst tänkte jag att jag inte skulle ha för höga förväntningar; att boken skulle vara den där kopian i Twilights fotspår och att jag inte skulle vänta mig mer av den. Töntig romantisk tonårsbok.
Jag säger det enklast så här; jag hade fel.
Frost kan till handlingen verka lik Twilight eller Hush, Hush, men är skriven med en mildhet och en känsla som känns otroligt äkta. Det finns ett vemod över hela berättelsen från början till slut som jag aldrig upplevde hos Bella och Edward, en ständigt närvarande sorg som gör att stämningen i boken känns ömtålig och bräcklig. Den växlar mellan Grace och Sams perspektiv och särskilt i Sams kapitel finns det en slags poetisk uppgivenhet som blir väldigt vacker i anslutning till Graces praktiska läggning och realistiska sätt. De är dömda från första början och kan ändå inte låta bli; ett klassiskt upplägg där också, men Stiefvater får det att fungera väldigt väl utan att det känns för smörigt.
Dessutom njuter jag lite av att det i Frost för en gång skull inte är killen som springer runt och räddar tjejen, utan tvärtom. Sam är den som behöver hjälp i den här boken, och Grace blir riddaren på den vita hästen, även om det förstås inte känns lika schablonartat i läsningen. Hon är en härlig huvudperson i mitt tycke; hon blir en kontrast till Sam och samtidigt ett komplement till honom.
Jag är glad att jag gav Frost en chans. Det var den verkligen värd. Den är enkelt men gripande skriven och jag sträckläste den på några få timmar. Det finns också en uppföljare på väg, men för att vara helt ärlig känner jag att Frost är en av de där böckerna som jag helst vill se som ett fristående verk, en bok där jag känner mig nöjd med slutet och inte riktigt önskar läsa en fortsättning. Men vi får se.

”Shiver”, 2009

Veckans recension: Dödssynden av Harper Lee

Jean Louise Finch känner sig aldrig som Jean Louise. Både hennes far och hennes storebror Jem kallar henne bara Scout. Hon växer upp i sydstaterna under trettiotalet som en pojkflicka, lika vild som sin bror. Den lilla staden där de bor heter Maycomb, ett litet samhälle där alla känner alla. Scouts barndom är näst intill idyllisk, en evig sommar tillsammans med Jem och grannpojken Dill som bor i Maycomb över somrarna. De spenderar tiden med att försöka locka ut Boo Radley, den mystiske mannen i grannhuset som aldrig syns utomhus. Radley Place har fått en närmast mytologisk ställning hos de tre barnen; ett kusligt hus som man springer förbi, där man tävlar om vem som vågar sig närmast. Det är idel bus och upptåg för Scout, Jem och Dill, men den oskyldiga idyllen börjar krackelera då deras far, advokaten Atticus Finch, åtar sig att försvara negern Tom Robinson.
Tom Robinson är anklagad för att ha våldtagit en vit flicka, och att Atticus försvarar denne svarte man mot en vit familj skapar stort rabalder i den lilla staden. Han är ju neger, visst måste han väl vara skyldig? Hur kan en vit man ställa sig att försvara en svart? Men Jem och Scouts far är en intelligent och klartänkt person med få fördomar, och är orubblig i sitt beslut att få Tom Robinson frikänd.
Hatet mot familjen växer i den lilla staden och det hela urartar snabbt.


Efter att ha försökt läsa To Kill a Mockingbird på engelska två gånger gav jag till sist upp och lånade boken på svenska, med den mindre tillfredsställande titlen Dödssynden och med ett av de fulaste omslag jag någonsin sett på en bok i hela mitt liv. Passande nog är det också femtioårsjubileum för den här romanen i år.
Trots det fula omslaget som ser ut som om det vore ritat av en sexåring, så verkar det inte finnas något större fel på översättningen. På bokens första sidor tycker jag den är förvirrande; det är mycket namn och historia att hålla reda på, men det löser sig mer eller mindre av sig självt på väldigt kort tid, och boken utvecklas till en enormt spännande berättelse. Jag var verkligen fast i den och trots att jag hade höga förväntingar efter att ha läst så mycket om boken, så är jag inte alls besviken. Det är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det var helt klart en njutningsfull läsupplevelse. Jag tycker särskilt mycket om faktumet att den berättas från ett barndomsperspektiv. Det ger boken färgstarkhet och den där känslan av evig sommar. Dessutom avväpnar Scouts oskuldsfullhet mig inför resten av boken, och trots det tunga ämnet blir hela berättelsen ljus och nästan positiv sedd ur Scouts ögon. Det skapar också en härlig, oskyldig humor som genomsyrar hela boken.
Jag blev tänd på att läsa den här boken efter att ha läst så mycket om vilket rabalder den skapade när den kom ut 1960, och efter att ha upptäckt att det är en av böckerna som är förbjudna på vissa skolor i USA – varför i hela världen då, frågar jag mig när jag läst ut den. Om något borde alla läsa den här boken eftersom den tar upp alla de där frågorna om rasskillnader, rasism, förtryck och dubbelmoral. Jag vill kräkas på människorna i boken som sitter och förbannar Hitlers förintelse för att sedan vända sig om och högljutt deklamera att nu har det gått för långt, nu får väl snart negrer gifta sig med vita också. Det är så skickligt gjort, hur vi ser världens orättvisor genom Scout och får dem silade igenom ett barns oskyldiga, renhjärtade åsikter.
Karaktärerna överhuvudtaget är väldigt skickligt skivna; pojkflickan Scout som hellre slåss än leker tebjudning, storebror Jem som börjar bli vuxen, pappan Atticus som mycket väl skulle kunna vara min favoritpappa någonsin i litteraturen med sina goda avsikter, sin antivåldspersonlighet och torra humor, för att inte tala om alla de färgstarka bikaraktärerna.
Dödssynden är kort sagt en mycket bra bok, om än inte en wow-upplevelse. Det känns som en bok som fortfarande är viktig att läsa, trots sina femtio år på nacken, för ämnet är tyvärr lika aktuellt idag. Rasismen försvinner inte, det är bara metoderna som förändras.

”To Kill a Mockingbird”, 1960

Veckans recension: Flickan från ovan av Alice Sebold

Fjortonåriga Susie Salmon blir våldtagen och mördad den sjätte december 1973. På väg hem från skolan dyker hennes granne upp och gör henne till sitt senaste offer.
Efteråt har Susie kommit till det hon kallar sin egen himmel, och därifrån börjar hon följa sin familj – först sökandet efter henne, sedan vissheten i att hon aldrig kommer tillbaka. Ovanifrån får hon se hur hennes död påverkar människorna hon levat runt; Ray Singh, pojken som nyss gett Susie hennes första kyss och gömt ett kärleksbrev i hennes skolväska som hon aldrig fick läsa. Den ensamma flickan Ruth som blir besatt av mordet på Susie. Och även mannen som mördat både henne och andra flickor, och polisutredningen som han skakar av sig gång på gång. Men framförallt är det sin familj som hon följer; föräldrarna som glider allt mer ifrån varandra i sin smärta. Hennes nästan jämnåriga syster Lindsey som blir en påminnelse för alla andra om Susies utseende. Buckley, hennes lillebror, som är alltför liten för att någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och som ständigt frågar när hon kommer tillbaka.
Hon är med dem, följer dem, gråter och skrattar tillsammans med dem under deras svåra väg tillbaka till ett fungerande liv.

När jag skriver ner vad den här boken handlar om så slår det mig hur himla sorglig och hemsk den verkar. Det är den faktiskt inte. Jag erkänner att jag fäller tårar över den på vissa ställen, men överlag skulle jag inte vilja beskriva den som en sorglig bok. Den innehåller saknad, sorg och orättvisa, men Alice Sebold har framförallt lyckats plocka fram livsglädje och kärlek. Den visar starka band mellan människor och blir en väldigt vacker, nästan sällsam historia, om kärlek, hopp och lyckan i att kunna vara levande och hitta tillbaka till varandra. Att få följa familjen Salmons öde efter att Susie ryckts ifrån dem är både rörande och glädjande på samma gång.
Berättartekniken, med en död människa som berättar ur jagform, blir också ovanlig och tilltalande. Det är en trösterik roman, som tar fram alla tankar om himmelriket och om hur våra döda följer oss genom livet, beskriver hur de ständigt är där trots att vi inte kan se eller höra dem.
Flickan från ovan är kanske inte en av världens bästa läsupplevelser, men den är definitivt värd den tid det tar att läsa den, och lyckas verkligen beröra en. Genom en död flickas ögon får vi verkligen se hur mycket det finns i livet som är värt att leva för. Den är lätt att ta in och skriven på ett enkelt men effektfullt sätt som gör den till idealisk slappna-av-läsning utan komplicerade undertoner i berättelsen.
Boken har också nyligen filmatiserats; dessvärre till en riktigt dålig film i mitt tycke. Läs boken och låt bli filmen, det är mitt råd.

”The Lovely Bones”, 2002

Veckans recension: Boktjuven av Markus Zusak

Döden är intresserad av människorna. Döden samlar på deras berättelser. Och nu berättar Döden en av dem för dig.
Berättelsen handlar om Liesel. Hon är en överlevare, en sådan som Döden passerar tätt intill flera gånger, utan att röra. Hon är nio år när hon blir förd till den lilla staden Molching, inte långt från München, för att kanske få överleva andra världskriget. På vägen dit har hennes sexårige lillebror dött på ett tåg och nu lämnas hon av sin mamma hos paret Hubermann. De blir hennes fosterföräldrar när hennes riktiga mamma försvinner.
Rosa Hubermann är liten och byggd som ett klädskåp. Hennes språk är förfärligt men hennes hjärta är stort. Hans Hubermann är lång och vänlig och har silverfärgade ögon. Det är han som blir Liesels första och enda pappa. Sin riktiga kommer hon inte ihåg.
Liesel anpassar sig snabbt till sitt nya liv på Himmel Straße i Molching. Hon får sin bästa vän i grannpojken Rudy Steiner och fördriver tiden med att spela fotboll på gatan med honom och grannpojkarna.
Men om nätterna kommer mardrömmarna. Drömmarna om en pojke som dör på ett tåg. Varenda natt kommer pappa in och tröstar, och det dröjer inte länge förrän de tillsammans försöker lära Liesel att läsa.
Böckerna blir Liesels besatthet. Hennes första har hon stulit. Och snart fortsätter hon. Hon stjäl från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek, och hon delar sina böcker med juden som gömmer sig i deras källare, och med grannarna i skyddsrummet när bomberna faller över deras huvuden. Kriget är nära, men innan Liesels berättelse är över kommer det vara så nära det bara kan komma…


Boktjuven är skriven på ett oerhört originellt och kreativt sätt. För det första är det berättaren, jaget i boken. Det är ingen annan än Döden själv. Aldrig har jag stött på Döden som en så distinkt person, och det är också Dödens ovanliga uppfattningar och beskrivningar som färgar bokens språk. Den är full med liknelser om hopknycklade väggar, frukostfärgade himlar och droppande solar. Till en början gör det mig förvirrad – hur kan en himmel stå upp utanför fönstret? Men när tiden går och sidorna bläddras förbi börjar jag tycka om alla dessa poetiska liknelser, alla färgsprakande metaforer, och inte minst Dödens egna noteringar som hoppar in i berättelsen då och då. Från att ha uppfattats som störande blir de små höjdpunkter.
Tillsammans blir allt detta till en väldigt bra, vacker och sorglig bok som skulle kunna beskrivas med ordet sällsam. Istället för att pressa samman alla tyskar under kriget till hjärntvättade, Hitlerälskande självmordsbombare får vi se nazityskland ur ett barns ögon, ett barn som är med i Hitler-Jugend, ett barn som spelar fotboll och stjäl böcker och vars vän är en rädd jude i källaren. Boken tar fram det faktum att det inte bara var nazister som bodde i Tyskland under Hitlers styre. Att det fanns barn också, att det fanns människor som ville hjälpa, människor som gav förbimarscherande judar på väg till koncentrationsläger bröd – människor som gjorde vad de kunde. Jag tror det är väldigt viktigt med sådana här böcker. De som tar fram faktumet att det alltid finns mer än svart och vitt, att man inte kan bunta ihop människor i oskyldiga och onda, i offer och mördare, judar och nazister.
Boktjuven är en vacker roman, en bok för alla åldrar. Den handlar om det lidande som krig orsakar alla inblandade, kärlek till människor omkring en, om vänskap och fattigdom, om livets glädjeämnen och om dess oerhörda sorg.
Och, naturligtvis, om all dess död.

”The Book Thief”, 2005

Veckans recension: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

David Martín växer upp i ett dystert och dunkelt Barcelona, med den rike Pedro Vidal som beskyddare och välgörare eftersom hans egen far är död. Han är springpojke på tidningen kallad Industrins Röst, men blir snart journalist och därefter författaren till en skönlitterär serie som kommer ut med tidningen. Det dröjer inte länge förrän han skriver under ett kontrakt med ett bokförlag och börjar skriva en lång serie kriminalromaner som utspelar sig i Barcelona, en serie kallad De fördömdas stad.
Han blir snabbt framgångsrik, och kan flytta in i det förfallna tornhus han drömt om att bo i redan som barn. Huset är nedgånget och spöklikt och fullt med den forne ägarens gamla saker. Men David slår sig ändå ned där och börjar skriva.
Men kontraktet han tecknat med förlaget visar sig snart vara ett slavkontrakt. David ägnar all sin tid åt att skriva. Han sover knappt, han lever i tornhuset som om det vore ett fängelse. Han plågas av olycklig kärlek och begraver sitt liv och sin ungdom i huset och sitt arbete.
Men allting förändras då en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli dyker upp. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Men avtalet är inte vad det ser ut som. Vem är egentligen denne Andreas Corelli? Varifrån kommer han? Varför beter han sig så underligt, och vad har han att göra med den forne ägaren till huset där David nu bor? Är han en ängel, eller rent av djävulen själv?
Är allting bara märkliga sammanträffanden, eller hänger allting ihop? Kanske börjar David bli galen. Han är intrasslad i ett nät av gåtfulla mysterier och olycka och det verkar inte finnas någon väg ut…


Jag har tidigare läst den fantastiska romanen Vindens skugga av samma författare, och jag tycker verkligen om att man i Ängelns lek får återkomma till samma miljöer, samma språk och till viss del samma karaktärer som förut. Jag återförenas med bokhandeln Sempere & Söner, får återigen kliva in i De bortglömda böckernas gravkammare och ta mig runt i det tidiga 1900-talets Barcelona, de fördömdas stad.
Ängelns lek utspelar sig några år före Vindens skugga men har samma otroliga, poesiklingande språk som jag älskar. Det här är en bok som är spännande på samma gång som den är lugnande, nästan vaggande i sitt välformulerade, välklingande uttryckssätt. På många sätt är det just detta språk som gör Carlos Ruiz Zafón unik i mina ögon.
Precis som i Vindens skugga går persongalleriet inte av för hackor, gåtfullheten och det dimmiga Barcelona är helt och fullkomligt levande, och dialogen är så rapp och livfull att jag ofta skrattar eller ler. Jag uppfattar boken som mycket mer humoristisk än vad Vindens skugga var, mycket på grund av huvudpersonens cynism och ironi. Men den är också mycket mer tragisk och sorglig.
Men jag uppfattar också Ängelns lek som betydligt mer komplicerad och förvirrande än vad Vindens skugga var. Det är en berättelse med för många trådar i, för mycket av allt, för utspridd, och på slutet lyckas Zafón inte knyta ihop alla de där trådarna till något ordentligt. Jag är faktiskt besviken, som om boken någonstans spårade ur utan att jag riktigt märkte det. Det gör mig sorgsen, för på samma gång är den en upplevelse med sitt otroliga språk och sin stämning. Den hade kunnat vara så himla bra, men är det inte. Det finns så många olika teman och inget av dem verkar riktigt vara det som boken egentligen handlar om. Men den är läsvärd. Den är bra och den är läsvärd, men den är inte så otrolig som Vindens skugga är. Ängelns lek vill mycket, men kommer inte riktigt dit. Och det gör mig väldigt ledsen.


”El juego del ángel”, 2008

Veckans recension: På västfronten intet nytt av E.M. Remarque

Paul Bräumer är tjugo år och hans liv består bara av död. Han är egentligen bara ett barn, men har blivit inkallad i första världskriget. Här utövar han sitt första yrke; att döda.
Livet vid fronten går inte att beskriva. Det är ett helvete av lik, blod, kroppsdelar och rädsla. För varje angrepp försvinner den mänskliga sidan hos Paul och de andra pojkarna som är hans vänner alltmer och de blir tomma skal, levande döda, mer djur är människor.
Med jämna mellanrum blir de avlösta och sända till barackerna som är det enda de kan kalla hem. Här försöker de ta så lätt som möjligt på livet – de lever i skuggan av fronten, med kanonernas eld i öronen och stridsflygplan över sig, men här spelar de kort och skämtar och försöker att inte förlora allt förstånd. Förutom Paul själv är det flera andra som är lika gamla som han; den redige Albert Kropp och obetänksamme Müller, den skäggige Leer och den magre Tjaden, den fattige Haie Westhus och så den äldre, mer slipade Stanislaus Katczinsky. De sex har blivit Pauls familj mer än vad Pauls egen någonsin varit; de är förenade i skräcken, i smärtan och förlusterna. De är de enda som någonsin kan förstå och de enda som han inte behöver låtsas inför.
Medan kriget rasar utan någon vet en vettig anledning dör alla runtom Paul som flugor. Själv är han mer veteran än många av de äldre. Men han är förlorad. Han har aldrig haft ett annat liv och efter detta kan han inte ha någon framtid, det är han säker på. Hans generation är utstött och oförstådd; hur ska någon egentligen kunna förstå krig, detta oerhörda? De äldre har liv att komma tillbaka till, men hans eget liv hann aldrig starta, och nu är det redan över.


Jag har haft boken På västfronten intet nytt i bokhyllan i flera år, men aldrig kommit mig för med att faktiskt läsa den förrän nu. Som man kan förstå av handlingen är det en fruktansvärd berättelse. Den är riktigt hemsk, full av lidande och död och ångest. Samtidigt lyckas den vara oerhört vacker; den beskriver undergången på ett så hopplöst sätt att det blir poetiskt. Det vackra står i kontrast mot allt det hemska och det hela blir en tavla i skickligt skriven melankoli. Just den skickligheten tycker jag mig skymta redan i titeln, som är både relevant, vacker och på något sätt underfundigt ironisk.
Tragiken i att börja sitt liv i ett krig och aldrig ha något förflutet, aldrig ha någon framtid, är helt oförståeligt för oss, som aldrig upplevt ett krig och förhoppningsvis aldrig kommer göra det heller. Boken är en lysande insikt i hur en soldat fungerar. Här hemma i tryggheten kan vi sitta och säga hur vi tror krig är och hur dumma soldaterna är som ger sig in i det; men här i huvudet på en ung pojke utan framtidshopp blir det så mycket klarare, så mycket hemskare. Det väcker verkligen alla de där tankarna till liv om hur glad man ska vara som slipper sådant här, men också om livets värde och hur sjukt det är att människor kan beordra andra att döda eller dödas. Den handlar om vem som har rätten att bestämma sådant, om att det egentligen inte finns onda och goda, inga hjältar och ingen ära i att dö för fosterlandet, och om hur stora konsekvenser kriget har för allt och alla som det berör. Boken tar också upp ämnen som oförståelse för den man en gång var, att inte kunna förstå hur man någonsin kommer kunna fortsätta, men också om den djupa kamratskap och förståelse som växer fram soldaterna emellan, ett brödraskap och en solidaritet som ingenting utom döden kan bryta. En död som är alltför närvarande.
Beskrivningarna är målande och nyktra, helt ocensurerade, och hugger i såväl den inre synen som i hjärtat. Man riktigt känner hur fel allting är, hur fruktansvärt, och man följer Pauls nedförsbacke mot undergången med tårfylld hänförelse. Boken har en kärv humor som jag gillar, och även om språket är gammeldags så är det aldrig svårförstått. Det är mycket "ty" och "härom" och andra gamla uttryck, men när man väl kommit in i det är det snart ingenting man tänker på längre.
På västfronten intet nytt är oerhört fängslande och bra, den ligger kvar i huvudet långt efter att den är slut, och jag kan knappt föreställa mig hur gripande och originell den måste ha varit på 20-talet när den kom ut, skriven i nutid som den är, med sina vackra formuleringar om det fruktansvärda som inte går att beskriva. Den är ett perfekt exempel på att åren inte betyder någonting, att berättelsen och budskapet kan överträffa åldern på verket i sig. Boken har också en närhet till läsaren som gör att man vill ge den till alla att läsa, om inte annat som en påminnelse – låt oss aldrig tvinga någon att gå igenom det här. Aldrig mer.


”Im Westen nicht Neus”, 1929

Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Den store halvindianen som går under öknamnet Hövdingen Sopasopa har varit på avdelningen för psykiskt sjuka personer i många, många år. Han är den som varit där längst, om man inte räknar med Stora Syster. Han sopar korridoren och golvet i dagrummet och alla har tagit för givet att han är både döv och stum. Livet under Stora Systers välde är enformigt och alla de intagna är kuvade. Dagarna består av pillerdimma, av pussel och kortlekar, av Stormöten där man anklagar varandra, och om man beter sig olämpligt väntar elchockbehandling eller, i värsta fall, lobotomi.
När McMurphy kommer till avdelningen går det som ett friskt korsdrag genom hela inrättningen. McMurphy är stor, rödhårig och fräckheten personifierad. Han skrattar, sjunger och skojar, och han skakar våldsamt liv i patienterna.
Den omänskliga miss Ratched, mera känd som Stora Syster, finner sig snart utmanad i en kamp som alltmer liknar en strid på liv och död. McMurphy tar alla tillfällen i akt att försöka bryta sig igenom hennes försvar, bryta mot reglerna och knäcka henne och hela överheten.
Men han kommer aldrig kunna lyckas, inte om det bara är han. Han måste få med sig de andra patienterna, de som apatiskt sitter och stirrar i dagrummet, de som inte vågar säga emot, de som inte ens vågar skratta med honom. Snart är de alla involverade och de inser att det inte bara handlar om vardagen på avdelningen – det handlar om deras liv, deras stolthet, deras mänskliga rättigheter. En sak är Hövdingen säker på. Livet på avdelningen kommer aldrig mer bli sig likt.


Gökboet är en bok som de flesta förmodligen känner till som filmen från 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen. Den beskrivs redan på omslaget som ”en sund satir om ett sjukt samhälle”, och visst, det är precis vad den är. Men den är också en strålande bra berättelse. Den går att se från båda sidor – man kan välja att tolka den som en enda stor metafor, men man kan också bara luta sig tillbaka och se själva berättelsen utspelas.
Till en början tyckte jag att boken var rätt seg – trots allt utspelar sig nästan hela romanen på psykavdelningen och ofta mer i det underliggande – men ju mer jag läser, desto starkare slår boken klorna i mig. Den har visserligen sina sega, svåråtkomliga partier, men till sist streckläser jag, och när den är slut ursäktar jag den alla dess svagheter.
Att se hur alla patienter blir mer friska, mer ”normala” genom att gå ifrån medicineringen och kurerna och bryta mot regler istället för att följa dem, är extremt bra skildrat. Att dessutom se det hela från Hövdingens synpunkt är som att vara en fluga på väggen, en åskådare, men som dras med honom ner i berättelsen och blir en del av det som händer, på samma sätt som han själv. Dessutom är boken full med fantasifulla uttryck och beskrivningar – vi läser ändå ur en dåres synpunkt. Det är tillfredsställande att läsa, originellt och lite tragikomiskt. Samtidigt ger det en kusligt bra bild av en annan verklighetsuppfattning än vår.
Gökboet är en bok som ställer frågor om vad det är som gör oss galna, vem som bestämmer att vi är det, och som ifrågasätter såväl behandlingsformer som hela samhället. Den är en resa genom både samhället och det mänskliga psyket. Stora Syster och hennes personal blir ett substitut för överheten, och dårarna på avdelningen blir vi. Det är en bok som väcker massor med tankar och får en att se en gång extra på allt man har, en bok om att inse sitt eget värde, om att vakna upp och ta tillbaka det som rätteligen tillhör en, att finna sig själv, men det är också en bok om plikt, om ansvar, vänskap, medmänsklighet och självuppoffring.
En annan sak jag måste ta upp är karaktärerna. De sprakar av personlighet, karisma och trovärdighet. Stora Syster är en karaktär man lär sig avsky och respektera, medan McMurphy som är hennes motpart är en fantastiskt rolig karaktär att följa. Med den rappa, humoristiska dialogen blir kriget dem emellan både roligt och tragiskt när det går allt längre, och i kombination med de andra, mer sorgliga karaktärerna blir det ett fantastiskt persongalleri.

Jag tror Gökboet just klättrade upp på min lista över världens bästa böcker. Nu får jag väl gå och hyra filmen och se om den gör boken rättvisa.

”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1962

Veckans recension: Patient 67 av Dennis Lehane

På den lilla ön Shutter Island ligger mentalsjukhuset Ashecliffe. Det är ett hårt bevakat ställe där man bara tar emot de mest våldsamma patienterna, de som mördat, varit våldsamma och som lider av extrema vanföreställningar. Nu, år 1954 har en av patienterna, Rachel som dödat sina tre barn, rymt. Den sheriff som skickas dit för att ta hand om fallet är Teddy Daniels. Han får tilldelat sig en partner som han aldrig förr träffat, en hygglig kille vid namn Chuck. De blir genast vänner och Teddy upptäcker att han nästan utan problem kan berätta för Chuck om sin döda fru, och prata om ärren som fortfarande finns kvar från krigets dagar.
Men väl på Shutter Island börjar saker och ting te sig underliga redan från början. De träffar Cawley, en av doktorerna som verkar både trevlig och sympatisk, men resten av personalen verkar spela något slags teater, som om de på förhand vet vad de ska säga.
För att inte tala om patienten som rymt. Rachel Solando är spårlöst försvunnen från sitt rum. Låset har inte dyrkats upp. Fönstret är oskatt. Det är som om hon gått upp i rök – men på ön finns det ingenstans att ta vägen, absolut inte nu när en storm är på väg in. Teddy och Chuck kommer snabbt överens om att hon måste ha haft omfattande hjälp utifrån – kanske från hela personalen. De som beter sig så underligt, som verkar läsa innantill när de pratar, som inte verkar anstränga sig det minsta när de söker igenom ön och som vägrar visa patienternas journaler eller tala sanning om vad som finns bakom de höga stängslen runt den gamla fyren.
Men fallet med Rachel Solando är inte den enda anledningen till att Teddy är på ön. Han har hört rykten om de fruktansvärda tillvägagångssätt som sker på mentalsjukhuset, om vilka hemska experiment som läkarna utför på patienterna, och dessutom har han egna, högst privata skäl till att befinna sig på Shutter Island. Men sanningen verkar glida allt längre bort för varje svar som Teddy och Chuck får. Det hela börjar mer och mer likna en konspiration och vansinnet börjar kännas mer verkligt än den sanning som de jagar...

Filmen Shutter Island hade premiär i år, och de små detaljer jag lyckades snappa upp gjorde mig intresserad. Men jag bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen, även om det som vanligt innebär att jag kanske blir besviken på filmen sedan.
Hursomhelst är Patient 67 ett rent nöje att läsa. Den är spännande och bra skriven med ett språk som framförallt gör att jag faller in i bokens stämning. Det får mig att vara lugn när bokens tempo är lugnt, och helt uppskruvad när det ökar. Ibland är det meningar på gång som har sex eller sju ”och” i sig och som blir förvirrade, men det händer bara ibland och det kan jag utan problem bortse ifrån.
Jag har hört att filmen hade en twist och blev inte så överraskad när detta inträffar i själva boken – jag ska inte avslöja för mycket nu – men trots att jag var mer eller mindre beredd på det som hände i bokens upplösning så slår jag igen boken med ett brett leende på läpparna. Inte för att den slutade lyckligt, utan för att Patient 67 är ett perfekt exempel på vilka effekter man kan uppnå i ett skrivande. Vad ord kan göra, vad ord kan skapa och åstadkomma om man använder dem på rätt sätt.
Det är en berättelse som är originell och spännande, en thriller som också är lite mer av en deckare och psykologisk roman. Den handlar inte bara om en rymning utan också om Teddys öde – Teddy är en tragisk karaktär, förstörd av kriget och med sitt livs kärlek för evigt förlorad. Chuck är däremot en härlig kontrast med rapp dialog, och tillsammans bildar de ett par som är både sorgligt och komiskt. Det är skönt när det blir lite lättsamt också, för det är en ganska mörk roman. På det stora hela skulle jag vilja beskriva Patient 67 med ordet väluttänkt. Den är smart och den är imponerande bra upplagd. Den är kanske inte ett odödligt verk, men den är helt klart läsvärd och jag tror att väldigt många kan uppskatta och låta sig ryckas med av den.

”Shutter Island”, 2003

Veckans recension: Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

När Nora får en ny partner att jobba med på biologin blir hon inte direkt överlycklig. Istället för att som vanligt sitta bredvid sin bästa vän Vee delar hon bord med den nye, tysta killen, Patch. Det är något med Patch som Nora verkligen inte gillar. Hans svarta ögon. Munnen som konstant verkar dölja ett flin. Hans sätt att prata med henne, hur han är elak men ändå verkar flirta på något motsägelsefullt sätt. Och inte minst att han verkar veta varenda liten detalj om hennes liv, trots att de aldrig tidigare träffats.
Det är efter att hon träffat Patch som livet verkligen börjar vända sig på ända. Vem är killen i skidmask som förföljer henne? Varför har hon en känsla av att ständigt bli spionerad på? Är det Patch, eller någon helt annan?
Och vem är Patch egentligen? Han tycks veta allt om henne, men själv förblir han sluten och otillgänglig. Allting med honom känns konstigt, ovanligt och inte minst väldigt farligt. Samtidigt kan Nora inte låta bli att känna sig dragen till honom.
Men det som skrämmer Nora allra mest är de hallucinationer hon börjar få, obehagliga scener som utspelas och som känns så oerhört verkliga… för att sedan försvinna som om de aldrig funnits. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Börjar hon bli galen?
Hon vet att allt detta har med Patch att göra. När hennes intresse för honom växer och han långsamt tinar upp, börjar hon förstå att han inte ens är mänsklig.

Det finns flera saker med Hush, Hush som irriterar mig. Vi kan ju börja med titeln, som inte har någonting att göra med något alls. Vi kan ta omslaget, som avslöjar i princip hela historien, hur vackert det än är. Och vi kan ju ta de uppenbara parallellerna till Stephenie Meyers Twilight; Tjej på biologin, mystisk kille i bänken bredvid, svarta ögon, sprakande personkemi - men killen inte mänsklig. Och voilá, dödlig fara för tjejen. Känns det bekant? Ända från början slår detta mig och jag kan inte låta bli att tänka på det under hela bokens gång. Vad är det för kul med att läsa en historia som är så lik en man redan läst? Visst, det handlar inte om vampyrer den här gången, men hade författarinnan bestämt sig för att Patch skulle vara vampyr, så hade Hush, Hush varit som en omskriven version av Twilight som knappt skulle skilja sig från originalet alls. Jag är så emot den här sortens otroliga brist på fantasi att jag inte riktigt kan ta åt mig boken.
Att baksidetexten berättar precis vad Patch är för något (vilket också den svenska titeln Fallen ängel gör) betyder att berättelsen också mister det spänningsmoment som mysteriet med Patchs identitet skulle ha kunnat föra med sig. Det gör att precis hela boken faller mer eller mindre platt.
Okej, jag erkänner att den har sina stunder, den har humor på sina ställen och den har en underliggande sexuell spänning som är bra framförd. Den känns lite mörkare än Twilight, och Patch är en intressant karaktär som jag kan uppskatta för hans farliga egg och snudd på oanständiga dialog. Den känns elakare än vad Twilight någonsin gjorde, och det gillar jag. Slutet var inte helt väntat vilket jag också uppskattar, men här tar också mina lovord slut (om jag nu inte ska nämna att jag tycker framsidan är väldigt vacker). Dessa småsaker väger inte upp det faktum att helhetsintrycket av boken är väldigt dåligt. Jag tycker Hush, Hush känns för mycket som ett copycat-verk. Den är fruktansvärt ooriginell. Jag tycker Nora är löjligt naiv och irriterande hjälplös, och jag tycker att det finns alldeles för få trådar som faktiskt binds samman. Det finns för många frågor som lämnas obesvarade, vilket öppnar upp för en efterföljande bok med titeln Cresendo som jag aldrig kommer läsa, men det hade behövts en mer sammanbindande förklaring i den här boken.
Men visst, jag tror nog att det finns en hel drös unga tjejer som skulle uppskatta boken väldigt mycket, som ett avbrott från vampyrerna men ändå i samma high school-stil. Jag gör det dock inte.

”Hush, Hush”, 2009