Veckans recension: Bitten av Kelley Armstrong

Elena är inte normal. Det spelar ingen roll hur mycket hon vill låtsas att hon är det – hur mycket hon än maskerar sig med jobb, sambo och lögner. Det tar inte bort det faktum att hon drivs av instinkter och begär starkare än hennes logik, eller att hon är fem gånger så stark som hon borde vara. Att hon kan lukta sig till människor och saker på flera kilometers håll. Att hon kan se i mörker.
Och att hon ibland måste förvandla sig till en varg. Elena är en varulv. Och som om inte det vore nog, så är hon den enda kvinnliga varulven som existerar. Hon försöker skapa sig det liv hon alltid velat ha, försöker ignorera vad hon är, och inbillar sig att det faktiskt fungerar. Hon börjar få en karriär, hon har en schysst och tålmodig kille, Philip, som inte vet vad hon är, allting verkar lösa sig.
Tills Jeremy ringer.
Han är ledaren för den samling varulvar som kallas Flocken, och hon kan inte ignorera honom. Han har inflytande över henne, precis som han har över de andra varulvarna, men dessutom är han också en person som Elena är skyldig oerhört mycket.
Arg och fast besluten att snabbt återvända till sitt liv beger sig Elena ut till Stonehaven i den lilla staden Bear Valley. Hon ska bara göra Jeremy en enda tjänst, sedan far hon tillbaka. Punkt slut.
Men saker är mer invecklade än så. Det finns rackor i Bear Valley – varulvar som inte tillhör Flocken, varulvar som är människodödare och som hotar hela Flockens livsstil.
Och situationen blir bara mer och mer ohållbar. Döda kroppar leder till Jeremys och Flockens ägor. Rackorna måste försvinna. Fort. Men snart visar det sig att rackorna verkar ha en plan, något Flocken aldrig förut sett. Rackornas överraskningsmoment och nya sätt att slå sig ihop sig blir snabbt ett allvarligt hot mot Flockens hela existens.
Och samtidigt som striden går mot en upptrappning har Elena andra saker som är minst lika viktiga för hennes egen framtid. Återföreningen med Clay, mannen som hon en gång älskade, men som svek henne så oförlåtligt, är svår och fullt av stormiga känslor. Hon har trots allt Philip som väntar på henne i Toronto, på att hon ska komma tillbaka. Hon intalar sig att hon hatar Clay, hatar allting som har med Stonehaven och Flocken att göra, men gör hon verkligen det?
Striderna och den känslomässiga pressen gör att Elena måste ta ett slutgiltigt beslut, och försöka inse vem hon egentligen är.

Jag har läst den här boken mer än en gång, både på svenska och engelska. Den är naturligtvis snäppet bättre på engelska, även om dem svenska översättningen är bra.
Det här är en bra berättelse som jag vill ha den. Bitten har tempo, den har action, kärlek, vänskap och massor med invecklade relationer. Men, kanske viktigast, så har den en fullständigt underbar humor. Jag skrattar ofta, sveps med i sarkasmen som är Elenas berättarton, och tar in historien utan att vilja slå av på lästakten.
Elena och Clay är ett av de roligaste, allvarligaste och mest intressanta par jag någonsin läst om, och de är två starka karaktärer som verkligen driver berättelsen framåt.
Jag har nästan ingenting negativt alls att säga om den här boken, för det här är precis den sortens litteratur jag älskar. Det är övernaturligt, men blir ändå aldrig fantasy. Det övernaturliga gör hela handlingen men blir aldrig svårintagligt. Det är så bra beskrivet och med så bra inlevelse att jag sugs in i boken och helst vill bli kvar där för alltid.
Bitten är en av mina favoritböcker, och är även första boken i serien Women of the Otherworld, vilket är en bokserie om för tillfället elva böcker om kvinnor med övernaturliga krafter. Nästa bok heter Stolen och har även den Elena som huvudperson. På svenska heter boken Biten och även uppföljaren finns på svenska, med titeln Märkt. Men tyvärr verkar det inte som om hela serien kommer översättas till svenska, vilket är anledningen till att jag läst om boken på engelska, i avsikt att läsa hela serien.

”Bitten”, 2001

Veckans recension: Hjärtan i Atlantis av Stephen King

1: Låga män i gula rockar. År 1960 bor elvaårige Bobby Garfield ensam med sin mor i en lägenhet i Harwich. Hans pappa är död, och hans mammas favoritsysselsättning verkar vara att berätta för Bobby om vilken knöl hans pappa var. Bobbys enda riktiga önskan är att ha råd till Schwinncykeln som han sett i skyltfönstret nere i staden, och att få tillbringa så mycket tid som möjligt med sina vänner Sully-John och Carol. Men sommaren 1960 kommer hans liv att förändras för all framtid.
Det är sommaren då den gamle Ted Brautigan flyttar in på våningen ovanför Bobby och hans mamma. Ted är vänlig och behandlar Bobby som en vuxen. De blir bra vänner, och sitter ofta och diskuterar böcker – men snart upptäcker Bobby att något inte stämmer med Ted. Ibland försvinner han, som i trans. Då pratar han om saker Bobby inte förstår och ibland går han över till ett annat språk som Bobby inte känner igen.
Ted ger Bobby ett jobb. Bobby tar tacksamt emot det – han vill väldigt gärna ha den där cykeln. Jobbet går ut på att läsa tidningen för Ted om söndagarna… men det är inte allt. Att läsa tidningen är den oskyldiga delen av jobbet. Den andra delen, den hemliga delen, är att hålla utkik efter de låga männen. Låga män i gula rockar med grälla bilar. Att leta efter skyltar om försvunna djur och draksvansar som hänger från telefonledningar. Att titta runt hopphagarna om det ritats några symboler med annan färg och hålla ögonen öppna efter annonser som hängts upp och ned.
Det är sommaren då Bobby inser att det han känner för sin vän Carol Gerber är mer än vänskap, sommaren då han får sitt livs första vuxna vän. Sommaren då hans mors liv rasar samman och sommaren då hans eget liv och hans egen verklighet slås omkull.
2: Hjärtan i Atlantis. Året är 1966 och Pete Riley har börjat på universitetet i Maine. På universitet finns också hans vän Skip, som kan svära med tolv olika tonfall, hans rumskamrat Nate som vill bli tandläkare, och flickan som han börjat få upp ögonen för – Carol Gerber. Så finns där Stokely Jones, krymplingen som är uppfylld av vrede och som kastar sig fram på sina kryckor. Och så finns naturligtvis Ronnie Malenfant som de alla avskyr mer eller mindre. Det är Malenfant som drar igång det kortspelsberoende som sprider sig som en löpeld i deras studenthem – hjärter. Ända in på nätterna spelar de hjärter.
Deras betyg sjunker snabbt och i fjärran trappas kriget i Vietnam upp. Om Pete inte skärper sig är det i Vietnam han kommer vara nästa termin. Han måste inse att det finns andra saker än kortspel som spelar roll. Studierna, Carol, Skip och personer som Stoke Jones. Men också symbolen Stoke har på ryggen och de saker Carol allt oftare talar om.
3: Blinde Willie. Han börjar sin dag 1983 som alla andra dagar – som Bill Shearman. Men sedan går timmarna och han blir Willie Shearman… och till sist Blinde Willie. Utanför Sankt Patrickskatedralen som blind tiggare finns det mycket att fundera på, medan kvarterspolisen flåsar en i nacken och pengarna skramlar ner framför honom. Det finns tankar på fallande helikoptrar och på tiden därute i bushen. Personer som Sully-John och Carol Gerber.
4: Därför är vi i Vietnam. Det är 1999 och Sully-John är på väg hem efter en begravning av en annan Vietnamveteran. När folk dör tänker man på det förflutna. Det har Sully vetat länge, men kanske är det först nu det verkligen gått upp för honom. Hur alla bilderna kommer tillbaka, alla känslor, intryck och tankar. På känslan av kulor som viner förbi tätt intill kinderna, på ljudet av helikoptrar som störtar från himlen och skriken från de överlevande som de försöker rädda. Det är Ronnie Malenfants röst som skär igenom, det är hur Willie Shearman räddade hans liv. Och särskilt är det hur mamasan dog. Hon som kommer på besök till Sully…
5: Himmelska stråk av mörker faller. Bobby Garfield återvänder för första gången på nästan fyrtio åt till sin hemstad. Det är för att sörja en av sin barndoms bästa vänner, men kanske också för något annat, något mer.

Hjärtan i Atlantis är som en slags novellsamling där alla historier hör samman med varandra via karaktärer och händelser. Det är en av de mest sorgliga böcker jag läst, men inte för att den är sorglig i sig, utan eftersom den framkallar den exakta känslan av gamla foton, minnen man nästan glömt och den melankoliska känslan hos kläder man växt ur och brev som aldrig skickats.
De olika berättelserna är plågsamma på olika sätt. De gör ont för att man tydligt upplever smärtan i att gå från barn till vuxen, och sedan i att tänka tillbaka. Den handlar om minnen och bilder som man omöjligt kan radera och känslor som inte går att hantera. Boken framkallar livets ironi och dess obevekliga framfart med oss, vad livet gör med oss och hur meningslösheten väller upp mellan sprickorna.
Boken – särskilt den första och den sista berättelsen – har kopplingar till Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och även vaga vinkningar åt andra karaktärer som figurerar i Kings övriga berättelser.
Boken känns sorglig men sann, och är en verklig upplevelse att läsa. Den är hemsk men samtidigt vacker, och berättar om barndomens naivitet och ungdomens dårskap, om vuxenlivets otillfredsställdhet med en otrolig tidskänsla och humor som gör allting verkligt. Min favorithistoria är den första, men tillsammans bildar Hjärtan i Atlantis en sällsam och välskriven roman, en av Kings allra bästa.

”Hearts in Atlantis”, 1999

Veckans recension: Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Mannen som är Jack slutförde nästan sitt uppdrag. Han dödade mamman, han dödade pappan, han dödade systern. Men han lyckades inte döda den lille pojken, som var den allra viktigaste att döda. Mannen som är Jack kommer aldrig sluta leta.
Den lille pojken, som bara är ett år gammal, blir omhändertagen av de mest osannolika fosterföräldrar man kan tänka sig. Han har lyckats fly till den gamla stängda kyrkogården på krönet av kullen. Den är urgammal och är förklarad som naturreservat. Här räddar kyrkogårdens spöken honom, och han får ett namn; Ingenman Owens, förkortat Ingen. Han växer upp med spökparet Owens som föräldrar och den mystiske Silas som förmyndare.
På kyrkogården lever han tryggt från de levandes värld och här är han skyddad från mannen Jack. Han får lära sig sådant som de döda kan; att tona bort sig själv, att hemsöka drömmar, och annat som kan vara nyttigt. Kyrkogården blir Ingens eget lilla rike – här är han fri att gå igenom väggar och utforska de allra avlägsnaste hörnen. Han blir vän med häxan Liza på fattigkyrkogården, och inne i den äldsta gravkullen finns en mystisk slingrande varelse som kallar sig Dråparen. Han får lektioner av kyrkogårdens alla döda lärare, av Silas och den underliga fröken Lupescu som tar över när Silas är ute på någon av sina många resor.
Men utanför kyrkogårdsgrindarna finns det också en värld. En värld full av levande människor, människor som andas och som är som Ingen. Snart börjar han längta ut till den riktiga världen. Men när han väl fått sin vilja igenom dröjer det inte länge förrän mannen som är Jack är honom på spåren… och efter alla dessa år vill han slutföra det han påbörjade.

Den här boken är som Djungelboken fast i Neil Gaimans regi. Parallellerna är tydliga (redan i titeln finns de att hitta) men gör det hela desto roligare. Jag tror inte att Rudyard Kipling hade haft något emot det hela. Jag kommer också att tänka lite på Tim Burtons filmer, för den här boken leker i gränslandet till skräcken och det absurda utan att riktigt gå över i den genren.
Jag lånade boken från biblioteket i tron att det var en ganska tunn bok – jag var förberedd på att den skulle vara för barn – och blev förvånad när jag fick den här trehundrasidorsboken i handen. Men jag tror definitivt inte att detta kommer avskräcka bokens målgrupp. Jag hade jättekul när jag läste den, och det finns inget skäl till att yngre skulle tycka sämre om den än jag.
Boken har en lekfull ton, och en härlig humor som jag gillar. Ändå är den på många sätt en ren äventyrsbok från början till slut. Vi får följa Ingens uppväxt där på kyrkogården, och hur han får lära sig de dödas konster. Det blir aldrig tråkigt, och i slutet är det rent enormt spännande, för att sedan avslutas på det där vemodiga sättet som jag älskar.
Boken är också illustrerad av Chris Riddell, och hans stil påminner mig om Hans Arnold. Bilderna är ett trevligt avbrott mellan kapitlen.
Gaiman är en väldigt bra författare, och jag tycker om hans stil och hans sätt att skriva, även om jag inte fallit helt för alla hans verk. Men det här håller så hög standard att jag inte kan låta bli att älska boken. Den är riktigt, riktigt bra. Och jag får erkänna att jag fullkomligt älskar den mystiske förmyndaren Silas.
Kyrkogårdsboken är en originell bok för alla åldrar, och jag tror inte att någon kommer lämnas oberörd.

”The Graveyard Book”, 2008

Veckans recension: De rätta av Scott Westerfeld

Tally är speciell. Och hon är inte vilken specialare som helst – hon är en del av cuttersgänget, de speciella specialarna… Som en cutter har hon allt som gör henne skapad till en överlevare. Hennes skelett är okrossbart. Hon kan se på flera olika sätt, både i mörker och dagsljus. Hon har huggtänder och klolika naglar. Hon är stark och skrämmande vacker. Hela hon är ett vapen.
Och hon har allt – vänner och trygghet och den där förmågan att se allting på ett isigt sätt. Ändå är hon inte nöjd. Någonting fattas, något som värker inom henne och inte lämnar henne i fred – hon har inte Zane. Och hon saknar honom så enormt. Men när hon ser honom fylls hon av äckel. Zane är svag. Zane är vanlig. Han är inte speciell.
Hur kan hon tänka så? Han är samma kille som förut, när allt kommer omkring är det hon som är förändrad. Men hon kan inte hjälpa det. Hon ser ner på Zane, fylld av vämjelse. Men varför? Är det som hon själv tror, att doktor Cable programmerat om hennes hjärna när hon blev opererad till specialare, så att hon inte länge kan se på andra utan avsky?
Hennes bästa vän Shay går med på att hjälpa Tally. De ska få Zane att bli opererad till specialare. Sedan kan han och Tally få vara tillsammans. Men för att doktor Cable ska ta emot Zane och göra honom till en av dem, så måste Zane först bevisa sitt värde.
Tally och Shay iscensätter en rymning som ska få Zane att verka precis så särskild som det krävs för att bli speciell… en rymning som kommer få långt större konsekvenser än någon av dem kan ana.

De rätta är den tredje och sista boken i trilogin som följer på Ful och Ful eller snygg?.
Och jag har fallit för den här serien. Det har jag verkligen gjort. Alla de detaljer som finns med gör att jag låter mig själv sjunka ner i berättelsen och tro på den. All den framtida teknologin som beskrivs gör att allting blir fantastiskt – svävbrädor, krasharmband, smygdräkter – det hela är genialt och jag kommer på mig själv med att undra om den här serien inte kan vara en inspiration för framtida uppfinningar – särskilt sådana som värnar om miljön. För böckerna har faktiskt ett genomgående miljötema och många av metoderna som används av Tally och hennes vänner är så miljövänliga de bara kan bli. Inte minst bokens slut klingar av en miljövärnande ton.
En speciell grej med såväl den sista boken som med de förra, är att Tally inte är uppenbart god. Hon fortsätter att bana väg för de onda krafterna i berättelsen, medvetet eller ej. Som speciell är hon också mycket mer påtagligt ondsint än vad hon varit förr. Men, precis som de förra böckerna, så handlar Ful-trilogin mycket om val i livet, etiska dilemman där svaret kanske inte är så enkelt som man tror och där det till sist är upp till en själv och ingen annan.
De rätta är ett storslaget och gripande slut på en väldigt bra bokserie för unga. Jag tror att både ungdomar och vuxna har mycket att hämta från den här serien, och inte bara underhållning. Det här är tankeväckande. Det här ifrågasätter hela världsbilden för oss och väcker egna tankar om såväl uppenbara som underliggande saker. Serien har tagit ett steg bort från det enkla ”skönheten ligger på insidan” och blivit än mer komplicerad, än större. Det handlar inte längre bara om skönhet och ideal, även om det temat finns kvar till viss del. Det handlar också om rätt och fel, om evolution, naturen, krig, missämja och om att trotsa inte bara de överordnade utan också sig själv för att nå de mål man strävar efter. Det är överraskande, sorgligt och framförallt väldigt, väldigt bra.
Det är en sträckläsningsbok, och jag rekommenderar hela den här serien mycket varmt. För de som vill läsa mer om den här världen finns en fristående, ej översatt bok med titeln Extras.

”Specials”, 2006

Veckans recension: Min hund Rex av Arthur Holman

När Londonpolisen bestämmer sig för att prova att ha hundar i tjänsten år 1950 är Arthur en av de som anmäler sig som intresserad. Han har erfarenhet av hundar och tycker det verkar intressant att dressera en till polishund. Hans tidigare hundar har båda hetat Rex, och då han får veta att en av hundarna som ska delas ut heter inget mindre än Rex III, så bestämmer han sig för att detta är hunden han ska ha.
Rex III visar sig vara en vacker schäfer, tecknad i gult och svart. Han är en av de finaste hundar som Arthur stött på, och han börjar genast träna honom till de olika saker som en polishund bör kunna.
När Rex träder i tjänst har man aldrig hört talas om polishundar förr, och det finns ingen speciell upplagd träning. Arthur står själv för den, och lär Rex vad han själv anser är viktigt. Bandet mellan honom och hunden blir oerhört starkt, och när Rex är färdigtränad lyder han Arthurs minsta vink. Han tar inte emot order eller mat av någon annan än Arthur, och kommer till hans undsättning utan en sekunds tvekan. Vid Arthurs order hejdar han och håller fast misstänkta, eller spårar och hämtar tappade saker med mänsklig vittring. Han är en imponerande hund – vacker och lydig och som på order kan hoppa två och en halv meter.
Och hemma har Arthurs familj också fäst sig vid hunden. Han har en bestämd plats i alla deras hjärtan.
Rex’ karriär är strålande och han anses vara den bästa hunden vid polisen. Under sina år i tjänst hinner han göra över hundra arresteringar och få mängder med utmärkelser. Han blir till och med filmstjärna och får träffa kungligheterna – men framförallt motbevisar han alla de som tvivlat på hundarnas förmåga.

Min hund Rex är den sanna berättelsen om en av världens första polishundar, och en av de främsta orsakerna till att polishundarna blev en sådan succé. Första gången jag läste den här boken var jag tolv, kanske tretton år. Jag lånade den från biblioteket och den har hängt kvar i mitt minne eftersom jag tyckte så mycket om den. Efteråt har jag försökt hitta den på biblioteket igen, men det har varit som om boken aldrig existerat. Så kom jag att tänka på den för några dagar sedan, sökte lite på internet och hittade den till slut, på en hemsida som sålde begagnade böcker.
När jag nu läser den för andra gången, hundratals böcker senare, så slår det mig hur många fel och brister den faktiskt har. Språket är ganska klumpigt och den är faktiskt en aning trist i alla upprepningar som berättar om brottslingarna Rex är med om att ta fast. I början får jag en lite skrytsam känsla av den, och eftersom jag tränar mycket hund själv inser jag att träningen av Rex inte har varit så lätt som författaren ibland, medvetet eller ej, ger en bild av. Men just för att jag tränar mycket själv så förstår jag också av resultaten att döma vilken oerhörd mängd energi, tid och engagemang som Arthur lagt ner på sin hund, och det beundrar jag.
Naturligtvis gör det stora avståndet i tid att jag får svårare att relatera till händelserna i boken. De utspelar sig trots allt på 1950-talet, i ett London som ligger sönderbombat efter kriget. Gentlemannamässig artighet gäller, och det ålderdomliga språket gör också sitt. Alla de kriminella omnämns som ”banditer” och boken är full av ord som ”ty” och utryck som ”aderton månader”.
Boken är en slags självbiografi, men redan på titelbladet får man veta att det här är ”Berättelsen om polishunden Rex III – berättad av hans förare Arthur Holman”. Alltså kan man se det som hundens biografi snarare än författarens. Och boken lämnar faktiskt ganska mycket att önska om man ville läsa mer om Arthur själv. Boken är strikt inriktad på jobbet som polis, och samarbetet mellan förare och hund. Den radar upp Rex’ bedrifter i en spännande återberättning, men det finns samtidigt stor distans till allting som har med livet utanför jobbet att göra. Familjelivet är ett exempel – även om familjen nämns en hel del, så är det inte förrän i de sista kapitlen som vi ens får veta vad Arthurs fru heter i förnamn.
Nu verkar jag kanske väldigt kritisk, men det är jag faktiskt inte. Boken har svagheter, visst, men när jag väl läst ut den är jag berörd till tårar. Jag är i upplösningstillstånd genom sista kapitlet och epilogen, och gråter som ett barn när jag slår igen pärmarna. De allra sista sidorna bär upp boken till helt nya höjder som gör att jag förlåter den allting som jag reagerat negativt på när jag läst. Men jag understryker att om du inte är hundälskare eller jobbar som hundförare vid polisen, så är det här inte en bok du kommer tycka om. Det vågar jag mer eller mindre svära på, eftersom den är så pass bunden till Rex och hans bedrifter.
Men för mig bevisar Min hund Rex inte bara hundars oerhörda duglighet, utan också att bandet mellan hund och människa är en av de mäktigaste och mest berörande upplevelserna en människa kan vara med om – oavsett om det är på stenåldern, femtiotalet eller på tjugohundratalet.

”My Dog Rex”, 1970

Veckans recension: Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Tally Youngblood är snygg. Hon lever sitt problemfria liv en problemfri värld, där hennes största bekymmer är hur hon ska kunna bli medlem i ett gäng och vilka kläder hon ska ha på sig på nästa fest.
Men under ytan, långt bortom räckhåll, under hennes tankar, har hon en känsla av att någonting inte stämmer.
När hon får besök av en fuling som hon på något sätt känner igen börjar hon ana att hon måste ta reda på någonting. Någonting viktigt.
Tillsammans med Zane, en av snyggingkillarna som liksom är annorlunda, så börjar hon utforska den del av sitt liv som hon nästan, men inte helt, glömt bort. Hennes tid som ful.
Men myndigheterna har ögonen på Tally, och snart är hon och Zane fångna av sina kommunikationarmband som inte går att ta av. De svälter sig själva i hopp om att till slut kunna dra av armbanden och kunna fly, ut till Smokeborna som väntar på Tally. Till dess kan de bara föra ordlösa och lågmälda konversationer, och låtsas att de är lika hjärnblåsta som resten av staden – för armbanden är avlyssnade. Det är svårt att konspirera när det inte går att tala högt, och att få med sig ett gäng snyggingar som knappt kan tänka på egen hand är näst intill omöjligt.
Dessutom ställer personerna som står Tally allra närmast till problem. Shay förvandlas från en trevlig men känslofylld tjej till någon som helt styrs av hämndbegär och bitterhet. Tallys starka känslor för Zane blandas med de otydliga minnen hon har av sin förre pojkvän, David, som fortfarande väntar på henne.
Och vad är egentligen fel med Zane? Någonting håller på att hända med honom, något fruktansvärt som Tally verkar ha skulden för.
Och myndigheterna i staden fortsätter hålla ett öga på dem. Allting verkar omöjligt… men nog måste det väl finnas en väg ut?

Jag tänker inte ens nämna den horribla översättningen av titeln. Jag skulle bli alldeles för upprörd.
Andra delen i serien om Tally Youngblood och den hjärnbefriade vackra framtiden är en direkt fortsättning på förra boken, som heter Ful. Det känns knappt alls att det är en ny bok, som det ibland kan göra i serier, utan som en och samma. Det finns liksom inget hopp, varken i kvalitet eller sätt att berätta – det uppskattar jag.
Det är en spännande äventyrsroman för unga som får hjärtat att bulta och ögonen att spärras upp. Seriens originella handling gör det omöjligt att förutse alla händelser, vilket är ovanligt för mig numera. Trots att jag uppskattar serien och tycker den är väldigt spännande tvivlar jag på om jag kommer läsa färdigt den. Det känns lite ledsamt eftersom jag nu, såhär direkt efter andra boken, skulle ha kastat mig över den tredje delen. Men intresset svalnar medan man väntar på nästa bok, och det gör mig osäker.
Jag kommer också på mig själv med att ständigt vilja bläddra framåt, precis som i den förra boken. Det är svårt att låta bli när historien varvar ner och tar det lugnt ett tag.
Jag tror att den här bokserien är en av de allra bästa inom genren för ungdomar just nu. Den är originell, spännande, överraskande och skriven så att man enkelt förstår. Det finns inga oklarheter mer än handlingens egna mysterier.

”Pretties”, 2005

Veckans recension: Revolutionary Road av Richard Yates

Frank och April Wheeler är lyckligt gifta, har två barn och bor i ett gulligt litet hus i en stillsam förort på gatan Revolutionary Road. Eller, så ser det i alla fall ut på håll.
Bakom den skinande fasaden ser det helt annorlunda ut. Frank är fångad i sitt trista, meningslösa jobb på ett kontor och April avskyr livet som hemmafru. Och inte minst är deras relation till varandra väldigt komplex, och ingen av dem vet om det de egentligen känner för varandra är kärlek. Eller om det någonsin varit det.
Båda två drivs av själviska begär och har blivit beroende av den andres svagheter. Deras äktenskap är ett komplicerat spel som bara handlar om att försätta den andra i underläge. Utåt sett vill de framstå som speciella, inte som resten av den förtappade hop människor som befolkar gatan Revolutionary Road och Revolutionary Hill.
När maktkampen dem emellan når nya höjder bestämmer de sig för att göra ett sista försök att få ett bra liv, att hitta sig själva och förverkliga sina drömmar…

Revolutionary Road utspelar sig på femtiotalet och är skriven på ett sätt som kan uppfattas som svårförståeligt och kanske till och med uppblåst. Det är många svåra ord och komplicerade meningsutbyten, inte minst i de filosofiska dialogerna som ständigt basunerar ut på vilka sätt som USA håller på att gå under. Trots det, eller kanske just därför, blir effekterna slående. Dessutom finns det ett slags svart humor i många delar av boken som jag kommer på mig själv att le åt.
Men boken är en sådan roman som kräver mycket av läsaren. Det är inte en bok jag skulle vilja kalla en spänningsroman eller en bok som man sträckläser. Det är en bok som kräver att man själv går in under den egoistiska ytan på huvudpersonerna för att helt och hållet förstå, och som på det sättet blir djup men samtidigt går att tolka på så många olika sätt.
Jag tror inte att vem som helst kan plocka upp den här boken och uppskatta den. Det händer inget konkret, utan det är snarare ett stormigt händelseförlopp som vi följer inom ett mycket sjukt äktenskap. Det är mer en analys av en relation som långsamt går mot undergång än något annat. Många skulle nog inte orka med det tunga språket, utan tycka boken var tråkig.
Jag själv vet inte riktigt. Jag tycker absolut inte att boken är dålig, men den är också så kritisk mot just det amerikanska samhället att jag tycker det är svårt att förstå om man inte faktiskt bor där. När jag väl läst ut boken kan jag inte riktigt bestämma mig för en åsikt; den berörde mig inte på det sätt jag skulle ha velat, men samtidigt har den varit en intressant läsupplevelse som står i kontrast till många andra böcker. Det jag uppskattar allra mest är nog de levande karaktärerna som känns väldigt genomtänkta och äkta. De beskrivs precis som resten av boken i en överdrivet pessimistisk ton som framhäver alla deras svagheter, och kanske är det just det som gör att det känns kul att läsa om dem.
Nästa steg? Att se filmen, såklart.

”Revolutionary Road”, 1961

Veckans recension: Ful av Scott Westerfeld

Långt in i framtiden, där vildmarken tagit över större delen av jorden igen och de enskilda städerna inte vill ha något med varandra att göra, bor Tally Youngblood.
Hon längtar till sin sextonde födelsedag, precis som alla andra. Då ska hon opereras och bli snygg. Hon ska få flytta till snyggingstaden på andra sidan floden och hennes enda uppgift kommer vara att ha kul.
Eftersom hon är född sent på året har alla hennes vänner redan opererats och bor nu i förbjudet område för fulingar som hon. Tiden går plågsamt sakta och hon saknar redan sin bäste vän Peris, som nyss blivit opererad och flyttad till snyggingstaden.
Men så möter hon Shay. Hon är en mager och upprorisk flicka som också snart fyller sexton och inte har några kompisar kvar bland fulingarna. Hon lär snabbt Tally att åka svävbräda och tillsammans gör de sin sista tid som fulingar till den allra roligaste.
Men när dagen för deras operation närmar sig avslöjar Shay att hon inte är så säker på om hon vill bli snygg. Det förvånar Tally enormt – vem vill inte bli snygg? Men Shay förklarar att hon tänker fly ut i vildmarken, till ett samhälle som kallas Smoke där ingen är snygg. Hon vill att Tally ska följa med. För Tally låter det som rena galenskapen.
Men när hon upptäcker saker om stadens myndigheter blir hon tvungen att ta beslut hon aldrig kunnat drömma om. Hon blir tvungen att förråda sin bästa vän och överge stadens trygghet.
Men saker är inte som hon trott. Tally kastas mellan tvivel och önskningar och upptäcker saker som hon aldrig anat. Kärlek, vänskap, begär och utpressning leder snabbt till katastrof.

Normalt brukar jag inte vara särskilt förtjust i science-fictionromaner, men den här är faktiskt riktigt bra och trovärdig. Det är första delen i en serie om en framtid styrd av grym skönhet och klyftor mellan grupper.
Historien är anpassad för unga vuxna, i ett snabbt men enkelt tempo som är lätt att förstå men som ändå engagerar. Jag kan tycka att boken är svår att ta in ibland, men den är spännande och lättförstådd. Det är kul att läsa om framtidens olika uppfinningar; svävbrädor, krasharmband och bungyjackor är bara en bråkdel av alla de detaljer som gör boken underhållande och trovärdig. Jag tycker också om att huvudpersonen inte är speciell från början. Tally känns kanske lite intetsägande, men är just därför en bra huvudperson som går att relatera till.
Ful kan vara öppningen till en bra bokserie, och till min förvåning kan jag faktiskt tänka mig att läsa nästa bok som har titeln Ful eller snygg? Det är en äventyrsroman som är läsvärd, och även om det inte är en av de bästa böckerna jag läst så är den i en klass för sig vad gäller ungdomsböcker.
Budskapet i den borde gå fram ganska bra; att allting har ett pris och att inget kommer gratis, men också att skönhet är mer än det som ögat ser.

”Uglies”, 2005

Veckans recension: Berättelsen om Edgar av David Wroblewski

Edgar Sawtelle föds stum, och läkarna har inget svar på varför det är så. Han är enda barnet till Gar och Trudy, som driver en kennel där de avlar fram en speciell slags hundar som helt enkelt blivit kända som Sawtelle-hundar. Redan från födseln är Edgar omgiven av hundar, och han verkar ha en medfödd begåvning för att handskas med dem. Ett särskilt starkt band har han till tiken Almondine, som varit hans beskyddare och vän så länge tillbaka som han kan minnas. De två är oskiljaktiga.
Tillvaron på gården där de tre bor med alla hundar är styrd av rutiner och regler. Det är en trygg värld där inget annat verkar kunna komma emellan.
Tills Claude dyker upp. Claude är Edgars farbror, en man som ställer allt på ända. Han och Edgars pappa bråkar ständigt, en fejd som går så långt tillbaka att ingen av dem riktigt vet vad den handlar om.
Och så en dag förändras allt och ingenting kan någonsin bli sig likt igen. Edgar får bevittna hur hans far dör, utan att ha en chans att hjälpa eller ens kunna ringa efter ambulans. Tragedin slår både Edgar och hans mor hårt och de tvingas kämpa för att behålla gården och få allting att fungera. Men Edgar har låst sig på Claude. Något står inte rätt till med hans farbror. En ödesdiger kedja av händelser har redan satts igång, och Edgar dras in i den snabbare och grymmare än vad någon kunnat föreställa sig…

Berättelsen om Edgar är skriven på ett sätt som lyckas vara både spännande, skickligt och poesifullt vackert. Det målar upp färgstarka bilder av omgivningarna, miljön och känslorna som jag verkligen tycker om. Men det kan ändå vara ojämnt och svårtillgängligt på sina ställen, och det är inte alltid som jag har händelseförloppen klara för mig. Det är synd, för min förvirring kan röra till de mest avgörande delarna av berättelsen.
Om jag skulle välja ett ord att beskriva den här boken med, så är det ordet tragedi. Det är inte en bok som jag har roligt med, utan ofta en som jag är indragen i för att den är oväntat spännande, och – just det – tragisk. Och det finns också en del uppenbara paralleller till Shakespeares tragedi Hamlet, den kanske mest uppenbara att farbrodern heter Claude - att jämföra med Hamlets Claudius.

En av de viktigaste faktorerna till att jag delvis älskar den här boken är min egen kärlek till hundar. Boken är full av dessa underbara djur och beskriver dem med en ömhet och en tillgivenhet som jag känner igen väldigt väl. Träningen av hundarna, det starka bandet som finns mellan dem och Edgar, allt det där slår an en sträng hos mig som avväpnar mig inför resten av boken. Att hundarna har en så stor del av historien gör mig glad och sättet de beskrivs på tar nästan andan ur mig. Trots det kommer jag på några få ställen på mig själv med att sucka och vilja bläddra igenom flera sidor som behandlar avel och linjer och stamtavlor och filosofier kring vad man bör avla vidare på och vad man bör låta vara. Riktigt tråkigt.
En annan grej som irriterar mig oerhört genom mer än hälften av boken är att man inte får reda på Edgars ålder förrän väldigt sent. För att kunna skapa sig en korrekt bild av honom måste man lägga ihop beskrivningen av hans längd, utseende och sätt att bemöta och bli bemött. Herregud, det kan omöjligt vara så svårt att skriva ner hur gammal han är!
Jag finner boken som en sträckläsningsroman, som stundtals griper mig, stundtals får mig att gråta, spärra upp ögonen eller tänka åh, nej. Men stundtals är den också tråkig, förvirrande, otydlig och utvecklar inte alltid sin potential. Och för att vara helt ärlig – när jag avslutat boken hade jag en viss känsla av att boken var meningslös. Slutet är inte vad jag hade önskat. Och det var väldigt många frågor – för många frågor – som man aldrig fick svar på. Det kändes som om det fanns mycket mer.
För att sammanfatta det hela skulle man kunna säga att jag är väldigt tveksam inför vad jag egentligen tycker. Hur bedömer man en bok som delvis är fantastiskt bra, men delvis förvirrande och utspridd? Det är en fråga jag inte kan svara på. Ni får helt enkelt avgöra själva om den verkar vara värd att läsa.

”The Story of Edgar Sawtelle”, 2008

Veckans recension: Dansar med vargar av Michael Blake

Löjtnant John J. Dunbar är en ung och framgångsrik soldat i USA:s armé under 1863. Han har överlevt mot alla odds och när han ber om förflyttning till en gränsstation är det ingen som står i hans väg. Han blir sänd till Fort Sedgewick.
Men när Dunbar kommer till Fort Sedgewick finner han det totalt öde. Soldaterna där har lämnat fortet på grund av bristen på proviant och på order som verkligen betydde något. De som inte följt med tillbaka har försvunnit ut på prärien för att komma ifrån svälten. De enda som vet att Dunbar är där är majoren som skrev under hans order och bonden som han får skjuts med, men när majoren får ett sammanbrott och bonden dödas har Dunbar i princip upphört att existera. I väntan på en trupp som aldrig kommer försöker han få tiden att gå genom att reparera byggnaderna i fortet som är i bedrövligt skick. De enda han har som sällskap är sin älskade häst Cisco och en gammal prärievarg som kommer på besök varje dag i hopp om matrester. Trots bristen på mänsklig kontakt och meningsfullhet trivs Dunbar ganska bra. Han älskar landskapet och tills vidare klarar han sig bra på de resurser som finns på fortet.
Men så kommer indianerna. De är siouxer och slår upp sitt sommarläger inte alls långt ifrån Fort Sedgewick. Det är bara en tidsfråga tills de upptäcker den ensamme vite mannen – och vad händer då?
Men trots att de första av deras möten inte är av de fredligare slagen, bygger Dunbar snart upp en trevande kontakt med sina grannar. Långsamt lär han sig språket, har utbyten med folket, blir förälskad i en mystisk kvinna – och snart upptäcker han att han inte är löjtnant John J. Dunbar längre. Han är Dansar-med-vargar. Han är en sioux.
Men så kommer det förflutna ikapp och hela tillvaron sätts i gungning…

Jag visste inte ens att filmen Dansar med vargar är baserad på en bok. Jag har aldrig hört talas om den förrän nu. Jag hittade ett slitet pocketexemplar med Kevin Costner på framsidan på en loppis och tänkte mest jag skulle läsa boken för nöjes skull.
Att jag redan vet hur det hela slutar tar musten ur berättelsen en aning. Det känns snarare som en välbekant, rätt trygg berättelse. Det är en väldigt rak och okomplicerad historia, utan mycket krusiduller. På ett sätt uppskattar jag det, men ibland blir det så rakt på sak att det gränsar till amatörmässigt. Det är i stil med ”Det var mörkt. Det låg snö på marken. Adrenalinet kokade.” Det är inte dåligt, men det är heller inte bra. Det är en bok som lämnar ett väldigt medelmåttigt intryck. Varken det ena eller det andra. På många sätt är boken som en förvuxen äventyrsbok för pojkar. Indianer och strider och klumpigt beskrivna kärleksförhållanden. Och så har vi det faktum att det är en väldigt, väldigt mansdominerad bok. Jag antar att det var en stor del av verkligheten i slutet på artonhundratalet, men det blir ändå ganska enformigt i längden. Den enda kvinnliga karaktären av vikt är huvudpersonens kärleksintresse.
John J. Dunbar är också en väldigt stereotypisk hjälte. Det blir lite långrandigt efter ett tag att läsa om alla hans talanger, all hans duglighet och så vidare. Han blir en lite för bra hjälte som jag inte tycker är trovärdig.
Men det är ingen dålig bok. Den är enkel och lättförståelig och försöker inte vara mer än det den är. Kanske är den en liten förlängning på pojkstrecksböckerna det var meningen att unga pojkar skulle läsa, men det finns en kärlek till det enkla i den som jag nästan avundas. Men filmen bjuder för ovanlighetens skull på en mycket mer storslagen upplevelse än den här boken.

”Dances with Wolves” 1988