Offred är tjänarinna i framtidens Gilead, ett mardrömslikt patriarkat där kvinnor lever under männen antingen som fruar, hushållerskor eller som tjänarinnor. De tillåts inte att läsa eller skriva, tjäna egna pengar eller bilda några band till varandra. På grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av befolkningen är en fertil livmoder något av det mest värdefulla som existerar, och därför finns tjänarinnorna - sexslavar vars enda uppgift är att föröka sig. Om Offred gör något enda snedsteg väntar fruktansvärda konsekvenser, men det finns saker inom henne som inte går att styra eller kuva.
Som sagt har jag velat läsa The Handmaid's Tale väldigt länge. Det är nog den första boken av Margaret Atwood jag hörde talas om och alla lovord som strösslats kring både romanen och den nya tv-serien har gjort mig nästan rädd för boken. Det är lite som jag upplevde det med Hemingway - jag har känt mig rädd att inte gilla Atwood trots att jag väldigt gärna vill. Men så läste jag en annan bok av henne till min fördjupningskurs i litteratur, nämligen Oryx and Crake som jag föll pladask för. Och när jag till slut hade lite tid över i våras blev det The Handmaid's Tales tur.
Jag måste tyvärr erkänna att alla översvallande ord jag hört om The Handmaid's Tale gjorde den här romanen lite uddlös för min del. Visst tycker jag om den, men den är inte så drabbande som jag hade väntat mig. Jag kände mig betydligt mer engagerad i Oryx and Crake, och det är svårt att låta bli att jämföra de två böckerna. De är trots allt båda dystopier och både språket och handlingen i de två romanerna har vissa likheter. Den samhällskritiska tonen är snarlik, och även sättet som dystopin inte riktigt är science fiction utan snarare en något förvrängd bild av den verklighet vi redan lever i. Jag tror det är där som Atwood glänser som allra mest - hennes framtidsvisioner är inte det minsta svåra att tro på, snarare tvärtom. Hennes sätt att blanda saker som hänt på riktigt och saker som skulle kunna hända gör hennes romaner till böcker som obevekligt kryper in under skinnet på läsaren.
I The Handmaid's Tale handlar det naturligtvis mycket om kvinnorollen, och sättet som bokens kvinnor förtrycks på har likheter både med samhällen som finns i världen och med samhällen som funnits. Det är mycket lite i boken som inte går att föreställa sig som möjligt under vissa omständigheter, och det är just där den blir som läskigast. Jag tycker det är särskilt intressant hur boken delar upp kvinnor i de roller som redan finns i dagens samhälle - det är strikta uppdelningar i horor och madonnor, kvinnorna reduceras till funktioner som avhumaniserar dem och reducerar dem till stereotyper som är lätta att placera in i fack. Den strikta uppdelningen gör Offreds inre liv till en desto större kontrast och mycket av The Handmaid's Tale handlar om det yttre och det inre, det man säger och det man inte säger, det som går att tämja och det som inte går att skjuta bort hur gärna man än vill eller måste. Vad händer med begär, med kärlek och den egna identiteten när man inte får ha något av det?
Boken är presenterad som ett vittnesmål likt de som finns från andra världskriget, vilket bidrar till känslan av att det är något som har hänt eller skulle kunna hända. I stora drag är det en väldigt välskriven, tänkvärd och upprörande roman om makt, samhället och jaget. Men som sagt blir jag aldrig riktigt golvad. Jag upplever ibland att boken trots att den utspelar sig i en framtidsdystopi känns daterad. Det märks att den är skriven på åttiotalet, och kanske är det detta som sticker hål på min bubbla. Eller också helt enkelt att mina förväntningar varit alldeles för högt uppskruvade. Hur som helst är det en läsvärd bok jag inte tvekar att rekommendera - och tv-serien som är baserad på boken är också väldigt sevärd.
För min del är jag inte klar med Atwood på långa vägar. Först och främst riktar jag in mig på att fortsätta med MaddAddam-trilogin!
"The Handmaid's Tale", 1985
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar