torsdag 12 juli 2018

Recension: Fyren mellan haven av M.L. Stedman

Anledningen till att jag ville läsa Fyren mellan haven är alla de kunder (och personalen för den delen) i bokhandeln där jag jobbar som sagt att den är så bra. Jag tyckte premissen lät intressant och till och med filmtrailern tilltalade mig, så när jag hittade boken billigt på loppis tyckte jag att jag kunde ge den en chans.

Ärrad av sina erfarenheter från första världskriget flyttar krigsveteranen Tom ut till Janus Rock, en liten ö utanför Australiens kust, för att arbeta som fyrvaktare. Det är ett ensamt och slitsamt liv, men han trivs med dess enkelhet och får så småningom sällskap av Isabel, som blir hans fru. När en liten båt en dag flyter i land på den lilla ogästvänliga ön hittar Tom och Isabel en död man i den, men också ett fullt friskt, levande spädbarn. Isabel, som genomlidit tre missfall, ser det ilandflutna barnet som ett mirakel. De bestämmer sig för att behålla den lilla flickan som sin egen och påbörjar det familjeliv de alltid velat ha. Det är först senare, när de återvänder till fastlandet, som det visar sig att någon annan betalar ett högt pris för deras lycka.

På grund av allt bra jag hört hade jag ganska höga förhoppningar på Fyren mellan haven, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag drogs till det etiska dilemmat som bildar bokens kärna; rätten att behålla ett barn utan att veta om det saknas av någon, och hur gränserna mellan rätt och fel suddas ut på den isolerade ön. Men jag tycker aldrig riktigt att den här romanen bränner till. Jag tycker att den är långdragen och förutsägbar, och extremt sentimental. Det gör att jag aldrig knyter an till karaktärerna eller berättelsen riktigt - Tom är överdrivet godhjärtad, Isabel något intressantare i sin själviskhet men trots det fortfarande urtråkigt förutsägbar i sina handlingar. Jag kommer på mig med att tänka på romanen mycket som tantlitteratur - en fin berättelse, men en som aldrig riktigt tar ut svängarna ordentligt. Istället är det en rätt tam historia om något som hade kunnat bli betydligt intressantare.

Språket i boken matchar handlingen - det är ganska långsamt, detaljerat och finstämt, men också det går över till ren sentimentalitet då och då. Formuleringar som "hon var hans andra hälft av himlen" får mig att himla med ögonen och det är med nöd och näppe som jag kan låta bli att göra kräkljud över sådana meningar. Ibland tror jag att det är översättningens fel, att vissa formuleringar känns så otroligt lama och utan kraft, så stela och förutsägbara. Ibland tror jag bara att det är så boken är skriven. Sentimentalt, romantiskt. Även om berättelsen i sig och själva konflikten engagerar mig i teorin så är sättet boken är skriven på så trist att jag någonstans slutar bry mig och istället bara läser för att få veta hur det ska sluta.

Det hela hjälps inte av att mycket av handlingen känns som bakgrundsinformation och att många av incidenterna som berättas utdraget och i detalj inte har särskilt stor inverkan på handlingen i stort. Det är en roman som kunde varit betydligt kortare och nog tjänat på det.

Med det sagt är det inte så att Fyren mellan haven är en dålig bok. Det är nog snarare så att det inte alls är min typ av bok. Jag är inte mycket för kärlekshistorier eller sentimentala skildringar kring krig eller familjeliv. Gillar man däremot den typen av berättelser och den här typen av språkbruk - milt, utan risker, utan någon större experimentanda - så gillar man nog den här romanen. Den har trots allt rätt stabila karaktärer, om än lite träiga, och en solid berättelse som nog engagerar många. För mig blir boken dock mest en slags generisk bukfylla, i brist på bättre ord.

"The Light Between Oceans", 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar