söndag 22 december 2013

Veckans recension: Autobiography av Morrissey

Vissa böcker kräver mer tid och energi än andra, och det här är en av dem. Det har tagit mig lång tid att ta mig igenom Morrisseys självbiografi, och ibland har jag gjort det på ren viljestyrka.

Jag upptäckte The Smiths när jag hade slutat gymnasiet och började studera litteraturvetenskap. Och sedan lyssnade jag nästan inte på någonting annat under ett års tid. Samtidigt upptäckte jag förstås Morrissey, och drogs till hans ambivalenta, mystiska figur lika mycket som någon annan som lyssnat på hans musik. Dock har jag aldrig dykt huvudstupa ner i hans solomusik, och det är The Smiths som jag brytt mig mest om, även om jag hållit utkik efter Morrissey också och till och med var och såg honom live på Hultsfredsfestivalen 2011 - en fantastisk upplevelse, faktiskt. Och så kommer han med sin självbiografi. Och naturligtvis var jag tvungen att läsa den. Något annat hade varit otänkbart.

Att jag haft svårt att läsa den här boken beror på flera saker. För det första är det naturligtvis språket, eftersom jag läste boken på engelska och Morrissey skriver vackert och poetiskt på ganska tung prosa. För det andra är boken full av namn och referenser som jag inte känner till, och det blir ibland svårt för mig att läsa långa stycken eller rentav flera sidor om en gammal kändis jag aldrig hört talas om eller ett tv-program som sändes på 60-talet i England. Men det är ju sådant man måste räkna med när man läser en självbiografi - dock tror jag verkligen att bara de som delar nationalitet och ålder med Morrissey verkligen kan känna igen sig i alla de referenser som finns i början av boken när han beskriver låtar och tv-program från sin uppväxt. Dock är det en tydlig och rå bild som han ger av det Manchester där han växer upp, ibland så plågsamt orättvis och grym att man mår illa. Han beskriver framför allt sin skolgång med mardrömslik klarhet.

Ofta är Morrissey också rolig. Det är samma humor som går att hitta i hans låttexter och som man inte alltid upptäcker med en gång. Han sysslar med massor av ordlekar och språkliga krumbukter som får en att le och ibland skratta högt, och ändå är jag säker på att mer än hälften gått mig förbi. Han har också en tendens att låta meningarna övergå i rader från hans låttexter, vilket är roligt för ett fan som kan sitta och peka ut dem.

Autobiography slår mig ändå som en ganska ojämn bok. Den är skriven på ett sätt som är typiskt Morrissey-igt, och mer kunde man inte vänta sig. Vissa partier är andlöst vackert skildrade, det finns meningar som slår som knytnävar, men så finns det också långa, långa partier där han bara lyckas med att framställa sig som en gnällig och tjurskallig gubbe. Och ja, då tänker jag på den fruktansvärt långa, gaggiga harang som är sidorna som handlar om rättegången mot honom och Johnny Marr i mitten på 90-talet. Visst kan jag förstå behovet av att vilja berätta saker från sin egen synvinkel, men någon måtta får det faktiskt vara. Det är ointressant och tråkigt att läsa sida upp och sida ner om varenda detalj i rättegången, och Morrissey låter bara mer och mer bitter och gnällig för varje mening.

Och kanske är det detta som jag har allra svårast med i boken - Morrisseys sätt att hela tiden leka martyr. Han är ibland outsägligt självömkande och bitter, totalt inkapabel till att släppa det som varit. Ingenting är någonsin hans eget fel, ingenting kan man någonsin skylla på honom för, utan allt dåligt som händer honom har någon annan skulden för. Jag blir tveksam som läsare på hur mycket jag faktiskt kan lita på det han säger, och hans sätt att hela tiden hänga sig själv på korset hjälper inte direkt. Det är dock väldigt vackert att läsa om hans kärlek till publiken, och hans sätt att skriva gör att boken är väl värd att citera.

Hur som helst är det en biografi där det känns som om han vill dissekera allt, allt. Alla hängs ut, alla får sin beskärda del av Morrisseys skarpa tunga. Det blir en poetisk, svårsmält skildring av en man som ser sig själv som utstött, ensam och missförstådd, och som skapat en karriär runt det. Det är lite väl mastigt och det är framför allt självömkande. Men så är det Morrissey vi pratar om, och vad hade jag förväntat mig egentligen?

"Autobiography", 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar