Pärla ur hyllan: Boj och hans ättlingar av Dan Byström

Jag äger rätt mycket böcker. Många som är bättre än den här, snyggare och vackrare. Men den här är ändå en av mina favoriter av alla som jag äger. Boken heter Boj och hans ättlingar och är skriven av Dan Byström. Den gavs ut 1935 och jag upptäckte den hemma hos farmor och farfar när jag var yngre.

Eftersom jag älskade hundar med en nästan läskig fanatism just då så fick jag boken, som en gång tillhört min farfar. Han dog i Alzheimers kort därefter och den här boken är den enda ägodel jag har som har varit hans.

Hur som helst så tänkte jag visa lite av boken här, bara för att den är så fin.

Boken är uppbyggd så att man får följa flera generationer hundar, från stenåldern och den första kontakten med människan, till "nutid" (vilket betyder tidigt 30-tal). Kapitlen påminner alltså om fristående små berättelser om enskilda hundar, medan de tillsammans blir en släktkedja.

Boken är tyvärr inte inbunden utan har mjuka pärmar, vilket gör den mindre hållbar. Men den är full av fina svartvita illustrationer och korta, ofta humoristiska berättelser som inte tar lång tid att läsa. På baksidan får man reda på att boken kostat 3 kronor och 25 öre.

Dessutom är jag en sucker för hundberättelser och kan inte låta bli att smälta bara jag öppnar den här boken, som handlar mycket om hundars osvikliga lojalitet mot människan.

Alla hundarna verkar vara något slags föregångare till schäferrasen och är karakteristiskt modiga av sig. Det är en härlig bok, full av en lite oskyldig trettiotalsstämning som jag gillar. Det är en speciell bok som jag verkligen håller hårt i. Inte bara för att den varit min farfars, utan för att den är så mysig och känns unik också i sig själv. Jag har aldrig hittat en bok som är riktigt som den här, och jag tror aldrig att jag kommer göra det heller.

Veckans recension: Kafka på stranden av Haruki Murakami

Kafka på stranden är en roman jag blivit tipsad om från ett flertal håll och kanter och av de mest olika personer – en kompis, en släkting och en bibliotekarie. Jag har alltså haft den på läslistan ett tag och äntligen lånat hem den. Vad jag fått höra om boken har varit intressant – lite övernaturligt, en pojke som bosätter sig i ett bibliotek (what’s not to love?) och en ovanlig berättelse. Låter som något alldeles i min smak, tänkte jag.

Boken börjar med att Kafka Tamura beger sig hemifrån. Han har förberett sig inför detta sedan flera år tillbaka. Han har inga vänner, tränar hårt och tillbringar sin fritid med att antingen vara på gymmet eller läsa böcker. Han är världens tuffaste femtonåring. Han lämnar sin far, sitt hem och sin skola med lätt packning, på flykt från ett förutbestämt öde och på jakt efter en syster och en mor som för längesedan försvunnit.

Vid sidan av Kafka får vi också följa den gamle Nakata, mannen som varit med om en olycka som barn och som sedan dess inte är riktigt som han ska. Han kan inte läsa eller skriva, han kommer inte ihåg sitt liv innan olyckan och lever på bidrag från guvernören. Men i gengäld kan han prata med katter. Han äger en kraft som han måste utnyttja för att kunna hela sig själv och kanske kunna bli ”normal”.

Jag kan tyvärr inte säga att jag stämmer in i hyllningskören jag fått höra angående den här boken. Redan när jag läser baksidetexten börjar jag undra om Kafka på stranden egentligen är något för mig – visst gillar jag fantasy och magi, men jag tycker inte om surrealism. Skillnaden kan tyckas hårfin, men enligt mig ska fantasy och magi följa sina egna lagar, medan surralismen är mer kaotisk – och ofta en spegling av karaktärernas inre. Att det finns andar faller under magi. Att det regnar fiskar och blodiglar från himlen är surrealistiskt. Enligt mig, då. Och dessa problem tampas jag lite med under läsningen. Emellanåt tycker jag att boken är väldigt bra, emellanåt har jag svårt att tro på den och har svårt att få ihop vad det är meningen att den ska handla om.

Boken ställer många frågor men ger inga svar. Visst finns det en tjusning i detta, men personligen föredrar jag att man kan slå igen pärmarna och känna att man är tillfredsställd med hur boken slutade. Det är inget fel på några lösa trådar, men en hel bunt blir lite för mycket. Jag förstår författarens syfte med att inte ge svar på alla gåtorna, men några av dem skulle jag ändå vilja höra mer om för att vara nöjd med boken. Men jag tror att detta, och det ovanliga berättandet med de surrealistiska inslagen, till viss del bottnar i att boken kommer från en helt annan världsdel som jag vet mycket lite om. Jag har nämnt det flera gånger förut, till exempel i samband med Utrensning av Sofi Oksanen eller Andarnas hus av Isabel Allende – jag tycker det är kul med böcker från andra länder, böcker som är översatta från ett annat språk än engelska. Min geografiska läskarta har stora hål och det känns skönt att fylla dem.

Ingen kan påstå att Kafka på stranden är en vanlig bok. Långt ifrån, den är väldigt speciell och unik, och för det kan jag uppskatta den. Det finns gåtor, symbolik, massor med djupa tankar och en Tintomara-gestalt. Det finns mord och kärlek och mystiken kring själar och vad som händer efter döden, alltihop i en miljö som verkar ligga mittemellan dröm och verklighet.

Alltihop är väldigt vackert och intressant skrivet genom ögonen på en kärv femtonåring och en varmhjärtad åldring, ofta med ett språk som inte alls är särskilt svävande utan tvärtom ganska rakt på sak och utan krusiduller. Det är imponerande skrivkonst, men helhetsintrycket är inte vad jag önskat. Jag kan inte sätta fingret på varför, heller. Det bara är så. Den är okej, men ibland lite trög. Dessutom känns det som om det den vill säga ibland går över huvudet på mig, och det är ingen rolig känsla alls. Kanske är den lite för komplicerad för mig, eller för sitt eget bästa.

”Umibe no Kafuka”, 2002

Önskelista

Just det... ingen har väl missat att det är jul om två dagar? Jag fattar ingenting, men jul lär det bli ändå. Och naturligtvis vill jag gärna hitta en del böcker under granen i år... den första och hetaste på min lista är Flickan från ingenstans av Justin Cronin. En tjock pjäs som fått bra kritik och rosats av min idol Stephen King, så det låter bra.
Jag skulle också gärna vilja läsa Dubbelfel av Lionel Shriver. Shriver gillar jag, särskilt eftersom jag träffat henne en gång. Hon är helsmart och hennes böcker är fulla av svart humor, intressanta tankegångar och kontroversiella ämnen. Till exempel scenariot att en mamma inte älskar sin son (Vi måste prata om Kevin, se till att läsa den boken!), eller som i Dubbelfel, att ett par behandlar sin relation som ett tennisspel. Jag har inte själv läst den än, för jag ville vänta tills den kom i pocket, men jag hörde Shriver prata om den och precis som Kevin och Dagen efter tror jag att det är en bok jag kommer gilla.

Nästa på listan är Moment 22 av Joseph Heller. Mest för att det är en klassiker och jag vill veta vad den handlar om.

Sist ut är Slutet på mr. Y av Scarlett Thomas. Blev intresserad av den på biblioteket och tänkte att det inte kan vara fel att önska sig den.

Inte jättemycket böcker, men ni vet - kvalitet framför kvantitet, eller hur?

Filmkväll, på en torsdag?!

Har nyss sett filmatiseringen av Tomorrow, When the War Began, efter att ha velat se den ända sen typ... ever. helt okej som filmatisering sett antar jag, men den kändes kort och haltande som film. Men men, det är ju sex böcker kvar i serien så jag antar att man får se det som en del av en längre berättelse.

Veckans recension: Under kupolen av Stephen King

Herregud vilken tjock bok. Det var min första tanke när jag fick syn på Under the Dome, som den heter på engelska – och faktum är att den svenska översättningen till och med är några sidor längre. Och jag har inte heller slutat bli förvånad – varje gång jag dragit upp den ur väskan (jag har faktiskt släpat den här pjäsen med mig på bussen, kan ni fatta?) och knappt kunnat sluta handen om ryggen på den, så har jag tänkt samma tanke. Herregud vilken tjock bok!

Faktum är att jag bara läst en enda roman på fler sidor, som, till ingens förvåning antar jag, är skriven av samme författare. Jag pratar om Det från 1987, som vinner den här tävlingen med fjuttiga åtta sidor. (Detaljer? Under kupolen är 1180 sidor lång, efterordet inräknat. Det är 1188). Men Under kupolen känns enormt mycket större på något vis – dels på grund av det rent fysiska – Under kupolen är inbunden och väger betydligt mer än vad min kartonnerade upplaga av Det gör – men också på grund av tidsspannen. Det sträcker sig över mer än tjugo års tid, medan Under kupolen utspelar sig under – håll i er nu – lite mindre än en vecka. No kidding.

Boken börjar en vacker höstdag i den lilla staden Chester’s Mill i Maine, USA. Allting verkar vara precis som vanligt, tills ett litet lyxigt sportflygplan plötsligt kraschar mot vad som ser ut som tom luft. I nästan samma ögonblick kör en timmerbil in i samma osynliga barriär och går ett liknande öde till mötes. Helt oförklarligt har den lilla staden skurits av från omvärlden, avskärmade av en osynlig men obarmhärtigt kompakt vägg. En kupol har sänkts ned över Chester’s Mill, och ingen kan ta sig varken ut eller in.

Krissituationen är ett faktum – landets regering står handfallna, liksom alla de drabbade människorna. Ingenting verkar kunna tränga igenom kupolen, och i staden sprider sig paniken efter de första olyckorna och dödsfallen. Det dröjer inte länge innan samhället under kupolen börjar rasa samman. Den som verkligen styr staden – vice kommunordförande Big Jim Rennie – tar fort tillfället i akt och börjar styra staden med inget annat än sina egna intressen i tankarna. Han är en mäktig man som snart håller staden i ett järngrepp. Han utser en ny polisstyrka som lyder hans minsta vink, och både mord- och brottsstatistiken skjuter i höjden.

Samtidigt har armén utanför kupolen lyckats ta kontakt med Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat som av en händelse råkar befinna sig i Chester’s Mill. Han är den som militären och regeringen – presidenten själv, faktiskt – utser som bäst lämpad att leda Chester’s Mill i den nuvarande krisen. Men Barbie är bara en utböling i det lilla samhället, och står redan på kant med Big Jim Rennie. Och ju mer Barbie undersöker läget, desto mer oundviklig verkar en konfrontation med Rennie bli. Och det visar sig snart vara väldigt, väldigt farligt att underskatta Big Jim Rennie...

Jag är medveten om att den här boken följer nästan precis samma storyline som Simpsons – The Movie, vilket är ett lite olyckligt men rätt komiskt sammanträffande. King själv hävdar att boken är byggd på ett gammalt manus han påbörjade redan 1976 men aldrig skrev klart, eftersom berättelsen var för komplicerad för honom. Det tror jag, det. Berättelsen här är inte bara komplicerad och utdragen över förvånansvärt få dygn – persongalleriet är enormt. Så stort att jag med jämna mellanrum har svårt att hålla isär vem som är vem, särskilt i början. Men, som en vän till mig uttryckte det, Under kupolen är en bodycount utan dess like. Det blir lättare att hålla reda på folk ju mer man läser, eftersom de dör som flugor. Ärligt talat slutade jag räkna antalet döda karaktärer på sidan femtio.

Boken har ingen egentlig huvudperson, även om Barbie i mångt och mycket är dess hjälte. Istället är boken uppbyggd i delar, som i sig är indelade i flera kapitel som växlar mellan karaktärer. Vi får följa inte bara exsoldaten Barbie, utan också den sympatiske läkarassistenten Rusty och hans familj, den tuffa tidningsredaktören Julia, den trettonårige Joe och hans kompisar, Big Jim Rennies son Junior vars psyke alltmer haltar, och Big Jim Rennie själv. Dessa är bara ett fåtal av alla de karaktärer man får följa. Dessutom går boken emellanåt ifrån sitt dåtidsperspektiv och en utomstående berättare tar istället över rollen som medium för läsaren, i nutid. Jag har väldigt svårt för tempusändringar om det inte rör sig om någon ramhistoria, så detta är partier som jag ryggar lite för – inte för att de är dåliga direkt, utan för att de bryter av på ett märkligt sätt.

Hur som helst så kan själva utgångsscenariot för Under kupolen verka väldigt befängt – en kupol som sänks ner över en stad, hallå liksom. Men det är faktiskt inte kupolen eller hur den kom dit som är det intressanta. Det intressanta är vad som händer just under kupolen – vilken roll människorna i staden måste gå in i, vad de drivs till under det allt mer korrupta styret och hur isoleringen från omvärlden påverkar dem. På många sätt är det ett Flugornas herre-scenario, där människornas primitiva sidor bryter fram. Överlevnadsinstinkt och djurisk grymhet tar över, och i den lilla staden där alla känner alla förvandlas vänner och grannar till djur. Däri ligger skräcken.

Jag har länge tjatat inför alla som vill lyssna om att Stephen Kings styrka inte är hans skräckscenarion, hans utomjordingar, demoner eller andra dimensioner. Visst är han duktig på allt det, men Stephen Kings faktiska briljans ligger hos hans karaktärer. Jag har inte läst en enda bok av den här mannen som inte innehåller trovärdiga personer. King är fantasisk när det kommer till människor, känslor och reaktioner. Hans böcker befolkas alltid av folk som är som du och jag, och ofta är han inte alls rädd för att visa upp de dåliga sidorna även hos sina hjältar. De är otrogna, de tänker korkade tankar, de skrattar åt fel saker, tittar på porr och hatar det gamla sofföverdraget. De är alkoholister med mindervärdeskomplex, knarkare som fanatsiskt tror på gud eller bröstfixerade tonårskillar. De är människor man känner igen både sig själv och andra i, och just därför blir de verkliga, och just därför blir skräcken också verklig. Jag tror fullt och fast på att detta är vad som gör King till en så läst författare, och Under kupolen är ett praktexempel på Stephen Kings förmåga att skapa just de här karaktärerna. Jag kan uppriktigt säga att jag inte vet när jag sist hatade en bokkaraktär så innerligt som jag hatar Big Jim Rennie. Jag kan inte ens förklara hur mycket den karaktären kröp in under skinnet på mig.

Jag brukar också tycka att Stephen King skrev bättre böcker förr. Det är härligt att se hur hans språk blivit allt mer finslipat, för både språk, skrivstilen och berättartekniker går verkligen inte av för hackor i hans senare verk. Men ofta är berättelsen desto mer otrovärdig, något hopkok av gammalt och nytt som faller plattare och inte känns lika originella som Varsel, Christine eller Död zon, de tidiga åttiotalsböckerna som besitter en sådan drivkraft i själva berättelsen, även om de saknar något i språket. Men Under kupolen är faktiskt inte sådan. Den påminner mig om den gamla styrkan, men med det nya, smidigare språket, och jag kan inte säga att jag klagar. Jag har kanske lite svårt att ta till mig förklaringen till kupolen, men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om den. Nej, jag älskar det här Flugornas herre-stuket, den här undergångshistorien som fängslar trots alla karaktärer. Jag gillar att den inte är så religiöst präglad som Pestens tid var, och jag gillar sättet boken är uppbyggd på, med alla de relativt korta glimtarna från olika håll i staden som alla är innehållsrika och som alla binder samman boken till en väldigt spännande, väldigt obehaglig roman. Det är, kort sagt, imponerande skrivkonst och en jäkligt underhållande, spännande berättelse.

Kings bästa? Nej. Men klart en av hans bästa böcker på den här sidan 2000-strecket, om ni frågar mig.

”Under the Dome”, 2009

Homoskyltning

Idag började jag diskutera mitt nyvunna intresse för homolitteratur med en av bibliotekarierna jag jobbar med. Det slutade med att jag fick leta upp alla böcker på ungdomsavdelningen som jag kunde hitta med det ämnet, och skylta med dem i vår monter. Satte upp en provisorisk skylt men gjorde den här i all enkelhet när jag kom hem. Den åker upp imorgon.

För att bättra på det hela lånade jag Mannen som älskade Yngve, en vuxenroman visserligen, men med en sjuttonåring i huvudrollen av allt att döma. Skriven av Tore Renberg. Min diskussionspartner rekommenderade också ... som Italien av Måns Holst-Ekström, också med bögtema. Jag är helt uppe i det här :P Vem vet, kanske kan det resultera i en essä här senare.

Dessutom adopterade jag med mig två böcker till från gallringsbordet; Spegeln i spegeln av Michael Ende och Rebecca av Daphne du Maurier. You know, the old classic. Jag lovar, om jag fortsätter såhär så kommer jag ha en tredje bokhylla i mitt rum när jag slutar på bibblan.

Veckans recension: Kärlekens historia av Nicole Krauss

När jag gick andra året i gymnasiet fick min klass en väldigt bra engelsklärare. Det är rätt sjukt hur lärare kan göra ett ämne så himla roligt, medan en dålig lärare kan förstöra intresset för samma ämne för all framtid. Den här läraren och jag kom iallafall väldigt bra överens och när hon slutade gav hon mig en lista med boktips. Den här boken var med på den listan. Som alltid med boktips i kombination med mig, så dröjer ofta det innan jag kommer till skott – i det här fallet ungefär tre år. Bra jobbat, Amanda...

Men nu är jag alltså här, och jag har läst Kärlekens historia. Det är en sån där bok som jag ändrar uppfattning om medan jag läser den, och därför har jag svårt att säga rakt ut om jag tycker att boken är bra eller dålig. Dessutom är det enormt svårt att berätta vad den handlar om på ett bra sätt, eftersom handlingen är lös och fragmentarisk. Genom boken får läsaren följa flera olika personer – först och främst den gamle Leo Gursky som kommit till Amerika som polsk jude och förlorat sin ungdomskärlek. Vi träffar också Alma, en ung judisk flicka som förlorat sin far och som fått sitt namn efter föräldrarnas favoritbok Kärlekens historia. Författaren till boken är Zvi Litvinoff, vars liv vi också för följa.

Dessa tre utgör de huvudsakliga berättarna, och till en början har jag som läsare svårt att hitta något som kopplar ihop dem, förutom namnet Alma som betyder något för alla tre. Det resulterar i en avsaknad av handling som gör att jag bitvis finner boken tråkig. Jag hittar liksom inte konflikten som man ska bli intresserad av. Precis som med till exempel Kärleken, kriget av Assia Djebar eller Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf har jag svårt att hålla intresset vid liv när jag inte hittar en gemensam nämnare som för berättelsen vidare.

Men i Kärlekens historia uppenbarar sig handlingen stegvis, så att berättelsen vecklar ut sig och ger mer och mer ju längre man kommer. Jag är inte säker på att jag gillar det sättet att skriva, eftersom jag stundvis faktiskt funderar på att lägga boken ifrån mig eftersom jag inte tycker den fångar mitt intresse. Men det är originellt och mitt intresse vaknar långsamt till liv och kliver ur sitt ide framåt bokens sista kapitel. Det är bara det att det är lite för sent i mitt tycke.

Därmed inte sagt att Kärlekens historia är en dålig bok – absolut inte. Den har en ton som jag tycker är fantastisk, en blandning mellan komik och tragedi som skapar en sällsam, ensam känsla. Den är väldigt mänsklig och berättar om mänsklig rädsla, mänsklig kärlek, och mänskliga känslor över en lång tidsperiod. Det är också en berättelse om slumpen (eller det förutbestämda) och om otroliga livsöden där vägar korsas på de mest oväntade sätt.

Temat genom boken är naturligtvis kärlek. Handlingen i Kärlekens historia skulle egentligen kunna beskrivas som en kärlekshistoria som vid första anblicken är död, men som vid närmare betraktelse fortfarande lever, och överlever allt, liv som död, personer som platser. Det är verkligen en berättelse om just kärlek, som beskrivs i alla upptänkliga former: det är ung kärlek och kärlek där ena parten inte är närvarande längre, det är kärleken till en vän, kärleken till ett barn och kärleken till en förälder, samtidigt som det är kärlek mellan syskon och kärleken till Gud. Men det blir aldrig sentimentalt och det är jag tacksam för. Snarare är kärleken något konstant, inte något att tala om, utan bara något som är närvarande.

Men även om jag gillar delar av boken och tycker att slutet är fantastiskt vackert, så är jag fortfarande tveksam. Jag tycker boken är originell, vacker och finstämd, men stundvis tycker jag också att den är seg och tråkig, jag har svårt att hitta en röd tråd att hålla fast vid och blev till en början förvirrad när jag inte förstod hur något alls hängde ihop med vartannat.

Jag tror att någon som gillar halvt fragmentariska romaner i stil med de tidigare nämnda Gösta Berlings saga, Kärleken, kriget eller kanske Andarnas hus av Isabel Allende kommer tycka mycket om Kärlekens historia. Jag förnekar inte att det är en bra bok – jag kan verkligen förstå dess storhet och varför någon skulle rekommendera den eller ha den som favoritbok – men jag delar inte riktigt den uppfattningen själv.

”The History of Love”, 2005

Gammalt vs nytt

Jag har säkert sagt det förut. Några av Stephen Kings gamla böcker från sjuttio- och åttiotalet håller ju på att nyöversättas, med nya omslag, och nya efterord av John-Henri Holmgren, översättaren som jag avgudar en aning för hans arbete.

Problemet jag har? Att jag redan äger alla de där böckerna, med de gamla översättningarna (som lämnar en del att önska om jag får säga så), och gamla åttiotalsomslagen (som, ärligt talat, äger en viss charm). Inköpta på loppisar, Tradera och gallringar för att man inte kan hitta dem någon annanstans.

Och nu är jag så osäker på om jag borde köpa de nya nyöversättningarna. Jag menar, jag går in i en bokhandel och praktiskt taget dreglar över dem. Sen kommer jag på att jag faktiskt har alla de böckerna och måste tygla mig själv. Gah.

Iallafall tänkte jag att det kunde vara lite kul att jämföra omslagen – de från åttiotalet och de från 2010. Här är de:

Carrie, på svenska 1980, och den nya.


Varsel, på svenska 1980 (min slitna pocketversion), och så den nya.


Jurtjyrkogården, 1983, och den från 2010.


Lida från 1988, som jag bara har i ett gammalt slitet biblioteksexemplar.

Död zon, på svenska 1983.

Pestens tid, 1988.


Eldfödd, som jag inte äger, så jag vet inte riktigt vilket årtal. Åttio-nåt här med, skulle jag tro .

Och så har vi till sist Det, som kom på svenska 1987.


Andra av Kings gamla verk som förtjänar ett ansiktslyft är enligt mig Christine, Cujo, Drakens ögon och Dolores Claiborne.

Det här platsar ju på TotallyLooksLike.com

En liten betraktelse. Har tänkt lägga upp det här ända sen förra vintern, när jag upptäckte det. Den stora frågan: Någon som ser en likhet mellan Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist och I det tysta av Vicky Jaggers?


Lilla stjärna, Ordfront, april 2010
I det tysta, Pocketförlaget, november 2010.
Om jag inte hade varit ett sådant fan av Lindqvist hade jag förmodligen aldrig märkt det.

Jag har förresten också köpt The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky - fick den i brevlådan idag. Och innan ni dömer mig för att jag utrotar bokhandlarna - jag har letat efter den i bokhandlar utan att kunna hitta den, så Bokus var faktiskt berättigat. Ser fram emot den, verkligen!

Veckans recension: Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan

Som jag redan nämnt här på bloggen i samband med John Greens debutroman Var är Alaska? så är han en av de få författare som jag har en närmare relation till över nätet än genom böckerna. Kanske den ende, nu när jag tänker efter. John Green och hans bror Hank Green samsas nämligen om en YouTube-kanal vid namn Vlogbrothers, där de turas om att lägga upp videor några gånger i veckan. Ironiskt nog tog det mig evigheter innan jag fattade att det här var den John Green. Jag hade läst Var är Alaska? utan att överhuvudtaget göra kopplingen till YouTube-John förrän långt senare.

Eftersom jag genom YouTube följt John Green och hans författarskap det senaste året eller två, faller det sig ganska naturligt att man vill läsa hans böcker. Ändå är det här bara den andra boken som jag kommit mig för med att läsa. Och den är skriven tillsammans med en annan amerikansk författare som liksom John Green skriver för barn och ungdomar – David Levithan.

Den andre Will Grayson handlar om två sextonåriga killar som råkar dela precis samma namn. Den förste Will är en osynlig kille. Han håller sig till mantrat håll tyst och bry dig inte för att klara sig igenom vardagen, men så råkar han samtidigt ha Tiny Cooper som bästa vän. Tiny är inte bara enorm rent fysiskt – hans personlighet, hans röst och hans känslor tar ungefär lika stor plats som hans gigantiska kroppshydda. Han är öppet gay och dejtar varenda kille inom synhåll, och drar med sig Will in i alla sina galna idéer utan att nånsin riktigt bry sig om vad Will själv tycker. Will bröjar bli utled på att ha Tiny som kompis, men vad gör man när man inte har nån annan att vara med?

Den andre Will betraktar världen på det allra mörkaste och cyniska vis man kan tänka sig. Han överlever skoldagen genom sina antidepressiva piller, sina pessimistiska diskussioner med emotjejen Maura och genom att planera hur han helst skulle vilja döda allt och alla. Det enda i hans vardag som är positivt är chattsamtalen med Isaac, internetkompisen som kanske är lite mer än bara en vän.

Det enda dessa två har gemensamt är namnet. Will Grayson, Will Grayson. Deras vägar korsas en kväll i Chicago på det mest osannolika stället av alla, och deras möte kommer förändra allt.

Det var längesedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok – Den andre Will Grayson är faktiskt fenomenalt rolig. Jag läste mycket av boken medan jag satt på ett tåg, och var bokstavligen talat tvungen att kväva mina skratt i halsduken medan jag försökte blinka bort skrattårarna. Det här är precis min humor, den här sarkastiska, cyniska ironin. Jag tror mina medresenärer trodde jag fick någor märkligt epileptiskt anfall sådär var tredje minut.

Kanske är det mest för humorn som jag tycker om boken, men jag gillar den verkligen skarpt. Det är en streckläsningsbok som, trots allvarliga och ibland ganska mörka teman som depression, homosexualitet och kärlek lyckas vara underbart underhållande. Men jag är inte jätteförtjust i slutet, som känns Hollywood-ifierat. Det drar ner mitt helhetsintryck av boken en del, men om jag bortser från det så skulle jag lätt kunna säga att jag älskar den. Synd att jag inte tyckte om slutet, bara. Men man kan inte få allt, antar jag.

Oavsett om jag gillar slutet eller ej så är Den andre Will Grayson en enormt kul bok som känns både spännande, aktuell och originell. Jag såg nyss att den också röstats fram som en av detta årets bästa ungdomsböker av Bokjuryn. Och ärligt, allt som får mig att vika mig dubbel och köra in knogen i munnen för att inte väcka hela huset i mina skrattanfall förtjänar faktiskt ett högt betyg, eller vad säger ni?

”Will Grayson, Will Grayson”, 2010

Anledningen till att jag älskar King

Jag är inte ens på sidan femtio i Under kupolen än, och minst tre karaktärer är redan döda. Varav en i ett sjukt grovt våldsbrott. Ah, Stephen King, how I've missed you!

Den arbetande bokmalen

Idag ska jag börja min timanställning på Bokia i Malmö. Yay, och hjälp. Är riktigt nervös.

Gallrade böckers sorgliga öde

Det är faktiskt riktigt sorgligt, det här med gallrade böcker. Jag vet inte hur alla andra bibliotek gör, men där jag är, så går det till så att de böcker som är hela och någorlunda attraktiva läggs ut till försäljning. Där ligger de ett tag och hoppas på nya ägare, tio kronor styck, tio stycken för femtio kronor. De flesta säljs inte, och gissa vad som händer. De åker ner i sopsäckar och transporteras bort - till förbränning.

Jag tycker det är riktigt hemskt. Jag räddar med mig några stycken hem varje gång det är dags för nästa lass att åka ner i säckarna, men jag kan inte ta med mig allihop. Jag har frågat om kanske Lions eller någon annan välgörenhetsorganisation inte kan tänkas ta hand om dem istället, men samtidigt fattar jag ju att de får in lådvis med böcker redan som det är. Någonstans måste ju saker och ting försvinna. Men att ett bibliotek regelbundet skickar iväg böcker till förbränning känns faktiskt väldigt hemskt.

Jaja. Idag tog jag med mig 491 av Lars Görling hem, tillsammans med Stig Dagermans Bränt barn från 1948. Det fanns liksom inte på kartan att den skulle bli eldmat.

Veckans recension: Horn av Joe Hill

Joe Hill dras med något som folk gärna tar upp i samband med hans verk – att han är Stephen Kings äldste son. Det måste vara ganska trist att hela tiden nämnas i samband med en förälder, men å andra sidan har också Joe Hill valt att skriva skräck, precis som farsgubben som bara råkar vara världens mest lästa skräckförfattare. Då får man kanske räkna med att ständigt bli jämförd med och kopplad till sin pappa. Men å andra sidan lär ju försäljningssiffrorna knappast bli sämre.

Och även om jag försöker se Joe Hill som en fristående författare för att göra honom rättvisa, så går det inte att förneka att det faktiskt finns något lite King-aktigt över hans sätt att skriva. Men precis som med John Ajvide Lindqvists böcker så finns det något med själva berättelsen, kärnan i boken, som känns unikt och som är annorlunda från Stephen Kings verk. Framförallt kan det i det här fallet bero på generationsskillnaden – eftersom många av Kings mest hyllade böcker vid det här laget är både trettio och fyrtio år gamla (men fortfarande extremt läsvärda), ligger Hills böcker mycket närmare rent tidsmässigt än många av Kings största verk. Men jag ska inte ägna mig åt någon jämförelse dem två emellan. Det skulle ta för lång tid och dessutom kännas orättvist och off topic.

Jag har tidigare läst En hjärtformad ask, som var Joe Hills debutroman, och sedan dess har han gett ut novellsamlingen Vålnader och nu, romanen Horn. Som man kan räkna ut bara genom att översätta En hjärtformad ask till Heart-Shaped Box, så gillar Joe Hill rockmusik (Heart-Shaped Box är, för er som inte redan vet, titeln på en av Nirvanas största låtar). Något som också går igenom i Horn. Rockmusiken verkar vara en röd tråd genom hans verk, om än inte riktigt lika tydlig här.

Tjugosexårige Ig Perrish har levt i vad som liknar en mardröm ända sedan hans flickvän Merrin hittades våldtagen och mördad ute i skogen. Ig var den huvudmisstänkte i utredningen, men det saknades tillräckligt med bevis för att man skulle kunna straffa honom – som om inte omgivningens reaktioner är straff nog. Alla verkar hata honom och har dragit sig undan från honom sedan Merrins död. I byns ögon är han skyldig, redan dömd – och fördömd.

Efter ett försök att supa bort allt det onda en kväll vaknar Ig inte bara med baksmälla, utan med två horn utväxande ur huvudet. Han tror först att han hallucinerar, men sedan slår verkligheten obarmhärtigt emot honom. Hornen finns, och deras kraft får alla han möter att berätta sanningen om sina innersta begär. Plötsligt berättar alla invånare i byn hur de vill mörda, slå, fly och straffa andra och sig själva. Hornen öppnar vägen till deras djupaste, mest hemliga brunnar av rent hat.

Ig inser att med hjälp av hornen, med hjälp av sanningen, kan han kanske äntligen hitta den som verkligen mördade Merrin...

Vid första anblicken ter sig Horn som en ganska komisk bok, men ju mer den vecklar ut sig, desto grymmare blir den. Visst finns det ett komiskt element, men det är en mycket mänsklig och tragisk slags komik. Ig upplever människorna runt sig från deras värsta tänkbara sidor, något som är skrämmande bara i sig. Det väcker tankar om att alla bär på en inre demon, en inre djävul, och vi lever alla i ett eget privat helvete på ett eller annat sätt. Det är väldigt intressant och känns originellt.

Också själva idén till boken känns unik och fräsch, och därför är den väldigt rolig att läsa – man vet aldrig riktigt var den ska leda härnäst. Den är på ett sätt en mordgåta med en enorm twist, men boken tar också upp teologiska frågor om gud och djävulen, himlen och helvetet. Jag är i allmänhet inte särskilt intresserad av sådant eftersom jag betraktar mig själv som ateist, och visst finns det något ställe i boken som jag tycker blir lite för bibliskt inspirerat. Men Horn tar upp aspekter av frågan som är väldigt intressanta, och vänder och vrider på frågan om gott och ont tills djävulen blir hjälten och gud boven, på ett sätt som påminner mig om Anne Rice och hennes Djävulens frestelser.

Jag gillar den här boken skarpt. Den var rolig, sorglig och skrämmande samtidigt som den var oförutsägbar, något som jag kommit att värdera väldigt högt ju fler böcker jag läser. Den är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det är en bra bok som klart hamnar i överkanten av listan. Jag rekommenderar den, bara för att den kommer ta dig på en resa där du inte har en aning om vad som kommer hända på nästa sida. Det är värt så mycket.

”Horns”, 2010

Ledsen dag idag

... för att jag nyss ringde upp Forma Publishing Group för att fråga om ifall nya Abarat-boken, Absolute Midnight av Clive Barker, kommer på svenska snart. Och svaret var nej.

Jag överdriver inte när jag säger att jag tycker Abarat-serien är en av de mest originella och välskrivna berättelser jag någonsin läst. Fulla med fantastiska färgillustrationer och en berättelse som inte liknar någon annan fantasy ni läst, det kan jag lova. Abarat är en bisarr värld, både skrämmande och vacker. Jag är faktiskt riktigt besviken, men jag antar att jag får läsa resten av serien på engelska istället. Inte hela världen, men jag hade gillat att ha hela serien i samma format.

Abarat: Absolute Midnight är tredje delen. De två föregående heter Abarat och Abarat: Days of Magic, Nights of War (Magiska dagar, gåtfulla nätter på svenska).

Nästa station: King-frosseri

Idag hämtade jag mitt ex av Under kupolen som kom ut på svenska i förra veckan. Låt mig bara säga så här: Den är ginorm (bilden illustrerar)! 1178 sidor King, det ser jag verkligen fram emot :) Ska bara klara av omläsningen av Jag minns att jag sprang av Ron McLarty innan jag tar mig an den här, men jag längtar.

Jag betalade för den med mitt presentkort, så för att köpa upp hela köpte jag också Du sköna nya värld av Aldous Huxley i pocket. Dystopier för hela slanten med andra ord.

Ny Hunger Games-trailer!

Watch and längta!

Veckans recension: Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn & David Levithan

När jag läst litteratur ”för vuxna” ett tag får jag ett enormt behov av att rensa systemen och lånar hem några ungdomsböcker från biblioteket. Det lätta språket, det snabba tempot och den enklare handlingen kan verkligen göra underverk. Det är skönt att luta sig tillbaka och låta berättelsen ta över, lite som att se på film. Det är uppfriskande och efteråt känns det som om Brott och straff inte är en dum bok alls att läsa om.

Nick & Norahs oändliga låtlista är en av dessa rehab-böcker. Den utspelar sig under en enda lång utekväll på Manhattan, timmarna mellan midnatt och gryning. Nick är basisten i ett halvtaskigt queercore-band, där alla medlemmar är homosexuella utom han. Bandet spelar på en klubb den här kvällen. Nick har nyss blivit hjärtlöst dumpad och i ett desperat försök att komma undan sitt ex vänder han sig till tjejen i flanellskjorta bredvid sig i baren. Utan att tänka frågar han henne om hon skulle ha något emot att vara hans flickvän i fem minuter.

Tjejen råkar vara Norah, som inte bara känner Nicks exflickvän, utan som också precis som han nyss kommit ur ett förhållande med en skitstövel. Hon måste få hem sin fulla bästis och i hopp om att den här icke-bögen kanske kan köra dem hem börjar hon kyssa denna helt främmande kille.

Det är början på en närmast oändlig morgon där de stöter på varandra, skiljs åt och träffas igen på flera olika ställen. De har sitt stora musikintresse gemensamt, och de dansar, hånglar och utbyter musikpreferenser medan de tar sig igenom småtimmarna på det nattliga Manhattan. Och kanske har de båda på något underligt vis hittat helt rätt person.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Nick & Norahs oändliga låtlista, eftersom jag tyckte att omslaget var ganska fult och barnsligt och baksidetexten sa mig inte särskilt mycket. Men jag började läsa och blev alldeles fast. Det är för dessa wild cards som jag älskar bibliotek. Det finns inte mycket som går upp emot att låna en hel hög slumpmässiga böcker och upptäcka att några överträffar varenda förutfattade mening man haft.

Nick & Norahs oändliga låtlista är skriven av två författare, en manlig och en kvinnlig, som turas om att skriva de två karaktärernas uppfattning av nattens händelser. Det är spännande och kul även om det inte längre är särskilt originellt. Jag tycker det är ganska roligt att se hur olika Nick och Norah uppfattar situationen emellanåt, och i slutändan blir det blir en ganska gullig berättelse av det hela. Att boken utspelar sig under ett enda oavbrutet stråk av tid bidrar till att den blir en streckläsningsroman.

Musiktemat i boken tycker jag också om. Nick och Norah rör sig över ett romantiskt Manhattan med musiken som ständig följeslagare, och det blir extra kul så fort man känner igen ett bandnamn eller en låttext. Dock får det mig att önska att jag läste boken på engelska när jag stöter på så mycket citat ut låttexter på originalspråk, eftersom det hade skapat en annan slags närhet. Men vad gör man.

Nick & Norahs oändliga låtlista är när allt kommer omkring en väldigt bra ungdomsbok, men jag är rädd att den dels på grund av musiktemat och dels på grund av vissa beskrivningar kommer att åldras väldigt fort. Men just nu tycker jag den är extremt välskriven, i en snygg blandning av manligt och kvinnligt, humor, känslostormar, kärlek och spänning, allt präglat av en särskild inget-är-omöjligt-känsla född ur New York-natten.

”Nick and Norah’s Infinite Playlist”, 2006

Breaking Dawn, breaking down

(I just can't resist a word play)

Nu har jag sett Breaking Dawn del 1. Jag måste säga att jag är himla glad att den här filmen är uppdelad i två, för en gångs skull. Jag minns att jag tänkte på det när jag läste boken, att den hade passat bättre i två delar än i en enda tegelsten.

Nu är ju också boken Breaking Dawn som den är. Jag vet aldrig riktigt vad jag säga om den, eftersom jag tycker den är en extremt utflippad uppföljare samtidigt som jag på något diffust sätt gillar den. Jag har alltid varit av uppfattningen att när en huvudkaraktär i en serie blir gravid letar författaren (eller regissören, för all del) desperat efter en ny twist som ska göra allt lite intressantare. Det finns väldigt få undantag när det gäller det här - det känns alltid lite krystat (no pun intended).

Men men. Jag gillar Twilight. Faktiskt. *duckar för allehanda saker som kommer flygande mot mig*. Det är väl klart att jag fattar att budskapet i böckerna är rätt korkat - tjejen som ger upp hela sitt liv för att vara med killen hon älskar (som inte ger upp något alls, tvärtom), som lagar all mat till sin pappa och som måste beskyddas hela tiden, hur böckerna förespråkar celibat och är emot abort - gäsp, gäsp. Vi har hört det där nu. Och jag är i ärlighetens namn rätt trött på det. Det är bara vuxna som inte tillhör den riktiga målgruppen som säger det här, har ni märkt det?Och ärligt talat - visst är Twilight inte världens mest feministiska böcker, men att hävda att det är skadlig litteratur som rätt många gör, är att dumförklara alla tjejer som läser dem. Precis lika ofeministiskt som böckerna i sig, faktiskt.

Jaja. Jag skulle inte domdera om det här egentligen. Vad jag skulle säga: Breaking Dawn var helt okej som filmatisering sett. Lite för stolpig och löjlig ibland med alla de överromantiska, klichéartade kärleksförklaringarna (de får mig att vilja göra snarkljud väldigt högt), men bra. Helt okej. De följer boken, det är fin natur, det är maffiga ljudeffekter. Dock är hela serien filmer som gör sig ohyggligt mycket bättre på bio än på DVD. De blir sjukt... fjantiga på DVD. Tycker jag.

Japp. Jag har babblat om Twilight länge nog... dock har jag en sak kvar - jag har bokat mig på Under kupolen av Stephen King idag! Jag blev lite ledsen när jag kom till Malmö och upptäckte att inga bokhandlar verkade ha fått in den, trots att släppdatum enligt Bra Böcker var den femtonde. Fick höra från Science Fiction-bokhandeln att det är den dagen förlaget släpper den, men att det tar ytterligare tid att få dem till butikerna. Och att de bara hade köpt in ett exemplar (what the HELL is up with that?), och ville jag boka det?

Eh. Ja.

Så förhoppningsvis har jag en tusen sidor lång, ny Kingroman att läsa om någon vecka. Wee!

Det bästa med att jobba på ett bibliotek?

Man får rädda gallrade ungdomsböcker från sopsäckarna och ta hem dem istället :)
Sju timmar till midnatt av Michael Ende,
Den blå höken av Peter Dickinson,
Sjunde korpen av Peter Dickinson,
Kära ingen av Berlie Doherty,
Drakvinden av Inger Edelfeldt, och
Min vita älg av Bisse Falk.
(det blev kanske lite fler än vad jag egentligen har plats med, men jag är så nyfiken på Peter Dickinson. Och jag kan inte bara låta dem gå till förbränning. Don't judge me.)

Veckans recension: En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie

För inte så länge sedan råkade jag höra hur två tonårstjejer frågade en bibliotekarie om hon hade något tips på böcker som handlade om sanna historier om misshandel. När de gått sa bibliotekarien missnöjt att hon inte förstod varför barnen tvunget ville läsa om så hemska saker.

Just sanna berättelser verkar ständigt vara aktuella, sådant som vi blir mer gripna av just för att det hänt på riktigt. Varför? Är det för att trovärdigheten höjs, att folk i allmänhet har lite svårare att tro på romaner? Eller är det för att verkligheten överträffar fantasin?

För mig ligger nog fascinationen i sanna berättelser i att boken blir något annat än just en bok. Det är ingen saga, utan en redogörelse. För mig finns det en ganska tydlig gräns mellan dessa två – när det gäller en självbiografi eller en sann berättelse flyter vår värld på något vis in i böckernas universum, och fungerar som ett medium på ett helt annat sätt än en skönlitterär bok. Det finns utrymme i en bok, mer än i en tidningsartikel, en timmes tv-program eller en radiointervju, och den självbiografiska boken tjänar ofta exakt samma syfte som något av dessa – att rapportera. Att få oss uppmärksamma. Den självbiografiska boken är mer medial än vår skönlitteratur - ett långt reportage.

Det är också anledningen till att det är just de hemska livshistorierna som blir till ”sanna romaner” – när hörde du senast något positivt på nyheterna? Sanna romaner uppmanar oss att göra något åt barnmisshandel, djurplågeri, våldtäkt, psykvården eller rättsväsendet. Det är böcker som pekar på våra sociala problem för att få oss att, med gemensamma krafter, kanske kunna fixa dem.

Så när tonårstjejerna på biblioteket frågade om en sann bok om misshandel, så är det de egentligen frågade om snarare något som kanske skulle kunna få dem att bli politiskt aktiva, börja protestera mot krig eller få dem att bli vegetarianer – böcker som förändrar dem genom sin obevekliga sanningshalt. Och det tycker jag att en bibliotekarie borde förstå. Att genom en sann, hemsk bok skulle de här tjejerna kunna vara med och rädda liv.

En av böckerna som bibliotekarien skulle kunna ha grävt fram åt dem är den här. En blomma i Afrikas öken är nämligen skriven av Waris Dirie, en somalisk kvinna som gick från ett fattigt nomadliv i Afrikas öken till att bli stjärnmodell i västvärlden. Vi får följa hennes uppväxt, det svåra livet i vildmarken där man varje dag kämpar för att hålla sig vid liv. Waris har i hela sitt liv vaktat får och getter, vallat dem till vatten och grödor och hållit hyenor och vildhundar borta från flocken. Ibland lägger hon sig utan att ha ätit eller druckit på hela dagen. Det är ett hårt liv, men det är också ett till stora delar lyckligt liv. Hon och hennes familj lever nära naturen i ett symbiost förhållande, och hennes familj är alltid där för varandra, skojar, pratar och älskar varandra. De äger ingenting och ändå allt.

Men att vara flicka i Somalia är en nitlott. När hon är runt fem år gammal får Waris genomlida det som alla somaliska flickor måste vara med om – omskärelse. Att bli kvinna. Proceduren utförs under de mest primitiva förhållanden och leder inte sällan till döden.

När hon som trettonåring får reda på att hon ska bli bortgift med en gammal man bestämmer sig Waris för att fly. Hon är viljestark och övertygad om att livet måste innehålla något mer än detta, att bli bortgift med en vitskäggig gubbe. Efter många om och men lämnar hon Somalia och kommer till London. Det är här som hon för första gången till fullo inser hur barbariskt det är med kvinnlig omskärelse, och att det inte alls är nödvändigt. Hon påbörjar en resa som ska göra henne till en av världens främsta kämpar mot kvinnlig könsstympning.

Som nästan alla självbiografiska böcker präglas En blomma i Afrikas öken av den lätt amatörmässiga tonen som kännetecknar ”genren”. Men Waris berättelse är fantastisk och det spelar inte så stor roll att det ibland blir stolpigt och konstigt uttryckt. Syftet med boken är det viktiga och går fram med all önskvärd tydlighet. Jag kan inte annat än beundra denna kvinna som inte bara tagit sig ensam genom öknen i Somalia, som med en viljestyrka bortom denna värld lyckats ta sig till Europa, anpassat sig till ett så fundamentalt annorlunda land och dessutom använder sin position i modevärlden till att försöka förändra livet för miljontals kvinnor i hela världen. Hon måste vara en av de modigaste människorna som någonsin vandrat på den här jorden.

Jag är också väldigt förtjust i att läsa litteratur från andra världsdelar än min egen eller USA. Det råder en sorglig brist på romaner som skildrar livet i andra delar av världen, och Waris redogörelse för livet som somalisk nomad är verkligen rolig att läsa.

Men den här boken stödjer sig helt och hållet på sin sanna grund. Utan den skulle den här boken vara medelmåttig. Att dess största roll är som protestdokument mot kvinnlig könsstympning är väldigt tydligt, och den ger sig heller aldrig ut för att vara något annat. Waris berättelse är viktig för att den rör så många kvinnor, så många människor, och för att det hon berättar om orsakar ett sådant lidande. För att den gör skillnad. Det är därför den måste läsas, av så många som möjligt. Inte för att den är en fantastisk roman eller för att den skrivit in sig i litteraturhistorien, utan just för att den beskriver något som behöver förändras. Och kanske kan två tonårsflickor på ett bibliotek i sydsverige vara den förändringen.

”Desert Flower”, 1998

Det värsta med att jobba på ett bibliotek?

Man ser så himla många böcker varje dag som man skulle vilja läsa. Så många att man aldrig kommer hinna med dem allihop.

Library Activities

Ja, jag jobbar ju som sagt på kommunbiblioteket där jag bor just nu, eller, ja, jag arbetspraktiserar. Jag är dessutom med i skrivarcirkeln de har där och igår var det dags för uppläsning/författarbesök. Författaren i fråga var Amanda Svensson, augustprisnominerad för sin nya bok Välkommen till den här världen. Jag har bara läst Hey Dolly, hennes debutroman (rekommenderas).

Hursomhelst så var jag med på uppläsningen (där har ni mig på bild till och med - fotocred till Towe i cirkeln) och läste ur min nyskrivna skräcknovell, medan resten av gänget läste allt från dikter om stödstrumpor till Piraten-inspirerade noveller. Kul!

Idag har jag fyndat gallrat när jag gick igenom de gallrade ungdomsböcker som skulle läggas ut till försäljning; Duktig pojke av Inger Edelfeldt från 1983 (för att den handlar om en homosexuell kille och anses vara en av de första svenska böcker om just detta - och efter förra inlägget om homolitteratur har jag blivit intresserad av de olika sätten att beskriva homosexualitet), och två böcker av Peter Dickinson.

Jag vet inte om det bara är jag, men Dickinsons böcker ser ut som böcker som varit väldigt snygga och populära när de var inne (åttiotal här med), men att de liksom glömts bort nu. De heter iallafall Eva (1989) och Undergörerskan (1983). Båda verkar ha lite övernaturliga inslag, och sånt gillar ju jag.

Och vem vet - gillar man åttiotalsindiemusik gillar man kanske åttiotals-YA-böcker. Jag hoppas på det.

Malmö, Hey Dolly och Harry Potter

Idag tog jag en shopping spree i Malmö (vilket, för mig, betyder att kolla in varenda bokhandel jag råkar ha vägarna förbi). Är det någon mer än jag som bara älskar de nya, vita omslagen till Harry Potter?

Jag tycker de är stilrena och snygga. What do you think?



Sen köpte jag Hey Dolly av Amanda Svensson, en ung författare som jag faktiskt träffat eftersom vi läste litteraturvetenskap i Lund tillsammans. Hon kommer till Skurups bibliotek imorgon där hon ska läsa ur sin nya bok (som dessutom är Augustprisnominerad). Jag ska också läsa upp något, eftersom jag är med i skrivarcirkeln där. Efter Amanda Svensson. Ja, men ingen press eller så då...

Veckans recension: Sommardåd av Stephen King

I början på Stephen Kings karriär var det inte förlaget Bra Böcker som gav ut hans verk på svenska, utan ett förlag vid namn Legenda (numera uppköpt av Bra Böcker). Legenda valde i flera av fallen med Kings tidigare verk att dela upp dem i två delar, vilket har resulterat i att man på svenska kan hitta flera av Kings äldre böcker uppdelade (till exempel Det eller Christine). Det var naturligtvis extra lätt att dela upp böckerna när det rörde sig om samlingar, vilket är anledningen till att boken som från början heter Different Seasons inte existerar i sin helhet på svenska, utan i två delar kallade Sommardåd och Vinterverk.

Sommardåd är en bok som väldigt många har en koppling till utan att de vet om det. Den innehåller två av de fyra berättelser som går att hitta i Different Seasons – Vårbedrift (på engelska Rita Hayworth and the Shawshank Redemption) och Sommardåd (på engelska Apt Pupil). Berättelserna är vad som på engelska kallas ”novellas” – historier som är för korta för att vara romaner, men för långa för att vara noveller. Vi saknar ett bra ord för dem på svenska, så jag kommer fortsätta med att helt enkelt kalla dem ”berättelser”.

Låt oss alltså börja med Vårbedrift. Det är förstås den här som många har en koppling till – men den är extremt mycket mer känd under någon av titlarna Nyckeln till frihet eller The Shawshank Redemption. Känns det igen? Jag pratar förstås om den sjufaldigt Oscarnominerade filmen med Tim Robbins och Morgan Freeman i huvudrollerna. Det är en film som tusentals människor nämner som sin favoritfilm, utan att ha den blekaste aning om att Stephen King ligger bakom originalet, förmodligen för att hans namn inte går ihop med en så vacker berättelse om vänskap, våld, hopp och frihet. När man tänker Stephen King tänker man blod, skräck och monster, inte storslagen skönhet.

Men det är just vad Vårbedrift handlar om. Berättelsen utspelar sig på fängelset Shawshank State Prison, där långtidaren Red berättar om sin vän Andy Dufresne, den lille bankmannen som blivit oskyldigt dömd för mordet på sin fru och hennes älskare. Andy blir snabbt en mönsterfånge, men ingen – inte ens Red – vet vad han planerar i tysthet.

Jag erkänner att jag för ovanlighetens skull sett filmen först i det här fallet, och eftersom jag tycker så bra om den har jag lite svårt för originalberättelsen. Kanske beror det på att filmen faktiskt är bättre än berättelsen (vem kunde ana?), eller kanske beror det på den slarviga översättningen som alla Kings böcker verkar ha utsatts för mer eller mindre av Legenda. Idag blir Kings böcker extremt väl översatta, men på åttiotalet låg det inte lika bra till. Och det stör. Jag har vant mig vid läsupplevelsen som jag fått av Bra Böckers översättningar och blir besviken varje gång jag läser en gammal King-bok och upptäcker hur bristfällig översättningen ter sig i jämförelse.

Man skulle kunna säga att Vårbedrift lägger hela grunden till filmen som blev en sådan succé. Den är inte dålig, men den är inte heller lika bra som filmen. Jag ser filmscenerna framför mig när jag läser vilket naturligtvis betyder att jag inte kan läsa den här berättelsen utan att jämföra med filmen. Det ä r synd, men filmen är faktiskt bättre i det här fallet. Den är mer nyanserad, den har mer kött på benen. Vårbedrift har potential, men det var regissören som tog vara på den och inte Stephen King. För ovanlighetens skull, måste jag tillägga.

Annat blir det i den andra delen av Sommardåd, som bär samma titel som boken i fråga. Todd Bowden är en helamerikansk grabb på tretton år, och han har allt man kan önska sig. Han har en utmärkt relation till sina föräldrar, är en toppstudent och en personifikation av den amerikanska idyllen med sina blåa ögon, sitt blonda hår och breda, vita leende.

Men så börjar Todd intressera sig för andra världskriget och särskilt hemskheterna som pågick i koncentrationslägren. Och vad mer är – han lägger av en slump märke till att den gamle mannen som bor på samma gata är ruskigt lik Kurt Dussander, den försvunne bödeln för ett av de värsta koncentrationslägren i historien. Dussander är en efterlyst krigsförbrytare – kan det verkligen vara så att han bor under täckmantel i deras lugna lilla villaförort?

Svaret är ja. Och med en pojkes hela morbida nyfikenhet börjar Todd utpressa den gamle tysken. Todd vill höra allt. Alla de gamla historierna om gasduscharna, om experimenten, krematorierna. Och inför hotet om dödsstraff ifall pojken avslöjar hans äkta förflutna måste Dussander ge med sig. Men ju längre tid som går, desto hårdare dras snaran åt runt både pojken och den gamle efterlyste nazisten. De faller båda in i självdestruktiva mönster och fällan kommer oundvikligen slå igen om dem båda två...

Det är den här berättelsen som gör Sommardåd verkligt läsvärd för mig. Vilken oerhört skicklig berättare King är! Här skildrar han Todds psykiska undergång, hur den gamle nazistens skelett i garderoben får liv och hur de båda virar in sig i en alltmer komplicerad relation av maktmissbruk över varandra. Det är så otroligt skickligt gjort, trots den bristfälliga översättningen och trots att den börjar få några år på nacken vid det här laget. Kontrasterna mellan den amerikanska idyllen och dödslägren, mellan Todds oskuld och berättelsena om ohyggligheterna som pågick, är slående och de skär sig mot varandra på ett effektfullt sätt.

Det är skrämmande att läsa om hur Todd tappar greppet om sig själv och sitt liv, och det känns samtidigt väldigt modernt – den här berättelsen påminner mig lite om de aldrig utdöende diskussionerna om huruvida våldsamma tv-spel och filmer kan förstöra unga människors verklighetsuppfattning och kanske till och med göra dem till mördare.

En annan aspekt av berättelsen som tilltalar mig är att vi får följa de här två personerna när de visar sina allra sämsta sidor. Dussander berättar om illdåden han utfört under sin tid som SS-soldat, Todd vältrar sig i hans minnen och hotar med att röja den gamles identitet om han inte fortsätter – och ändå tycker man synd om dessa två, man lider med Todd som – alldeles för sent – märker att han börjar tappa kontrollen, få mardrömmar, fantisera om hur det faktiskt känns att döda någon, med sina egna händer... och samtidigt känner man för den gamle mannen som bara vill glömma sitt förflutna, som begravt det i sprit och det skydd som hans nya identitet ger honom, som lever i ständig skräck för att någon ska hitta honom och döda honom. Han vet att han aldrig kan bli förstådd och aldrig förlåten, men som läsare börjar man ändå tycka synd om denne gamle man som tvingas återuppleva de hemska saker han gjort, det lidande han sett och orsakat. Sommardåd ställer frågor om mänsklighet och medlidande, om gråzoner och tolerans på ett sätt som jag tycker är väldigt intressant.

På många sätt är den här berättelsen lite som en omvänd deckare, där vi får se händelseförloppet i en kriminalhistoria från en helt ny vinkel. Jag gillar den här berättelsen skarpt för dess originalitet, dess fantastiska spel mellan kontraster för att kalla fram skräcken, och de oväntade frågor som den ställler. Den är ett prov på Kings tidigaste, inte helt finslipande men extremt intensiva berättartalang.

”Different Seasons”, 1982

Halloweentips

Så här med Halloween och höstmörker tänkte jag att det kanske är en bra idé att tipsa om lite skräckböcker som man kan kura ihop sig under täcket med. Jag tänker inte göra någon topp tio-lista eller så, för jag har så svårt att rangordna böcker, men här är iallafall sju romaner att bli rädd för:

Först ut tänker jag på Dr Jekyll och Mr Hyde av R.L. Stevenson. En riktig klassiker som dessutom är så tunn att den går fort att läsa. Vetenskapens lite oroande kraft, förmågan att skilja gott och ont åt och så det där primitiva och djuriska som finns hos oss alla och som vi är rädda för. Kombinera och det blir till den här boken.

Coraline är en bok som är skriven för barn, men som ofta uppfattas som skräckinjagande bara av vuxna. Det är intressant att det är så, och det visar på hur olika barn och vuxna kan uppfatta samma sak. Boken handlar om Coraline, en flicka som hamnar i en parallell verklighet där hennes föräldrar är mycket bättre, maten är godare, leksakerna roligare - men alla har knappar som ögon och det finns något olycksbådande under ytan. Den är läskig just på grund av den där känslan, allt är för bra för att vara sant och något hemskt oundvikligen kommer hända. Skriven av Neil Gaiman.

Jurtjyrkogården av Stephen King kan mycket väl kvalificera sig som en av de läskigaste böckerna jag har läst. Komplett med en indiankyrkogård, barnadöd och djur som kommer tillbaka från de döda.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist - jag tycker faktiskt att den här boken är ganska vacker med de två udda barnen som förenas i sitt utanförskap, men visst är boken obehaglig. Mobbing, vampyrer, hämnd och blod i Stockholms förorter - kan det bli bättre?

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är kanske inte skräck i ordets (eller genrens) rätta bemärkelse, men jag tycker ändå att den platsar på listan - en förälders värsta mardröm måste väl ändå vara när ens barn massakerar sina skolkamrater? Dessutom är den en av mina favoritböcker. Någonsin.

Precis som Dr Jekyll och Mr Hyde så är Dracula av Bram Stoker ett måste. Vampyrernas kung, i original. Det är en lite tråkig bok med dagens mått mätt, men jag tycker nog att den kan vara värd en genomläsning.

Och, till sist - Det av Stephen King kvalificerar sig som en av de böcker som gett mig mardrömmar och som jag inte vågat läsa i mörker. Clownfobi, here I come.

Me at library

Idag började jag göra min arbetspraktik på biblioteket där jag bor. Being surrounded by books is lovely :)
Jag har också läst ut Haruki Murakamis Kafka på stranden. Har Svarta vingar av David Almond som jag skulle vilja läsa, men för att få lite Halloween-känsla borde jag kanske ge mig på Lovecraft istället? Hm. Så många böcker, så lite tid.

Veckans recension: Just Kids av Patti Smith

Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Patti Smith – jag har bara hört ett par låtar av henne och har aldrig intresserat mig särskilt mycket för henne som artist eller människa, även om jag tyckt hon verkar ganska fascinerande. Därför har jag svårt att förklara varför jag ville läsa Just Kids. Kanske för att jag fick höra att hon skrev bra. Kanske för att den fick pris. Kanske för att jag bara kände igen hennes namn när jag slog ihjäl tid på Centralstationens bokhandel och råkade läsa första raden.

För det är en första rad som heter duga. ”I was asleep when he died.” Så börjar Just Kids. Det är en väldigt vacker och lite sorgsen självbiografisk roman som fokuserar på Patti Smiths relation till Robert Mapplethorpe, hennes partner och vän.

Hon träffar Robert när hon som ung och fattig kommer till New York, och de blir genast involverade i en kärleksrelation, inte bara med varandra utan också med konsten. De har båda svurit trohet inför konsten, lovat att leva för den och bli konstnärer i ordets rätta bemärkelse. Robert och Patti passar varandra, de kompletterar och förstår den andra, och de hjälper varandra att utveckla sin konst. Men mot sig har de bristen på pengar. De lever fattigt och har svårt att hitta mat för dagen. Dessutom kämpar Robert med frågor om sin egen sexualitet som gör deras förhållande osäkert. De omger sig med andra konstnärer och udda människor, men deras förhållande till varandra är vad som utgör basen i deras tillvaro.

Det här är väl egentligen vad jag kan säga om vad boken handlar om – det är alltid svårt att beskriva livsskildringar eftersom de inte har någon egentlig ”handling”. Jag hade från början tänkt läsa den här boken på svenska, eftersom jag misstänkte att Patti Smiths språk kunde bli lite mer än jag kan hantera på engelska. Nu blev det inte så. Jag beställde boken från biblioteket via nätet, och eftersom den har samma titel på svenska som på engelska råkade jag reservera den engelska utan att inse det. Dock bestämde jag mig för att ge den ett försök.

Jag är både glad för detta och lite tveksam. Precis som jag misstänkt är språket i Just Kids svårt. Det finns massor med ord som jag inte vet vad de betyder eller inte riktigt förstår innebörden av, särskilt beskrivande ord som är för många för att slå upp och undersöka nogrannare. Samtidigt använder hon det engelska språket på ett så vackert sätt att jag är glad att jag inte läste den på svenska. Det är stört omöjligt att en översättning skulle kunna få fram allt vad den engelska versionen förmedlar. Ändå känns det lite som om jag gått miste om en del av innehållet tack vare att jag läste den på originalspråk.

Atmosfären i Just Kids är vad som gör den till en fantastisk bok. Att läsa om sextio- och sjuttiotalets New York är fascinerande, lite roande och ganska nostalgiskt, trots att jag aldrig varit i New York och inte ens föddes förrän trettio år senare. Det finns bara den där känslan av att saker var lite mindre komplicerade, lite mer genuina och lite mer mänskliga. Patti och Roberts livsstil känns som något taget ur en film, något tidstypiskt och magiskt från en tid då musiken och konsten genomgick historiska förändringar. Det är en smått fantastisk tid där ingenting verkar vara omöjligt – Patti kan mycket väl vända sig om inne på ett café och stå näsa mot näsa med Allen Ginsberg, eller sätta sig i en trappuppgång och bli påsprungen av Jimi Hendrix. Hon och Robert lever på bohemiskt vis medan andra konstnärsvänner och udda personer passerar runt dem, många av dem väldigt kända artister, sångare och konstnärer. Just Kids är beviset på att det var i New York som allting hände vid den här tidpunkten, staden var rockmusikens, konstens och drogernas pulserande hjärta.

Detta bidrar också till den namedropping som boken till stor del består av. Det är genom hela romanen extremt mycket namn överallt, namn på personer Patti och Robert känner, bor tillsammans med, inspireras av eller har förhållanden med, och det blir ibland väldigt svårt att hålla reda på vem som är vem. När jag märker att jag känner igen en handfull av dem från litteraturvetenskapen eller musikens värld blir jag osäker på hur många som är eller var kända personer och vad jag missar genom att inte känna till dem. Det är nog svårare för mig som är född i Sverige på nittiotalet att känna igen dessa namn, än för människor som har en relation till sextio- och sjuttiotalet, och det gör mig lite ledsen att jag inte känner till så många. Det blir också svårt att hålla reda på dem alla och till sist ger jag bara upp och läser vidare medan jag försöker att inte haka upp mig så mycket på personerna i periferin.

För främst är det ändå Robert som står i centrum. Det är honom boken handlar om, honom och hans konst, genom ögonen på en av de personer som kände honom allra bäst. Genom deras svårigheter – de ekonomiska problemen, Roberts sexuella ambivalens, svårigheterna att bli upptäckt som konstnär – så lutar sig Patti och Robert alltid på varandra på ett sätt som skapar en vacker och vemodig vänskapsberättelse. Ibland är det roligt, ibland är det tragiskt, men framförallt är det fascinerande och rörande.

Under litteraturvetenskapen jag studerade diskuterades ofta bilden av författaren, bilden av poeten och konstnären och hur vår syn förändras från tidevarv till tidevarv. I vår tid lever vi delvis kvar i ett arv efter romantiken, där man ansåg att poeten var lite av en övermänniska, en person som skulle ägna sig helt och fullt åt Konsten med stort K och på så sätt komma närmare universum och Gud. I Just Kids är det den romantiska bilden av konstnären väldigt tydlig – det talas om att konstnären håller Guds hand, och bilden av Patti och Robert som lever på svältgränsen, som ibland stjäl mat för att slippa gå hungriga, som tar droger och som svurit konsten sin trohet och lojalitet går mer än väl ihop med den bohemiska, romantiska bilden av konstnären. De livnär sig på poesin, sången, fotograferingen, målandet, och tecknandet mer än någonting annat. Det är en livsstil man både kan avundas och förfäras av. Jag personligen undrar om ett sådant sätt att leva skulle vara möjligt idag, eller om det är något som hör till det förflutna. Jag frågar mig om det är ett korkat sätt att leva, en flummig, destruktiv livsstil som delvis glorifieras i boken, eller om det är något att sträva efter att uppnå, just detta att leva för ett syfte som "Konsten".

Hursomhelst är Just Kids en vacker skildring av kärlek och vänskap, samtidigt som den är en guldgruva för alla som intresserar sig för Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller båda två. Men boken är också en mer eller mindre fantastisk beskrivning av ett årtionde som betytt allt för konsten och musiken – berättad av någon som befann sig i själva hjärtat av förändringen.

”Just Kids”, 2010

Mer gallrat

Gallrade biblioteksböcker is the shit, alltså. Idag hittade jag inte mer än tre (3!) böcker av Stephen King som jag - ve och fasa - saknade. Låt mig bara klargöra det här med att King inte direkt är underrepresenterad i min bokhylla - jag hittar extremt sällan böcker av honom som jag inte har. Så jag blir alltså väldigt glad när jag hittar någon jag inte äger. Enda problemet nu är att hitta plats till de här tre tegelstenarna i min överbefolkade hylla:
- Lida, i ganska slitet skick men fullt läsbar och knappast fulare än mitt pocketexemplar av Varsel.
- De två delarna av samlingen Nattmaror och drömlandskap, utgivna på ett ganska klumpigt sätt av något litet förlag som heter/hette Replik. En av böckerna är ganska trasig, men igen - fullt läsbar och det är det viktigaste.
Antalet böcker av Stephen King i min bokhylla uppgår nu till 48.

Veckans recension: Mannen under trappan av Marie Hermanson

Är det bara jag som hatar när böcker slutar längst ner på en sida? Ni vet, så att man tror att det finns en sida till, men så när man vänder blad så visar det sig att boken redan är slut? Det känns alltid så himla snopet, tycker jag. Det händer på sista sidan i Mannen under trappan, en bok jag letat efter ett tag och som jag till sist hittade billigt på en loppmarknad. Jag är överlag väldigt intresserad av svenska böcker med fantasyinslag, särskilt de som inte är direkt inriktade på barn och ungdomar. Antalet sådana böcker är försvinnande få, och jag tycker om att se bevis på att de alls existerar.

Boken handlar om Fredrik, som tillsammans med sin fru Paula och sina två små barn nyss har flyttat in i ett nytt hus. Nytt för dem, vill säga – det är ett stort, gammeldags hus, i perfekt skick som de fått till ett mycket lägre pris än de förväntat sig. Huset verkar nästan för bra för att vara sant, så vackert beläget och med allt de kunnat önska sig som en familj. Det enda problemet är ljuden som kommer från skrubben under trappan. Vad kan det vara? Råttor? Fredrik får svaret när han en tidig morgon kommer ner i hallen och det står någon där. En kortväxt, märklig man som säger sig bo under trappan och heta Kwådd.

Fredrik försöker på alla sätt få ut den objudna hyresgästen från huset, utan att lyckas med annat än att hamna på kant med den lille mannen, som alla andra i huset på något underligt vis verkar tolerera...

Jag gillade inte riktigt den här boken förrän i de sista kapiteln. Den känns långsam, ganska innehållslös och tråkig till en början, med extremt fantasilösa kapitelnamn till råga på allt, till exempel ”Första mötet”, ”Testet” eller ”Den droppande kranen”. Det hela känns ganska trist och förutsägbart när man redan fått en rubrik att gå på, dessutom en som skulle kunna höra hemma i en skoluppsats. Boken ägnar sig också alltför mycket åt en massa berättande, massor av förklaringar av förflutet, känslor, tankar och annat som stoppar upp berättelsen. Jag menar inte att jag tycker illa om detta, bara att det är lite väl mycket text om hur Fredriks barndom såg ut, en massa sidor om hur han och Paula träffades – saker som visserligen är relevanta för karaktärerna, men som blit tråkiga att läsa om när de inte på ett direkt vis påverkar berättelsen man läser just nu.

Dock ändrar jag åsikt litegrann i slutet, när jag börjar inse vart berättelsen är på väg. För medan jag varit upptagen med att störa mig på hur tråkigt det är med allt passivt berättande har det skett en ganska intressant karaktärsutveckling som jag inte märker förrän den är väldigt framträdande. Det uppskattades, även om det såklart vore ännu roligare om jag sluppit irritera mig på långtråkigheten först.

Jag gillar också hela grejen med att leka med den gamla myten kring hustomtar. Jag är själv ganska intresserad av den, och eftersom den är så typiskt svensk är det kul att det faktiskt skrivits en roman kring temat – det är ju förmodligen ingenting som skulle ha kunnat skrivits på ett annat språk. På grund av det känns Mannen under trappan originell och rolig att läsa.

När jag lägger ihop mina intryck av Mannen under trappan kommer jag fram till att den känns ganska medelmåttig, men med en handling som jag gillar som känns originell och spännande. Tyvärr känns den samtidigt långtråkig och lite väl malande på ett sätt jag ogillar.

Resultatet? Den är läsvärd, men inget måste.

”Mannen under trappan”, 2005

Taggarna är fixade

Taggarna, eller etiketterna, fungerar nu ordentligt :) Så nu kan ni söka på t.ex en bok, en författare eller ett tema, typ "litteraturvetenskap", "harry potter" eller "recension". Det ska iallafalll funka nu! :D

Döden i Venedig och annat kul

I onsdags köpte jag två gallrade böcker på mitt kommunbibliotek - Stolthet och fördom av Jane Austen och en samling som rätt och slätt heter Världens bästa noveller. Den senare är helt fantastisk. Den innehåller väldigt många noveller, alla skrivna av de "riktigt stora". Jag kände igen flera namn och verk från litteraturvetenskapen. Massor av dem! Jag blev alldeles till mig :)

En av de som var med i boken är Döden i Venedig, och den blev jag nästan allra gladast över eftersom den inte finns i nytryck. Trodde jag - för igår åkte jag till Malmö och som den ohjälpliga boknörd jag är så kunde jag inte låta bli att gå in i sådär fyra bokhandlar. Och gissa - en helt ny upplaga av Döden i Venedig var det första jag såg. Det är himla kul med klassiker som kommer ut i nya snygga upplagor, måste jag säga.

Regnbågslitteratur

Av en ren slump har jag råkat läsa tre ungdomsböcker i rad som alla behandlar homosexualitet; Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan, Den andre Will Grayson av John Green och David Levithan, och så nu idag Regn och åska av Håkan Lindquist.

Det är intressant att se hur olika man kan behandla det här - de två första böckerna har David Levithans signatur och han är känd för att ha starka gay karaktärer med i sina böcker. Och jag måste säga att han gör det bättre än Håkan Lindquist. Regn och åska var lite väl smörig för min smak, och det hände liksom inte mer än att två killar blev kära. Jaha, liksom, och sen då? Men ja, den är väl lite smågullig sådär som kärleksböcker kan vara. Personligen föredrar jag nog Levithan, som i Nick & Norahs oändliga låtlista och Den andre Will Grayson skriver med humor och oändligt mycket mer flyt. Skulle vilja läsa mer av honom - kanske någon av de böcker han skrivit själv och inte tillsammans med andra.

De här böckerna fick mig iallafall att tänka på andra romaner med gay karaktärer i, och jag ville dela med mig av lite tips: Jag gillade Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, som utspelar sig under medeltiden i Sverige och har en homosexuell (eller bisexuell?) kille i en av huvudrollerna. Dansa på min grav av Aidan Chambers minns jag också som en bra bok även om det är evigheters evighet sen jag läste den. Och så Ett ufo gör entré av Jonas Gardell förstås.

Det verkar vara mer populärt att skriva om bögar än om lesbiska, men om jag inte har helt fel för mig så handlar Från en annan planet av Tamara Bach om två tjejer.