Veckans recension: Just Kids av Patti Smith

Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Patti Smith – jag har bara hört ett par låtar av henne och har aldrig intresserat mig särskilt mycket för henne som artist eller människa, även om jag tyckt hon verkar ganska fascinerande. Därför har jag svårt att förklara varför jag ville läsa Just Kids. Kanske för att jag fick höra att hon skrev bra. Kanske för att den fick pris. Kanske för att jag bara kände igen hennes namn när jag slog ihjäl tid på Centralstationens bokhandel och råkade läsa första raden.

För det är en första rad som heter duga. ”I was asleep when he died.” Så börjar Just Kids. Det är en väldigt vacker och lite sorgsen självbiografisk roman som fokuserar på Patti Smiths relation till Robert Mapplethorpe, hennes partner och vän.

Hon träffar Robert när hon som ung och fattig kommer till New York, och de blir genast involverade i en kärleksrelation, inte bara med varandra utan också med konsten. De har båda svurit trohet inför konsten, lovat att leva för den och bli konstnärer i ordets rätta bemärkelse. Robert och Patti passar varandra, de kompletterar och förstår den andra, och de hjälper varandra att utveckla sin konst. Men mot sig har de bristen på pengar. De lever fattigt och har svårt att hitta mat för dagen. Dessutom kämpar Robert med frågor om sin egen sexualitet som gör deras förhållande osäkert. De omger sig med andra konstnärer och udda människor, men deras förhållande till varandra är vad som utgör basen i deras tillvaro.

Det här är väl egentligen vad jag kan säga om vad boken handlar om – det är alltid svårt att beskriva livsskildringar eftersom de inte har någon egentlig ”handling”. Jag hade från början tänkt läsa den här boken på svenska, eftersom jag misstänkte att Patti Smiths språk kunde bli lite mer än jag kan hantera på engelska. Nu blev det inte så. Jag beställde boken från biblioteket via nätet, och eftersom den har samma titel på svenska som på engelska råkade jag reservera den engelska utan att inse det. Dock bestämde jag mig för att ge den ett försök.

Jag är både glad för detta och lite tveksam. Precis som jag misstänkt är språket i Just Kids svårt. Det finns massor med ord som jag inte vet vad de betyder eller inte riktigt förstår innebörden av, särskilt beskrivande ord som är för många för att slå upp och undersöka nogrannare. Samtidigt använder hon det engelska språket på ett så vackert sätt att jag är glad att jag inte läste den på svenska. Det är stört omöjligt att en översättning skulle kunna få fram allt vad den engelska versionen förmedlar. Ändå känns det lite som om jag gått miste om en del av innehållet tack vare att jag läste den på originalspråk.

Atmosfären i Just Kids är vad som gör den till en fantastisk bok. Att läsa om sextio- och sjuttiotalets New York är fascinerande, lite roande och ganska nostalgiskt, trots att jag aldrig varit i New York och inte ens föddes förrän trettio år senare. Det finns bara den där känslan av att saker var lite mindre komplicerade, lite mer genuina och lite mer mänskliga. Patti och Roberts livsstil känns som något taget ur en film, något tidstypiskt och magiskt från en tid då musiken och konsten genomgick historiska förändringar. Det är en smått fantastisk tid där ingenting verkar vara omöjligt – Patti kan mycket väl vända sig om inne på ett café och stå näsa mot näsa med Allen Ginsberg, eller sätta sig i en trappuppgång och bli påsprungen av Jimi Hendrix. Hon och Robert lever på bohemiskt vis medan andra konstnärsvänner och udda personer passerar runt dem, många av dem väldigt kända artister, sångare och konstnärer. Just Kids är beviset på att det var i New York som allting hände vid den här tidpunkten, staden var rockmusikens, konstens och drogernas pulserande hjärta.

Detta bidrar också till den namedropping som boken till stor del består av. Det är genom hela romanen extremt mycket namn överallt, namn på personer Patti och Robert känner, bor tillsammans med, inspireras av eller har förhållanden med, och det blir ibland väldigt svårt att hålla reda på vem som är vem. När jag märker att jag känner igen en handfull av dem från litteraturvetenskapen eller musikens värld blir jag osäker på hur många som är eller var kända personer och vad jag missar genom att inte känna till dem. Det är nog svårare för mig som är född i Sverige på nittiotalet att känna igen dessa namn, än för människor som har en relation till sextio- och sjuttiotalet, och det gör mig lite ledsen att jag inte känner till så många. Det blir också svårt att hålla reda på dem alla och till sist ger jag bara upp och läser vidare medan jag försöker att inte haka upp mig så mycket på personerna i periferin.

För främst är det ändå Robert som står i centrum. Det är honom boken handlar om, honom och hans konst, genom ögonen på en av de personer som kände honom allra bäst. Genom deras svårigheter – de ekonomiska problemen, Roberts sexuella ambivalens, svårigheterna att bli upptäckt som konstnär – så lutar sig Patti och Robert alltid på varandra på ett sätt som skapar en vacker och vemodig vänskapsberättelse. Ibland är det roligt, ibland är det tragiskt, men framförallt är det fascinerande och rörande.

Under litteraturvetenskapen jag studerade diskuterades ofta bilden av författaren, bilden av poeten och konstnären och hur vår syn förändras från tidevarv till tidevarv. I vår tid lever vi delvis kvar i ett arv efter romantiken, där man ansåg att poeten var lite av en övermänniska, en person som skulle ägna sig helt och fullt åt Konsten med stort K och på så sätt komma närmare universum och Gud. I Just Kids är det den romantiska bilden av konstnären väldigt tydlig – det talas om att konstnären håller Guds hand, och bilden av Patti och Robert som lever på svältgränsen, som ibland stjäl mat för att slippa gå hungriga, som tar droger och som svurit konsten sin trohet och lojalitet går mer än väl ihop med den bohemiska, romantiska bilden av konstnären. De livnär sig på poesin, sången, fotograferingen, målandet, och tecknandet mer än någonting annat. Det är en livsstil man både kan avundas och förfäras av. Jag personligen undrar om ett sådant sätt att leva skulle vara möjligt idag, eller om det är något som hör till det förflutna. Jag frågar mig om det är ett korkat sätt att leva, en flummig, destruktiv livsstil som delvis glorifieras i boken, eller om det är något att sträva efter att uppnå, just detta att leva för ett syfte som "Konsten".

Hursomhelst är Just Kids en vacker skildring av kärlek och vänskap, samtidigt som den är en guldgruva för alla som intresserar sig för Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller båda två. Men boken är också en mer eller mindre fantastisk beskrivning av ett årtionde som betytt allt för konsten och musiken – berättad av någon som befann sig i själva hjärtat av förändringen.

”Just Kids”, 2010