Veckans recension: Kafka på stranden av Haruki Murakami

Kafka på stranden är en roman jag blivit tipsad om från ett flertal håll och kanter och av de mest olika personer – en kompis, en släkting och en bibliotekarie. Jag har alltså haft den på läslistan ett tag och äntligen lånat hem den. Vad jag fått höra om boken har varit intressant – lite övernaturligt, en pojke som bosätter sig i ett bibliotek (what’s not to love?) och en ovanlig berättelse. Låter som något alldeles i min smak, tänkte jag.

Boken börjar med att Kafka Tamura beger sig hemifrån. Han har förberett sig inför detta sedan flera år tillbaka. Han har inga vänner, tränar hårt och tillbringar sin fritid med att antingen vara på gymmet eller läsa böcker. Han är världens tuffaste femtonåring. Han lämnar sin far, sitt hem och sin skola med lätt packning, på flykt från ett förutbestämt öde och på jakt efter en syster och en mor som för längesedan försvunnit.

Vid sidan av Kafka får vi också följa den gamle Nakata, mannen som varit med om en olycka som barn och som sedan dess inte är riktigt som han ska. Han kan inte läsa eller skriva, han kommer inte ihåg sitt liv innan olyckan och lever på bidrag från guvernören. Men i gengäld kan han prata med katter. Han äger en kraft som han måste utnyttja för att kunna hela sig själv och kanske kunna bli ”normal”.

Jag kan tyvärr inte säga att jag stämmer in i hyllningskören jag fått höra angående den här boken. Redan när jag läser baksidetexten börjar jag undra om Kafka på stranden egentligen är något för mig – visst gillar jag fantasy och magi, men jag tycker inte om surrealism. Skillnaden kan tyckas hårfin, men enligt mig ska fantasy och magi följa sina egna lagar, medan surralismen är mer kaotisk – och ofta en spegling av karaktärernas inre. Att det finns andar faller under magi. Att det regnar fiskar och blodiglar från himlen är surrealistiskt. Enligt mig, då. Och dessa problem tampas jag lite med under läsningen. Emellanåt tycker jag att boken är väldigt bra, emellanåt har jag svårt att tro på den och har svårt att få ihop vad det är meningen att den ska handla om.

Boken ställer många frågor men ger inga svar. Visst finns det en tjusning i detta, men personligen föredrar jag att man kan slå igen pärmarna och känna att man är tillfredsställd med hur boken slutade. Det är inget fel på några lösa trådar, men en hel bunt blir lite för mycket. Jag förstår författarens syfte med att inte ge svar på alla gåtorna, men några av dem skulle jag ändå vilja höra mer om för att vara nöjd med boken. Men jag tror att detta, och det ovanliga berättandet med de surrealistiska inslagen, till viss del bottnar i att boken kommer från en helt annan världsdel som jag vet mycket lite om. Jag har nämnt det flera gånger förut, till exempel i samband med Utrensning av Sofi Oksanen eller Andarnas hus av Isabel Allende – jag tycker det är kul med böcker från andra länder, böcker som är översatta från ett annat språk än engelska. Min geografiska läskarta har stora hål och det känns skönt att fylla dem.

Ingen kan påstå att Kafka på stranden är en vanlig bok. Långt ifrån, den är väldigt speciell och unik, och för det kan jag uppskatta den. Det finns gåtor, symbolik, massor med djupa tankar och en Tintomara-gestalt. Det finns mord och kärlek och mystiken kring själar och vad som händer efter döden, alltihop i en miljö som verkar ligga mittemellan dröm och verklighet.

Alltihop är väldigt vackert och intressant skrivet genom ögonen på en kärv femtonåring och en varmhjärtad åldring, ofta med ett språk som inte alls är särskilt svävande utan tvärtom ganska rakt på sak och utan krusiduller. Det är imponerande skrivkonst, men helhetsintrycket är inte vad jag önskat. Jag kan inte sätta fingret på varför, heller. Det bara är så. Den är okej, men ibland lite trög. Dessutom känns det som om det den vill säga ibland går över huvudet på mig, och det är ingen rolig känsla alls. Kanske är den lite för komplicerad för mig, eller för sitt eget bästa.

”Umibe no Kafuka”, 2002