Veckans recension: Mannen under trappan av Marie Hermanson

Är det bara jag som hatar när böcker slutar längst ner på en sida? Ni vet, så att man tror att det finns en sida till, men så när man vänder blad så visar det sig att boken redan är slut? Det känns alltid så himla snopet, tycker jag. Det händer på sista sidan i Mannen under trappan, en bok jag letat efter ett tag och som jag till sist hittade billigt på en loppmarknad. Jag är överlag väldigt intresserad av svenska böcker med fantasyinslag, särskilt de som inte är direkt inriktade på barn och ungdomar. Antalet sådana böcker är försvinnande få, och jag tycker om att se bevis på att de alls existerar.

Boken handlar om Fredrik, som tillsammans med sin fru Paula och sina två små barn nyss har flyttat in i ett nytt hus. Nytt för dem, vill säga – det är ett stort, gammeldags hus, i perfekt skick som de fått till ett mycket lägre pris än de förväntat sig. Huset verkar nästan för bra för att vara sant, så vackert beläget och med allt de kunnat önska sig som en familj. Det enda problemet är ljuden som kommer från skrubben under trappan. Vad kan det vara? Råttor? Fredrik får svaret när han en tidig morgon kommer ner i hallen och det står någon där. En kortväxt, märklig man som säger sig bo under trappan och heta Kwådd.

Fredrik försöker på alla sätt få ut den objudna hyresgästen från huset, utan att lyckas med annat än att hamna på kant med den lille mannen, som alla andra i huset på något underligt vis verkar tolerera...

Jag gillade inte riktigt den här boken förrän i de sista kapiteln. Den känns långsam, ganska innehållslös och tråkig till en början, med extremt fantasilösa kapitelnamn till råga på allt, till exempel ”Första mötet”, ”Testet” eller ”Den droppande kranen”. Det hela känns ganska trist och förutsägbart när man redan fått en rubrik att gå på, dessutom en som skulle kunna höra hemma i en skoluppsats. Boken ägnar sig också alltför mycket åt en massa berättande, massor av förklaringar av förflutet, känslor, tankar och annat som stoppar upp berättelsen. Jag menar inte att jag tycker illa om detta, bara att det är lite väl mycket text om hur Fredriks barndom såg ut, en massa sidor om hur han och Paula träffades – saker som visserligen är relevanta för karaktärerna, men som blit tråkiga att läsa om när de inte på ett direkt vis påverkar berättelsen man läser just nu.

Dock ändrar jag åsikt litegrann i slutet, när jag börjar inse vart berättelsen är på väg. För medan jag varit upptagen med att störa mig på hur tråkigt det är med allt passivt berättande har det skett en ganska intressant karaktärsutveckling som jag inte märker förrän den är väldigt framträdande. Det uppskattades, även om det såklart vore ännu roligare om jag sluppit irritera mig på långtråkigheten först.

Jag gillar också hela grejen med att leka med den gamla myten kring hustomtar. Jag är själv ganska intresserad av den, och eftersom den är så typiskt svensk är det kul att det faktiskt skrivits en roman kring temat – det är ju förmodligen ingenting som skulle ha kunnat skrivits på ett annat språk. På grund av det känns Mannen under trappan originell och rolig att läsa.

När jag lägger ihop mina intryck av Mannen under trappan kommer jag fram till att den känns ganska medelmåttig, men med en handling som jag gillar som känns originell och spännande. Tyvärr känns den samtidigt långtråkig och lite väl malande på ett sätt jag ogillar.

Resultatet? Den är läsvärd, men inget måste.

”Mannen under trappan”, 2005