Veckans recension: Horn av Joe Hill

Joe Hill dras med något som folk gärna tar upp i samband med hans verk – att han är Stephen Kings äldste son. Det måste vara ganska trist att hela tiden nämnas i samband med en förälder, men å andra sidan har också Joe Hill valt att skriva skräck, precis som farsgubben som bara råkar vara världens mest lästa skräckförfattare. Då får man kanske räkna med att ständigt bli jämförd med och kopplad till sin pappa. Men å andra sidan lär ju försäljningssiffrorna knappast bli sämre.

Och även om jag försöker se Joe Hill som en fristående författare för att göra honom rättvisa, så går det inte att förneka att det faktiskt finns något lite King-aktigt över hans sätt att skriva. Men precis som med John Ajvide Lindqvists böcker så finns det något med själva berättelsen, kärnan i boken, som känns unikt och som är annorlunda från Stephen Kings verk. Framförallt kan det i det här fallet bero på generationsskillnaden – eftersom många av Kings mest hyllade böcker vid det här laget är både trettio och fyrtio år gamla (men fortfarande extremt läsvärda), ligger Hills böcker mycket närmare rent tidsmässigt än många av Kings största verk. Men jag ska inte ägna mig åt någon jämförelse dem två emellan. Det skulle ta för lång tid och dessutom kännas orättvist och off topic.

Jag har tidigare läst En hjärtformad ask, som var Joe Hills debutroman, och sedan dess har han gett ut novellsamlingen Vålnader och nu, romanen Horn. Som man kan räkna ut bara genom att översätta En hjärtformad ask till Heart-Shaped Box, så gillar Joe Hill rockmusik (Heart-Shaped Box är, för er som inte redan vet, titeln på en av Nirvanas största låtar). Något som också går igenom i Horn. Rockmusiken verkar vara en röd tråd genom hans verk, om än inte riktigt lika tydlig här.

Tjugosexårige Ig Perrish har levt i vad som liknar en mardröm ända sedan hans flickvän Merrin hittades våldtagen och mördad ute i skogen. Ig var den huvudmisstänkte i utredningen, men det saknades tillräckligt med bevis för att man skulle kunna straffa honom – som om inte omgivningens reaktioner är straff nog. Alla verkar hata honom och har dragit sig undan från honom sedan Merrins död. I byns ögon är han skyldig, redan dömd – och fördömd.

Efter ett försök att supa bort allt det onda en kväll vaknar Ig inte bara med baksmälla, utan med två horn utväxande ur huvudet. Han tror först att han hallucinerar, men sedan slår verkligheten obarmhärtigt emot honom. Hornen finns, och deras kraft får alla han möter att berätta sanningen om sina innersta begär. Plötsligt berättar alla invånare i byn hur de vill mörda, slå, fly och straffa andra och sig själva. Hornen öppnar vägen till deras djupaste, mest hemliga brunnar av rent hat.

Ig inser att med hjälp av hornen, med hjälp av sanningen, kan han kanske äntligen hitta den som verkligen mördade Merrin...

Vid första anblicken ter sig Horn som en ganska komisk bok, men ju mer den vecklar ut sig, desto grymmare blir den. Visst finns det ett komiskt element, men det är en mycket mänsklig och tragisk slags komik. Ig upplever människorna runt sig från deras värsta tänkbara sidor, något som är skrämmande bara i sig. Det väcker tankar om att alla bär på en inre demon, en inre djävul, och vi lever alla i ett eget privat helvete på ett eller annat sätt. Det är väldigt intressant och känns originellt.

Också själva idén till boken känns unik och fräsch, och därför är den väldigt rolig att läsa – man vet aldrig riktigt var den ska leda härnäst. Den är på ett sätt en mordgåta med en enorm twist, men boken tar också upp teologiska frågor om gud och djävulen, himlen och helvetet. Jag är i allmänhet inte särskilt intresserad av sådant eftersom jag betraktar mig själv som ateist, och visst finns det något ställe i boken som jag tycker blir lite för bibliskt inspirerat. Men Horn tar upp aspekter av frågan som är väldigt intressanta, och vänder och vrider på frågan om gott och ont tills djävulen blir hjälten och gud boven, på ett sätt som påminner mig om Anne Rice och hennes Djävulens frestelser.

Jag gillar den här boken skarpt. Den var rolig, sorglig och skrämmande samtidigt som den var oförutsägbar, något som jag kommit att värdera väldigt högt ju fler böcker jag läser. Den är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det är en bra bok som klart hamnar i överkanten av listan. Jag rekommenderar den, bara för att den kommer ta dig på en resa där du inte har en aning om vad som kommer hända på nästa sida. Det är värt så mycket.

”Horns”, 2010