Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

Istället för Nobelpris

Få boknyheter har fått mig lika glad som denna; att åtta stycken svenska förlag går ihop för att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare (fjorton stycken) i pocketutgåva i höst. Alla kommer dessutom ha samma ursnygga design av Kristin Lindström. En perfekt ersättare för årets Nobelpris i litteratur, som ju antagligen inte delas ut, om ni frågar mig!

För den nyfikne är de fjorton kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S. Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj.

Recension: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har knappast läst allt av Gardell, men de största titlarna har jag läst och flera av dem utgör några av mina absoluta favoritböcker; En komikers uppväxt och kanske särskilt Ett ufo gör entré älskar jag, och såklart Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Så när den här nya boken dök upp var det självklart att jag skulle läsa den.

Det är en svår bok att beskriva handlingen till, av anledningar jag ska återkomma till, men mest kretsar den kring Jonas mamma, Ingegärd Gardell, och hennes liv. Boken berättar om hur hon föds på tjugotalet i ett samhälle med stränga gränser för vad en kvinna kan göra med sitt liv, och hur Ingegärd genom hela livet går i krigsmarsch mot allt som kan hålla henne fången. Hennes stridsrop är: Jag måste vara fri! Boken blir en dykning ner i hennes familj flera släktled tillbaka, allt det som format Ingegärd till den hon blivit - frikyrklig, frihetstörstande, utan tro på svaghet. Men boken följer också hennes äktenskap och relationen till den yngste sonen Jonas, med vilken hon har ett förbund som aldrig ska brytas så länge de lever, och kanske inte ens efter deras död.

Den här boken, romanen eller biografin - vad den är eller vill vara är stundtals svårt att utröna - berör visserligen allra mest Ingegärds liv, men i nästan lika stor mån Jonas eget. För den som minns de halvt självbiografiska En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré finns det många paralleller och detaljer som stämmer överens med det som berättas här - till och med en liten glasgris som jag minns från den fina tv-serien De halvt dolda spelar en viktig roll. Det är lite lustigt att läsa en sådan bok, där gamla uppslag dyker upp i nya sammanhang. Små detaljer som verkar sanna i ett nät av tveksamheter, nästan.

För är det något som Till minne av en villkorslös kärlek egentligen handlar om så är det kanske sanning och lögn - vad är egentligen sant i en människas liv? Vad händer med ett liv när sanningen ligger gömd bakom omskrivningar, försköningar och rena lögner? Men också - är det verkligen så viktigt att allting som berättas är helt sant? Det är frågor som böljar fram och tillbaka genom boken och som hänger ihop med själva dess format, för det finns saker i boken som presenteras som sanna men som uppenbarligen inte är det, och resultatet är en slags fiktiv biografi som ställer frågor kring berättandets villkor och hela tiden ifrågasätter sanningen och dess värde.

För mig personligen gör detta Till minne en bok som jag kämpar lite med. Formatet är svårt att greppa, berättarrösten förändras ofta och det är inte alltid solklart vem som har ordet - är det en namnlös författare som skriver en biografi över Jonas Gardell? Är det Jonas själv? Ett syskon som inte finns? Eller någon annan? Ja ni märker - det är frågetecken efter frågetecken. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar greppet, men jag har svårt att engagera mig med det, och det där ifrågasättandet av allt gör att jag som läsare ibland har svårt att veta vad jag ska ta fasta på i boken. Jag saknar helt enkelt en fast ram att förhålla mig till när jag läser.

Att perspektivet emellanåt tydligt är Jonas eget och att stora delar av handlingen uppenbarligen ägt rum öppnar också upp för ett annat problem som jag kände av lite grann redan i sista Torka aldrig tårar-boken - jag upplever att den här boken ibland blir så självömkande. Det förvånar mig lite, eftersom jag när jag läst En komikers uppväxt beundrat just att det aldrig blir en tycka-synd-om-roman. Kanske beror det på att den trots allt inte gör anspråk på att vara Jonas Gardells eget liv? Med Till minne kommer jag på mig själv med att sucka lite åt berättandet om barnkalaset som ingen svarar på inbjudan till, åt de otäcka mobbningsscenerna och otillräckligheten, särskilt i barndomssekvenserna. För det hela blir så ömkande att jag ställer mig på tvären nästan automatiskt. Dessutom har jag ju faktiskt redan läst detta förut, i En komikers uppväxt!

Trots mina invändningar mot boken är den ändå mycket läsvärd - det som Jonas Gardell trots allt är så bra på är att sätta fingret på den där gränsen mellan det roliga och det sorgliga på ett sätt som få andra kan. Han balanserar dock på en mycket smal tråd och det är väl bara naturligt att det då och då slår över till melodrama. Trots allt är det en bok med väldigt mycket kärlek och väldigt mycket känsla, om en excentrisk, egocentrisk och lite galen mamma, om hennes frihetsbehov och trasighet och livslögn - och såklart också hennes helt villkorslösa kärlek.

"Till minne av en villkorslös kärlek", 2018

Det blev visst lite tyst...

... igen här på bloggen. Men tro mig, jag läser! Nu har jag nyss blivit klar med Jonas Gardells senaste bok Till minne av en villkorslös kärlek. Recension på den imorgon! Och så har jag börjat på en liten existentiell ungdomsbok från Danmark, Intet av Janne Teller. Vi får se vad det blir för betyg på den.

Vad läser ni?

Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix

I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.

Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.

Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.

Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.

Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.

Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe.  Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.

Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.

Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!

Fyra skräcknoveller från Novellix, 2018

Höstnoveller

Efter den långa resan som var Tell Me How Long the Train's Been Gone har jag ägnat de sista dagarna med att läsa noveller. Och inte vilka noveller som helst, utan skräcknoveller!

Just skräck passar enormt bra i det korta formatet och jag blev eld och lågor över det senaste Novellix-utskicket. Alltså har jag läst de fyra novellerna därifrån, men faktiskt också John Ajvide Lindqvists novell "Gräns" som finns i samlingen Pappersväggar. Detta med anledning av att jag bokat in bio på söndag för att se filmatiseringen, som fått massor med fin kritik i Cannes och som kanske dessutom ska bli ett svenskt Oscars-bidrag.

Med andra ord riktig höstläsning. Vad läser ni för att komma i höststämning?

Recension: Tell Me How Long the Train's Been Gone av James Baldwin

Det här blir den fjärde romanen jag läser av James Baldwin, som jag fallit som en fura för. Med sina nästan femhundra sidor är Tell Me How Long the Train's Been Gone (eller När alla tåg har gått, som den heter på svenska) den längsta boken jag läst i sommar, och den har också tagit mig ganska lång tid, av flera anledningar.

Leo Proudhammer är på toppen av sin skådespelarkarriär när han får en hjärtattack som är nära att kosta honom livet. Medan han återhämtar sig börjar han reflektera över det liv han levt, ständigt hårt präglat av den rasism han fått utstå. Allt det som format honom - uppväxten i Harlem, den högt älskade brodern som försvinner bort på mer än ett sätt, hans arbete inom teatern och hans kärleksrelationer både med en vit kvinna och en svart, yngre man, är genomsyrat av de olika identiteter han måste balansera i ett samhälle där färg verkar betyda allt.

Det finns nog få författare som med sådan komplexitet beskriver relationerna mellan svarta och vita i USA utan att göra det minsta avkall på varken ilska eller ömhet som James Baldwin. Den främsta anledningen till att jag håller honom så högt är nog den där brännande heta vreden som bubblar igenom allt han skriver. I den här boken är det dock en mer återhållsam, reflekterande ton som sitter på första parkett när Leo ser tillbaka på sitt liv. Om Baldwins Another Country lekte med idén om sympati och ställde frågor om varför vi som läsare måste sympatisera med karaktärerna vi läser om, finns ingenting sådant här. I Tell Me How Long är det lätt att tycka synd om Leo och hans fattiga familj, särskilt i barndomskapitlen där barnets utsatthet står i fokus och hjälplösheten ibland känns total. Ändå är det just i barndomsskildringen som jag tycker att boken är som bäst - skildringen av familjen och särskilt relationen till den äldre brodern är väldigt skickliga.

Anledningarna till att boken tagit mig lång tid är, som sagt, flera. En handlar om sättet den är skriven på; själva formatet på romanen kan ibland göra mig lite lätt utmattad - på de femhundra sidorna är det ont om pauser, boken är i princip bara indelad i tre kapitel. Det gör att läsningen ibland känns andlös, som om man inte riktigt får luft. I Baldwins kortare romaner är det okej, men här blir det ibland svårt att hålla tempot. En annan anledning är språket, som också är en av de saker jag älskar hos Baldwin. Hans formuleringar kräver ofta min fulla uppmärksamhet och det är svårt att läsa fort, för då missar man lätt de där nyanserna man nästan suktar efter. Särskilt dialogen i boken är fantastiskt välskriven och står sig väl än idag även om mycket av slangen måste vara daterad.

Dock tycker jag nog att Tell Me How Long the Train's Been Gone inte alltid flyter på särskilt bra - den är för löst sammanhållen för att kännas spännande och just Leos liv känns ofta långrandigt och inte alltid så väldigt intressant. Det är mycket av det som händer som känns som återanvända idéer från de böcker jag läst tidigare, och det gör att boken inte känns så nyskapande eller intressant.

Det är språket och de där enstaka, glänsande bitarna av riktig ilska som håller ihop boken. För mig är Another Country fortfarande en betydligt bättre roman, och både Giovannis rum och Go Tell it on the Mountain är tunnare, men mer stramt uppspända berättelser som ger läsaren mer. Ändå är det alltid en njutning att läsa Baldwin, och han har en tendens att leta sig in överallt när jag har med honom att göra. Medan jag läst den här boken har jag tittat på intervjuer och videoklipp, läst texter och sett om dokumentären I am Not Your Negro. Det är en författare att njuta av, även när han inte är på topp.

"Tell Me How Long the Train's Been Gone", 1968

Baldwinbesatt

Som sagt läser jag fortfarande James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Jag brukar sällan ta så här lång tid på mig när jag läser, men det är tvunget med hans böcker, som inte riktigt tillåter att man har bråttom. Det är full uppmärksamhet som krävs, på varje sida.

Men med läsningen har jag också snöat in ordentligt på honom, igen. Jag har sett om den fantastiska dokumentären I am Not Your Negro (om ni inte sett den så finns den på SVT Play nu!) Jag köpte en novell med titeln Dark Days av honom när jag var i England. Jag har klickat mig runt mellan intervjuer och tal på YouTube i timtal. Jag har till och med målat ett porträtt (!)

Nu har jag iallafall runt hundrafemtio sidor kvar i min roman. Så länge kan ni ju få den här fina videon som The Guardian publicerade på sin Facebook-sida. Vilken författare detta var. Vilken talare. Och vilken man.

 

Skräckpaket

Det har varit lite tyst från mig - det beror helt enkelt på att jag fortfarande läser James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Och så jobbar jag! Men denna tisdagen lystes upp ordentligt av den här leveransen från Novellix.

För mig som älskar skräck är det nog detta släpp jag varit mest exalterad inför. Och titta, så fina! Flera av mina favoriter är med - kanske främst Stephen King och John Ajvide Lindqvist förstås, men den här klassikern av Poe är ju också fantastisk. Dessutom väntar en ny bekantskap i Karin Tidbeck. Ska verkligen bli jätteroligt att läsa!

Recension: Hunger av Alma Katsu

Det var en kollega till mig som tipsade om den här boken, och med sitt fina omslag och handlingen som lät som om den kunde passa mig, så gjorde jag slag i saken.

Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.

Jag var lite tveksam till den här boken  eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. Hunger är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's The Shining där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.

Trots mina tvivel måste jag säga att Hunger överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.

Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i Hunger som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i  svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.

Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har Hunger varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.

"The Hunger", 2018