Årets böcker 2015

Det är dags för årets lista! De här böckerna har jag läst år 2015:

1. Ormen av Stig Dagerman
2. Väckelse av Stephen King
3. Om jag stannar av Gayle Forman
4. Circle av Dave Eggers
5. Tretton skäl varför av Jay Asher
6. Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho
7. Det osynliga barnet och andra berättelser av Tove Jansson
8. Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
9. Onanisterna av Patrik Lundberg
10. American Psycho av Bret Easton Ellis
11. Äcklet av Jean-Paul Sartre
12. Finns det liv på mars? av Inger Edelfeldt
13. Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham
14. Kunskapens frukt av Liv Strömquist
15. Startpistolen av Claes Holmström
16. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick
17. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo
18. Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart
19. Den lille vännen av Donna Tartt
20. Thérèse Raquin av Émile Zola
21. Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma
22. Fråga Alice av anonym
23. Dödens jungfrur av Jeffrey Euginedes
24. När natten faller av Michael Cunningham
25. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
26. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis
27. Dolores Claiborne av Stephen King
28. Om du vågar av Megan Abbott
29. Jurtjyrkogården av Stephen King
30. Vild – en vandring till mig själv av Cheryl Strayed
31. Lida av Stephen King
32. Undret av R.J. Palacio
33. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
34. Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin
35. Gravkamrarna i Atuan av Ursula K. Le Guin
36. Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin
37. Jag ger dig solen av Jandy Nelson
38. Högläsaren av Berhard Schlink
39. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
40. Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
41. Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
42. Istvillingar av S.K. Tremayne
43. Kött och blod av Michael Cunningham
44. … och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe
45. Allt de bar av Tim O'Brien
46. Skuggornas barn av Maria Gripe
47. Skugg-gömman av Maria Gripe
48. Mr Mercedes av Stephen King
49. Nattens lekar av Stig Dagerman
50. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart
51. Snökristallers tyngd av Thorvald Steen
52. Timmarna av Michael Cunningham
53. Gale av Karl Eder
54. In i Karoo och bortom av Mats Röyter
55. Havsmannen av Karl-Johan Vallgren
56. Akrobaten av Jenny Forsberg
57. Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers
58. The Spectacular Now av Tim Tharp
59. The Absolutist av John Boyne
60. Färjan av Mats Strandberg
61. Främlingar på tåg av Patricia Highsmith
62. Rörelsen av John Ajvide Lindqvist
63. Tysk höst av Stig Dagerman
64. Geralds lek av Stephen King
65. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
66. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
67. Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
68. Hate List av Jennifer Brown
69. Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell
70. Biotika av K.G. Johansson
71. Farväl till vapnen av Ernest Hemingway
72. Pappan och havet av Tove Jansson
73. Onda boken av Kaj Korkea-aho
74. Ut och stjäla hästar av Per Petterson

I år har jag alltså läst 74 böcker, vilket är något bättre än förra året när jag hade läst 69 stycken. Att jag lyckats läsa så mycket tror jag framför allt beror på att jag vikarierat mycket på bibliotek, och där lever min läslust upp (särskilt när man kan smygläsa lite under disken).

I år har jag för första gången försökt att vara mer medveten i min läsning, och läsa mer av kvinnliga författare, och fler böcker som är översatta från andra språk än engelska. Nu är det alltså upp till bevis - hur bra lyckades det? Nja - 30 av böckerna jag läst i år är skrivna av kvinnor och 44 av män, så sådär himla bra är det väl inte - åtminstone inte jämställt. Tolv böcker är översatta från ett annat språk än engelska (dock har jag räknat in ett par finlandssvenska böcker som ju strängt taget är skrivna på svenska från början, och En halv gul sol som är en nigeriansk bok, men som är översatt från engelska).

Som vanligt är det mest romaner på listan, men några självbiografier, faktaböcker, seriealbum och reportageböcker har slunkit med. I vanlig ordning är det också mycket ungdomsböcker på listan - 20 stycken.

Klassiker då? Jo, några stycken har jag faktiskt hunnit med - en hel del Stig Dagerman, lite Tove Jansson och så moderna klassiker som American Psycho, Timmarna och Främlingar på tåg. Några Nobelpristagare har också slunkit med - jag har läst både Sartre, Márquez, Hemingway och Aleksijevitj. Dessutom har jag läst trilogin om Övärlden som väl är fantasyklassiker. Och såklart Thérèse Raquin!

Det roligaste med årets lista är dock att jag kan se en del teman som präglat min läsning. I början av året blev det på någon vänster alldeles för mycket böcker om män med psykiska problem - att stapla American Psycho, Äcklet och Startpistolen på varandra fick mig att undra om inte jag skulle behöva terapi själv.

Det andra temat som är väldigt tydligt (för framför allt andra halvåret) är krig. Jag har läst ovanligt mycket krigsskildringar i år. Jag har hunnit med både första och andra världskriget, Colombianska inbördeskriget, Biafrakriget och Vietnamkriget.

Tio böcker behandlar också homosexualitet eller hbtq-frågor, och tretton kan sägas kvala in under skräckrubriken, två av mina vanligaste teman också under andra år.

Sist men inte minst måste jag ge mig själv en klapp på axeln för att jag faktiskt recenserat alla böcker utom en (seriealbumet av Liv Strömquist) i år! Den sista recensionen kommer nu i dagarna. Och så vill jag passa på att tacka alla mina läsare som faktiskt gjort 2015 till det bästa året för den här bloggen hittills. Inga andra år har jag haft så många inlägg, så många recensioner eller så många läsare - 9000 i månaden har vi varit uppe i som mest. För det vill jag tacka och önska er alla ett gott nytt år! Välkommen tillbaka 2016!

Mellandagssysslan

Förutom att jag jobbar, förbereder mig inför nästa termin och läser Ut och stjäla hästar så tänkte jag slå ihjäl lite tid med den här fina målarboken jag fick i julklapp! Vad läser ni i mellandagarna?

Den sämsta självdisciplinen

Nu under julen är jag tillbaka på mitt lokala bibliotek och vikarierar lite bakom disken. Och jag hinner knappt vara där innan jag lånat hem Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar och Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Trots att jag behöver ha dem utlästa båda två innan den 7:e januari...

Recension: Onda boken av Kaj Korkea-aho

Det här blir den tredje romanen av Kaj Korkea-aho som jag läser, men också en som jag läser på helt andra premisser än de första två. När jag läste min första bok av honom, Gräset är mörkare på andra sidan, hade jag ingen aning om vem han var. Därefter har jag läst hans debutroman, träffat honom på bokmässan, börjat lyssna på hans podd och börjat följa honom på diverse sociala medier. Att läsa Onda boken har därför varit lite som att läsa en bok av en helt annan författare.

På litteraturinstitutionen vid Åbo Akademi jobbar Mickel Backman med att undervisa halvt apatiska studenter. När namnet Leander Granlund dyker upp under en föreläsning väcks dock starka minnen och känslor till liv. Mickel är en av de få som vet vem Leander Granlund var; en opublicerad modernist vars poesi haft ödesdigra konsekvenser för var och en som kommit i kontakt med den, och som Mickel inte vill att någon ska forska i av egna, personliga skäl. Men studenten som börjat gräva i de gamla händelserna visar sig vara svårare än väntat att stoppa.

Onda boken följer framför allt två karaktärer; dels den åldrade professorn Mickel, och dels den unge studenten Calle vars flickvän just gjort slut och lämnat honom i ett svart hål av saknad. Korkea-aho är bra på att låta spänningen växa genom perspektivbytena som ger en nyanserad bild av bokens händelser, utan att kännas rörig. Han är dessutom väldigt duktig på att bygga upp spänning genom att inte avslöja allting med en gång, utan att med skarp precision ge läsaren bit efter bit av pusslet. Frågorna bränner genom hela läsningen; vad har egentligen hänt i Mickels förflutna? Vem var Leander Granlund och vad skrev han egentligen? Har de befängda ryktena om hans opublicerade manus någon grund?

Rent berättartekniskt är alltså Onda boken bra uppbyggd och snyggt framförd, och precis som Korkea-ahos föregående böcker känns den hel och komplett - en enhet som är färdig, och det mer än något annat gör läsupplevelsen solid och njutbar. Man kan vara trygg i språket och lita på att berättelsen inte sjabblas bort.

Men bokens riktiga förtjänster tycker jag framför allt ligger i dess lek med litteraturen som tema - kanske något som jag finner lite roligare än gemene man eftersom mitt litteraturintresse är så pass stort och eftersom jag faktiskt läst lite litteraturvetenskap. Onda boken leker nämligen med inte bara litteraturinstitutionen som plats för sitt skräckdrama, utan är också beströdd med små referenser till kända verk som jag tycker är roliga.

Det allra bästa är dock tankeleken med en bok som har en sådan effekt på människor att de dör. Bokstavligen. Dikter som väcker sådana känslor, som uppdagar sådana sanningar att man inte klarar av det. Alla har vi väl någon gång läst något som tagit andan ur oss, en formulering som liksom slagit undan benen för en med sin träffsäkerhet- tänk då något som går bortom allt det! Den tanken tycker jag är både kittlande och på samma gång lite komisk - och dessutom mycket originell. Det påminner mig lite om premissen i Information av Martin Amis, där det figurerar en bok som är så dåligt skriven att alla som läser den blir fysiskt illamående.

Nu vid tredje romanen av Korkea-aho har jag också börjat lägga märke till några teman som verkar gå igen hos honom - först och främst utmärker ju sig hans verk som finlandssvensk skräck, vilket är väldigt roligt och något jag uppskattar. Det finlandssvenska syns i språket i boken och inte minst i dialogen. Ibland känns det lite främmande för mig, men det ger också Korkea-ahos böcker en touch som utmärker dem från annan litteratur. Andra saker som Onda boken har gemensamt med sina föregångare är religionstemat, och den mörka, skruvade sexualitetens påtagliga roll.

Onda boken är avslutningsvis definitivt en läsvärd roman, även om jag personligen tror att jag fortfarande ställer Gräset är mörkare på andra sidan högst av de böcker jag läst av Korkea-aho hittills. Onda boken känns nämligen ibland lite som ett steg tillbaka - med Gräset är mörkare visade Korkea-aho att han behärskar stora persongallerier och maffiga miljöer, medan Onda boken på något vis känns snävare och mindre. Men det här är en författare som jag tror har många fler välskrivna, originella och spännande skräckromaner kvar att skriva, och om de håller samma mått kommer jag att läsa varenda en.

"Onda boken", 2015

Utmanar ödet

Jag läser allt vad jag orkar i Onda boken av Kaj Korkea-aho, som har den här lyckobådande texten på baksidan. Vad läser ni i mellandagarna?

Lucka 24: Den bästa julklappen

Nu är julen nästan slut, men jag hoppas ni haft en riktigt fin en! Sista luckan är den bästa julklappen, och för min del är det Onda boken av Kaj Korkea-aho! Vilken är er?

Recension: Pappan och havet av Tove Jansson

Jag har, utan att riktigt veta varför, skjutit upp läsandet av Pappan och havet väldigt länge. Kanske för att det var varit den sista boken jag haft att läsa innan jag tagit mig igenom hela serien, men kanske allra mest för att jag känt att jag måste vara på ett visst humör för att ta mig an den.

Muminpappan har drabbats av en känsla av att han är onödig och överflödig. Han bestämmer sig för att ta med hela familjen till den lilla ön som på kartan bara liknar en fluglort, i jakt på att återigen hitta sin roll som beskyddare och far. Muminfamiljen anländer således till pappans ö, ett ogästvänligt ställe där självaste träden verkar skrämda, där mamman inte kan få någonting att växa och där pappan fortsätter söka efter sätt att vara betydelsefull. Allt medan Mumintrollet i hemlighet går ner till stranden varje natt...

Pappan och havet är med sina drygt 200 sidor den längsta boken i Muminserien och brukar också allmänt sägas vara den bästa. Jag är böjd att hålla med. Hela boken präglas av en sorgsen vilsenhet, och aldrig har väl Tove Jansson satt känslorna riktigt lika mycket på sin spets som här. Det slår mig hur mycket boken skiljer sig från seriens första delar, som trots allt var soliga äventyr i den lummiga idylliska Mumindalen. Här är det ogästvänligt, mörkare och mer ångestladdat. Visserligen umtärks alla Muminböckerna av ett vemod, men det når sin kulmen i Pappan och havet.

Mycket av olustigheten man känner ligger i att pappan inte riktigt räknat med med att alla i familjen inte kommer tycka precis som han. Hans beslut att flytta på familjen innebär stora svårigheter för särskilt mamman, som plågas av hemlängtan samtidigt som hon försöker ordna allt till det bästa och förbli positiv. Hela familjen försöker desperat att hitta sin plats på den ogästvänliga och karga ön som inte alls liknar hemmet de lämnat. Alla karaktärer är ensamma på ett eller annat vis, och den enda som egentligen trivs är den redan självständiga Lilla My.

Tydligt är också temat kring identitet, främst kring pappan som vantrivs i tryggheten och längtar efter faror för att kunna visa upp sig och beskydda sin familj, men också hos Mumintrollet som växer upp allt mer och längtar efter självständighet.  Också ön lever ett eget liv som inte går att styra över på det sätt som pappan tänkt sig, och havet som omger familjen är oberäkneligt och hänsynslöst. En av de saker boken gör allra bäst är just beskrivningarna av havet, som nästan blir en egen karaktär.

Men min favoritgrej med hela boken är nog ändå Mårran. Jag tror att hon är min favoritkaraktär i den här serien eftersom hon är så underbart bra beskriven, hon väcker både medlidande och skräck på ett sätt som är rentav mästerligt utfört, och aldrig har det varit så bra som här.

Boken är på många sätt en djupt existentiell roman om ensamhet, otillräcklighet och rädsla. Därmed inte sagt att den inte också är finurlig och lågmält rolig, för det är den. Dessutom tycker jag om hur alla karaktärerna på sina egna vis hittar sätt att fortsätta och skapa nya vägar åt sig själva. Slutet i boken är fantastiskt vackert och vemodigt på samma gång, och det är också sista gången i den här serien som man får träffa Muminfamiljen. Nästa bok i serien, Sent i november, handlar nämligen om Mumindalen i familjens frånvaro.

Kort sagt kan jag iallafall konstatera att Pappan och havet är precis lika bra som alla sagt, på samma gång en saga och en filosofisk roman. Det enda jag undrar lite över är dock om den inte är mer en roman för en vuxen läsare än vad den är en barnbok vid det här laget. Hur som helst är det en bok som är både vacker och melankolisk, och definitivt värd sin status som klassiker och som den bästa i Muminserien, vilket i sig säger en hel del.

"Pappan och havet", 1965

Lucka 23: Vad jag läser när jag väntar

Just nu, dan före dopparedan, så läser jag Pappan och havet av Tove Jansson. Det var min färdlektyr på bussen hem till Skåne igår och ska läsas ut nu under julhelgen tänker jag. Vad läser ni?

Lucka 22: Grafisk roman som ändrade mitt liv

Oj! Någon sådan har jag ju faktiskt inte (även om jag skulle vilja läsa Gaimans Sandman). Men jag har läst en väldigt viktig grafisk bok, men det var visserligen inte en roman -  jag tänker på Kunskapens frukt av Liv Strömquist, som var både lärorik, rolig, upprörande och mycket tänkvärd.

På havsäventyr

Jag håller för tillfället på att flytta ut ur mitt studentrum i Göteborg och medan jag gör det läser jag en av alla de böcker jag verkligen borde ha läst för länge sen - Pappan och havet av Tove Jansson. Vad läser ni?