Pieter van der Westhuizen, en konservativ boer, lever i ett förändrat Sydafrika som inte gagnar honom. När han förlorar sitt jobb till inkvoterade svarta medborgare beger han sig ut på en resa efter ett bättre liv åt sig och sin familj. Han för höra talas om Steynland - den boerrepublik han drömmer om. Kanske kan han ta sin familj dit?
När jag fick erbjudandet om att läsa den här boken jämfördes den med Onåd av J.M. Coetzee. Att börja med en jämförelse med en Nobelpristagare satte inte direkt en låg ribba, men jag har försökt att närma mig In i Karoo och bortom med så öppna ögon som möjligt. Men efter bara ett tiotal sidor in i boken insåg jag att den höll på att utvecklas till en riktigt dålig läsupplevelse.
Bokens allra största problem är att den uppenbarligen inte har haft en redaktör. Den är så extremt överhopad av onödigheter att läsningen blir direkt plågsam. Det är massor av information, karaktärer och dialog som inte leder någonstans. Boken, som är på 250 sidor, hade med lätthet kunnat vara hälften så lång och enbart vunnit på det. Särskilt dialogen är så klumpig och onödig att jag kommer på mig själv med att konstant himla med ögonen. Den gyllene regeln i all litterär dialog är att den antingen ska föra berättelsen framåt, eller berätta något om karaktärerna. Det mesta av dialogen i In i Karoo och bortom tjänar inget av de syftena, utan är enbart utfyllnad - som "Vill du ha te?", "Ja tack", "Vad bra, då ska jag fixa det", "Det var snällt", "Vad gott det var", och så vidare.
Också mycket av allt det som händer i boken tjänar inget syfte rent berättartekniskt, utan finns liksom bara där i stora sjok som man måste ta sig förbi. Det är en bok som lider av att bli mer berättad än visad, när handlingen återges istället för att utspelas - viktiga delar av handlingen utelämnas för att istället ge plats åt helt onödiga möten och dialoger som inte för berättelsen framåt. Språket är klumpigt och kompakt på ett sätt som jag associerar till grova utkast och oredigerade manus.
Bokens grundläggande frågor och teman är dock intressanta. Tyvärr kan jag alldeles för lite om Sydafrika och landets historia för att på ett bra sätt kunna diskutera vad den handlar om - de vitas situation efter apartheid och då boernas situation specifikt. Jag måste dock säga att jag inte direkt faller för den vita mannen i huvudrollen som drömmer sig tillbaka till en tid när hans folk var överlägset, och drar på sig offerkoftan samtidigt som han är otrogen och omoralisk. Det är absolut ingenting fel i att använda sig av omoraliska antihjältar, tvärtom är det ett av litteraturens mest intressanta grepp - när det fungerar. Men det framgår inte särskilt tydligt om man ska gilla Pieter eller inte, och jag är ständigt förvirrad över hans roll i boken. Är det meningen att jag ska sympatisera med någon som är otrogen, lämnar sin fru och sina barn utan mer än en lapp på köksbordet, och låter bli att ingripa i flera övergrepp som han blir vittne till?
Jag har också svårt för de rasistiska kommentarerna som bara haglar ur munnen på varenda karaktär - när inkvoterade svarta jämförs med våldtäktsmän håller jag på att storkna - men jag tror att jag förstår bokens syfte. En annan bild av landet Sydafrika, helt enkelt, berättad ur ett annat perspektiv - historiens förlorare. Men som sagt är jag alldeles för oinsatt och boken är så dålig på att förklara att jag inte förstår ordentligt vad det hela handlar om. Tyvärr är det en bok som vill mycket men faller helt platt. Någonstans finns en bra, intressant grundidé, men den är nästan helt gömd bakom ett amatörmässigt framförande, dålig teknik och ett språk som ibland gränsar till rent och skärt ordbajseri.
"In i Karoo och bortom", 2014
