Reafynd... typ

Trots att jag är fattigare än familjen Weasley så kunde jag inte låta bli att gå på bokrean. Jag försökte vara duktig och bara köpa reaböcker, men så var jag ju tvungen att köpa Kings nya, Doktor Sömn. Den enda reaboken jag köpte var 1001 böcker du måste läsa innan du dör av Göran Hägg (min syster kastade en snabb blick på bokomslaget till den och utbrast: "Är det där Hitler?!"). Vilket väl är mer än nog med tanke på min budget och mitt löfte till mig själv om att läsa de böcker jag faktiskt äger först.

Recension: I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

Jag var aldrig inne på Kristian Gidlunds blogg medan han levde, men jag såg honom en del i tidningarna och en gång på tv. Jag visste att han var ung, cancersjuk och döende. Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha plockat upp boken om det inte vore för att det var den som valdes ut till en bokcirkel jag gått med i på mitt bibliotek (gratis bok och samtal varje månad - hur skulle man kunna säga nej till det?)

Det är naturligtvis en fruktansvärd bok att läsa. Livets orättvisa känns verkligen oerhörd när man läser om Kristian, 29 år, döende i en sjukdom som inte går att bota, och plågsamt medveten om att bara en sak väntar. Boken är en sammanställning av hans inlägg på den uppmärksammade bloggen med samma titel, och vi får följa honom och hans tankar när han blir diagnosticerad, genom behandlingarna och nästan hela vägen fram till hans livs slut. Den här boken tar slut innan han faktiskt går bort, men det finns en andra bok med titeln I kroppen min - Vägsjäl som sammanställer de allra sista blogginläggen innan hans död.

Det är en bok full av känslor; en stor sorg över det liv som kommer ta slut, över allt han inte kommer få uppleva, och också väldigt mycket ilska över livets jävlighet och mot sjukdomen som växer inuti hans kropp. Men så finns det också en ny uppskattning av det vackra i livet, i de små tillfällena, och en stor kärlek till livet och människorna som står nära.

I kroppen min är på många sätt en märklig bok att läsa. Delvis beror det på att den är i det närmaste omöjlig att kritisera. Det känns inte som om jag har tillåtelse att tycka illa om någonting i den. För vad vet jag egentligen? Hur ska jag kunna säga att den här boken kan kännas pretentiös ibland? Hur kan det vara tillåtet för mig att säga att den kan bli för tillrättalagd? Ha för lite självdistans? Hur kan jag begära någonting så ljust som humor i en bok som är en sann historia om det värsta som kan hända? Jag har ingen aning om hur det är att vara döende i cancer. Jag har inte tillåtelse att kritisera som faktiskt är en högst personlig blogg om någonting så otroligt svårt och oöverkomligt som den egna döden.

Men I kroppen min blir inte helig för att dess författare är död. Det finns tillfällen då vissa saker med den här boken skaver. Den är naturligtvis väldigt mörk, och att man på förhand vet att Kristian kommer att dö gör att jag ibland börjar uppfatta min egen läsning som ett poänglöst vältrande i någon annans olycka, och det kan nästan äckla mig. Ibland svämmar boken också över av stora metaforer som tar över allting, och tillfällen där det enda hans vackra språk lyckas med är att få det att kännas jobbigt pretentiöst. Det är som att det finns en fixering vid att allting i boken måste vara konstnärligt, allting måste vara högtravande och ta sig självt på så stort allvar, allting har ambitionen av att vara svart, svår konst. Även utan den ambitionen hade den här boken varit bra. Om inte bättre.

Men - när Kristian skriver om kärleken till sin familj, om barnet han aldrig kommer att få, om de vackra miljöerna där han växt upp - då är det svårt att tycka annat än att det är otroligt knivskarpt och träffsäkert. Då är det en bok känns som en knytnäve i magen och som får det att brännas bakom ögonlocken.

Jag kan förstå varför Kristians blogg blivit så stor, och varför den hjälpte många människor. För han kan skriva. Han har språket, och jag tror att han kan ha hjälpt många i en liknande situation enbart genom att vara förmögen att sätta ord på så svåra känslor. Det är beundransvärt att han lyckats skriva den här boken och få det att kännas litterärt samtidigt som han behövt fokusera på det hemska som ligger framför honom. För det är inte bara en halvdan blogg; Kristian har ett språk och ett eget uttryck som är utmärkande och poetiskt. Och det är svårt att inte känna sig träffad, samtidigt som man blir oerhört medveten om hur lycklig man ska vara som är frisk. Och samtidigt får man dåligt samvete över att man är det.

Ja, det är en märklig läsupplevelse. Jag går från att sucka halvt irriterat till att nästan gråta, från att älska hans språk till att önska att han ville ta ner det ett par pinnhål, från lycka över det egna livet till dåligt samvete över det. Kristian Gidlund är värd att beundras för att han skrivit så öppet om sin sjukdom och om döden på ett sätt som jag tror att få skulle kunna göra, och för att han låtit så många få läsa om en så svår och så privat resa som den mot livets slut. Men det betyder inte att boken är perfekt, även om det känns som om jag är världens sämsta människa när jag säger så.

"I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början", 2013

Bokrean

Nu på tisdag den 25:e februari börjar årets bokrea. Jag har inte riktigt koll på vilka böcker som reas ut, men jag har en känsla av att jag kommer hitta några stycken ändå. På Boxboxen, som är Bokia Killbergs egen bokblogg, tipsar bokhandlarna själva om vilka fynd som finns bland årets reaböcker.

Har ni några böcker ni har spanat in?

Glöm inte rösta!

... i Litto menar jag. Litteraturfestivalen på Litteraturmagazinets hemsida.

Nördkläder

Vad tycker ni om mitt nya linne?

För den som är intresserad av ett likadant så finns det på Wicked Clothes, samma sida som jag köpte tröjan med texten Don't let the Muggles get you down från. 

Vad bokförlagen måste fatta

Hank Green pratar om irriterande saker med böcker. Jag håller med. Om allt (utom kanske de grova sidkanterna. De kan vara snygga ibland.)

Den närmar sig

Årets bokrea. Jag undrar om jag kommer kunna låta bli att köpa något, jag som lovat mig själv att läsa ut alla böcker jag har innan jag köper nya. Förnuftets röst viskar nej.

Alltså shit, Sherlock

Herregud, vilken säsongsavslutning. Som alltid, ska väl tilläggas. Gillar hur Sherlock växer också, när jag såg det första avsnittet i säsong ett satt jag alldeles ensam och kollade, på rekommendation från en antikvariatinnehavare som har Sherlock Holmes som specialintresse. Numera släpar hela hushållet fram stolar och chips och dippa, och varenda människa verkar kolla.

Jag har lyckats hyfsat med att hålla mig undan spoilers också, vilket är en prestation om man spenderar så mycket tid på tumblr som jag gör. Tumblr är totalt galet i Sherlock, och särskilt i tanken på en homoerotisk relation mellan våra två huvudrollsinnehavare... Jag låter John Green summera.

Krig och cancer

Jag multitaskar... eller jag menar multiläser. Läser just nu Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque, Harry Potter and the Chamber of Secrets, och I kroppen min av Kristian Gidlund.

Den sistnämnda är till en bokcirkel jag gått och blivit medlem i, Harry är för en slags tvåmanna-cirkel med min vän Johanna och Remarque är för mitt eget höga nöjes skull. Fast nöje och nöje, det är ju en krigsroman. Och imorgon är det säsongsavslutning för Sherlock - var tog tre veckor vägen?

Sherlock

Alltså, jag är så kär i Sherlock att ni anar inte. Taggar inför lördagarna veckorna ut. Kan inte vänta tills nästa helg och säsongsavslutningen. Åh. Och kolla här vilken fantastisk fanart jag har hittat!