Boktröjor

Idag släppte Litographs, som gör de ascoola affischerna, några av sina motiv som tryck på t-shirts. Jag kan inte ens beskriva hur glad jag blir av tanken att jag kommer kunna ha på mig en bok. Just nu går det att välja mellan Alice i underlandet, Moby Dick, Om arternas uppkomst, Peter Pan, Sherlock Holmes äventyr, och Den store Gatsby. Jag ser spänt fram emot vilka motiv som kommer dyka upp.

Här har ni länken om ni vill beställa: http://www.litographs.com/collections/t-shirts

Loppisfynd

Igår var jag på loppisrunda med klassen i Visby. Bland annat besökte vi 9 Liv, second hand-butiken som finansierar Visbys katthem. Där hittade jag de här två böckerna, Den trettonde historien av Diane Setterfield, som jag blivit tipsad om av en engelsklärare för flera år sedan, och Varför deppar Gilbert Grape av Peter Hedges (vilket är en fruktansvärd översättning av What's Eating Gilbert Grape), som jag velat läsa väldigt länge för att jag vill se filmen, typ. Sammanlagt tjugo kronor - jag älskar loppisar :)

 



White Fang på väggen

Jag har hittat min kamerasladd! Vilket betyder att ni kan få se en bild av min White Fang-affish!

Allt det grå i bilden är alltså bokstäver. Hela romanen finns tryckt på den här postern - här har ni en närbild av ögat:

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Jag dör litegrann. Ärligt talat, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen medan jag läser den här boken. Jag föll snabbt och hårt för förra delen i serien, som ni nog vet vid det här laget, och det här är en så direkt fortsättning att det känns som om jag aldrig bytt bok. Jag har läst ut den här boken på en enda dag, i två långa sessioner där det känts som om jag varit rent fysiskt okapabel att lägga ifrån mig boken. Jag har dragits till den hela tiden, som en insekt till ett ljus.

Det är så skönt att återse de här karaktärerna, trots att jag vet vilka hemska saker som kommer hända dem. Paul, Lars-Åke, Seppo, Reine och Bengt. Och så Rasmus och Benjamin, så klart. Jag vill bara fortsätta läsa och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Det är svårt att återge handlingen eftersom boken hoppar så mycket i tid. Det är fortfarande Rasmus och Benjamins kärlekshistoria, blandat med andra karaktärers livsöden, AIDS historia och framfart, så styrkt av fakta och artiklar att det emellanåt känns som om boken närmar sig en fackbok. Benjamin och Rasmus kämpar för att få sitt förhållande att fungera i ett samhälle som redan föraktar dem. Benjamin försöker få ihop sin religion och sin kärlek samtidigt som Rasmus känner att han inte har en plats i Benjamins liv. Och runt dem insjuknar deras närmaste vänner, de som blivit som en familj. Insjuknar och dör. Och det är så gripande. Det är så vackert, så storslaget, så sorgligt och så fruktansvärt viktigt.

För Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig serie framför allt annat. Den konfronterar allt det hemska som homosexuella män utsattes för under AIDS-epidemin och hysterin, all diskriminering, all utsatthet, all rädsla och all död. Den är obarmhärtig och den är arg, och samtidigt skriven på det där väldigt Gardell-iska viset som letar sig in under skinnet och lägger sig där. Jag var bokstavligt talat tvungen att resa mig upp flera gånger under läsningen av den här boken och bara gå runt och säga ”gud, gud, gud, gud, jag döööör” flera gånger om. Trots att jag sett tv-serien, trots att jag ser precis vad som kommer att hända. För den här boken sätter sig så långt inne hos mig och slår an alla strängar samtidigt. Humorn, sorgen, kärleken, skönheten, äcklet och tragiken. Allting.

Och tv-serien, ja. Nu har jag ju sett den, och jag måste väl ändå erkänna att det är aningens irriterande att se huvudrollsinnehavarna i mitt huvud då och då istället för mina egna, personliga versioner av Rasmus och Benjamin. Jag kan inte låta bli att önska att de hade släppt tv-serien efter att alla böcker var utgivna, så att jag sluppit bli spoilad. Ändå är böckerna så mycket mer innehållsrika, så mycket fylligare, och så mycket mäktigare. Det finns saker i de här böckerna som inte möjligtvis, någonsin skulle gå att få fram i en tvruta. Formuleringar som får hjärtat att värka. 
Men visst finns det saker jag är lite tveksam till. Romanen är inte gudomlig. Jag önskar till exempel att det låg ännu mer fokus på Rasmus och Benjamin. Jag vill så himla gärna läsa om dem, och jag kan inte låta bli att vara lite otålig när andra karaktärer kommer för mycket emellan. Boken hoppar väldigt mycket i tid, så till den grad att jag ofta har svårt att hålla isär händelsernas ordningsföljd. Och boken saknar ett slut som gör att den känns som en egen roman. Jag har intrycket av att det här är en enda stor, tjock bok indelad i tre huvuddelar. Och ibland önskar jag faktiskt att det vore så, för att jag i så fall bara skulle kunna läsa vidare. Jag vill ha mer. Jag skulle vilja att den här boken var längre, dubbelt så lång eller ännu längre, bara för att jag inte vill att den ska ta slut. Bara för att jag inte vill behöva vänta ända tills augusti för att få läsa den sista delen.

Men åh, vad jag älskar den. Hela serien, faktiskt. Angelägenheten i den, styrkan, språket, karaktärerna, allt. Jag vet att de fått kritik för att de bara handlar om män, men herregud, jag tycker faktiskt det är ganska naturligt att den gör det. Jag måste faktiskt till och med tillägga att jag tycker det är ganska fantastiskt hur Jonas Gardell lyckas skildra de utomståendes, särskilt föräldrarnas, homofobiska beteende utan att det blir hatiskt och fördömande. Tvärtom blir det mänskligt och klumpigt kärleksfullt.

Jag vill också påpeka hur snygga de här böckerna är rent estetiskt. Efter att ha läst förra romanen såg jag en intervju med Gardell där han berättade att fotona på framsidorna är foton av honom själv som ung, och att den kille som håller om honom på framsidan av första boken är en av de som tog livet av sig efter att ha fått beskedet att han var HIV-positiv. Som om mitt hjärta inte var tillräckligt utsatt redan.

Jag längtar efter tredje delen. Jag vill bara läsa vidare. Just nu upptas alla mina tankar av begäret att få läsa mer. Och augusti känns plötsligt så långt bort.

”Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen”, 2013

Just nu...

... läser jag Alice i underlandet och borde egentligen börja läsa Förvandling av Eva Adolfsson till skolan, men jag vill läsa ut Alice först. Det är kul att gå i skolan när man får böcker titt som tätt. Den här terminen har jag, förutom Förvandling, fått Sent i november av Tove Jansson, Yarden av Kristian Lundberg, och Viskningar i mörkret av H.P. Lovecraft. Och nu nästa vecka kommer Per Hansson, poeten, till skolan! Jag är riktigt taggad!

Veckans recension: Paper Towns av John Green

Efter att ha läst The Fault in Our Stars, som jag älskar, bestämde jag mig för att jag vill läsa mer av John Green. Tidigare läste jag den svenska översättningen av Looking for Alaska (Var är Alaska?), och tyckte att den var helt okej men inte mycket mer. Paper Towns är lite likadan.

Quentin går sista året i High School och har i hela sitt liv varit förälskad i Margo Roth Spiegelman, tjejen som bor granne med honom. Margo är unik – en vacker, äventyrslysten person som alltid verkar göra precis vad hon själv vill och aldrig lyssnar på någon annan. Hon rymmer ständigt hemifrån och är besatt av mysterier. När hon försvinner veckan innan studenten har Quentin anledning att tro att hon menar allvar den här gången. När han hittar ledtrådar som hon lämnat efter sig börjar han följa dem. Men medan han letar efter henne börjar han också undra – vem är Margo egentligen?

Paper Towns påminner mig väldigt mycket om Var är Alaska?, både när det kommer till teman och karaktärer. Trots att det var längesedan jag läste Alaska så känner jag igen mycket av den berättelsen i den här. Det är inte dåligt, men lite irriterande, som om jag läser en annan version av samma bok. 

Dessutom känns den här boken lite glättig – ett konstigt ord att använda, men det är vad jag kommer att tänka på. Den är lite som en film på det sättet att den känns alldeles för planerad. Alla replikskiften är så snabba och kvicka att det blir överdrivet, upplägget på boken känns klyschigt på något vis, och ändå krockar allt detta med hur plågsamt mänsklig den lyckas vara samtidigt. John Greens styrka är denna nakenhet, den här mänskligheten, som är så starkt närvarande. När man som minst anar det kommer det en klockren rad som slår till en i hjärttrakten, någon så briljant skriven mening som gräver sig ner i mig och som inte släpper taget. Detta händer flera gånger under läsningen, och det gör att jag gillar boken väldigt mycket trots hur överdriven jag tycker den är ibland.

Det glättiga, överdrivna i boken känns faktiskt som någonting som är väldigt amerikanskt, något som jag kopplar till smöriga slut och exakt timing. Ändå blir Paper Towns aldrig riktigt så illa som jag ibland är rädd för, och slutet känns bitterljuvt och vackert just för att det är mer trovärdigt än vad jag väntat mig att det skulle vara. Humorn känns också ibland nödvändig eftersom de underliggande teman som finns i boken är så pass mörka. Det handlar om att bryta sig loss, om att växa upp och framför allt om att inse att människor är mer komplexa än vad vi någonsin kan förstå. Boken tar upp saker som känns som grundläggande, existensiella frågor för oss som människor, och just därför förhindrar den härliga humorn att boken blir alldeles för mycket av detta.

Och jag gillar faktiskt Paper Towns. Den må lämna mig mycket mindre berörd än The Fault in Our Stars gjorde, och den har sina brister, men jag faller ändå för handlingen, det kittlande i den skattjakt som Quentin ger sig ut på, med alla de ledtrådar som så småningom ska leda till Margo. Att sedan vissa saker är alldeles för uppenbara och att jag irriterar mig lite på det plastigt amerikanska kan bero på att det här faktiskt är en ungdomsbok. Jag tycker ändå att den är viktig, att den är bra, rolig och sorglig på samma gång. Och det är ganska ovanligt att en författare lyckas med alla de sakerna samtidigt.

För att avsluta det hela; jag uppskattar den här boken för att den lyckas blanda humor, allvar, kärlek och vänskap i en mix som är väldigt snygg, men den får minuspoäng för att den ibland går lite över gränsen med humorn och det överdrivna. I stort sett är den ändå en helt okej roman som jag är glad att jag läst.

”Paper Towns”, 2010

Ångesten i en bra bok

Jag har läst i typ tre timmar nu, och är redan igenom halva Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Om jag inte aktar mig kommer den att vara slut ikväll. Jag vill inte!

I-landsproblem á la boknörd

Fattar ni hur jobbigt det är för mig att Torka aldrig tårar utan handskar 2 kom med posten idag, och jag måste plugga?

White Fang-poster

Igår fick jag hem min White Fang-poster från Litographs, men eftersom jag är en klant och har slarvat bort usb-kabeln till min kamera under jullovet så kan jag inte ladda upp en bild på den till er. Suck. Jag lovar på heder och samvete att ladda upp en bild så fort jag fixat en ny sladd!

Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma...

... men nu är jag tillbaka på Gotland, och mitt problem är att jag har för många böcker med mig hem. Jag älskar dem alla, men var fan ska jag ställa allihop?