John Ajvide Lindqvist har blivit något av Sveriges egen skräckkung – vår alldeles egna Stephen King. Jag kan ibland slås av likheter och ”lån” när det gäller språkbruket som Lindqvist använder, en slags ton som liknar Stephen Kings väldigt mycket. Men det har egentligen aldrig varit något större problem eftersom Lindqvist alltid lyckats hålla själva berättelsen väldigt unik och egen. Dessutom är det väl nära nog oundvikligt att inte bli inspirerad av en så pass stor författare inom genren.
Vad jag älskar med Lindqvist är inte bara böckerna, utan till desto större del det faktum att hans genombrott har inneburit att skräcklitteraturen blivit mer accepterad i Sverige. Jag såg en gång en intervju med Lindqvist där rubriken var ”Han har gjort skräcken rumsren” och ingenting skulle kunna göra mig gladare i en värld där alla svenska bokhandlar svämmar över av kriminalromaner. Bring on the horror, säger jag. Det är dessutom så himla roligt att få läsa om skräck och övernaturligt som utspelar sig i en miljö jag känner till och kan relatera till. Ja, visst utspelar sig Lindqvists berättelser i Stockholmsregionerna medan jag bor så långt ner i Skåne man kan komma, men hallå – hellre det än inget. Att se barnramsan
En liten elefant balanserade citerad i
Låt den rätte komma in tar skräcken till en helt ny och njutningsfull nivå för mig.
Jag tycker väldigt mycket om John Ajvide Lindqvist för de ovan nämnda sakerna, men inget av det vore värt något om jag inte gillat det han skriver. Jag älskade
Låt den rätte komma in. Jag tyckte
Hanteringen av odöda var helt okej trots att jag inte är särskilt förtjust i zombier. Och jag skäms över att säga att jag varken läst
Människohamn eller
Pappersväggar än, men de väntar faktiskt på mig i min bokhylla.
När jag flera år efter att ha läst
Låt den rätte komma in upptäckte The Smiths och Morrissey kan ni ju döma om min förtjusning när jag upptäckte Lindqvists kärlek för samma artist. Citerade Morrissey-texter saknas inte någonstans i Lindqvists verk. Jag menar, hans debutroman är ju till och med döpt efter låten ”Let the Right One Slip In”. Om något så har det bara gjort läsningen av Lindqvist desto roligare. Men, det som slog mig när jag upptäckte det här sambandet är dock i första hand det gemensamma temat mellan Morrisseys texter och Lindqvists verk: utanförskap. Det går att hitta hos The Smiths, hos Morrissey, och i alla de verk av Lindqvist jag läst än så länge. Ofta handlar det om barn, som i
Låt den rätte komma in, eller varför inte
Lilla stjärna.
Lilla stjärna handlar nämligen också om två utstötta barn, som likt Oskar och Eli finner trygghet hos varandra, oavsett hur smutsig, ful och sjuk den tryggheten är – ”in my own sick way, I will always stay true to you”, för att citera Morrissey. Det börjar med Theres, som hittas hittas mitt ute i skogen som spädbarn, nergrävd och nästan död, av dansbandsmusikern Lennart. Lennart tar den lilla flickan med sig hem, och märker snart två saker. Det första är att det är något fel på den lilla flickan, som inte alls beter sig som hon borde göra – hon visar inga känslor över huvud taget. Det andra är att hon har en lika kuslig som enastående förmåga att sjunga helt rent. Theres, som hon blir kallad, växer upp isolerad i en källare och vet ingenting om världen utanför.
Samtidigt som Theres föds Teresa, en helt och hållet vanlig flicka i en helt och hållet vanlig familj med syskon och skola. Teresa är vanlig – visst är hon lite tjockare, lite fulare och lite mer utanför, men det finns ingenting hos henne som får henne att sticka ut ur mängden. Det är när Theres och Teresa är fjorton år som de båda träffas, och tillsammans blir de en enhet. Tillsammans kan de göra vad de inte kunnat åstadkomma på egen hand. De är inte längre ensamma. De har varandra, och snart har de också en hel grupp flickor runt sig, flickor som är i behov av en ledare och ett syfte.
Egentligen vet jag inte vad som är värst med
Lilla stjärna – att jag som tonårig tjej känner igen mig i utanförskapet som beskrivs, med den svenska skolans losers, alla de där musgrå flickorna som ingen lägger märke till, eller att jag kommer på mig själv med att tycka bokens flickor är fascinerande i sin extrema hänsynslöshet. För ja, jag var en av de där flickorna under gymnasiet och jag antar att den delen av mig kanske längtar efter en hämnd som
Lilla stjärna ger mig, komplett med blodbad och våld av högsta graden. Trots att det är äckligt på gränsen till spyfärdighet ett par gånger så är jag alltid på Theres och Teresas sida. Jag förstår dem för att jag varit en av dem, och det gör den här boken fruktansvärt verklig för mig. Den bevisar att det inte bara är jag som lagt märke till fenomenet med de osynliga skolflickorna, de där som alltid verkar tappas bort någonstans på vägen och som bara fungerar som utfyllnad på skolfotona.
Lilla stjärna handlar om att vara utanför, om att vara udda och inte passa in, en känsla som förvisso stämmer överens med varenda tonåring, men som här dras till det extremas gräns. Här finner de udda flickorna trygghet hos varandra, men framförallt hos Theres som börjar fungera som något slags kultledare som leder gruppen mot det slutgiltiga målet. Det här upplägget får mig flera gånger att tänka på
Fight Club av Chuck Palahniuk, bättre känd som filmen med Brad Pitt och Edward Norton. Liksom
Fight Club börjar
Lilla stjärna med en liten grupp, igångsatta av en liten gnista orsakad av samhället och den sociala strukturen vi lever i, en gnista som sedan växer och expanderar utanför sina gränser tills den ofrånkomligen sätter eld på samhället som skapat den.
Och även om det handlar om våld, blod och död så finns det något vackert i systerskapet mellan dessa flickor som blivit över, hur dessa udda figurer finner varandra och lyckas ge varandra en mening. Även om de triggar varandra och börjar se sig själva som övermänniskor är det ändå när allt kommer omkring deras sökande efter gemenskap som får dem att handla som de gör, och det är både tragiskt och vackert på ett förvrängt sätt.
Det är just denna förvrängda skönhet som jag uppskattar hos Lindqvist, och som funnits i alla verk jag hittills läst av honom.
Lilla stjärna är en läsvärd bok på grund av denna imponerande balansgång, på grund av den originella berättelsen, och på grund av att det faktiskt är en väldigt bra bok. Det enda jag irriterar mig på är slutet, som känns avhugget och inte särskilt tillfredsställande. Men förutom det är det här en bok som verkligen slog ihjäl timmar, och ännu en påminnelse för mig att jag måste läsa resten av Lindqvists böcker.
”Lilla stjärna”, 2010
Jag är rädd att den här bloggen kommer gå i Harry Potters tecken ett tag. Hör jag någon klaga? Nej, men vad bra. ;)
