Veckans recension: Den långa flykten av Richard Adams

Hassel och Femman, så heter de två kaniner som först får igång flyktplanerna i Sandleford-kolonin. Femman är Hassels yngre bror och har en underlig förmåga att kunna förutsäga vad som kommer hända. Han blir skräckslagen när han får ett varsel om att kolonin kommer utplånas, och han ser fältet där de bor höljt i blod. Efter att ha blivit avspisad av kolonins hövding lyckas han övertala Hassel att försöka samla ihop så många kaniner som möjligt för att lämna kolonin. Det blir de två, den stöddige Kronan, den poetiske Maskros, den intelligente Björnbär, den fega Koppen, Silver med sin ovanliga pälsfärg, och två kaniner till vid namn Hökfibbla och Ärenpris. Tillsammans börjar de sin färd mot ett mål som bara Femman kan se.
Men vägen är farlig för en grupp kaniner och överallt hotar elil – fiender. De stöter på Gullviva och de blänkande snarornas koloni, de färdas över floder och fält och deras väg är inte lätt.
Tillslut kommer de ändå dit – till Watership Down. Det är deras paradis, och Femman försäkrar dem om att plasten är trygg.
Men än finns äventyr kvar. Det blir turer till bondgården i närheten och kaninerna skaffar sig även andra vänner, som måsen Kehaar.
Hassel som blivit den nye hövdingen inser att utan honor kommer de inte överleva. Deras största äventyr blir Efrafakolonin och deras grundare – general Svartstarr som slåss hellre än flyr och styr sin koloni som en tyrann.
Och när kaninerna som först startade sin resa avslutar den är de inte längre samma unga, sorglösa kaniner som en gång lämnade den dödsdömda kolonin i Sandleford.

Den som läser det här och aldrig förr hört talas om Den långa flykten tänker nog ”Herregud, en bok om kaniner!” Och tycker att boken låter störtlöjlig. Men den som läst Den långa flykten vet, och det gör jag med, att det här är en av de bästa böcker som existerar.
Trots att kaninerna pratar med varandra och tänker klart, så blir de aldrig mänskliga. De förblir de djur de är, på ett sätt som gör det möjligt för oss att ändå följa dem med samma känslor och spänning som vi skulle göra om vi läste om människor, men ändå inte ta bort trovärdigheten.
Bokens lilla text gör den svårläst, och dess längd kan ibland slå ner en, men handlingen driver en framåt och man vet att man måste läsa vidare. Jag tycker om alla kaninernas namn som Klöver, Järnek, Blåklocka och Smultron, att eftersom kaninerna är naturliga har de naturliga namn. Honornas namn, däremot, är på oöversatt kaninspråk och blir då riktiga tankenötter. Vad sägs om Thrayonlosa? Eller varför inte Thethuthinnang?
Det jobbiga med boken är just kaninspråket som man lär sig men ibland måste slå upp i bokens ordlista längst bak.
Annars finns det inget att klaga över. Boken är underbart skriven med klara bilder över Englands gröna kullar, och mina favoriter är alltför många för att räknas upp. Karaktärerna är levande och fulla med liv och personlighet.
Kort sagt kan man sammanfatta min åsikt om Den långa flykten såhär: Jag älskar den.

”Watership Down”, 1972

Veckans recension: Duma Key av Stephen King

Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig. Han har en fru, två döttrar och ett eget byggföretag som gjort honom rik. Men hans liv krossas i småbitar i den olycka som inte bara kostar honom högra armen, utan också en för evigt dålig höft och en hjärna som inte riktigt vill minnas.
Edgar är en spillra av sitt forna jag och när hans fru dessutom begär skilsmässa bestämmer han sig för att flytta. Långt bort.
Hans val faller på ön Duma Key utanför Floridas kust. Där börjar han ett nytt liv, i det stora rosa huset som han genast förälskar sig i.
Han får nya vänner i sin unge assistent Jack, och i Wireman, en medelålders man som ser efter den gamla damen Elizabeth Eastlake som äger hela norra delen av ön.
Och han lyder också sin psykologs uppmaning; att börja rita igen, som han gjorde när han var ung. Men Edgar gör mer än så. Han börjar med att rita med enkla färgpennor… och går snabbt vidare till oljefärger. Hans talang är närmast skrämmande bra, i varje fall för en man som inte ritat något mer än krumelurer på flera år.
Målandet blir Edgars väg tillbaka till verkligheten och rationaliteten. Men han upptäcker också snart att något inte står helt rätt till med de tavlor han målar – särskilt inte de som han målar i en slags skrämmande trance.
Vad betyder målningarna han gör av små flickor i roddbåtar, och den han gjorde av sin dotters pojkvän långt innan hon berättade att hon ens hade en pojkvän?
Och vad döljer egentligen Wireman, hans kanske bäste vän någonsin? Vem var egentligen Elizabeth Eastlake innan hennes Alzheimer slog till, och vad hände med hennes fem systrar på ön där Edgar nu bor?
Frågorna är många, och svaren döljer något mörkare än vad Edgar någonsin kunnat drömma om.

Om jag skulle sammanfatta Duma Key med ett ord, så skulle det ordet vara olycksbådande. Redan i början får man klart för sig att något hemskt ska hända, och den känslan håller sig kvar genom hela romanen, även i de ljusaste scenerna. Och det blir bara värre.
I början tycker jag att historien är rörig, och på vissa ställen känns den inte övertygande och ganska flummig. Det är lite överraskande, för vanligtvis har King en förmåga att få mig att tro på precis vad som helst. Som andra av Stephen Kings senaste romaner känns Duma Key som ett hopkok av gammalt och nytt. Det är tråkigt, eftersom man har en känsla av att ha läst delar av boken förut. Den innehåller delar som får mig att tänka på bland annat Rasande Rose, Liseys berättelse, Den gröna milen, Jurtjyrkogården och några noveller, kanske särskilt Den förskräckliga apan.
Som vanligt är karaktärerna Kings allra starkaste kort. Den enarmade Edgar är en stark huvudkaraktär och man lider verkligen med honom. Samtidigt märks det tydligt att han är en version av King själv, kanske mer lik honom än många av huvudpersonerna i de äldre böckerna. Wireman med sin tragiska men roliga och smarta humor träffar precis rätt.
De sista sidorna har den bitterljuva ton som jag lärt mig älska, och även om jag inte höjer den här boken till skyarna är den ändå långt bättre än vad andra författare någonsin kommer kunna åstadkomma.

”Duma Key”, 2008

Veckans recension: Nu är mörkrets tid av John Marsden

De fem som är kvar i den ursprungliga gruppen som kom undan invasionen är nu på Nya Zeeland. Äntligen får de en chans att vila upp sig, att andas. De får tala med psykologer och får för första gången på länge träffa vänligt inställda människor igen.
Men, till Ellies stora vrede och inte minst skräck, tvingas de återvända till sitt hemland. Kanske är de allihop fysiskt återhämtade, men psykiskt sett är de fullkomligt söndertrasade. Egentligen känner ingen av dem sig i form att återvända, under vilket skydd som helst.
Deras uppgift blir att vara vägvisare åt en grupp nyzeeländska elitsoldater. Soldaterna har en order som är ytterst hemlighetsstämplad, men Ellie och hennes vänner kan åtminstone räkna ut att det har någonting med ett sabotage att göra. Ett sabotage mot den nybyggda militärflygplatsen mitt i deras lilla välkända Wirrawee.
Men efter att de landat i Australien börjar saker gå fel nästan med en gång. Och det spelar ingen roll hur många order Ellie får, hur många förmaningar – för när en av hennes vänner är i fara kan varken hon eller de andra ignorera det. De har alla varit igenom så mycket tillsammans, skapat så starka band att förlusten av en enda skulle vara som att förlora alla.
Samtidigt som nya problem dyker upp, så återstår alla de gamla. Oron för familjerna som fortfarande är fångna, sorgen efter de vänner de förlorat och skuldkänslorna över de människor som de tvingats döda – allt det gör Ellie och hennes vänner instabila och osäkra på vad de klarar av.

Fjärde boken i serien tycker jag inte är lika bra som föregående. Visst är den fortfarande spännande, det är inte det, men det känns inte som om den håller samma standard som tredje boken. Det är mycket som en upptrappning inför en upplösning som aldrig kommer. Lite som en transportsträcka, med andra ord.
Trots det är bokens blandning av tragik, humor, skräck och relationer en mycket tilltalande mix. Tillsammans med det medryckande skrivsättet finns det inte mycket att klaga på.
Jag är inte alls förvånad över att Imorgon-serien, som den kallas, blivit så populär. Trots sin lätt science fiction- liknande handling utgör den ett så intressant synsätt på krig, etik, moral och livet att den blir oemotståndlig. Kvaliteten på trovärdigheten sjunker aldrig och man glömmer verkligen bort omgivningen medan man läser.
Fortsättningen på boken heter Så grydde hämndens timme och jag är mycket spänd på att se vad som kommer hända.

”Darkness, Be My Friend”, 1996

Veckans recension: Skymningsögon av Dean R. Koontz

Slim McKenzie har skymningsögon. De tillåter honom se hemska saker; saker som hänt, saker som kommer hända, dolda ting – och så ser han dem.
I brist på bättre ord kallar han dem troll. De är färre än människorna, hemska demoner som gömmer sig skickligt i maskeraddräkter föreställande vanliga personer. Deras enda mål är att orsaka så stort mänskligt lidande som möjligt, och de kan vara vem som helst av oss. De finns dolda bland oss, styr från politiska maktpositioner och livnär sig på människors förtvivlan och smärta.
Slim, fast han egentligen inte heter så, ser dem och när han får tillfälle dödar han dem.
Trollen drev honom bort från ett normalt liv, bort från alla chanser till en tillvaro som liknar andras. Han är inte ute på ett korståg, men han kan se trollen och vad de planerar, vad de gjort, och det får honom att döda dem utan samvetskval. De är inte mänskliga.
Han är sjutton år och har redan avrättat flera troll när han kommer till Bröderna Sombras tivoli. Tivolin är en värld utanför världen, dit folk som inte passar in dras och bildar ett eget universum.
Trots att Slim kan se att något hemskt väntar på tivolit – svarta skuggor kring pariserhjulet, personer med blod i ansiktet – så stannar han. Han är trött och i desperat behov av pengar.
På tivolit möter han chefen och fixaren ”Klumpen” Jordan. Han träffar den sagolikt vackra Rya Raines och den vanskapte Joel Tuck, som både äger och är en del av tivolits missfostershow.
Men vad är det som kommer hända vid tivolits pariserhjul? Vad döljer den hemlighetsfulla, dödslängtande Rya och varför hjälper Joel Tuck honom att mörda troll i hemlighet?
Och, inte minst, vad finns i staden Yountsdown som får så många troll att samlas där?

Jag tycker inte om den här boken. Jag gillar inte sättet den är skriven på och jag tycker storyn, som skulle ha kunnat vara okej, missbrukas tills den är helt befängd. Jag tycker om tanken på skymningsögon, på psykiska krafter och klärvoajanta signaler från människor och omgivningar. Vad jag inte tycker om är hur bokens huvudperson ständigt verkar skryta med sina egna förmågor, hur han lyckas med allt och hur alla i hans omgivning är mer eller mindre speciella. Det ger boken ett falskklingande och stereotypiskt intryck. Alla försök till att få läsaren att känna sympati med Slim gör mig bara mer irriterad på honom. Kanske är det för att boken är skriven i jagform som gör det – alla beskrivningar av honom kommer från honom själv och det gör att jag uppfattar dem som skrytsamma och ibland på gränsen till inställsamma. Att Slim hade kunnat vara en intressant karaktär om han beskrivits av någon annan gör hela saken ännu värre.
Jag tycker inte heller om bokens uppbrutna, hackiga skrivsätt – istället för att kännas stilistiskt känns det amatörmässigt och slumpartat. Dialogen är värst – ofta består den av ett par ord från en karaktär, som nästa karaktär svarar på – sida upp och sida ner utan att en enda gång beskriva ansiktsuttryck, tonläge eller något som helst annat som visar känslor.
Ord som ständigt återkommer och som jag irriterar mig på gör också boken jobbig att läsa. ”Troll” är för mig rufsiga stornästa och halvdumma varelser klädda i trasor i skogen – inte hundliknande demoner med lysande röda grisögon. ”Yxa” ser jag som ett redskap och inte som tivolibesökare.
Om alla dessa faktorer beror på författaren eller på en utomordentligt dålig översättning vet jag inte. Men tillsammans med gammeldags formuleringar och en slags uppblåst känsla av att boken tror på sig själv trots att jag inte gör det, så blir berättelsen riktigt, riktigt dålig.
Storyn som hade kunnat tilltala mig gör det inte alls. Ju mer sci-fi som blandas in, desto mindre tror jag på berättelsen i sig. Intrigen är där men får mig mest att undra när det ska ta slut, inte vad som ska hända härnäst. Jag suckade och släpade mig igenom boken utan någon större entusiasm. Såhär efteråt känns det inte ens som om boken hade en poäng över huvud taget.
Och att tillbringa femhundra sidor inlåst i Slim McKenzies huvud är ingenting jag rekommenderar.

”Twilight Eyes”, 1985

Veckans recension: Den oändliga historien av Michael Ende

Bastian Balthasar Bux är en tjock och ganska feg pojke i tioårsåldern som blir mobbad och retad för sitt utseende och sin förmåga att hitta på historier. När han en morgon blir injagad i ett antikvariat av sina klasskamrater får han syn på en vacker gammal bok med titeln Den oändliga historien. Bastian blir alldeles till sig. Detta är ju vad han önskat sig mest av allt! En bok som aldrig tar slut! Boken över alla andra böcker! Förtrollad stjäl han boken och flyr upp på skolans vind där han gör det mysigt för sig och börjar läsa.
Boken är en sådan äventyrsbok som han älskar – med alla slags fantasivarelser och farliga resor. Bokens hjälte är Atreju, en pojke i samma ålder som han själv, utsänd för att finna botemedelet åt barnakejsarinnan. Barnakejsarinnan är skaparen och härskaren över världen Atreju befinner sig i, landet med namnet Fantasién. Men det en gång vackra Fantasién håller på att gå under tillsammans med den döende barnakejsarinnan, och Atreju blir utskickad på sitt stora sökande efter något som kan rädda henne och därmed alla invånare i det magiska landet.
Uppslukad följer Bastian Atrejus äventyr, men boken han läser blir allt mer kuslig – som om han själv vore en del av den… Kanske rent av den ende som kan rädda det underbara riket som är Fantasién?
Och plötsligt finner sig Bastian någon helt annanstans, långt ifrån skolans malätna vind och långt ifrån vad han en gång var, tilldelad barnakejsarinnans symbol som ger honom all önskningarnas makt. Men ska man verkligen önska sig vad man först kommer att tänka på? Eller är en önskning något annat, något långt viktigare?

Det här är en av de böcker jag aldrig, aldrig tröttnar på. Det är en otroligt bra bok som för alltid kommer befinna sig på min personliga topplista.
Även om man får intrycket att boken riktar sig till yngre barn så har den ett djup och ett budskap som tilltalar mig och leder in mina tankar på nya spår för varje gång jag läser boken, och jag tror att både vuxna och barn har saker att hämta ur berättelsen. Det är en bok att upptäcka på nytt inte bara en utan flera gånger.
Trots det enkla, trollbindande språket blir boken aldrig förenklande och förklarar aldrig allt. Uppfattningen om boken blir ens egen, budskapet det alldeles egna.
Bokens uppbyggnad som en saga är också något som jag tycker mycket om. De stora anfangerna som täcker en hel sida var från tyska alfabetets början till slut bidrar till sagokänslan, och även de många ofullständiga sidoberättelserna som antyds i kanterna - de triggar igång tankar som man aldrig annars skulle ha lagt märke till.
Det är en bok som handlar om mänskligt felande, om vänskap och kärlek, sorg och saknad och om att inse sitt eget värde. Den handlar om godhet och ondska, rätt och fel och om jagets korruption. Samtidigt som det är en nästan episk fantasysaga är den ovanlig och har en intressant twist.
Detta är en bok jag tycker alla borde läsa, såväl för att tänka på vad den har att säga, som för att det är en enastående bra skönlitterär bok. Och trots att filmen är ett barndomsminne och en klassisk 80-tals film så tycker jag du kan glömma den, för den här boken går utöver allt annat.

”Die unendliche Geschichte”, 1979

Veckans recension: Den tredje dagens kyla av John Marsden

Det är dags att göra någonting igen. Det känner de av, alla de fem som för tillfället är kvar av den grupp som från början undvek invasionen.
Att hålla sig gömda i Helvetet börjar gå dem på nerverna. De bråkar allt mer och läget känns spänt. De undrar vad som håller på att hända med deras land och känner ett desperat behov av att hjälpa till.
Men ändå tvivlar de, för det företag de åtar sig känns alldeles för stort. De ska sätta in en stöt mot Cobbler’s Bay. Hamnen ligger nära deras stad Wirrawee och de kan ta sig dit hyfsat lätt. Det är en viktig punkt för fienden och ett angeläget mål.
Men hur ska de egentligen bära sig åt för att lyckas?
Att försöka komma fram till en plan som fungerar är svårt, och samtidigt som de känner sig tvungna att göra något, så är de så rädda att de knappt vet var de ska ta vägen. De lever på sin rädsla och sitt adrenalin och måste förlita sig på naturen och sin egen förmåga för att överleva.
De fysiska förhållandena är svåra för dem alla. De tvingas äta mindre, gå alldeles för långt och samtidigt befinna sig under så stark psykisk press att det är svårt att fungera normalt.
Ellie skräms av den nya person hon håller på att bli, och de förändringar hon ser de andra genomgå. Hon börjar bli rädd för Lee, hans aggressivitet och kallblodighet som börjar bli en del av honom själv. De börjar alltmer likna djur. Och var går egentligen gränserna?
Och kan de verkligen lyckas med något så stort, något så oerhört, som ett angrepp mot Cobbler’s Bay?

Precis som föregående två böcker är Den tredje dagens kyla så gott som en direkt fortsättning, utan några särskilt långa tidshopp eller andra glapp som stör mellan böckerna. Serien är lätt att läsa och går snabbt på grund av den snabba händelseutvecklingen och den spännande intrigen.
Och precis som de andra böckerna ställer boken många frågor om etik och moral, rätt och fel i krissituationer. Man fascineras och skräms av att se de vanliga ungdomarna bli så fullkomligt annorlunda, och de konsekvenser det har för dem. Men trots att jag tycker om serien hittills så börjar jag känna det lite som om den börjar bli tjatig. De springer omkring och spränger saker i luften, och tredje boken är inget undantag. Men ändå tycker jag om hur all action blandas med relationerna till varandra, kärleken och irritationen dem emellan. På många sätt känns det som om böckerna är skrivna på ett sätt som ska passa både killar och tjejer.
Slutet på tredje boken är vemodigt, nästan sorgligt, och skiljer sig lite från de föregående.
Jag tycker om serien, och jag tänker fortsätta läsa den som jag gör nu – i ett streck, för annars är jag orolig att jag kommer mista intresset. Nästa bok heter Nu är mörkrets tid och är nästa på min lista att läsa.

”The Third Day, the Frost”, 1995

Veckans recension: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel Sempere är tio år tar hans pappa med sig honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Det är en hemlig plats i Barcelona, en förvirrande labyrint av böcker som fallit i glömska, böcker vars berättelser ingen känner till och som förvaltas av en noga utvald grupp bokälskare. Det är tradition att man, första gången man är där, tar med sig en bok hem och adopterar den så att den aldrig glöms bort igen.
Boken som Daniel väljer ut heter ”Vindens skugga” och är skriven av en viss Julián Carax.
”Vindens skugga” är en fantastisk bok, den bok som blir Daniels absoluta favorit, och snart börjar han undra vem denne Julián Carax egentligen var. Snart får han reda på att det är näst intill omöjligt att hitta en Caraxbok nuförtiden, eftersom någon okänd person ser det som sin livsuppgift att bränna upp alla exemplar av Carax böcker som existerar. Men varför? Vad hände med Carax? Lever han ens? Vem var Penélope och vad hände egentligen med henne?
Hela Julián Carax liv är ett mysterium och när Daniel gräver djupare i det förgångna blir han snart indragen i någonting som är långt farligare än han någonsin kunnat ana. Han har strax den bindgalne och farlige kommisarie Fumero i hälarna, tillsammans med bokbrännaren som vill ha Daniels exemplar av ”Vindens skugga”. På hans jakt efter sanningen ljuger alla, och Carax liv verkar bara bli mer och mer mystiskt ju mer Daniel får reda på.
Men Daniel kan inte sluta försöka ta reda på vad som egentligen hänt Julián Carax. Hur ska han kunna göra det, nu när hans eget liv alltmer börjar likna författarens…?

Vindens skugga är en mycket speciell bok som kanske huvudsakligen handlar om flera ensamma människor, människor som gjort fel val i livet och som förlorar sig i sina drömmar istället för att leva ut dem. Den handlar om Barcelonas blodiga historia, om ung och villkorslös kärlek, om vänskap och band mellan människor som inte går att klippa av. Det är en berättelse om att växa upp, berättelsen om hur en pojke blir en man, om feghet, om plikter och lojalitet, och om massor med förbjudna förhållanden.
Boken utspelar sig mellan 1945 och 1966 och återspeglar dåtidens Barcelona lika mycket som Daniels historia.
Skrivsättet i den här boken är nästan det jag älskar allra mest. Det är vackert och klingar svagt av poesi. Det är effektfullt och skickligt formulerat på ett sätt som fängslar och håller kvar.
Jag misstänker att en stor del av anledningen till att jag tycker så mycket om boken är att den handlar om böcker. Den uttrycker mystiken och magin kring böcker och deras skapare, böckernas aldrig sinande dragningskraft, mångfalden, dörrarna som öppnas mot andra liv och andra verkligheter. Allt det känner jag igen och när jag läser nickar jag i samförstånd med texten. Precis så är det. Det är böckernas essens.
Jag tycker också om karaktärerna. Den naive, oskyldige Daniel som lever i förakt för sin egen feghet, den rappe Fermín med sina humorfyllda, intelligente monologer, de tragiska Nuria och Miquel, och den läskigt galna Fumero som inte skyr några medel. Och så naturligtvis Julián Carax, som med sin mystik och mörka dragningskraft förmodligen är min absoluta favorit.
Jag tycker om boken för det vackra, rika och poetiska språket som ändå lyckas vara humoristiskt. För de levande karaktärerna som jag lider med, håller med, avgudar och avskyr. För den bittra och grå bilden av efterkrigets Barcelona. Och framförallt tycker jag om den för sättet som allting hänger ihop, på sättet som alla lösa trådar binds ihop och ingenting är en slump. Hur allting har en koppling till något annat får mig att rysa och undra om det kan vara så i verkligheten också.
Berättelsen som boken berättar är ett mysterium i det förgångna samtidigt som det är en historia om nu levande kärlek och passion. Det är Daniels liv och det är Juliáns liv i en förtrollande bok som jag inte kan annat än tycka om för sin originalitet.

”La Sombra del Viento”, 2001

Veckans recension: Drakens ögon av Stephen King

I kungariket Delain härskar den medelmåttige kungen Roland, kallad Roland den Gode. Det är en kung som aldrig lyckas göra något ont, men heller aldrig något gott. Efter honom ska hans äldste son Peter ta över tronen. Peter är en vacker, kvicktänkt och trevlig pojke, som är älskad av alla.
Men, Peter har en yngre bror, Thomas. Thomas liknar sin far mycket, är inte alls vacker, inte alls särskilt smart och känner sig oälskad och oönskad vart han än vänder sig. Han tycker att alla verkar anklaga honom, eftersom det var vid hans födelse som den älskade drottning Sasha dog. Det är bara en som tycks gilla honom – nämligen kungens mystiske rådgivare, den illvillige trollkarlen Flagg.
Men bara några år innan Peter ska överta tronen från sin far dör Roland efter att ha blivit förgiftad.
Skulden skylls på den oskyldige Peter, men eftersom alla bevis emot honom är vattentäta har han inget annat val än att låta Thomas beträda tronen.
Peter själv spärras in på livstid i toppen av det höga tornet på torget, kallat Synålen.
Med Thomas som redskap regerar nu Flagg över ett allt mer olyckligt och rebelliskt folk.
Vad den onde trollkarlen inte vet är att Thomas har sett något fruktansvärt bakom ögonen på faderns drakhuvud. Men å andra sidan finns det saker om Flagg som ingen kan ana sig till, till exempel att han varit i Delain tidigare – mycket tidigare. Närmare bestämt för fyrahundra år sedan, kanske mer.
Och längst uppe i Synålen, utan folkets kärlek, börjar Peter undra hur han ska kunna ordna allt till det bättre igen, och för att klara av det måste han göra något ingen nånsin lyckats med – fly från det ofantligt höga torn där han är inspärrad.

Efter långt och troget läsande av Stephen Kings verk lånade jag nu den enda saga han någonsin skrivit, och även den enda bok som är mer anpassad för barn än för vuxna. Den utspelar sig i ett rike fjärran från vår egen verklighet, i en värld som är mycket lik verkligheten från Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och många namn i Drakens ögon kan återfinnas i denna sju böcker långa serie. Stephen King har själv sagt att man kan se boken Drakens ögon som en åsidosatt del från serien Det mörka tornet.
Trots att den här boken är mer barnvänlig än andra av Kings böcker är detta är en bok för många olika åldersgrupper. Det kan aldrig bli en barnbok, den är alldeles för mörk och skrämmande för det.
Boken är en fantastiskt bra skildring av karaktärernas livsöden, den handlar om mod, kärlek och lojalitet, men även svek och onda avsikter.
Den är berättad precis som en saga, något jag tycker är väldigt mysigt. Helsidebilderna och de krusidulliga anfangerna i början av varje kapitel förstärker sagokänslan och man får uppfattningen av att bläddra i en verkligt gammal historia.
Jag älskar karaktärerna i den här boken, jag älskar sättet den är berättad på, jag älskar allt som har med den att göra. Det finns inget spår av den seghet som ofta finns i Stephen Kings böcker, den är full av värme och hat och var komplett omöjlig för mig att släppa innan den var helt utläst. Jag måste erkänna att den här boken är en av de bästa jag någonsin läst.

”The Eyes of the Dragon”, 1987

Veckans recension: När natten är som mörkast av John Marsden

Ellie och hennes vänner fortsätter kämpa mot invasionen i andra boken i serien. Vi följer med dem ut på deras tillslag mot olika områden där de tror ockupanterna känner det mest.
Men det är svårt. Egentligen är de ju bara sex rädda, förtvivlade och ensamma tonåringar. De har inte hört någonting sedan Kevin körde iväg med Corrie till sjukhuset, och oron för vännerna växer alltmer.
Samtidigt djupnar Ellies känslor för Lee och hon börjar fundera på hur hon egentligen vill ha det med honom. Vad händer om deras förhållande tar slut, och de ändå måste hålla sig kvar vid varandra? Det finns ingen chans att någon av dem kan lämna den andra nu när de inte har någonstans att ta vägen.
Och vad är det egentligen med Chris? Han verkar stänga dem ute, låser in sig i sig själv. Han skriver i sina anteckningsblock och verkar leva mer med dem än med människorna omkring honom. Och Ellie tycker att han börjar lukta sprit allt oftare. Äventyrar han deras säkerhet genom att dricka?
De börjar också utforska området kring sin fristad bättre, och dras in i saker de helst skulle ha velat undvika – Harveys Hjältar, till exempel.
Frågorna är många, farorna är fler och de lever i mer eller mindre konstant rädsla över vad som kan tänkas hända dem, vad som händer deras familjer och, inte minst – vad för slags människor de börjar bli.


När natten är som mörkast är andra delen i serien om Australien under ockupation. Den är spännande, precis som andra boken, och väldigt fängslande. Jag tycker mycket om att boken aldrig blir en krigshistoria på det sättet man är van vid att se krig skildras, utan att man ser allting från ungdomarnas synvinkel och på så sätt får en helt annan bild. Man vet inte vilket land det är som tagit sig innanför gränserna, man vet inte exakt vad de håller på med, och det gör dem mer skrämmande.
Dilemmat som böckerna tar upp är intressant och relevant. Vad är rätt och fel i krig? Är det tillåtet att släppa alla moraliska värderingar för att överleva? Vilka regler gäller? Vad klarar man av att göra och vad klarar man inte av att göra?
Att se hur ungdomarna drivs av hämndbegär, kärlek till varandra och sin pliktkänsla är något som gör en riktigt bra story. Jag tycker om berättelsen och jag tycker om skrivsättet – och särskilt tycker jag om att det finns humor mitt i all tragik.
Nästa bok i serien heter Den tredje dagens kyla.

"The Dead of the Night”, 1993

Veckans recension: Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Shadow har suttit tre år i fängelse och det enda han vill är att få åka hem till sin fru Laura och hålla sig undan trassel i resten av sitt liv. Han ser fram emot det och längtar efter det – och så rycks allting plötsligt bort. Bara ett par få dagar innan han ska få åka hem får han reda på att Laura dött i en bilolycka.
Chockad sätter sig Shadow på planet hem utan att riktigt veta var han ska ta vägen. Han vill bara gå på Lauras begravning och sedan vet han inte mer. Men på planet bredvid honom sitter en underlig man i kostym som presenterar sig som mr Wednesday. Wednesday vill att Shadow ska arbeta åt honom. På något underligt sätt vet han precis vem Shadow är och vad han upplevt, han vet mycket mer än vad som borde vara möjligt. Och innan Shadow riktigt fattat hur det hela gått till så har han börjat jobba för Wednesday, som något slags springpojke som ska skydda och hjälpa Wednesday på en resa som blir alltmer märklig. Shadow och Wednesday flänger omkring i staterna och försöker övertyga en brokig skara människor (eller är de människor?) att hjälpa till i någon slags strid. Shadow vet inte alla detaljer och han bryr sig inte heller om att fråga. Vad har han egentligen att förlora?
Men vem är egentligen den karismatiske och underlige mr Wednesday? Varför envisas Laura med att komma tillbaka från de döda? Vem eller vad är agenterna som kidnappar Shadow, och vad betyder drömmarna som ständigt upprepas?
Och vad kommer hända om de nya gudarna tar över helt, om de gamla glöms bort…?

Amerikanska gudar är en underlig och ganska rörig bok. Den är originell och stundtals väldigt komisk, men trots det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Shadow som huvudperson är väldigt diffus och ganska overklig i min mening. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bara se och inte reflektera över de saker han upplever. Samtidigt besitter hans karaktär en mänsklighet som känns väldigt trygg.
Skrivsättet är enkelt uppbyggt men kan ändå bli oerhört invecklat och svårförstått, särskilt när parenteser dyker upp i dialogen eller när det blir alltför många svåra ord på samma ställe.
Boken innehåller väldigt många vinkar till legender, folksagor, myter och religion, och om man inte är expert på hedniska gudar från världens alla hörn är jag ganska säker på att man inte kommer förstå hälften av alla de blinkningar som dyker upp. Det gör inte jag. Kanske är det en del i det hela som gör att det blir väldigt förvirrande för mig – att de flummiga saker jag läser om i själva verket har en förklaring någonstans i Indiens myter. Därför känner jag mig lite okapabel till att recensera boken, eftersom jag inte vet allt som är bakomliggande.
Samtidigt som jag är konfunderad över alla de blinkningar som är menade åt andra religioner, så kan jag roas av bokens ironi, den rappa dialogen och det tragikomiska i gudar som försöker hanka sig fram bäst de kan i nutidens Amerika. Konceptet har stora likheter med barn/ungdoms-serien om Percy Jackson av Rick Riordan, där de grekiska gudarna är anpassade till vår tids civilisation. Det här är lite samma sak, men med all världens gudar och mytiska varelser och utan lika lättförståeliga förklaringar. Att man sett Jesus lifta i Afghanistan är en av de små ironiska kommentarerna som får mig att skratta länge när jag läser, liksom Shadows enkla syn på världen som ibland blir komisk.
En annan grej med boken är att det finns små historier i slutet av några av kapitlen, som handlar om händelser med koppling till gudar och andra väsen på andra håll och andra tider i Amerika. Vissa av dem känns bara som något som stoppar tempot i boken, medan andra är intressanta och förtrollande, som bra noveller. Det är lite som i Rudyard Kiplings Djungelboken när jag läser dem – historier med svaga kopplingar till huvudberättelsen, men i sig är de sina egna.
Amerikanska gudar är ingen dålig bok, men jag tycker inte heller att den är bra. Den har en potential som den aldrig riktigt lever upp till, och det känns ofta som om handlingen trasslar in sig i alla vinkar. Samtidigt kan man uppskatta den för allt det som på andra sätt är dess svagheter.

”American Gods”, 2001