Semester med Adichie

Nu är jag hemkommen från Spanien där jag spenderat en vecka med att sola, bada, och läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En perfekt bok att ha med sig på planet och på stranden, faktiskt. Men en grej hände som jag aldrig förr varit med om med en helt ny bok - sidorna började lossna! Jag köpte boken bara för någon vecka sedan och jag är inte en särskild våldsam läsare, så jag blev väldigt förvånad när det plötsligt började trilla ut sidor. Synd är det iallafall, för en sida kan jag inte hitta längre. Den fladdrar väl för spanska vindar numera. Som tur är hade jag iallafall hunnit läsa just den sidan som försvann, men det stör mig ändå att ha en bok i hyllan som saknar en bit, hur liten den än må vara.

Jag hann iallafall läsa ut Americanah (recension dyker upp imorgon), och påbörja Snödrottningen av Michael Cunningham. Vad läser ni?

Sex sommarfrågor

1. Har du någon bok som får dig att tänka på sommaren?

Muminböckerna av Tove Jansson känns ganska somriga för mig. Det är något med fantasifullheten, blandningen mellan sorgsenhet och glädje, och äventyrslustan. 

2. Nämn en bok som har ett gult omslag.En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är väldigt gul!

3. Vilka böcker vill du verkligen hinna med att läsa i sommar?Jag vill mest läsa så mycket romaner det bara går, eftersom jag kommer börja plugga igen till hösten, och jag vet ju hur det blir med läsandet då. Men böcker som jag tänker att jag verkligen vill ta mig tid till är Snödrottningen av Michael Cunningham, The Handmaid's Tale av Margaret Atwood, Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro, och Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Och så vill jag ju läsa ut H is for Hawk, men har tappat lusten till den boken ganska mycket.

4. Tipsa om en bok som utspelar sig på ett kallt ställe som går att kyla ner sig med i värmen!En av de kallaste böckerna jag vet är Expeditionen: Min kärlekshistoria, den vackra, vemodiga och dessutom sanna fackboken om Andréexpeditionen till Nordpolen.

5. Vilken bok vill du läsa på stranden i sommar?Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie planerar jag att läsa på stranden!

6. Vilken bokserie hoppas du på att läsa i sommar?För en gångs skull tror jag inte att jag har någon serie planerad. Det känns faktiskt lite skönt.

Tonade omslag

Jag märkte att jag av en slump läst tre böcker på kort tid som alla har omslag i tonad färgskala och en skuggartad person som motiv. Titta bara - Djupa ro, Du, bara, och Yuko har alla omslag med en tonad färg och en lite mystisk gestalt som lurar i bakgrunden. Lite roligt är dock att de alla är så hemskt olika! Från sorgsen ungdomsbok om döden, till kärlekskrank smörighet, till skräck enligt konstens alla regler. Snygga är de alla tre iallafall, tycker jag.

Recension: Yuko av Jenny Milewski

Det var när jag var på bokmässan i höstas som jag gick på ett seminarium om skräck och psykologi. Medverkande var John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Jenny Milewski. Lindqvists Rörelsen och Strandbergs Färjan såg jag till att läsa kort därefter, men med Yuko har det dröjt ända tills nu.

Det är nittiotal i Linköping och Malin blir överlycklig när hon äntligen får ett studentrum i en korridor. Hon har väntat på dagen då det riktiga studentlivet ska börja, och nu verkar den till slut ha kommit. Glad och förväntansfull flyttar hon in i sitt studentrum i Ryds Allé och bekantar sig med sina korridorskamrater. Men snart märker hon att någonting inte riktigt står rätt till - de andra verkar dölja något. Vem bodde egentligen i Malins rum förut? Varför står det grejer kvar i hennes källarförråd? När oförklarliga saker börjar hända i korridoren spricker Malins dröm om det glada studentlivet. Istället måste hon försöka få reda på sanningen om vad som egentligen hänt, och ännu viktigare - hur man får det att sluta.

Jag kände inte till Jenny Milewski innan jag besökte seminariet på bokmässan, och alltså är Yuko mitt första möte med hennes författarskap. Jag tycker genast om det. Jag blir oerhört glad över att läsa svensk, renodlad skräck som dessutom är skriven av en kvinna. Nej, Yuko är inte alls det bästa jag läst - boken lider då och då av att bli berättad snarare än visad, och det händer att berättelsen blir tunn. Ändå finns det ett driv och en spänning i handlingen som verkligen håller mig kvar.

Särskilt gillar jag hur boken flirtar med skräckpremisser som man känner igen - här finns blinkningar åt hela collegeskräckgenren, åt japanska spöken á la The Ring, och åt våra svenska spöktraditioner, men allt är snyggt infört i en svensk miljö som ger boken en helt egen ton. Det gör att Yuko på sätt och vis inte liknar något annat jag läst, trots att den noga håller sig inom ramarna för hur skräck ska presenteras och berättas. Kanske är det just det jag också gillar, att boken både håller sig till de välkända mönstren men samtidigt gör det hela spännande genom att förlägga allt till en ny miljö.

För just att ha en studentkorridor som miljö gillar jag väldigt mycket. Kanske beror det på att jag själv är student och känner mig väldigt nära den typen av plats, vilket ger läsningen ytterligare en dimension för mig. Men jag gillar också hur  valet av plats sömlöst flyter ihop med karaktärer och spökhistoria, hur förvånansvärt öppen miljön är för alla möjliga sorters händelser. Det är oväntat, och just därför också så roligt och spännande.

Skräck är också en genre som inte behöver vara särskilt komplicerad för att vara effektfull, och också det är Yuko ett bevis på. Berättelsen är inte särskilt sofistikerad eller invecklad och behöver inte heller vara det. Jag beundrar Milewski för att hon så väl utnyttjar de klassiska elementen och inte (åtminstone inte så ofta) låter dem gå till överdrift, och hur hon låter berättelsen stå i centrum, utan onödiga berättartekniker eller språkliga krumbukter. Till och med när det blir lite trist gör det mig inte så mycket, för Milewski är ändå duktig på att dra ihop allting på ett snyggt sätt rent handlingsmässigt.

En grej jag dock irriterar mig mycket på i läsningen är hur dåligt formgiven boken är. Den är utgiven av Styxx förlag och sättningen av texten är inte alls snygg eller lättläst, typsnittet är fult och själva formatet på boken känns billigt. Det ger boken en amatörmässig utstrålning som den faktiskt inte förtjänar.

Men - jag gillade Yuko mycket. Det har varit uppfriskande att läsa så regelrätt skräck, särskilt i ett svenskt sammanhang, och även om den inte är den mest komplexa eller mest intressanta roman jag läst, så har den varit tillräckligt skrämmande, underhållande och spännande. Och ibland behövs det inte mer än så.

"Yuko", 2015

Från kärlek till raka motsatsen

Jag tyckte nästan att jag blev kletig av att läsa Anna Ahlunds Du, bara, så nu har jag gått över till ren och skär skräck för att hämta mig lite. Det är Jenny Milewskis Yuko som jag har velat läsa hur länge som helst, och jag känner redan hur roligt jag tycker det är att läsa skräck. Dessutom svensk sådan! Och kolla, det är en sån där bok med snygga svarta kanter också. Vad läser ni?

I packtagen

Imorgon bär det av till Spanien för min del! Det ska bli hur roligt som helst, och jag ska bara koppla av och njuta av värmen, läsa på stranden, och turista en del. Men så är det ju det där med vilken bok man ska ta med sig - det ska ju vara något som är bra, helst i pocket och gärna långt nog för att räcka hela veckan.

Jag tror att det får bli Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som är 586 sidor lång. Med lite tur räcker den tills det är dags att åka hem igen. Men för att vara på den säkra sidan får Michael Cunninghams Snödrottningen också följa med. Alltså ser min stökiga väska ut så här (jag lovar att jag ska vika allting).

Hur brukar ni tänka när ni packar böcker?

Recension: Du, bara av Anna Ahlund

Jag kommer inte ihåg vart jag först såg den här boken, men på något vis måste jag ha uppfattat att det var ungdom och homosexuell kärlek och det räckte för att jag skulle ge den en chans. Särskilt eftersom jag ville ha något mer lättläst och engagerande så här på sommaren, och eftersom den här boken är helt ny.

Det är sommar och sextonårige John och hans storasyster Caroline är ensamma hemma i lägenheten. John spenderar sitt lov med att umgås med sin bästa kompis Elli, och åt att hjälpa Caroline snärja det senaste objektet för hennes förälskelse; en kille vid namn Frank. Men när John får träffa Frank på riktigt vänds allting upp och ned. Medan sommaren fortsätter djupnar konflikter och blir till sprickor mellan John, hans syster och hans bästa vän, samtidigt som han kommer allt närmare Frank. Eller gör han?

När jag lånade den här boken på biblioteket reagerade jag på det lilla hjärtat som klistrats fast på ryggen, som tydligt markerar att Du, bara är en bok på tema kärlek. Och när jag läser inser jag att det här är en bok som är mycket mer kärlek än vad jag var ute efter, eller ens gillar. Jag föredrar när kärlek finns med lite i bakgrunden, men jag tycker inte att det är intressant nog för en hel roman.

Det gäller i hög grad den här boken. Jag tycker helt enkelt inte att relationen mellan John och Frank är tillräckligt spännande eller engagerande för att fylla upp hela den här romanen. Att jag dessutom ogillar triangeldraman så oerhört starkt gör konflikten mellan John och hans syster extremt uttjatad redan från början, även om jag kan uppskatta att boken ändå försöker vända och vrida på handlingen för att undkomma de värsta relationsklichéerna.

Men tyvärr innebär det inte att kärleksklichéerna undviks. Herregud, vad jag har himlat med ögonen medan jag läst den här boken. Åt alla de förutsägbara replikerna, åt de ofattbart löjliga beskrivningarna av Franks ögon ("svarta som ett natthav där blixten slagit ned"), åt scener som tagna ur en romantisk biofilm. Allt det gör att jag läser boken med en känsla av att allting i den är lite för bra för att vara sant, och det gör att den blir väldigt svår att tro på. Dessutom finns det förvånansvärt många sexskildringar i boken, något jag visserligen kan uppskatta eftersom boken aldrig väjer för de mer intima detaljerna och låter sexualiteten vara en tydlig del av relationen, men som samtidigt då och då närmar sig erotik på ett lite påträngande sätt.

Du, bara är också en debutroman och det märks. Tempot är långsamt, och trots att boken anstränger sig för att föra handlingen framåt känns den ganska ofta illa upplagd, med karaktärer som bara nätt och jämnt känns verkliga nog för att väcka min sympati. Språket är helt okej men inte mycket mer, det finns inte något i det som direkt utmärker sig varken åt det ena eller det andra hållet.

Det jag dock verkligen gillar med Du, bara är att den gör precis som den ska och inte fokuserar alls på homosexualitet. Inte en enda gång funderar John över sin sexualitet, inte en enda gång är det någon annan som ifrågasätter det heller. Det är uppfriskande, det känns modernt och fräscht och rätt. För ovanlighetens skull är det inte homosexualiteten som är problemet, det orsakar inte en tillstymmelse till konflikt. Det beundrar jag boken mycket för.

Kort sagt är jag inte särskilt imponerad av Du, bara, utan för mig har det varit en ganska tråkig läsupplevelse som inte bjudit på mycket nytt. Jag tror att det är en bok jag strax kommer ha glömt det mesta ur, tyvärr.

"Du, bara", 2016

Mer ungdomslitteratur

Jag jobbar en massa och försöker hitta en riktigt bra bok - det känns som om det är svårt, jag blir bara kräsnare och kräsnare. Men nu är jag halvvägs igenom Anna Ahlunds Du, bara. Det är ännu en ungdomsbok med tema homosexualitet, och jag gillar den sådär hittills. Vad läser ni?

Recension: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en bok som existerat på min radar ett tag, och som jag fått lust att läsa eftersom jag hört att den skulle vara så bra.

Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt blir svårt sjuk. Deras dotter föds med kejsarsnitt och Karin svävar mellan liv och död. Tom springer mellan avdelningarna på Karolinska sjukhuset, mellan sin nyfödda dotter och sin döende Karin. När han kommer hem är han ensam med ett spädbarn och en överväldigande sorg, och dessutom med en pappa som snabbt blir allt sjukare.

Jag brukar gilla deppiga böcker, men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är för mycket till och med för mig. Boken är trots allt sann, det som händer i den har hänt på riktigt, och den vetskapen gör läsningen förfärligt tung. Jag förstår att boken också vill vara en vacker skildring av det ljusa mitt i allt det svarta, men jag tycker aldrig att det ljuset riktigt når mig.

Faktum är att bokens deppighet nästan gör mig avskräckt - medan jag läser börjar jag tycka allt mindre om Tom, börjar liksom värja mig mot all den sympati som boken verkar kräva av sin läsare. Istället för att sympatisera och gråta blir jag helt enkelt avstängd.

Det slår mig att jag kanske inte tycker att den här berättelsen är något som jag bör läsa eller ha tillgång till. Det känns alltför privat, för personligt. Stundvis är det som att läsa någons dagbok, den är inte skriven för någon läsare utan för författaren själv. Och jag måste frågar mig själv om varför behovet av att läsa något sådant här existerar. Varför har så många sagt att I varje ögonblick är en så himla bra bok? Kanske handlar det om ett slags nyfikenhet, ett worst-case-scenario som går att vältra sig i av ren sensationslystnad. Den känslan gör att jag ibland upplever den här boken, eller åtminstone min egen läsning av den, som lite äcklande.

Att tycka så är förstås kontroversiellt, eftersom detta ändå är någons riktiga liv, någons verkliga upplevelser. Ändå finns det, trots bokens smakfulla omslag och lite lyriska språk, något som får mig att känna att den inte är någonting mer än en snyggt paketerad snyftbok som inte åstadkommer mycket mer än den naturliga reaktionen "Jävlar vad fruktansvärt." Det finns mycket lite i boken som egentligen överraskar eller gör det hela litterärt - för det är den alldeles för privat.

Språket i boken gör också sitt för att jag ska tycka att den är sådär. Den är skriven med en stark poetisk klang - Tom Malmquist har tidigare gett ut diktsamlingar - och i ett slags stream of conciousness-stuk där det mest irriterande är att all dialog är inskriven i styckena. Väldigt ofta tappar jag kollen på vem som säger vad och inte ens omläsningar gör det hela bättre. Också här känns det som om bokens starka personliga prägel har påverkat språket - det finns delar som känns enormt onödiga och som hade kunnat tas bort helt, och jag tror helt enkelt att den här typen av redogörelse inte går att redigera ordentligt i för någon som varit med om det som boken handlar om.

I slutändan är jag lite förvånad över min egen negativa reaktion på boken, som jag ändå trodde att jag skulle uppleva som finstämd, sorglig och vacker. Istället har den känts påträngande, som om den trycker ner det jag redan känner i halsen på mig. De sista sidorna är de vackraste i boken, bara där känner jag mig påverkad på sättet jag hade väntat mig. I övrigt är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en bok jag inte uppskattar särskilt mycket, främst för att den är så påträngande mörk och snyftig, och jag har helt enkelt inte känt mig mottaglig för det.

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", 2015

Malmös sci-fi-bokhandel

Nu när jag är hemma i Skåne igen passade jag såklart på att besöka Science Fiction-bokhandeln i Malmö, som flyttat in i nya fina lokaler medan jag varit i England. Väldigt länge har ju just Malmös filial varit den minsta, men titta så fint de har det nu! Fler besök blir det helt klart i sommar.