Boktips för alla som hatar alla hjärtans dag

Förra året skrev jag inför Alla hjärtans dag ihop lite boktips på tema kärlek. Jag hade tänkt göra detsamma i år, men faktum är att jag läser så väldigt lite böcker i den genren att jag inte får ihop någon mer sådan lista. Visst är kärlek något som är med i nästan alla böcker man läser, och det är så jag föredrar temat - vid sidan av, inte som huvudrätt.

Dessutom är jag inte så förtjust i hela grejen med Alla hjärtans dag. Så istället för att tipsa om romantiska böcker tänkte jag helt enkelt bjuda på de mest oromantiska titlar jag kan komma på, för de av er som liksom jag spenderar dagen med en bok.

Nummer ett är Revolutionary Road av Richard Yates. Välkommen till femtiotalet, där allt är fantastiskt och där Frank och April under den polerade ytan börjat se varandra som den främsta anledningen för sina misslyckanden. En mer cynisk bok om äktenskap är svår att hitta, och trots att det var längesen jag läste boken nu, så minns jag hur fullkomligt genomsyrad den är av äckel och förakt. Jippi.

Dansa på min grav av Aidan Chambers må vara lite av en kärlekshistoria, men är mer en berättelse om att vi alla hittar på människorna vi älskar och att vi också i viss mån hittar på oss själva. Och så inkluderar boken en dödlig motorcykelolycka och huvudpersonen måste dansa på sin älskares grav. Romantiskt? På sätt och vis.

The Shining - vad är mer romantiskt än Stephen Kings alkoholiserade familjefar som går bärsärkagång i ett avskärmat och hemsökt hotell? Spöken, lappsjuka och dålig manlig självkänsla bör tydligen inte blandas.

Gone Girl av Gillian Flynn - en bok som helt enkelt kommer göra dig glad över att du är singel. Boken igenom undrar Nick Dunne - har hans fru iscensatt sin egen död för att hon hatar honom? Man kan tycka vad man vill om den här hypade boken, men det går inte att förneka att Nick och Amy är ett av de mest dysfunktionella paren som finns att hitta i litteraturens värld.

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Om hur ohälsosamt det är att bygga luftslott av sina drömmar, till och med på det glada tjugotalet. Massor av pengar, alkohol och lyx spelar inte så stor roll om man förälskat sig i en helt fruktansvärd person. Plus för det tragiska slutet.

Och, sist ut är no-brainern American Psycho. Det blir inte mer oromantiskt än plågsamt detaljerade våldtäkter och mord, allt mot en kuliss av nihilistisk materialism. Ingenting för den känsliga läsaren. Faktum är att i princip hela boken är fruktansvärt olämplig, inte bara på Alla hjärtans dag utan hela året om. Varsågod.

Vilka böcker är de mest oromantiska ni läst?

Helgläsningen

Jag spenderar helgen med plugg, och Anne. Jag måste säga att jag är imponerad av hennes språk, trots att hon bara var tretton år när hon började på sin dagbok. Min utgåva har dessutom fina bilder på henne, hennes familj och gömstället. Vad läser ni?

Habegäret attackerar

För många år sedan läste jag Philip Pullmans fantastiska serie Den mörka materian, men av någon anledning recenserade jag inte just de böckerna. Jag minns dock hur otroligt bra jag tyckte att de var, så hemskt intressanta och välskrivna. Och jag har så länge tänkt att jag vill läsa om dem, helst på engelska. Och vad får jag se när jag går in på Waterstones här i Brighton? Jo, snuskigt snygga storpocketutgåvor av hela trilogin. Jag köpte dem inte, men funderar väldigt starkt på att göra det. Se bara! Har ni någon bok eller serie ni vill läsa om?

Ny Potterbok till sommaren

Idag kom nyheten att J.K. Rowling släpper en ny Harry Potter-bok - typ. Det är manuskriptet till pjäsen Harry Potter and the Cursed Child som utspelar sig nitton år efter att Deathly Hallows tog slut, som kommer släppas till sommaren som bok. Det är bara att hålla tummarna för att den är bra! Vad tror ni? Det går att läsa mer på Pottermore. 

På tiden

Hur det nu har kunnat gå till så har jag faktiskt aldrig läst Anne Franks dagbok. Det är ju helt sjukt, har jag tyckt länge, och därför sett till att önska mig boken i julklapp. För tre år sen. Jag förstår inte vad det är som är så svårt! Men nu, nu har jag äntligen tagit mig i kragen, fått tummen ur och fått ändan ur vagnen - nu har jag börjat läsa Annes dagbok! Har ni haft någon samvetesbok som legat och väntat i evigheter, precis som den här gjort för mig?

Plath-planshen på väggen

Igår upptäckte jag till min stora glädje att bokhandeln Waterstones säljer en massa litterära planscher. Efter att ha stått och valt mellan titlarna i evigheter (det fanns allt från The Great Gatsby och The Catcher in the Rye till The Perks of Being a Wallflower och American Psycho) blev det till sist The Bell Jar av Sylvia Plath, som jag verkligen tyckte om när jag läste den. Och den gör sig faktiskt väldigt bra på min vägg.

Vilket bokomslag hade ni velat ha på väggen?

Recension: Jack av Ulf Lundell

Jack är en kultbok som jag länge velat läsa - i många år har jag sneglat på ryggen av min mammas gamla pocketupplaga i hennes bokhylla, innan jag till sist lånade den av henne. Det är en gulnad och sliten gammal pocketbok, och jag måste medge att det finns någonting väldigt passande i att jag läst just Jack i begagnat skick. Mer beat än så blir det knappast, och att det är just min mammas gamla bok har på något vis gett min läsning en ytterligare, mer personlig dimension.

Det är sjuttiotal i Stockholm och Jack Råstedt är en ung bohem som tillsammans med sina kompisar är på ständig jakt efter nästa kick, vare sig den kommer från alkohol, knark, tjejer eller konst. De drar omkring i sjuttiotalets Stockholm, osäkra på det mesta i tillvaron. I slutändan verkar det ändå alltid fattas någonting.

När jag började läsa den här boken väntade jag mig Sveriges svar på Jack Kerouacs På väg. Och det går inte att förneka - likheterna är uppenbara. Andan är densamma, och mentaliteten och språket har tydliga likheter med varandra. Hela boken är ofelbart influerad av beatgenerationens livsstil och konstnärskap. Även om jag uppskattade På väg när jag läste den, så är det också en av de böcker jag läst där jag är allra tydligast medveten om hur problematisk den i själva verket är. Och med det i tankarna tror jag att jag tänkte mig Jack som en ofantligt pretentiös roman om det manliga, intellektuella lidandet.

Det är den visserligen, men den är inte bara det. Jag blev väldigt lättad och glad när jag märkte att Jack faktiskt har en stor portion humor, och det räddar åtminstone bitar av romanen. Det gör att en viss självdistans ändå smyger sig in mellan Jack som berättare och det han förmedlar - jag skrattar faktiskt högt flera gånger, när vännerna högt deklarerar att Dylan inte kan få något om bakfoten - han har inte ens nån bakfot. Eller när gänget höga på droger ger sig ut på stan för att leta fallossymboler och upptäcker att alla flaggstänger bara är "kukar med guldollon."

Men denna humor som jag tycker lyfter hela läsupplevelsen för mig skakar boken faktiskt av sig framåt mitten. Jack är indelad i tre delar varav den första utan tvekan är mest livsglad och rolig, och de andra två allt mörkare. Det som varit glada orgier i sprit och knark och sex urartar till missbruk, alkoholism och skadliga förhållanden - intressant nog kombinerat med att karaktärerna rent yrkesmässigt rör sig uppåt. Och där tappar boken bort mig lite, för jag förstår aldrig riktigt vad som blir kontentan av det hela.

Att boken inte har en tydlig struktur eller dramaturgi gör den visserligen lättare att tänka på som självbiografisk, men det gör också att den stundvis blir extremt långrandig att läsa. Visst flyter språket på ganska bra i sin talspråkiga babblighet, men efter trehundra sidor av samma fester, människor och konflikter börjar jag som läsare fundera på vad det egentligen är meningen att jag ska fokusera på, och om det verkligen är intressant egentligen, alla dessa detaljer?

Samtidigt är det ju just alla dessa detaljer som gör boken till en så lysande generationsroman. Även om jag kanske inte skulle kalla Jack en klassiker, så har den definitivt förtjänat just epitetet som generationsroman. Man kan säga vad man vill om handlingen, men det finns inget tvivel om att den fångat tidsandan på ett mästerligt sätt. Men det gör också att jag tror att det här är en bok som ger betydligt mer till en läsare som var ung på sjuttiotalet, som umgicks i liknande konstnärskretsar och som, inte minst, är från Stockholm. Bokens kopplingar till staden är så starka att den emellanåt känns lika mycket som en  roman om Stockholm som en om Jack och hans vänner.

I slutändan är jag glad att jag läst Jack. Men samtidigt tycker jag att en del skarp kritik är på sin plats - framför allt är det Jacks många gånger helt usla kvinnosyn som närapå får mig att vilja lägga boken ifrån mig. Den är faktiskt inte så pass gammal att den går att ursäkta på just den punkten. Och där kommer vi också till det som är allra svårast med att läsa Jack - hur otroligt manlig och inte minst mansgrisig den är, och jag kan inte låta bli att irritera mig på det privilegierade manliga lidande som boken målar upp och glorifierar. Det gör att jag många gånger har väldigt svårt att sympatisera eller relatera till Jack som karaktär - vilket väl egentligen innebär att hela läsupplevelsen blir rätt haltande.

"Jack", 1976

Under Stigs vakande ögon

När en hel långvägg i mitt studentrum består av anslagstavla kan man inte låta bli att nåla upp lite dekorationer. Och självklart har Stig Dagerman fått följa med till England - nu sitter han och blickar ned över mitt skrivbord. I gott sällskap av ett Kafka-citat, dessutom.

We're all mad here

Förresten har jag hittat den bästa muggen i Brighton - med motiv av Cheshirekatten från Alice i Underlandet! (För övrigt en klassiker jag aldrig har avslutat i sin helhet). Just Alice-saker finns det en hel del av i Brighton har jag upptäckt, men just den här muggen tyckte jag extra mycket om.

Hej februari!

Februari, redan? Det känns som om 2015 nyss tog slut, och samtidigt inser jag när jag tänker tillbaka att det hänt väldigt mycket sedan nyår för min del. Rent läsmässigt har januari inte varit någon bra månad  - tre böcker har jag hunnit läsa vilket är mindre än jag brukar på en månad. Men det skyller jag på min Englandsflytt, och på hur lite tid den gett mig att läsa. Och lite skyller jag väl på Jack också, boken jag läser nu och som är så väldigt lång.

Men en ny månad innebär åtminstone en ny Månadens favorit. Eftersom februari är en så blaskig och tråkig månad tycker jag att jag kan lysa upp den med en mysig och finstämd kärlekshistoria - Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Hur har er läsmånad januari varit?