Recension: Vårt behov av tröst av Stig Dagerman

Det har tagit mig lång tid att läsa den här boken. Det är som det alltid är med mig och samlingar - det går rätt segt. Det var på Bokmässan som jag besökte Stig Dagermansällskapets monter och började prata Bränt barn, den enda bok av Dagerman som jag läst, men som jag verkligen, verkligen älskar. Innan jag gick därifrån hade jag köpt både hans debutroman Ormen, en magnet och några bokmärken. Dessutom fick jag med mig Stig Dagermansällskapets eget lilla häfte Vårt behov av tröst är omättligt..., en av Dagermans artiklar som är så vacker att den får ögonen att tåras. Alltså lånade jag hem den samling varifrån artikeln är hämtad, också den med titeln Vårt behov av tröst.

Boken är en postum samling som gavs ut 1955, året efter att Stig Dagerman tagit sitt eget liv. I den finns ett urval av hans texter, några vilka aldrig funnits i tryck innan, som novellen Att döda ett barn och dikten Birgitta svit. Boken är upplagd i fyra olika delar - självbiografiska texter, noveller, dikter och artiklar. Dessutom finns ett förord skrivet av Olof Lagercrantz.

Variationen på texterna är väldigt stor, och det bidrar nog till att min läsning varit så långsam. Alla texter har sitt eget litterära värde och jag har velat ge dem den uppmärksamhet de förtjänar istället för att plöja igenom hela boken på en gång, som om den vore en roman. Dock har jag ibland blivit tveksam till om den här samlingen verkligen varit rätt att börja med - jag är ju ganska obekant med Stig Dagermans författarskap och har tidigare bara läst Bränt barn (och såklart novellen Att döda ett barn som jag fick läsa under i princip varenda svenskakurs efter årskurs åtta). Vårt behov av tröst känns ofta som ett komplement till Dagermans övriga böcker, som en överkurs man kan ta efter att man nördat ner sig rejält i allt annat han skrivit. Men kanske har den tjänat som en bra introduktion till hans författarskap - här har jag fått ta del av flera sidor hos honom, både som prosaförfattare, poet och samhällsdebattör.

Låt oss alltså börja med de självbiografiska texterna - de är personliga, vackra, sorgliga och väldigt, väldigt bra, och jag tycker mycket om alla tre. Sedan följer novellerna, tretton stycken, varav jag avgudar vissa och blir mer tveksam till andra. Efter att ha läst Bränt barn har jag fått uppfattningen att Stig Dagerman är en realistisk författare, men i noveller som De röda vagnarna, En hund begraven och romanfragmentet Tusen år hos Gud inser jag att han också kunde vara mystisk och rentav absurd, nästan Kafkaaktig. Det är intressant, men personligen föredrar jag de mer realistiska novellerna - en av de bästa (förutom Att döda ett barn som är ett litet mästerverk på tre sidor) är Överraskningen, som är smärtsam och drabbande. Också Lorden som jag rodde, I farmors hus och När det bär av är noveller som jag verkligen gillar.

Dikterna som följer är jag mindre förtjust i. Jag är ju visserligen ingen stor poesiläsare och jag anser mig inte riktigt ha någon bra koll på vad "bra" poesi är, men det lustiga är att jag, parallellt med läsningen av den här boken, bläddrat i Dagermans samling Dagsedlar, där hans dagliga dikter för tidningen Arbetaren finns samlade. Och de är riktigt, riktigt bra - ofta satiriska, ibland djupt allvarliga och ofta med både humor och smärta. Men de dikter som står att läsa här, i Vårt behov av tröst, är inte alls på samma nivå. Åtminstone tycker inte jag det. De är ganska överlastade, mystiska och säger mig inte särskilt mycket.

Sista delen i boken samlar några av Dagermans artiklar. Också de har jag inte särskilt stor behållning av, eftersom de allihop är produkter av sin tid och starkt bundna till dåtidens aktuella händelser, mest politiska. Jag är inte särskilt insatt eller intresserad ens av dagens politik, och verkligen inte i 1950-talets. Många av de här texterna blir jag tvungen att skumläsa, men några sticker ut, till exempel Söndagarna hos Regnaults om en familj i efterkrigets Frankrike, och naturligtvis den avslutande Vårt behov av tröst är omättligt... som mest kan beskrivas som fantastisk.

Det finns många teman som går igen genom hela boken och genom alla texterna, skönlitterära eller ej. Man brukar tala mycket om ångest när man pratar Dagerman, och visst finns det ett stort mörker, en stor smärta och en livsångest som är gemensam för alla texter, och bidrar till att göra dem väldigt angelägna. Men det finns också en väldigt stor längtan efter frihet. Ordet frihet används så ofta att det är anmärkningsvärt, och nästan alla texter handlar om frihet på något sätt. Skuld, tystnad, otillräcklighet och ett sökande efter tröst är andra teman som finns att se i nästan allt i boken.

Vårt behov av tröst är ganska spretig, men det är också det som gör den intressant. Det visar på hur produktiv och mångsidig Dagerman var, och visar framför allt hur otroligt duktig han var. För det är verkligen det som är den största behållningen - hans språk, det staccato-liknande i hans noveller, det är så, så bra. Orden träffar precis där de ska och vrider om ordentligt i bröstkorgen. Jag har verkligen fått mersmak på Stig Dagerman, och ser fram emot att upptäcka mer av hans författarskap.

"Vårt behov av tröst", 1955

Mörk kulturnatt

Igår åkte jag in till bibliotekets Kulturnatt i Svedala för att fika, lyssna på spökhistorier och fynda gallrade böcker. Det blev en osedvanligt mörk kväll eftersom biblioteket hade strömavbrott. Man fick tända upp ficklampsfunktionen på mobilen för att kunna se boktitlarna och varandra. Jag gjorde Litteratuquiz (fast det är ju egentligen fusk, eftersom jag jobbar där), och hittade två gallrade böcker - Donna Tartts Steglitsan som jag gav bort till mamma eftersom hon sagt att hon vill läsa den, och På västfronten intet nytt. Den har jag också redan läst, men just det här pocketexemplaret är så snyggt, så jag tänkte att jag kunde byta ut mitt ex. Det är för övrigt en av mina favoritböcker.

Och så lyssnade jag naturligtvis på spökhistorier. Där var strömavbrottet iallafall till någon nytta, eftersom allt blev desto kusligare då.

Hur är er helg?

Sena läsnätter

Låg vaken och läste halva natten. Det är fortfarande Stig Dagermans Vårt behov av tröst - nu har jag kommit till novelldelen. Gud, vad han är bra. Se bara:

"/.../ hon hade länge längtat efter honom men inte kunnat säga honom det, ty det är bara när man tycker illa om någon som man kan tala om det utan att vara presenterad."

Nytt i hyllan

Så har jag alltså sett Gone Girl. Det var en spännande film, men berättelsen är ju ganska skruvad. Dessutom hade jag boken i huvudet medan jag tittade, så det kändes inte som om jag kunde fokusera ordentligt på filmen. Det är aldrig särskilt smart att läsa boken precis innan man ser filmen, men man blir ju så sugen. En intressant story är det ju hur som helst, och den var välspelad. Och ganska äcklig vid ett tillfälle...

Och så har jag skaffat ännu en ny bok. På PocketShop löste jag äntligen in mitt fulla stämpelkort (man får en stämpel per bok där, och när man nått tio får man en bok gratis). Jag valde Getingfabriken av Iain Banks. Den ska vara riktigt obehaglig och hyfsat störd, men just därför vill jag ju läsa den.

Biblioteks- och biokväll

Jag läser Stig Dagermans Vårt behov av tröst, och jag tycker att boken är så himla fin och gammal. Men nu blir det iväg för kvällspasset på bibblan, fast Dagerman får följa med i ryggsäcken så att jag har något att läsa på tåget.

Och ikväll ska jag på bio och se Gone Girl. Den rapporterar jag om sen. Vad läser ni?

Recension: Gone Girl av Gillian Flynn

Jag har mycket lite till övers för deckare och kriminalromaner - allt på tema mord som ska lösas tycker jag per automatik är enerverande tråkigt. Varför är svårt att säga, jag har bara aldrig någonsin tilltalats av genren. Men Gone Girl har ändå flutit omkring som en potentiellt intressant bok i utkanten av mina tankar, mycket på grund av all bra kritik den fått, och när jag såg trailern till filmatiseringen som gick upp på bio nu i veckan så bestämde jag mig för att faktiskt läsa den.

I Gone Girl möter man paret Nick och Amy, som för en utomstående verkar vara perfekta. De är unga, snygga och rika. Men sanningen är att deras förhållande krackelerat allt mer de senaste två åren, och på morgonen för deras femte bröllopsdag försvinner Amy. Vardagsrummet är en enda röra, och allt tyder på att Amy blivit skadad, kidnappad eller mördad. Strålkastaren riktas mot Nick, som säger sig vara oskyldig - men alla tecken verkar peka på raka motsatsen. Eller?

Det som attraherade mig med den här boken var mindre själva upplägget och mer psykologin i den, maktspelet som utspelar sig mellan Nick och Amy, och själva bokens grundtanke som går ut på att varje berättelse har två sidor, och det är inte alltid lätt att se vem som har rätt och vem som har fel. Dessutom har jag fått höra från flera håll att boken är bra skriven, en smart deckare som tar fasta på karaktärerna. Och visst är det en väldigt genomtänkt och smart upplagd roman - dock är den inte alls så överraskande som jag förväntat mig.

Boken är skriven i två olika jagperspektiv, dels Nick och dels Amy, som båda ger sin version av vad som händer medan läsaren blir den som får uppgiften att lista ut vem av dem som är offer och vem som är gärningsman. I detta ligger hela bokens nöje, men det är också det som får mig att känna mig ganska distanserad till boken. Det är smart att utnyttja problematiken i en jagberättelse på det här sättet, själva frågan med den opålitlige berättaren. Men eftersom man fort förstår att det är det som är författarens avsikt blir jag redan från början lite trött på det. Det är lite som att genomskåda en manipulation utan att kunna göra annat än följa med i storyn.

Därmed inte sagt att det är en dålig roman - tekniken känns rolig och intressant, om än inte banbrytande. Jag tycker fortfarande att själva deckaraspekten av handlingen är väldigt tråkig, och motviljan mot den har jag väldigt svårt att skaka av mig när jag läser. Dessutom skapar jag aldrig någon riktig relation till vare sig Nick eller Amy - boken lägger hela tiden upp hinder för karaktärssympatin, för spänningens skull, men den slår också tillbaka på sig själv eftersom jag får svårt att sympatisera med någon av dem.

Dessutom tycker jag faktiskt inte att varken språket eller utformandet av handlingen är så originellt som många sagt - visst är det roligt att försöka räkna ut vem som talar sanning, men det är inte så roligt att det gör boken unik. Språket i sig är hyfsat slätstruket, om än med ett par formuleringar som jag tycker är verkligt bra, inklusive en karaktärsteckning som är skickligt utförd.

Och Gone Girl är en spännande roman. Den är lättläst, enkel att ta till sig och har ett tydligt upplägg som skiljer den från många andra böcker i genren. Ändå berör den mig mycket sällan, den är ungefär som en film jag kan tänka mig att se, men som jag inte är överdrivet engagerad i. Det är egentligen först framåt slutet när upplösningen är på gång som jag faktiskt tycker att boken lyfter. Slutet gillar jag riktigt mycket, och det gör att jag ändå slår igen boken med en känsla av behållning. I tematiken kring äktenskap, kärlek som flätas samman med hat och det maktspel som är en del av de flesta relationer blir Gone Girl mer intressant. Men jag funderar mycket över kvinnobilden i boken, som kastas fram och tillbaka på ett sätt som jag ibland verkligen gillar, och ibland hatar så att jag till sist inte vet vad jag ska tycka eller tänka om den.

Det är en bra bok, men i mina ögon är den inte mycket mer. Det är svårt att gå närmare in på vad med boken som jag ogillar, utan att förstöra läsningen för andra. Kanske är det enbart de höga förväntningarna jag haft på grund av hur bra kritik boken fått, eller bara min vanliga aversion mot deckare, men jag tycker att Gone Girl inte är mycket mer än just en bra bok. Men det ska bli spännande att se hur filmen står sig.

"Gone Girl", 2013

Litterära t-shirts (igen)

Sen kan vi ju prata om Miles to Go Clothing - en hemsida som säljer massor med coola t-shirts baserade på böcker. Och inte bara klassiker, vissa är så "mainstream" som Looking for Alaska, Harry Potter och The Dark Tower. Tänk min lycka!

Ett exempel som jag tycker är väldigt fin är Catcher in the Rye:

In och kolla! Vilken är er favorit?

Aktuella böcker

Så här ser högen på mitt nattduksbord ut just nu. Det är en salig blandning; 80-talsfilmatiseringen av En förlorad värld som ligger överst är en tv-serie som jag lånade jag hem från bibblan igår och tänkte börja kolla på i helgen. Sen har vi Gone Girl, som jag håller på med just nu.

Walden och Moby Dick är två böcker som kräver lite mer ambition än vad jag kan uppbåda för tillfället, så bokmärkena får ligga kvar i dem och så får vi se när (eller om) jag fortsätter på dem. Dagermans Vårt behov av tröst och Svensk synd av Martin Jern är böcker som jag lånat hem utan att ha hunnit kolla i dem ännu. Och så har vi ju novellsamlingen Vålnader som jag läser lite i då och då.

Förresten har det tillkommit en uppdatering på bloggen - i recensionsarkivet kan ni nu också hitta rubriken Månadens lästips. Där samlar jag alla recensioner som blivit utvalda till Månadens lästips - helt enkelt böcker jag verkligen gillar och som jag vill tipsa om.

Te med thriller

Det finns sämre sätt att börja dagen på än med te och en thriller. Några kapitel till, sedan är det dags att ha fredagspasset på bibblan. Vilken bok läser ni i helgen?

Deckare och Dagerman

Jag gillar ju egentligen inte deckare över huvud taget, men jag såg trailern till David Finchers filmatisering av Gone Girl och blev ganska intresserad. Och någon gång måste jag ju läsa deckare, eller? Alltså har jag gett mig i kast med Gillian Flynns roman (samtidigt som jag lånat hem Stig Dagerman från bibblans magasin - större skillnad får man leta efter).

Och så har det ju blivit oktober, vilket innebär att Månadens lästips i spalten till höger har bytts ut. Oktobertipset är Gökboet av Ken Kesey, en av mina absoluta favoritromaner.