Muminäventyr

Jag försöker fortfarande bekämpa min förkylning, men mellan hostattackerna läser jag Muminpappans memoarer i solen. Jag hoppas att jag blir frisk snart, för på tisdag åker jag upp till Stockholm för att se Neil Gaiman, och sen ska jag vidare till Gotland i ett par dagar. Det ska bli så fint.

Litteraturen till undsättning

Carrie Hope Fletcher, en av mina favoritpersoner på YouTube, pratar om hur bokkaraktärer och litterära scenarion kan hjälpa oss att hitta svaren på de svåra frågorna i tillvaron. Vad gör mig lycklig? Vilka människor är viktigast i mitt liv? Saker som blir lättare att svara på när de ställs genom ett Harry Potter-filter.

Bloggändringar

Nu har det tillkommit lite uppdateringar här på bloggen - i spalten till höger finns nu en lista över de mest lästa inläggen, och en ruta för Månadens lästips där jag i fortsättningen kommer presentera en av mina favoritböcker varje månad. Om du klickar på bilden kommer du till recensionen av just den boken.

Annars har jag putsat upp en del småsaker. Jag försöker hela tiden göra booksessed till en lättnavigerad blogg som är rolig att klicka sig runt på. Om du har några synpunkter på vad som kan göras annorlunda, tveka inte att skriva och berätta det!

Kurerar med litteratur

Jag ligger i sängen förkyld och läser Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det är nästa bok till läsecirkeln jag är med i, den sista den här terminen, och jag gillar den hittills. Om jag nu bara kan bli frisk också!

Gatsbymode

Funderar på om jag verkligen kan motstå den här.

Recension: Dubbelfel av Lionel Shriver

Mitt förhållande till Lionel Shriver är lite märkligt; å ena sidan älskar jag tonen som utmärker hennes skrivande, hennes intensiva ärlighet och skärpa - men å andra sidan känner jag mig alltid smått andfådd efter att ha läst en av hennes romaner, och jag måste samla ihop mig innan jag sätter igång med en av hennes nya. Men Vi måste prata om Kevin är en av de mest drabbande böcker jag läst i hela mitt liv, och jag kommer nog alltid att hålla Shriver som en av de bästa författarna i min hylla, mycket på grund av hennes originalitet.

Just Dubbelfel pratade Shriver mycket om när jag såg henne "live" på Internationell Författarscen i oktober 2009. Hon var där för att marknadsföra boken, som egentligen kom ut före hennes genombrott med Kevin men som inte blev översatt till svenska förrän långt senare. Jag blev oerhört fascinerad av Shriver som människa, framför allt av hennes skärpa och kanske också hennes sätt att inte be om ursäkt. Sedan dess har jag länge tänkt att jag måste läsa Dubbelfel, och trots att jag har haft boken i hyllan i flera år har det dröjt ända tills nu, för jag vet hur krävande hennes romaner kan vara.

Dubbelfel handlar om Willy Novinsky, en av de mest hängivna tennisspelare som någonsin varit på väg uppåt. Hon har spelat tennis sedan hon var fem och har aldrig velat bli något annat än proffs. Hon älskar tennis så till den grad att hon inte kan skilja på sig själv och sporten, och ingenting verkar kunna stoppa henne från att snart kunna livnära sig på sin passion. Så träffar hon Eric Oberdorf, en spelare som inte plockat upp en racket förrän han var arton. Han ser tennis som något han gillar att hålla på med, och något han kan tjäna pengar på en tid innan han blir för gammal för sporten. Allt i Willy och Erics gemensamma liv andas tennis - de möts på en tennisbana, förlovar sig på en tennisbana och gifter sig på en tennisbana. Så länge Willys ranking är mycket högre än hennes mans kan hon acceptera honom - men ju bättre han blir, desto svårare får Willy att glädjas över hans framgångar. När han till sist går om henne har rivaliteten mellan dem som spelare flyttat in också i deras relation.

Det jag gillar så skarpt med Shriver är att hon, utan att väja, tar sig an de mest vämjeliga av de mänskliga sidorna. Kevin handlar om en misslyckad mor och om att inte älska sitt barn, Dagen efter om ett havererat äktenskap och en otrohetsaffär. I Dubbelfel utforskar hon avundsjuka, skadeglädje och missunnsamhet i ett förhållande där det är meningen att man ska stå på den andres sida och jobba som ett team, där det inte är acceptabelt att hata den andres framgångar. Willys eskalerande elakheter mot Erics vinster och hur hon definierar sig själv genom sina prestationer är en intressant och väldigt skrämmande studie i mänsklighet, en slags överdriven bild av det som många kanske någon gång känt.

Dubbelfel är också en intressant bok när det kommer till tävlingsmentalitet och egenvärde, likväl som i maktspelet och orättvisan mellan könen. Willy, som tagit ett mansnamn hellre än att bli kallad för det feminina Wilhelmena och som satsar allt i en tenniskarriär där hon kommer tjäna avsevärt mindre än en man med samma yrke, blir ofta tillbakahållen av det simpla faktumet att hon är kvinna. Att Eric har bättre fysiska förutsättningar och alltid kommer att vara fysiskt starkare, snabbare och längre, är något hon har svårt att komma över. Om de vill ha barn är det hennes karriär som ryker, och hon kämpar med att inte bli sedd som den framgångsrika mannens lilla fru. Att boken tar upp detta känns också typiskt Shriver, och att se de feministiska frågorna koncentrerade till tennisplanen gör att man funderar ordentligt på dem ur helt nya vinklar vilket är både viktigt och intressant.

Att Eric dessutom tränat betydligt kortare tid och inte ens älskar sporten gör Willy rasande, och hon är ganska sällan en sympatisk karaktär. Också detta är något jag känner igen från Shrivers andra romaner och som jag verkligen uppskattar. Det är på något vis uppfriskande att läsa om den här intensiva, besatta kvinnan som bryter mot alla de äktenskapliga tabun som man förknippar partnerskap med, trots att hon också blir bitter och elak i sin desperation. För det är viktigt att understryka vilken obehaglig bok Dubbelfel är. Det definitivt inte en feelgoodroman, snarare tvärtom, och dess kärna består av så nattsvarta skuggor att det bitvis är svårt att läsa den.

Språket i boken är också det typiskt Shrivers stil - det är svällande och informativt, kompakt och fullt med svårsmälta ord och färgstarka liknelser. Det är mycket språket som gör att jag måste samla mig innan jag påbörjar en bok av Shriver, för det kräver ganska mycket av sin läsare och går in på detaljer som nästan blir överflödiga. Ändå är det i denna orgie i detaljer och småsaker som Shriver lyser, och det är därifrån hela boken blir så stark och intensiv. Men det gör inte att boken blir mer lättläst. Jag måste erkänna att jag hade svårt att komma in i den här boken, och svårt att tro på dialogerna som ofta är alltför uttänkta, långa och liksom för textliknande för att kännas riktiga. Jag tycker också det är lite drygt med all tennis när jag själv är så oerhört ointresserad och oinsatt -men vad förväntade jag mig egentligen när jag plockade upp en bok med en tennisbana på framsidan?

Kort sagt; Dubbelfel är en enormt intressant bok, med teman som sportslighet, relationer, förväntningar, underläge och feminism i centrum. Men det är en väldigt mörk och ganska svårläst bok, även om den är fängslande när man väl kommit in i den. Absolut läsvärd, men lite svår både språkligt och rent emotionellt.

"Double Fault", 1997

Dåliga bokmärken

I förra veckan rensade jag bland mina bokmärken (jag har en ganska omfattande och oavsiktlig samling vid det här laget) och hittade ett av mina finaste - ett som jag inte kan komma ihåg att jag någonsin använt. Det ser ut så här:

Jättefint, och jag älskar det verkligen, jag som samlade så länge på ugglor. Jag fick det när jag konfirmerades om jag inte minns fel, och det är utformat ungefär som ett gem man klämmer fast över sidan. Anledningen till att jag inte använt det har varit ganska enkel: jag har varit rädd att tappa bort det. 

Men så hittade jag det, putsade upp det och satte det i boken jag läser just nu: Dubbelfel av Lionel Shriver. En pocket, vilket har visat sig vara förödande när jag vill ha den med i väskan. Efter en tur i ryggsäcken på väg till tåget ser nämligen sidan där bokmärket var ut så här:

 Det är ett i-landsproblem, ja visst. Men ändå. Jag får använda bokmärket till inbundna böcker där sidorna inte är i jämnkant med pärmen, eller fortsätta ha det kvar i rent estetiska syften. Har ni något bokmärke som är vackert men helt värdelöst för sitt ändamål?

Lycklig tjej

Alltså, ni anar inte hur glad jag är just nu, trots att jag är enormt trött, halvförkyld och utmattad. När jag slog upp tidningen i morse, halvhög på Ipren och hett te, såg jag nämligen att Donna Tartt, aka författaren till en av de bästa böckerna jag läst, aka Pulitzer-vinnare - skulle komma till Internationell Författarscen i Malmö ikväll. Hur har jag kunnat missa en sådan grej?

Snacka om att jag nästan satte mitt te i halsen. För er som inte är så bekanta med Tartt så är en av de stora grejerna med henne att hon knappt gett ut några böcker alls. Hennes debutroman Den hemliga historien (den enda bok jag läst av henne, och vilken bok det är) kom ut 1992 och sedan dess har hon bara skrivit två romaner till, bland annat Steglitsan som precis kommit ut och som badar i beröm. Och nu är hon alltså i Sverige på en bokturné. Hur skulle jag kunna strunta i att se en författare som kanske inte kommer ge ut sin nästa bok förrän om ytterligare tio år? Och som klättrat upp till toppen av min lista över idoler med en enda bok? Kommer inte på fråga.

Tyvärr jobbade jag till sju, vilket naturligtvis var när samtalet mellan henne och Linn Ullman skulle starta, men med hjälp av en hjälpsam bibliotekarievän och lite stress så kunde jag ändå kasta mig in på biblioteket med andan i halsen vid halv åtta. Det gjorde inte så mycket - Steglitsan har jag inte läst än, och samtalet handlade mycket om den boken. Visst är jag intresserad, men jag undviker helst spoilers. Men sedan - jodå, blev det signering. Jag hade tur som råkade hamna relativt långt fram i kön på säkert 200 pers, och medan den långsamt ringlade sig fram blev jag mer och mer nervös. Jag hade varit förutseende nog att ta med mig mitt pocketex av Den hemliga historien, och när jag långt om länge kom fram till Donna Tartt där hon satt med sin svarta penna var jag så nära starstruck som jag någonsin varit.

Hon är en ganska liten kvinna, med felfri mörk page och intensiva, skarpt gröna ögon. Jag kunde knappt prata men fick ur mig ett halvt viskat "it's one of the greatest reading experiences I've ever had" och hon log stort och sa tack, how sweet och skakade hand med mig. Och efteråt hade jag nästan tårar i ögonen och kramade min hemliga historia ända ut i foajén. Jag är så glad att jag stack dit, trots begynnande förkylning, jobb och tveksamheter.

Hon kommer till Stockholm också, den 18:e, så har ni möjlighet så tipsar jag verkligen om att se henne. Hon är fantastisk och förtjänar allt beröm som kommer hennes väg, för hon är en otrolig berättare. Ursäkta mig medan jag försöker vifta bort min inre fangirl resten av kvällen.

Recension: Berövad av Liz Coley

Vi fortsätter med ungdomsböcker lite till. Berövad blev jag tipsad om, och jag tyckte att handlingen lät väldigt fascinerande, som upplagd för en spännande och mer lättläst thriller.

Berövad handlar om trettonåriga Angie som är med sina bästa kompisar på ett flickscoutsläger i skogen. I nästa sekund befinner hon sig istället på sin egen gata, klädd i kläder som hon aldrig skulle ha valt ut själv, och när hon går in genom dörren till sitt hus får hon sitt livs chock. Det visar sig att det har gått tre år sedan Angie var på scoutläger. Hon blev kidnappad och har varit spårlöst försvunnen sedan dess, och hon kan inte komma ihåg något av det. Hennes hjärna har trängt undan tre år av hemska minnen och erfarenheter, och nu är hon en trettonåring i en sextonårings kropp, oförmögen att svara på någon av polisens frågor, och med föräldrar som verkar ha accepterat henne som död för längesedan. Medan Angie kämpar för att återfå minnet börjar hon snart undra - vill hon veta? Vill hon verkligen minnas?

Jag tyckte att grundidén till den här berättelsen lät väldigt spännande - och dessutom ganska snarlik den i Stämplad, en annan ungdomsbok jag läste för något år sedan som jag tyckte var oväntat bra. Hela den psykiska aspekten av att återvända från ett stort trauma och försöka återgå till ett normalt liv tycker jag är intressant, och scenariot är som bäddat för emotionella konflikter.

Men tyvärr dras Berövad med en del skavanker som jag har svårt att bortse ifrån. För det första tycker jag inte att boken är särskilt bra skriven. Det är fullt möjligt att det är en översättningsfråga och att boken skulle låta mindre konstlad, mindre tam om man så vill, på sitt originalspråk. Trots sitt väldigt mörka och allvarliga tema tycker jag sällan att boken väcker några känslor hos mig. Jag har svårt att knyta an till Angie, och har svårt att sympatisera med henne som karaktär. Kanske är det för att hon är så pass tom och personlighetslös, utan minne som hon är. Alla hennes särskilda egenskaper delas i tur och ordning ut till andra karaktärer, på vilket sätt ska jag inte avslöja, men det lämnar väldigt lite över till Angie själv. Dessutom utspelar sig delar av boken i Angies huvud med hjälp av hennes föreställningsförmåga, vilket jag har lite svårt för.

Mitt nästa problem med boken är att jag tycker den är svår att tro på. Hela scenariot med allt som Angie varit med om är på något sätt för bra för att vara sant, för mycket av allt på ett sätt som känns överdrivet, vilket är tråkigt eftersom boken anstränger sig mycket för att väva in riktig psykologisk forskning som det uppenbarligen ligger en hel del research bakom. Bokens ambition är att vara trovärdig och visa en psykologisk reaktion som faktiskt finns - problemet är bara att den gör det på ett sätt som känns så svårt att tro på, så konstgjort. Också detta bidrar till hur distanserad jag blir från Angie som karaktär.

Ändå måste jag säga att Berövad, som på många ställen förefaller vara en väldigt förutsägbar roman, faktiskt överraskar mig. Det finns en hel del inslag som liknar plot twists och jag hade inte väntat mig vissa av vändningarna som boken tar. Det uppskattar jag mycket, annars hade boken fallit helt och hållet platt. Det ska också nämnas att det är en spännande bok, och kanske är det jag som är överdrivet kräsen när jag ger den såhär mycket kritik. Trots allt har jag sträckläst den, för att jag ändå var spänd på att se vad som faktiskt hänt Angie, och det i sig är ett betydligt högre betyg än vad man kan ge de flesta böcker.

"Pretty Girl-13", 2013

Önskelistan

Ju fler webbsajter jag upptäcker, desto längre blir listan över saker jag vill ha. Till exempel de här t-shirtarna från Redbubble.