Recension: Glastunneln av Maria Gripe

Jag fick lite dille på Maria Gripe igen, efter att ha läst I klockornas tid för någon vecka sedan. Jag bestämde mig för att jag måste läsa mer av henne - men kanske borde jag hålla mig till böckerna hon skrivit för ungdomar och inte de som är för barn, för jag märker verkligen hur mycket mer jag får ut av läsningen av till exempel Glastunneln än vad jag fick ut av Pappa Pellerins dotter. Fast jag tänker ändå ge de barnböcker jag har en chans, när jag nu har dem i hyllan och allt.

Hur som helst. Glastunneln handlar om en fjortonårig pojke som alltid fått höra att han är väldigt lik sin morfar, som dog långt innan han själv fick en chans att lära känna honom. Till slut är det som om han är sin morfar, som om han aldrig fått ha en egen identitet - till och med hans namn har varit morfaderns förut. Han blir så kvävd av bristen på ett eget jag att han tar beslutet att försvinna. Han går hemifrån och går inte tillbaka. Istället tar han tåget till Stockholm, där han börjar gå omkring och leta efter något - sig själv och en egen identitet. Han döper om sig, ändrar sin ålder och försöker helt enkelt hitta ett annat jag. Hela tiden slåss han mot den döde morfadern som hänger över honom som en skugga. Men så träffar han också många människor som blir viktiga - den snälle Arne, den jättelika Bosse som inte rår på sin egen kroppshydda, den filosofiske Luffarn och den kanske allra viktigaste - Elna Terese.

På många sätt uppfattar jag Glastunneln som en bok i samma anda som Räddaren i nöden, Svält, På väg och en hel massa andra böcker. Den kvalar in som en av alla dessa romaner om en ung man som vandrar omkring och måste finna sig själv. Det finns en uppsjö av dem när man bara upptäckt dem, och även om jag kan bli lite trött på att det är ett så återkommande och typiskt manligt tema, så gillar jag den här boken. Den fängslar mig inte på samma sätt som Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia eller I klockornas tid, kanske för att den saknar det mer mystiska och svagt övernaturliga som är det jag börjat förknippa Maria Gripe med. Visst finns det en liten hint åt det ödesbestämda också i Glastunneln, men den är mycket mer en realistisk roman, byggd till störst del på huvudpersonens tankar och inte så mycket på en yttre handling.

Det som också gör boken så annorlunda från det andra jag läst av Gripe är att Glastunneln är skriven i jagform, och hela berättelsen filtreras genom huvudpersonens tankar, personlighet och uttryckssätt. Det vittnar om vilken fantastisk författare Maria Gripe var, eftersom karaktärens röst är så oerhört stark, och så totalt annorlunda från berättarrösten i till exempel I klockornas tid. Men det som får det att falla lite är hur väldigt daterad den ibland är. Boken gavs ut första gången 1969 och det finns mycket i huvudpersonens sätt att uttrycka sig som känns väldigt gammalmodigt. Men det ställe där man verkligen inser hur gammal boken är, är faktiskt inte kopplat till ett uttryck eller ordval utan till en sak - i början av boken finns det en karaktär som håller i en kobra. Min första tanke; en orm? Sedan slog det mig - telefonen. För en ungdomsbok är det ganska ödesdigert att den där kobran är med. Fast ungdomsbok och ungdomsbok - Glastunneln är en väldigt vuxen roman.

I likhet med I klockornas tid är nämligen Glastunneln oerhört filosofisk, och betydligt svårare att ta till sig än vad man skulle vänta av en bok man plockat från tonårsavdelningen. De djupa, filosofiska funderingarna om tillhörighet, frihet och identitet dominerar verkligen den här boken.

Men sitt ganska tunga och komplicerade tema till trots så saknar inte den här boken humor. Ofta är den väldigt rolig och på gränsen till bisarr - huvudpersonens egna resonemang är ibland kul, men framförallt är det de färgstarka birollskaraktärerna som får mig att skratta. Den store Bosse som älskar sin grävling - eller är det en sork? - som han döpt till Fule, och som bara pratar i skrönor. Eller Luffarn som inte klarar av att vara nykter och som inte alls fungerar på land, bara på sjön eller ute på isen. Där förvandlas han istället till en vis man med svar på allt. Det är roliga men också smått sällsamma karaktärer - då särskilt Elna Terese.

Glastunneln är kort sagt en väldigt vuxen ungdomsroman som innehåller mycket som man inte med en gång skulle koppla ihop med en ungdomsbok, och både språket och de teman som den är byggd på är väldigt stora och "vuxna". Ibland är den rentav svårläst på grund av hur mycket tankeverksamhet den kräver, hur mycket djupdykning som man måste ge sig hän åt. Men det är ju just det som gör den så bra, och så speciell. Tyvärr är den också daterad, vilket inte riktigt är till bokens fördel. Dessutom upplever jag den som en ganska långsam och liksom introvert bok. Men jag tipsar gärna om den, även om jag nog föredrar Maria Gripes andra verk.

"Glastunneln", 1969

I Open at the Close

Har jag förresten nämnt hur mycket jag älskar mitt kvicken-armband? För det gör jag.

(Boken är Berövad av Liz Coley. Får se om det dyker upp en recension snart!)

Litterära serier

På Litteraturmagazinet kan man hitta helt obetalbart roliga seriestrippar av Elin Lucassi, om alla sidor av litteraturälskandet. Kolla in henne! Här är några av mina favoriter.

Recension: Som om jag frågat av Johanna Lindbäck

Det är sådär härligt skönt att läsa Som om jag frågat. Den där känslan som infinner sig nästan bara med ungdomsböcker - det är okomplicerat och det flyter på så bra. Ibland vill jag läsa ungdomsromaner bara för att de väcker min läslust mer än något annat.

I Som om jag frågat träffar vi John, som precis ska börja nian. Men sommarlovet har inte alls varit någon avslappnad semester. De senaste månaderna har Johns hem varit lite som en krigszon - hans föräldrar som varit gifta i nästan tjugo år har plötsligt börjat bråka hela tiden, och även om ingen säger det rakt ut förstår John att skilsmässa inte längre är ett avlägset ord. Hela sommaren har han dessutom känt sig försummad av sina två bästa kompisar Saga och Lukas, som hux flux blivit ett par från ingenstans. Nu är han tredje hjulet och de verkar bara vilja vara med varandra.

Det här är typiskt en sån där bok som jag tuggar mig igenom på nolltid - mindre än en dag faktiskt - för att den är så rolig att läsa. Det är som att rensa systemen lite från all djupare och mer komplicerad litteratur, även om det inte innebär att den här boken inte har något att komma med, för det har den. Den är kanske inte det mest minnesvärda jag läst i mitt liv, och knappast en av böckerna som kommer finnas med på listan över årets bästa, men det är ändå härlig, befriande läsning som är enkel att ta till sig och som samtidigt känns relevant.

Som någon som själv växt upp med skilda föräldrar finns det en hel del att känna igen sig i i den här boken, även om jag var för liten för att påverkas lika mycket som John när mina egna föräldrar flyttade isär. Det är en väldigt bra beskrivning av en ung, nutida kille som påverkas allt mer av sina föräldrars relation. Det hugger till ordentligt när han anstränger sig för att vara så lydig och duktig som möjligt för att försöka förhindra att hans mamma och pappa får fler saker att bråka om. Johanna Lindbäck lyckas väldigt bra med att göra John till en karaktär man kan känna igen sig i, och det tror jag är väldigt viktigt för läsarna i den åldern - och kanske särskilt killarna som jag hoppas läser den här romanen.

Och även om det är längesedan som jag gick ut högstadiet så känner jag mig väldigt närvarande i Som om jag frågat. Allting är så bra beskrivet - dynamiken bland klasskompisarna, de störiga som alltid förstör varje lektion, lärarnas sätt att prata och bete sig, kompisarnas jargong och miljöerna. Det är levande och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Att boken dessutom handskas med ganska allvarliga frågor ger boken ett ytterligare djup. Det finns en stor respekt och förståelse för bokens huvudpersoner och det är skönt att den inte moraliserar eller dömer någon av dem.

Det som jag egentligen har svårt för med boken är väl att den är ganska lik all annan ungdomslitteratur, och att jag har ganska lätt för att gissa mig till vad som ska hända härnäst. Som sagt är det ingen särskilt minnesvärd bok, även om handlingen känns angelägen och språket inte går att anmärka det minsta på. Det är en bra bok, varken mer eller mindre, och jag både skrattar och känner hur ögonen tåras lite över den. Ändå tvivlar jag på att jag kommer minnas den särskilt väl om ett år eller bara någon månad från nu. Delvis beror det kanske lite på omslaget - en mer intetsägande framsida får man leta länge efter, och titeln har egentligen knappt något att göra med handlingen alls.

Men det är ändå en bra bok för sin målgrupp, en fin roman att slå ihjäl några timmar med, och jag hoppas framför allt att den kan hitta fram till andra femtonåringar som befinner sig i en snarlik situation. Det är en snygg skildring av John i den där övergångsåldern när man varken räknas som barn eller som vuxen, och de begränsningar och möjligheter som det för med sig, och för det är den läsvärd.

"Som om jag frågat", 2012

Köp, köp!

Nu finns The Ocean at the End of the Lane att köpa på svenska! Och det borde ni verkligen göra. Funderar själv på att göra det. Fast kanske den engelska då, eftersom det var den jag läste - så kan man kanske få den signerad av Gaiman själv när man åker till Stockholm i slutet på månaden. Så taggad!

Annars är jag lite frånvarande från bloggen på grund av jobb - jag vikarierar hela den här veckan på bibblan. Men så läser jag fina ungdomsböcker samtidigt, som Maria Gripes Glastunneln och Johanna Lindbäcks Som om jag frågat. Den blir det recension på snart.

Dessutom lånade jag hem Berövad av Liz Coley, ännu en ungdomsroman som jag blivit tipsad om. Men sen blir det nog något lite mer vuxet och komplicerat - kanske någon av Lionel Shrivers böcker som väntat så länge i hyllan. Blev lite sugen när jag såg om filmatiseringen av Vi måste prata om Kevin häromkvällen.

Nu blir det iallafall att gå ut med hunden och läsa mer Maria Gripe!

Recension: Styggelsen av Amanda Hellberg

När jag blev tipsad om den här boken blev jag väldigt förväntansfull - svensk skräck! Det är inte någonting man är bortskämd med, och jag som gillar skräck tycker att det är spännande att upptäcka nya författare inom genren rent allmänt - men särskilt svenska sådana.

Styggelsen handlar om den finlandssvenska flickan Singa som turnerar med sin pappa på olika marknader på landsbygden under 40-talet. Hon agerar som medium, och hennes show går ut på att få kontakt med andevärlden. Men hennes kringflackande liv tar en dramatisk vändning när hon kidnappas och utnyttjas för sina förmågors skull. Många år senare förnimmer den unga tjejen Maja en närvaro när hon jobbar med att städa i en gammal vårdcentral, och Singas berättelse kommer i dagen.

Jag är ganska osäker på vad jag egentligen tycker om Styggelsen. Jag har haft svårt att bli fängslad av boken och min läsning har varit sporadisk och ganska oengagerad. Jag vet inte riktigt varför, för boken har många ingredienser som tilltalar mig - de klärvoajanta gåvorna som Singa besitter är snyggt beskrivna och det kittlar när man får ta del av hennes syner och sättet hon utnyttjar dem på för att tjäna pengar på marknaderna, som är livfullt och starkt beskrivna. Den svenska miljön ger boken en känsla av närhet som jag verkligen uppskattar, och det märks att det ligger research bakom romanen - särskilt de parapsykologiska tricken som utförs.

Styggelsen är en annorlunda roman som känns rolig att läsa just därför. Den känns ganska unik, och många gånger sköter den sig väldigt väl som skräckroman. Den blandar både klassiska spökelement med mänsklig grymhet och mer lågmälda ockulta inslag som jag uppskattar mycket. Ibland tycker jag dock att boken förlitar sig lite väl mycket på äckelfaktorn för att skapa obehag, men det går inte att förneka att det är effektfullt.

Det är när boken går över i sin andra del och Maja tar över rollen som huvudperson som jag tröttnar lite - jag hinner inte riktigt utveckla någon relation till Maja, och jag blir störd av att boken växlar perspektiv till ett jag i den andra delen. Dessutom saknar andra delen all spänning eftersom Maja försöker lösa mysteriet med vem Singa är, medan jag som läsare redan vet. Det finns inget mysterium för mig att lösa som läsare, och många gånger slår tanken mig att boken fungerat bättre om de två berättelserna - den om Singa och den om Maja - hade löpt parallellt med varandra istället för att lösa av varandra. Det hade gett boken ett helt annat engagemang, för i slutet känner jag mest att boken bara avslöjar det jag redan vet, i en upplösning som känns alltför forcerad och plötslig.

Jag tycker också att romanen känns ganska splittrad, kanske på grund av att perspektivet hela tiden hoppar mellan karaktärer, och kanske på grund av att det passerar så mycket tid i boken utan att jag riktigt förstår det som läsare. Singas karaktär gillar jag, och de grymma antagonisterna är väl framförda, men Maja får jag aldrig någon ordentlig relation till och det finns alltför många sidokaraktärer som tar upp plats utan att föra berättelsen framåt mer än i några krystade nödfall, och som sedan försvinner utan att man får veta vad som hände dem. Och det finns för många lösa trådar som man aldrig får svaret på. När boken tog slut kunde jag inte låta bli att tänka, jaha, var det där allt?

Språket i boken känns däremot starkt och säkert, och väldigt effektfullt på sina ställen. Det enda som stör mig är egentligen att dialogen nästan hela tiden skrivs ut på dialekt. Jag inser att det är en smaksak, men jag personligen har svårt för att läsa dialog som är skriven på det sättet. Det stannar upp min läsning och gör att jag tvingas läsa långsammare.

Sammanfattningsvis tycker jag att Styggelsen är en intressant bok, definitivt läsvärd, men lite ofokuserad och för uppdelad, vilket skapar en distans till mig som läsare. Den är obehaglig och framför allt äcklig, men det stör mig att själva handlingen har så stor potential som aldrig riktigt utnyttjas fullt ut. Det känns som en bok som hade kunnat bli betydligt mer spännande och nervkittlande om den fått ett annat upplägg.

Men det finns ändå någonting hos Amanda Hellberg som jag gillar, en essens i berättelsen som känns unik och personlig, och jag ska definitivt kolla upp hennes andra romaner.

"Styggelsen", 2008

Handlar mycket på PocketShop?

Vem då? Jag? Nehejdå. Hittade bara alla de här när jag gick igenom mina bokmärken. Ingen big deal.

Fast ärligt talat - jag gillar verkligen att man får ett bokmärke med sin bok där. PocketShop är en av mina favoritbokhandlar, mycket på grund av att de är specialiserade, men också på grund av att de som jobbar där alltid är så otroligt trevliga och gärna tipsar om böcker. Dessutom säljer de mycket bokrelaterade prylar, och det är jag svag för. Näst Science Fiction-bokhandeln är de min favoritbokhandel bland kedjorna.

Min nya favoritillustratör

När jag letade efter mer Gaiman att läsa hittade jag bilderboken Vargarna i väggen som jag lånade med mig hem från biblioteket. Till min förvåning var den inte klassad som en bilderbok för barn - den stod istället på hyllan för ungdomar.

Men jag tror att jag förstår varför. När jag kom hem och läste igenom den insåg jag hur mörk den är,  kanske framförallt på grund av illustrationerna av Dave McKean. De är läskiga, men totalt fantastiska. De är gjorda på blandteknik, delvis fotomanipulationer, dels collage, dels måleri. Se här:

Vargarna i väggen är en fantastisk liten bok på grund av experimenterandet med illustrationer och layout - den är obehaglig, kittlande och sprängfylld av kreativitet. Jag undrar flera gånger under läsningen hur boken egentligen skulle fungera om man läste den för ett yngre barn - skulle den vara läskig, eller är det så att boken är mer obehaglig för vuxna läsare?

Medan jag läste den insåg jag också att jag kände igen stilen i illustrationerna. När jag läst ut den var jag tvungen att hämta Det mörka tornet IV: Magiker och glas av Stephen King för att se om mina aningar stämde - och mycket riktigt. Dave McKean har illustrerat den boken också. Kolla in:

Jag gillar verkligen hans stil, hur motiven flyter in i varandra och skapar en absurd och obehaglig känsla, som i en feberdröm. Jag ska verkligen hålla utkik efter fler illustrationer av honom i framtiden. Har ni läst något som han illustrerat?

Recension: I klockornas tid av Maria Gripe

Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia är två av de böcker som hängt sig kvar allra längst hos mig, och som fortfarande håller hela vägen igenom när man läser dem. De är otroligt bra, och jag har längre tänkt på att jag borde läsa mer av henne. Men jag är inte längre i den rätta åldern för att läsa många av hennes böcker - Pappa Pellerins dotter var till exempel fin, men det märktes tydligt att den var skriven för en yngre målgrupp.

Därför blev jag så oerhört glad när jag märkte hur komplex och sällsam I klockornas tid är. Den är klassad som en ungdomsbok på mitt bibliotek, men hur den kan vara det går nästan utöver min fattningsförmåga. Jag menar, lyssna på det här: "Liksom han upplevde borgen som ett djur som slukat honom och dräkterna som tygmassor som behärskade honom, upplevde han till sist sin egen kropp som en grav där själen sänkts ned att förgås." Knappast en fras som man med en gång associerar till en ungdomsroman.

Boken utspelar sig på medeltiden, där den unge kung Arvid sitter på tronen. Han blev kung som mycket ung och har aldrig kunnat axla rollen som härskare. Han är en grubblande, sluten själ som aldrig passat som regent. Hovet inser att man måste göra någonting åt saken, och alla har olika sätt att försöka få kung Arvid att bli mer lämpad för sitt yrke. Hans mamma drottningen hämtar Elisif, en vacker ung kvinna som ska bli hans brud, medan hans pappa kungen väljer att utse en strykpojke åt sin son. Strykpojken blir Helge, uppfostrad av en skarprättare. De två nya människorna i kung Arvids liv kommer att förändra allt.

Normalt brukar jag ha ganska svårt för böcker som utspelar sig på medeltiden, förmodligen eftersom jag associerar det till klassisk fantasy som jag för länge sedan tröttnat på. Men I klockornas tid är annorlunda, här finns inga konkreta magiska inslag, utan det övernaturliga ligger som en lätt fernissa över berättelsen utan att göra några anspråk på handlingen. Istället blir tiden en kuliss som ger boken en sagolik och mystisk känsla, och den tjänar på många sätt som kontrast mot den väldigt modernt tänkande Arvid.

Arvid är bokens egentliga huvudperson, och jag finner honom otroligt intressant. Han är en av de mest komplexa, olyckligaste och sorgligaste karaktärerna jag någonsin läst om. Han är helt upptagen i grubblerier, i filosofiska tankar som jagar honom runt, runt samtidigt som omvärlden sätter en press på honom att vara mer än människa. Han är upptagen av sin vilja att förstå människorna, som själva bara letar efter en ledare att vända sig till.

När jag läser andras recensioner av boken blir jag konfunderad över att de kallar den platt och tråkig. Jag läser den som en bok med ett oerhört djup och enorm känsla, en bok som vill utforska utanförskap och konsekvenserna som för högt ställda förväntningar kan ha på en människa. Men samtidigt tror jag att jag kanske förstår varför den kan uppfattas som händelselös - särskilt när man valt att klassa den som en ungdomsroman där man förväntar sig att handlingen ska vara spännande och fartfylld. För på ytan händer det inte så mycket i I klockornas tid. Det finns inga strider eller tydliga uppgörelser. Istället ligger allting under ytan och handlingen äger rum inuti karaktärerna, ofta halvt dold för läsaren. Det är en bok som kräver att man tänker efter medan man läser, och den känns djup och ibland oåtkomlig också för mig som är van läsare av både ungdoms- och vuxenlitteratur.

På biblioteket där jag jobbade förut gallrade man till min fasa ut massor av Maria Gripe, men när jag läser I klockornas tid inser jag att det är förståeligt. Språket är inte längre är gångbart hos en ung publik, det finns många ord och uttryck som är hyfsat svåra också för mig. Men det är ett vackert språk som drar i mina hjärtsträngar, som är precis så sällsamt och precis så gammalmodigt att det blir oerhört vackert och bildrikt. Det enda jag ser som negativt med hur boken är skriven är att jag ibland har svårt för att förstå vem som säger vad i dialogerna, vilket skapar lite förvirring ibland.

Det är en kort bok som inte tar lång tid att läsa, och även om den är lite förutsägbar så har jag aldrig läst något som liknar den förut. Mina tankar går ibland till Drakens ögon av Stephen King, men det här är ändå något fundamentalt annorlunda som känns unikt och speciellt. Det är en bok om personlig frihet, om en ung människas försök att hantera livet, döden och ett ansvar som han aldrig velat ha men som alla förväntar sig att han ska bära med enkelhet och tacksamhet. Själv tycker jag att det är en smått fantastisk liten bok, och jag rekommenderar den varmt - men kanske framförallt till vuxna läsare.

"I klockornas tid", 1965

20 frågor

Hoppas att ni alla hade en fin valborg! Jag spenderar min lediga dag med att få lite inköp gjorda, och med att läsa Styggelsen av Amanda Hellberg som jag blivit rekommenderad. Men så tänkte jag svara på lite frågor också när man har tid och allt. Tycker det är lite rolig omväxling. Gör dem du också!

1. Vilken bok har du haft på hyllan allra längst?
Jag har en hel del böcker kvar som jag fick av mina föräldrar när jag var liten, och många av dem är i sin tur begagnade. Men jag skulle tro att Pippi-böckerna är några av dem som jag haft allra längst.

2. Vad läser du just nu, vad läste du senast och vad ska du läsa härnäst?
Idag började jag på Styggelsen av Amanda Hellberg, och igår läste jag ut I klockornas tid av Maria Gripe som jag ska recensera snart. På tur står förmodligen Glastunneln av Maria Gripe (fick lite dille på henne när jag började läsa om henne), eller kanske Steglitsan av Donna Tartt.

3. Nämn en bok som alla verkar älska men som du hatar.
Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag förstår verkligen inte grejen och jag läste aldrig vidare i serien.

4. Vilken bok intalar du dig att du kommer läsa, fast du förmodligen aldrig kommer göra det?
Har en känsla av att jag faktiskt aldrig kommer ta itu med Sagan om ringen.

5. Vilken bok sparar du till "pensionen"?
Jag har ingen bok som jag känner att jag måste spara på, men Walden av Henry David Thoreau känns som en bok jag måste ha tid och energi över till.

6. Sista sidan: läser du den först eller väntar du?
Jag försöker att inte läsa något på sista sidan, men det händer ju att man inte kan låta bli att smygtitta...

7. Författarens tack; är det slöseri med papper eller läser du dem?
Jag läser dem faktiskt, men visst skumläser jag om det bara är en massa namn.

8. Vilken bokkaraktär vill du byta plats med?
Någon bakgrundskaraktär på Hogwarts så att jag bara kan få gå där och uppleva allt utan att för den sakens skull behöva slåss mot Voldemort.

9. Finns det någon bok som påminner dig om något särskilt (en person, en plats eller en viss tid?)

The Fault in Our Stars av John Green läste jag på planet till USA och den påminner mig om den resan väldigt mycket.

10. Finns det någon bok som du fått tag på på ett udda sätt?
Novellen Den nya Isabel har jag en ganska udda historia om. Jag hade lagt upp ett Pärla ur hyllan-inlägg här på bloggen angående en novellsamling. Efter ett tag fick jag ett mejl från en översättare som höll på att översätta just Den nya Isabel, men som inte hade kunnat hitta den gamla översättningen till svenska någonstans - förrän hon googlade och fick fram min novellsamling. Det visade sig att novellen fanns med där, under titeln Äktenskap á la mode. Jag skannade in novellen och mejlade den till översättaren, och när sedan boken kom ut fick jag ett exemplar som tack.

11. Har du någon gång gett en bok till en särskild person av en särskild anledning?

Ja, flera gånger.

12. Vilken bok har varit med dig på flest ställen?

Den gröna milen har varit med på bilsemester i Europa, så den är ganska berest.

13. Någon bok du var tvungen att läsa i skolan och hatade, men som inte är så dålig tio år senare?

Nej, jag gillade när vi för en gångs skull fick läsa skönlitteratur i skolan. Däremot tror jag att jag skulle ha en annan uppfattning om många av de böcker jag fick läsa på litteraturvetenskapen om jag läst dem med mer tid och mindre press.

14. Vilken är den märkligaste sak du hittat i en bok?
Att jobba på bibliotek innebär att man hittar de konstigaste bokmärken - en liten rund virkad duk, till exempel. Men priset tar nog ändå biljetten till en fotbollsmatch i England som jag hittade i en reseguide till London - oanvänd.

15. Splitternytt eller begagnat?
Det spelar inte mig så stor roll - jag köper mycket böcker begagnade, på loppisar och på bibliotek när de gallrar ut. Mest för att man ofta hittar vackrare böcker och böcker som inte är i tryck längre. Men visst köper jag mycket nytt också.

16. Stephen King - litterärt geni eller skräpförfattare?

Älskar att den här frågan dök upp. Jag är ett enormt King-fan. Även om jag till viss del kan förstå varför folk har lätt att kalla honom för skräplitteratur så tycker jag att han är otroligt underskattad i "finlitterära" sammanhang. Som tur är börjar han få viss upprättelse nu.

17. Har du någonsin sett en film som du gillade bättre än boken?

Ja, faktiskt. The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet) är en av mina favoritfilmer; däremot tyckte jag inte alls att novellen var särskilt bra. Sen finns det filmer som lyckas göra boken rättvisa, som A Clockwork Orange. Den tror jag att man har nytta av att se om man ska läsa boken - iallafall hjälpte den mig att förstå boken mer. Den gröna milen och Stand by Me är andra filmer som verkligen lyckats fånga böckernas essens.

18. Å andra sidan - vilken bok skulle aldrig ha visats på vita duken?

Filmatiseringarna av Guldkompassen, Eragon och Bläckhjärta är rena rama hädelserna.

19. Har du någonsin läst en bok som gjort dig hungrig (kokböcker undantagna)?

Harry och hans kompisar äter alltid så detaljerad mat på Hogwarts, det gillar jag, och jag har säkert blivit sugen på något av det någon gång.

20. Finns det någon vars boktips du alltid läser?
Jag är ganska dålig på att komma till skott med böcker jag blir tipsad om, men ofta kommer jag ihåg dem och läser dem långt senare (som På stranden till exempel). Oftast läser jag dem om jag tror att jag skulle gilla dem, baserat på vad jag får veta om handlingen.