Doktor Sömn är en fristående och väldigt sen uppföljare till
The Shining. Den handlar om Daniel Torrance, som spelar en av huvudrollerna i
The Shining som den lilla pojken med övernaturliga krafter. I
Doktor Sömn träffar vi Danny igen, den här gången en medelålders man som arbetar på ett hospis där han använder sina förmågor för att hjälpa människor dö. Av kollegorna får han smeknamnet Doktor Sömn. Dan försöker leva sitt liv så stillsamt som möjligt - men Overlook Hotel spökar fortfarande och han kämpar mot alkoholismen som varit en alldeles för stor del av hans liv väldigt länge. Och som om inte det vore nog tar en liten flicka kontakt med honom. Hon är hotad av en grupp varelser som kallar sig den Sanna Knuten, och som livnär sig på barns själar. Kanske är Dan den enda som kan hjälpa henne.
Låt mig börja med att säga att trots att
Doktor Sömn är en fristående fortsättning så tror jag att man får mer ut av sin läsning om man läst
The Shining innan. Man behöver inte ha gjort det för att förstå boken, men det underlättar en hel del. Det finns många paralleller och många minnen som spelar en stor roll, och det blir roligt för mig som läst
The Shining - men för någon som inte gjort det kan jag tänka mig att det kan bli irriterande och konstigt.
Jag måste också säga att jag verkligen gillar att få se vad som hände med Danny. De vändningar hans liv tagit sedan han var fem år är både sorgliga och trovärdiga. Liksom sin pappa har Dan blivit alkoholist, och ett av bokens stora teman är just nykterhet och avhållsamhet från alkohol. Trots att han är en ganska vidrig person som full kan jag inte hjälpa att jag sympatiserar med Dan, och jag tycker att han är en väldigt intressant och mänsklig karaktär just på grund av alla sina brister. För mig hade boken gärna fått kretsa mer kring honom som person, hans specialitet med att hjälpa människor att dö och hans kamp mot alkoholen.
Men icke. Istället kretsar berättelsen desto mer kring flickan Abra, som likt Dan har
skimret (för övrigt en betydligt bättre översättning av "shining" än "strålningen" som i den svenska upplagan av
The Shining). Och hon har mycket av det. Dan bestämmer sig för att försöka hjälpa och beskydda Abra, som kommit den Sanna Knuten på spåren.
Och det är väl här jag tappar det lite. Den Sanna Knuten skulle kunna vara skräckinjagande. De är vampyrliknande varelser som lever på själar från barn som har skimret, och de lever i så total skymundan att de skulle kunna vara vem som helst. Ändå tycker jag genom hela boken att Den Sanna Knuten är väldigt problematisk i rollen som bokens "big bad". Det beror på flera saker - dels beskrivs de ofta, kanske oavsiktligt, i ganska sympatiskt ljus. De har partners, långvariga vänskapsband och ser varandra som familjemedlemmar. De äter barns själar på det mest brutala sätt och de ser ner på människorasen, javisst, men ofta känns det som om deras motiv är överlevnad och när mycket av boken är skriven ur deras perspektiv kan det bli svårt att tycka att de är så onda som det är meningen att man ska. Kanske är det jag som är störd, men ofta sympatiserar jag nästan lika mycket med Knuten som med Dan och Abra, och det gör att boken misslyckas lite när den ställer dem mot varandra.
Dessutom - och jag är ledsen för att jag säger det här - så är det ett ord som kommer tillbaka hela tiden när jag läser den här romanen. Ordet är
löjlig. Som King-fan blir jag både ledsen och känner mig skyldig när jag tänker så, för King har oftast förmågan att få mig att tro på de mest absurda saker. En bil som mördar folk? Givetvis. En clown som bor i avloppen och äter barn? Varför inte. En djurkyrkogård där allt som begravs återuppstår? Inga problem. Så varför tar det stopp här, med den Sanna Knuten?
Jag tror att det beror på några olika saker - den första kan vara så enkel som att det lätt blir töntigt på svenska och att den är mer skrämmande på sitt originalspråk. Men jag tror också att
Doktor Sömn rent allmänt lider av en brist på "regler". Det verkar inte finnas några gränser för vad
skimret innebär. Läsa tankar, flytta objekt, byta kropp, se in i framtiden, se när folk ska dö, se spöken... det finns inga gränser för vad som går och inte går att göra, och det känns ibland som om författaren blir fri att göra precis vad som helst och bara kunna bortförklara det med "Jamen det är ju
skimret." Detsamma gäller den Sanna Knuten och deras förmågor. Dessutom händer det vid flera tillfällen att King tar till det mindre populära knepet att "göra läsaren blind". Med detta menar jag att det står typ "Dan fick en idé. Han berättade för Abra. Hon lyssnade" och så får läsaren själv inte veta vad idén är förrän det är dags att genomföra den - lite som i filmer där huvudpersonerna viskar planer i varandras öron och tittaren inte får höra. Det fungerar ibland, men blir irriterande när det händer gång på gång. Och det gör det tyvärr i
Doktor Sömn.
Nej, för mig hamnar den här boken väldigt långt ner på min lista över Kingböcker. Det är synd, för jag var så otroligt förtjust i den förra jag läste av honom -
22/11 1963 - och tyckte det var en av hans bästa böcker i hela hans produktion. För mig hade
Doktor Sömn gärna fått vara en mer lågmäld roman om en nykter alkoholist som jobbar med att hjälpa människor dö. Det hade räckt. Ibland behövs inte den stora fienden och de invecklade planerna. Less is more, och i det här fallet är det för mycket av allt, iallafall i mitt tycke.
"Doctor Sleep", 2013
