Veckans recension: Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Vägbygge har, tillsammans med Geralds lek och Väktarna, länge varit en av de få Stephen King-böcker som jag inte läst. Vägbygge är en av de böcker som King gett ut under pseodonymen Richard Bachman, och precis som de flesta andra Bachman-romanerna skiljer sig Vägbygge en del från Kings vanliga repertoar. Bachman-böckerna står ut eftersom de är mycket mer samhällskritiska än några andra av Kings romaner, de innehåller sällan några övernaturliga element, och handlar nästan alltid om en enskild individs kamp mot överheten.

Vägbygge innehåller allt detta, och är en typisk Bachman-bok. Den handlar om den drygt fyrtioårige Barton Dawes, vars liv är tryggt och hålls på plats av hans arbete, hans hem och hans fru. Men när myndigheterna i staden bestämmer sig för att utöka motorvägen i staden påverkas hela Barts liv. I vägen för vägbygget ligger nämligen inte bara tvättfirman där han är förman, utan också hans hem. Och någonting slår slint hos Bart, som snart är på god väg nerför galenskapens brant. När hans fru lämnar honom har sista spiken hamrats i kistlocket och ingenting kan stoppa honom längre.

Det första som slår mig när jag läser Vägbygge är att det är väldigt kul för mig som King-fantast att läsa de böcker han skrev i Richard Bachmans namn. Även om språket, karaktärerna och i viss mån också handlingen inte skiljer sig särskilt mycket från vad King normalt använder sig av, så finns det något i Bachman-romanerna som är väldigt annorlunda, något som jag skulle vilja beskriva som ren samhällskritik. Barton Dawes får stå för den lilla människan som kläms åt när myndigheterna bara tänker på pengar. Samtidigt är den här boken en skickligt uppbyggd skilding av en man som långsamt blir en aning galen, men också helt och hållet sig själv i processen. Det handlar om maktlösheten inför det ansiktslösa förtrycket som myndigheterna och regeringen utgör, men allting är uppbyggt på en stadig grund av mänsklighet som gör att sympatin för Barton Dawes är väldigt stor.

Visst kan jag ibland tycka att det blir lite enformigt att följa Bart i hans ovilja att rucka på sitt liv, men samtidigt ser jag så tydligt vad boken vill ha fram att jag inte riktigt tycker att det spelar någon roll. Precis som många av Kings romaner hade man nog kunnat stryka ungefär en tredjedel av boken utan att det skulle ha gjort någon större skillnad, men jag är van vid hans sätt att skriva och tänker inte så mycket på det. För trots allt finns det där drivet här, den där berättarglädjen som jag pratat så mycket om i relation till Kings tidigare verk. Och med Bachman-böckerna känns det som om det finns ett budskap, någonting större än verket i sig som författaren vill fokusera på, och det gör att jag ursäktar den ibland långtråkiga handlingen mer än vad gör i hans andra böcker.

För jo, handlingen är ganska förutsägbar. Redan i första kapitlet får man reda på att Bart har varit och köpt vapen, och resten av boken är på många sätt bara en väntan på att han ska ta fram dem och använda dem. Det är en enkel handling som jag faktiskt kommer på mig själv med att tänka på som väldigt manlig. Det är mycket vapen, mycket män överlag, och i princip hela boken grundas på tanken att mannen är hemmets stöttepelare, den som tjänar pengarna, och den som beskyddar sitt hem till varje pris. Kanske är det en förutsättning för att romanen ska fungera, eller för att väcka igenkänningen hos läsaren, men jag kan inte låta bli att uppfatta det hela som aningens för amerikanskt och aningens för gubbigt. Sedan påminner jag mig om att boken börjar få några år på nacken och faktiskt utspelar sig på sjuttiotalet, och jag känner mig lite bättre till mods, men ändå inte helt och hållet.

Men hursomhelst gillar jag den här boken. Den är ingen höjdare och ligger bara någonstans under Okej-strecket när det kommer till mätaren över Kings bästa böcker, men jag kan ändå inte påstå att jag inte tycker om den. Den är en intressant skildring av en vanlig individs gång från duktig medborgare till upprorsmakare, det är en väl utformad story om än lite väl förutsägbar, men framförallt har boken ett budskap som den tror på. Den babblar aldrig ut i ingenting. Det finns en mening med att den existerar, och det känns viktigt.

”Roadwork”, 1981

Direkt upp på önskelistan

Aaaaaah, jag lider av ännu en attack av JAG MÅSTE HA DETTA. På grund av anledningar. Så det så.

Det är affisher med motiv från böcker. Gjorda av hela romanen! De mörka delarna är bokstäver, och man kan ha hela boken på väggen. Jag menar, gud. Titta!

White Fang av Jack London

Alice in Wonderland av Lewis Carroll

Eller varför inte The Origin of Species av Darwin?

Du hittar alla titlarna här: http://www.litographs.com/collections/all (och det finns många!)

Veckans recension: Moab is my Washpot av Stephen Fry

Stephen Fry. Åh gud, Stephen Fry. Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med honom från början, men nu har han kvalat in på listan över mina idoler (där han finns tillsammans med J.K. Rowling och Stephen King). Mest har jag sett QI som han är programledare för, men sedan jag sett alla avsnitt har jag nördat ner mig i intervjuer, dokumentärer, klipp, sketcher och naturligtvis också böcker av Stephen Fry. Min slutsats hittills är att den här människan borde vara världspresident.

Ni kanske minns att jag läste Lögnaren och var sådär måttligt imponerad? Nu bestämde jag mig för att istället prova på Frys första självbiografi, Moab is my Washpot – som faktiskt är väldigt lik Lögnaren, på mer än ett sätt. Fry delar inte bara flera karaktärsdrag med Lögnarens Adrian, utan alla omgivningar och väldigt många omständigheter verkar vara direkt hämtade ur Stephen Frys eget liv. Vid sju års ålder skickas han iväg till en internatskola, och inser tidigt att han inte är bra på saker som gör elever populära. Han är inte duktig på sport, han kan inte sjunga och han är inte snygg. Det enda han verkar vara bra på är studier och framförallt ord. Han blir tidigt något av lärarnas mardröm – högljudd, kvicktänkt, rapp i käften och irriterande. Han utvecklar också en äventyrslust som får honom att ständigt bryta mot reglerna och hela tiden ljuga – ett beteende som så småningom kommer få honom relegerad och till sist också dömd till fängelse.

Moab is my Washpot kom ut första gången 1997, och är därför något ofullständig som självbiografi, vilket är ganska irriterande när man vet hur mycket den här människan hunnit med sedan boken skrivits. Å andra sidan sträcker sig boken bara till den punkt där Fry (eller Stephen? Man är nog på förstanamnsbasis med någon sedan man läst om deras barndom, självmordsförsök och sexliv skulle jag tro) just fått reda på att han ska få ta proven för att komma in på Cambridge, och väljer att utesluta det som kommer senare – berömmelsen och kändisskapet till exempel. På många sätt är Moab mer en biografi över Stephens skolgång snarare än hela hans liv.

Det finns en sak som är irriterande med den här boken, och det är att den förutsätter väldigt mycket kunskap hos läsaren – inte bara vem Stephen Fry är, utan också vad han är känd för, vem han jobbat med, och sist men inte minst kräver den enormt mycket kunskap om den brittiska skolgången, brittisk kultur och för den delen kunskap om England i sig. Det är helt enkelt inte en bok för någon som inte bor i United Kingdom, och det märks. Det är förmodligen också anledningen till att bara Lögnaren blivit överstatt till svenska, och resten av Stephen Frys böcker får man snällt läsa på originalspråk.

 

Skolgången slår mig som nästan skrattretande stereotypsik. Jag trodde bara det var Hogwarts som såg ut så här, men här märker jag verkligen att Englands skolor faktiskt ser ut som Hogwarts. Det är extremt märkligt för mig som svensk, och till och med ganska roande. Elevhem, prefekter, matsalar, frukost, skoluniformer, sjöar och lärare som bor på skolan – här har ni hela baletten, hämtad ur verkligheten. Herregud, säger jag bara. Det hela är extremt främmande för mig, men samtidigt ganska tilltalande på det där väldigt brittiska viset. Det är roligt att läsa om, trots att det känns så långt bort och gammalmodigt för min del.

 

Som väntat när boken är skriven av en komiker så är Moab is my Washpot väldigt rolig på sina ställen. Det är en av bokens största behållningar, eftersom jag annars faktiskt inte tycker att den är så himla bra. Visst fattar jag att jag inte kan vänta mig att en självbiografi ska ha samma underhållningsvärde som en roman, men samtidigt finns det mycket som Stephen Fry gör i den här boken som får mig att sucka som läsare. Först och främst avviker han från ämnet så otroligt ofta. Och det hade väl varit helt okej, om det inte vore för att det ofta handlar om saker jag inte alltid förstår och ofta om saker som är så brittiska att jag inte ens får chansen att förstå dem. Han ägnar sig ofta åt att citera hela stycken ur andra böcker som handlar om historiska människor jag aldrig hört talas om, ägnar sidor åt att definiera olika ord (som hälsa och queer) och hoppar ofta fram och tillbaka i tid på ett sätt som ibland gör mig osäker på vad som händer när. Det gör att boken ger ett enormt spretigt intryck, och det är väldigt synd.

 

Dessutom blir jag, som alltid när det kommer till självbiografier, osäker på hur mycket jag kan lita på författaren. Hur kan han komma ihåg den här konversationen? sitter jag och tänker när han blir utskälld av rektorn vid elva års ålder. Hur kan han minnas allt detta, när jag själv knappt minns i vilken ordning mina minnen från skolan kommer?

 

Men trots att Moab is my Washpot är spretig, trots att den är förvirrande och trots att jag inte alltid är med på noterna så gillar jag den här boken. Den var inte så bra som jag trodde att den skulle vara och inte så upplysande som jag önskat, men Stephen Fry kan onekligen skriva, och att läsa om hans liv ger mig ännu mer förståelse och respekt för vem han är. Jag önskar bara att han inte uteslutit mig som läsare så mycket, för det är ofta så det känns - som om boken är skriven för någon annan än mig.

”Moab is my Washpot”, 1997

Bloggens layout

Tänkte fråga mina läsare vad ni tycker om bloggens utseende. Är den rörig?

Själv saknar jag en ordentlig lista över vilka böcker som jag recenserat. Klart det går att söka på titlar och författare, men jag tycker ändå det är tråkigt att det inte finns någon överblick. Jag funderar på att skapa något slags länkarkiv i bokstavsordning, men jag är inte helt säker på hur bra det skulle bli, eller om det ens är något som ni vill ha. What say you?

Veckans recension: Om en pojke av Nick Hornby

Jag har en lite lustig historia om den här boken, eller rättare sagt filmen. Jag satt nämligen och tittade på den för ungefär två och ett halvt år sen, när min pappa berättade att jag skulle få ett syskon till. Lite lustigt att det blev en lillebror också!

Iallafall har det dröjt tills nu innan jag läste boken, av någon anledning. Läste ju Hornbys High Fidelity tidigare i år, och även om jag tyckte den var väldigt bra på sina ställen så kan jag ändå inte påstå att det var mer än en okej-bok.

Om en pojke är lite likadan. Det handlar om Will, som är en 36 år gammal ungkarl helt tillfreds med sitt enormt händelselösa liv. Han är ekonomiskt oberoende och ägnar mesta delen av sin tid åt att ragga tjejer, lyssna på musik och hålla koll på vad som är inne för tillfället. Och så fantiserar han, massor. Han får en uppenbarelse när han inser hur många ensamstående mammor det finns i London, och hur lätta de måste vara att få i säng. Men var träffar man singelmammor? Will har svaret – han uppfinner helt sonika en tvåårig son och beger sig till ett möte för ensamstående föräldrar. Genom föreningen får han kontakt med tolvårige Marcus, som nyss flyttat till London med sin deprimerade mamma. Han är mobbad i skolan, och är väldigt, väldigt ensam. Mellan Will och Marcus börjar en vänskap växa, och kanske kan de lära mycket mer av varandra än de tror...

Precis som High Fidelity är Om en pojke sådär myspysig. Man kan känna igen sig i jakten på kärlek, jakten på meningen med livet, och ändå skratta åt de absurda situationerna som uppstår. Det är mycket i denna balansgång mellan humor och allvar som den här bokens förtjänst ligger, och även om jag kan tycka det blir ganska slätstruket mellan varven så måste man ge Nick Hornby cred för att han lyckas så bra med att behandla allvarliga ämnen med humor. Det handlar om depression, självmord, mobbing och rädsla inför livet, men ändå är Om en pojke ingen tung bok. Tvärtom, den känns väldigt upplyftande och ljus.

Jag gillar också karaktärerna i den här boken, faktiskt mer än vad jag gillade de som figurerade i High Fidelity. Will är faktiskt ganska osympatisk och nästan korkad mellan varven, och jag kan absolut inte känna igen mig särskilt mycket i honom, men ändå finns det en stor sympati hos mig som läsare för honom. Man vill liksom ta hand om honom på något vis, denne man som stängt in sig själv i en bekväm bubbla för att undvika allt trassel som livet innebär.

Marcus är också en kul karaktär, någon man tycker synd om men ändå kan beundra, och som är väldigt klok utan att veta om det. Mycket av vad som gör boken bra är att Marcus är så vuxen och Will är så barnslig. Det suddar ut linjen mellan barndom och vuxenliv på ett väldigt intressant sätt, och det tycker jag är bokens allra största styrka.

Men nej, det är ingen fantastisk bok som man vill återkomma till gång på gång. Visst gillar jag den, men den känns också vädligt tillbakahållen, som en crowdpleaser nästan, som så tydligt trycker på alla de vanliga knapparna som så många tryckt på förut, och därför får den inte så stor effekt hos mig. Nick Hornby känns trygg och bekväm i sin roll som mysrolig författare; han kastar ut alla säkra kort och tar aldrig några risker. Jag kan uppleva det som lite tråkigt, eftersom jag tror att han kan mer än vad han presterar. Men visst skrattar jag, och visst gillar jag den. Jag tycker om den bitterljuva tonen som känns så brittisk, jag gillar humorn, och jag tycker framförallt om att den känns komplett när man läst ut den. Man är färdig med den, och kan sätta tillbaka den i hyllan med en känsla av tillfredsställelse.

”About a Boy”, 1998

Saker man vill ha

Jag är en millimeter ifrån att beställa den här tröjan. Jag tror ni fattar varför.

(Den finns här, på dftba:s egen hemsida)

... on a related note

Alltså, jag börjar snart gråta. Stå ut med mitt nörderi i Torka aldrig tårar lite till, är ni snälla (för den är fan värd det).

Här sitter man och tittar på intervjuer med Jonas Gardell som är heartbreaking bara i sig - och så håller han upp boken och säger att bilden på omslaget är ett foto av honom själv som ung, och killen som håller om honom bakifrån är en av de som tog livet av sig efter beskedet att han var hivpositiv.

Herregud. Är jag försvunnen i en vecka är det för att jag ligger hopkurad till en boll under täcket och bölar, så ni vet.

12 dagar kvar

I vanliga fall brukar jag inte vara sådär jätteförtjust i filmatiseringar, och även om tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar natutligtvis inte kan mäta sig med boken, så vill jag ändå slå ett slag för den här.

För trots att jag såklart skulle föredra om varenda människa på jorden satte sig ner med Jonas Gardells böcker, så är det här ämnet ändå så viktigt att jag tycker tv-serien är berättigad. Så se till att se serien nu, den ligger bara uppe på SvtPlay i 12 dagar till! Go watch!

(fast jag får väl ändå erkänna att jag önskar att de kunde gett ut alla böcker innan de släppte serien, så man slapp spoila sin läsning...)

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Det känns som om jag levt och andats den här boken nu, i flera dagar, utan att veta om jag vill att det ska fortsätta eller sluta. Herregud, säger jag bara.

Jag fick boken i födelsedagspresent och hade läst ut den två dagar senare. Innan dess hade jag längtat efter den, stått i bokhandlarna och bläddrat, velat köpa men tvingat mig själv att vänta – dels för att den faktiskt utgjorde en väldigt bra födelsedagspresent, och dels för att jag tyckte den var lite för dyr.

Tidgare har jag läst En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny av Jonas Gardell – böcker som skär mitt hjärta i bitar varje gång jag läser dem, och som verkligen på min lista är några av de bästa böckerna vi har i Sverige. Jag har försökt läsa annat av Gardell också, men även om jag inte direkt har något emot de andra böcker jag provat mig på (Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter och Frestelsernas berg), så har de inte fastnat lika mycket.

Men den här. Den här. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken är den första boken i en trilogi om aids-epidemin under åttiotalet, och de som befann sig mitt i den. Det handlar om Rasmus, som flyr från det lilla samhället Koppom till storstadens Stockholm. Metropolen, folkvimlet där han för första gången i sitt liv kan tillåtas vara sig själv. Och det handlar om Benjamin, som växer upp som ett Jehovas vittne och ägnar sitt liv åt att knacka dörr och prata om räddningen. De två möts, och ingenting blir som förr. Men i ett samhälle där det alldeles nyss blivit lite mer okej att vara bög börjar ryktena komma, om en ny sjukdom, en smitta som drabbar homosexuella män. En sjukdom som kommer att komma väldigt, väldigt nära.

Jag kan inte låta bli att dra lite paralleller mellan den här boken och en annan som jag läste tidigare i år, nämligen The Fault in Our Stars av John Green. Båda dessa böcker är nog de bästa jag läst i år, och båda handlar om kärlek och sjukdom i en så otroligt gripande blanding att man inte kan sova på grund av det vackra och tragiska, sorgen och kärleken som går hand i hand. Jag vill dö lite när jag läser, och jag är verkligen fullkomligt i händerna på språket, detta som Jonas Gardell är så fenomenal på.

Ändå upplever jag aldrig att det blir för tungt eller att det blir en tycka-synd-om-bok. Till stor del beror det på humorn. Flera gånger måste jag gapskratta, ännu fler gånger är det en sorgsen tragikomisk fnysning man ger ifrån sig. Framförallt lättar karaktären Paul upp stämningen kollossalt. Och det är skönt att få lov att skratta också i något så här mörkt.

Och en sak märks. Jonas Gardell är arg. Jävligt arg, på allt som glömts bort, på hur orättvist det är att så unga människor dog, på sättet de behandlades, och på själva maktlösheten. De skönlitterära delarna i boken varvas med rent dokumentära bitar om hur gaylivet såg ut i Stockholm på 80-talet, och om hur hiv och aids långsamt började uppmärksammas. Det är intressant och stoppar inte upp läsningen, även om jag såklart vill tillbaka till Rasmus och Benjamin och det färgglada gänget man lär känna. Det är särskilt i dessa stycken som man märker ilskan som ligger och sjuder. Och det är bra, riktigt bra. För mig själv som inte ens var född när det här pågick är det svårt att föreställa sig om inte någon faktiskt börjar uppmärksamma och berätta. Det är obehagligt att inse att jag som nittiotalist faktiskt inte vet mycket alls om aids i Sverige, och jag kommer mer än en gång på mig själv med att tycka det är så oerhört bra med en bok som faktiskt skildrar livet som homosexuell och hur det såg ut här, då. Jag kan inte minnas att jag läst en enda annan bok som handlar om just detta, här, i Sverige. Och det är trots all homolitteratur jag grävt ner mig i det senaste året.

Nej, jag vet inte alls vad jag skulle kunna säga för negativt om den här boken, förutom kanske att slutet känns avhugget. Men så vet jag ju att det är en serie, och att det kommer en fortsättning. Men mitt hjärta sjunker varje gång jag tittar på orden ”tredje delen utkommer hösten 2013”. 2013. Men jag måste ju läsa nu. Ärligt talat, om någon uppfunnit en tidsmaskin hade jag nog inte gjort mycket mer än resa framåt i tiden för att få läsa nya böcker.

Som tur är finns ju tv-serien, som jag visserligen tvekade lagom länge med att se (och höll på att hyscha alla i min omgivning som ville prata om den med mig), eftersom jag visste att den skulle spoila de andra två böckerna. Men sen bestämde jag mig för att skitsamma, jag vill se, jag måste se. Och även om serien är platt i jämförelse med boken så är det ändå en jäkligt bra serie. Den behövs, precis lika mycket som boken behövs. För det här är ett så himla viktigt tema.

Jag vill fortsätta prata och skriva och diskutera den här boken i all oändlighet. Det finns så mycket jag vill säga och så mycket som jag vill citera, men jag antar att det enda riktiga att säga här och nu är läs den. LÄS DEN, för bövelen, jag vill inte höra talas om annat.

”Torka aldrig tårar utan hanskar 1. Kärleken”, 2012

Födelsedag i efterskott

Jag har blivit äckligt dåligt på att uppdatera. Jag borde inte göra några ursäkter, men - jag pluggar! Please forgive me.

Sen sist har jag hunnit fylla 21, och här har ni de bästa födelsedagspresenterna (varav en jag redan läst ut):