
Det är alltid lite konstigt att läsa kända böcker, tycker
jag. Oavsett om det är
Da Vinci-koden eller
Brott och straff så har man alltid en
förutfattad mening om hur boken ska vara, just för att man hört så mycket om
den. Väldigt ofta tycker jag att de allra bästa böckerna är de som man inte vet
något alls om innan man öppnar dem, som man inte hört någon nämna i något sammanhang,
och som sedan bara rusar in och tar en med storm. Det är lite som att gå på bio
– filmen är alltid bättre ju mindre man vet om den.
Jag tycker rent generellt att många kända klassiker blivit
förstörda för mig eftersom jag förväntat mig för mycket av dem. Alla säger
alltid vilken fantastisk bok
1984 är,
att man inte kan dö utan att ha läst
Processen,
att man är brottslig som inte läst Strindberg
som svensk.
I själva
verket tycker jag inte att
1984 är en
bra berättelse (däremot har den ett bra budskap), jag kunde inte ta mig igenom
Processen eftersom den är så metaforisk,
och det jag läst av Strindberg har inte tilltalat mig alls. Jag kan uppskatta
verkens betydelse rent historiskt och ha föreståelse för vad det är som gör dem
till viktiga böcker, men ofta är det de helt otippade, okända böckerna som blir
mina favoriter. Väldigt få av klassikerna är mina favoritböcker, och jag tror
att det i mångt och mycket beror just på att klassikerna blir så otroligt
hajpade, och när man öppnar dem förväntar man sig på något vis att de ska göra
en till en annan människa.
Därför plockar jag alltid upp klassiker med ett visst mått
av rädsla för att inte alls tycka om dem, och
Räddaren i nöden är inget undantag. Jag måste också erkänna att
titeln på den här boken länge fick mig att inte vilja läsa den. Innan jag fick
ett hum om handlingen fick nämligen titeln mig att tro att det här är en
romantisk kärleksroman, nämnd i samma andetag som
Borta med vinden. Men sedan har jag stött på den i olika sammanhang
de senaste åren och fattat att jag fått allt om bakfoten. Jag har länge tänkt
att jag verkligen borde läsa den, eftersom den verkar vara någon slags anfader
till vår tids intellektuella ungdomsroman. Jag säger det eftersom jag får
associationer till en hel massa moderna ungdomsböcker när jag läser
Räddaren i nöden (framförallt
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky, som är
väldigt inspirerad av
Räddaren i nöden).
Boken handlar om sjuttonårige Holden Caulfield, som blivit
relegerad från sin skola på grund av sitt bristande studieinresse. Han
bestämmer sig på en impuls att lämna skolan tidigare än planerat, och boken
följer honom under några intensiva dagar då han driver omkring i New York.
Trots sina mer än sextio år på nacken så är språket i
Räddaren i nöden fortfarande väldigt
nära och flytande. Den är berättad i ett snävt jagperspektiv som ger läsaren
full insyn i Holdens tankar, vilket gör att boken känns extremt intensiv och
gör den till en streckläsningsroman. Samtidigt måste man nästan värja sig mot
Holdens åsikter och tankegångar ibland, och stanna upp för att analysera hur
han egentligen är som person, eftersom det är något som verkar ligga utanför
hans egen förmåga att göra.
Jag tycker att berättarstilen känns väldigt unik, och
framförallt väldigt rolig. Holden svär en hel del och använder mycket slang,
vilket ger boken en särskild jargong och humor som jag gillar skarpt.
Naturligtvis är bokens svordomar mer tama idag än vad de var för sextio år
sedan, men man kan ändå förstå språkets slagkraft. Och Holdens sarkastiska,
pessimistiska humor är helt i min smak. Han är en extremt intressant karaktär
eftersom han snarare är en antihjälte än en hjälte, och eftersom han blivit
något av en representant för den rebelliska tonåringen. Själv kan jag inte låta bli att både gilla honom och ogilla
honom samtidigt. Han är övertygad om sin egen intelligens och alla andras
idioti, och ser genom boken ner på nästan alla han träffar och känner. Men
samtidigt står det väldigt klart att Holden kämpar med att lämna barndomen
bakom sig och hitta ett sätt att bli vuxen, trots att han inte vill. Det är
svårt att inte känna igen sig i honom, men det utesluter inte att man samtidigt
kan ogilla honom.
Jag gillar också att boken är så pass omoralisk, om man kan
kalla den det. Den målar inte upp Holden som en förebild (tvärtom, faktiskt)
eller slår en över fingrarna med pekpinnar – saker som naturligtvis har gjort
boken desto mer kontroversiell, men som också gör att man inte känner sig
mentalt underskattad som läsare. Det här är en bok som vill få en att tänka
själv, inte tänka åt en, och det uppskattar jag enormt.
Räddaren i nöden
är på alla sätt mer en inre resa än en yttre, som handlar om identitet, ett
sökande efter att hitta sig själv i en värld man inte riktigt gillar, och om
att känna sig utstött. Det är teman som kommer finnas lika länge som det finns
unga människor. Det spelar ingen roll att slangen och svordomarna inte är
desamma idag som på 40-talet, eller att Holden rör sig i ett New York där det
är skamligt att inte bära slips som man, för det viktiga är inte vad som händer
runt honom, utan vad som händer inuti honom. Och det, mer än något annat, gör
att boken tål tidens tand väldigt bra.
Sammanfattningsvis tycker jag för omväxlings skull
definitivt att
Räddaren i nöden levde
upp till mina förväntningar, och det gör mig så glad. Det är en väldigt bra
bok, och det är en väldigt tidlös bok om saker som aldrig kommer att försvinna.
Det gör den väldigt stark utan att den någonsin blir övertydlig. Någon gång,
någonstans, har vi nog alla känt oss som Holden Caulfield när han snubblar fram
genom New York och försöker hitta det där som man inte kan sätta ord på.
”The
Catcher in the Rye”, 1951