Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla, men i slutändan älskade

"Älska" är kanske ett lite starkt ord, men jag hade inte så höga förväntningar på boken På väg som jag skulle läsa till litteraturvetenskapen, men jag tyckte väldigt mycket om den i slutändan. Skriven av Jack Kerouac, som i princip inte tog en enda paus under de veckor han skrev boken. Han skrev den helt utan blankrader, på en enda lång rulle papper så att han skulle slippa byta ark i skrivmaskinen. Han och boken har fått stå för hela beat-generationen. Jag blev fascinerad av beat, det här konceptet med att bara köra på, aldrig stanna, leva i ett enda långt, oavbrutet nu.

Jag gillade faktiskt boken så mycket att jag fick pappas exemplar, med den gamla titeln På drift. Fast det ska sägas att jag tyckte den blev lite väl tjatig efter ett tag.

Home in Missoula,
Home in Truckee,
Home in Opelousas,
Ain't no home for me.
Home in Old Medora,
Home in Wounded Knee,
Home in Ogalla,
Home I'll never be.

Dag 08 – Den mest överskattade boken

Jag ska väl bli lite kontroversiell och svara Röda rummet av August Strindberg. Jag läste den under litteraturvetenskapen och tyckte den var mördande tråkig. Jag förstår inte alls storheten i den romanen, även om jag så klart kan uppskatta vad den betytt rent historiskt. Generellt föll jag inte alls för Strindberg - det enda av hans verk jag tyckte var okej att läsa var Fröken Julie. Resten hade jag väldigt svårt för.
But hey, that's me.

Tjuvlyssna går på bibblan med

Haha, jag hittade nyss den här på tjuvlyssnat.se:

Stadsbiblioteket, Stockholm

Pappa ~35 står med son ~6, och drar glatt ut boken "Moby Dick" ur hyllan.
Pappan: Det här var min älsklingsbok när jag var liten!
Han berättar entusiastiskt för sonen om kapten Ahab som letar efter den vita valen.
Sonen: Och sedan blev de vänner?
Pappan sätter långsamt tillbaka boken i hyllan.

Här är länken också: http://www.tjuvlyssnat.se/stockholm/alla-dessa-svara-val

Dag 07 – Den mest underskattade boken

Stephen King är överlag en ganska underskattad författare, åtminstone i de finare kretsarna. Nog för att han har extremt många hängivna fans (däribland mig själv), men det är trist att han blir dömd som oseriös författare på grund av sitt val av genre.

Särskilt illa omtyckt verkar boken Christine vara, även inom den trogna läsekretsen. Det är sällan jag stöter på någon som gillat Christine, mer än jag själv. De flesta tycker att idén med en bil som har ett eget medvetande och som kör runt och dödar folk är lite för bra. Men sanningen att säga så tycker jag att den är en av Kings allra bästa böcker. Den har en drivkraft i berättandet som sveper mig med sig. Den är läskig och samtidigt fascinerande - jag älskar scenerna där bilen reparerar sig själv - och så är den en väldigt snygg skildring av vänskap och utanförskap också. Dessutom har den resulterat i att jag associerar varenda gammal femtiotalsbil jag ser med död och elände, haha.

Veckans recension: Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Det första som slog mig när jag började på Luftslottet som sprängdes var att det inte fanns något tidshopp mellan den och den föregående boken. Den tar vid där den förra slutade och detta förstärker än mer det faktum att de två senare böckerna utgör en helt annan, mer enhetlig berättelse än den första boken, Män som hatar kvinnor. Den sistnämnda känns mer som en fristående bok som går att läsa helt individuellt, medan Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes måste läsas tillsammans. Kanske är det också därför som den första boken blivit den som fungerar bäst som film.

Hur som helst. I den sista boken i trilogin ligger Lisbeth Salander på sjukhus, illa skadad, men uppmärksammad av hela Sverige för inblandningen i tre mord som hon är skäligen misstänkt för. Men det finns en grupp människor som är på hennes sida – det är hennes förre chef Armanskij, hennes före detta förmyndare och, framförallt Mikael Blomkvist som kämpar för att ge henne upprättelse i såväl media som rent juridiskt. Han börjar gräva i Lisbeths förflutna för att kunna hjälpa henne, och ju mer han gräver, desto mer komplicerad verkar hennes historia bli. Han upptäcker att Lisbeth har utsatts för ett grovt rättsövergrepp från ingen mindre än staten och säkerhetspolisen, ett övergrepp som tog sin början när hon hon var tolv år gammal – och som fortfarande pågår. Berättelsen han gräver upp handlar om den avhoppade GRU-agenten Zalachenko, om kvinnomisshandel, om maktmissbruk och om den hemliga organisationen inom svenska säkerhetspolisen. Mikael inser att den historia som han håller på att gräva upp är en skandal som kommer skaka hela den svenska regeringen. Men han är fast besluten att ge Lisbeth Salander tillbaka något av den heder och repsekt hon för länge sedan berövats.

Jag är den minst politikintresserade människa jag någonsin stött på, och jag tycker allting som har med politik och regering att göra är så tråkigt att jag vill avlida. En inställning som Stieg Larsson uppenbarligen inte alls delar. Det är politik och Sovjet hit och dit, och underrättelsetjänst och konstitutionsutskottet (hur jävla många t:n finns det inte i det ordet?), riksåklagare, Säpo och ministrar åt höger och vänster. Jag är så dåligt insatt och så ointresserad att jag emellanåt vill hoppa över flera sidor. Det gör jag aldrig, men tyvärr mer av ren princip än på grund av att jag gillar boken. Och när boken väl kommer till sin klimax är det faktiskt extremt kul – rättegången mot Lisbeth är en del av boken som jag bara flinar mig hela vägen igenom.

Enligt min erfarehet så brukar andra delen i trilogier nästan alltid vara den sämsta. Den börjar ofta där den förra tog vid och slutar med en cliffhanger som nästan alltid gör den till en osjälvständig bok som mest känns som transportsträcka – till exempel Catching Fire, den andra boken i The Hunger Games-serien av Suzanne Collins, eller The Awakening, som är den andra boken i Kelley Armstrongs Darkest Powers-serie. Men Stieg Larssons Millenium-trilogi är faktiskt ett strålande undantag. Den andra boken är, enligt mig såklart, den överlägset bästa i serien. Den här sista boken tycker jag är den svagaste. Det är bara en enda sexhundra sidor lång upptrappning utan mycket action. Det är en massa nya karaktärer som kommer in i bilden, och jag bara längtar efter att boken ska återkomma till Lisbeth Salander som fortfarande är en helt briljant karaktär som jag älskar att läsa om.

När det gäller språket har jag börjat vänja mig vid Stieg Larssons stil. Det är en träig dialog. Det är upprepningar. Det är klantiga formuleringar och det är extremt journalistikartat med jämna mellanrum. Men faktum kvarstår – karaktärerna väger upp detta. Som alltid är karaktärerna bokens största behållning, och även om de inte kan väga upp språket så förmildrar de åtminstone omständigheterna. I slutändan kommer jag fram till att den här serien trots allt gett mig något, även om ingen kan förvänta sig att den kommer hamna på min personliga tio-i-topp.

”Luftslottet som sprängdes”, 2007

Dag 06 – En bok som gör mig ledsen

När folk vill ha tips på en sorglig bok säger jag nästan alltid Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth, för jag grät floder när jag läste den. Men det finns ändå hopp i den, och för att försöka vara kreativ ska jag säga en annan titel istället - På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den mer eller mindre tidlösa krigsromanen med den nittonåriga första världskriget-soldaten i en halvt självbiografisk huvudroll.
Det mest fantastiska med den här boken är att den, samtidigt som den är fruktansvärd, lyckas vara så vacker mitt bland all död, allt blod och alla kroppsdelar. Det är en av de böcker som jag önskar att alla någon gång läste.

Dag 05 – En bok som gör mig glad

Det är en väldigt svår fråga, för de flesta böcker som jag skrattar åt är inte böcker som överlag gör mig glad... efter en del eftertanke tror jag att jag säger Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten. Det är visserligen längesen jag läste den, men den har en humoristisk och skämtsam parodisk ton, samtidigt som den är oskuldsfull och nostalgisk.

"På begravningen gräto vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss över de nya, svarta kläder vi fått." - s. 10

Inte alla gillar tung litteratur

Mamma när jag läser upp en mening ur Lolita: "Hur ORKAR du?!"

(Meningen råkade vara "Vid läsningen av det följande bör läsaren hålla i minne inte endast den allmänna rutt som skisserats ovan, med dess många avstickare och turistfällor, upprepade ringlor och oberäkneliga omvägar, utan också det faktum att vår resa långtifrån var någon lättjefull partie de plaisir, utan en mödosam, skruvad, teleologisk tillväxt vars enda raison d'être (dessa franska klichéer är symptomatiska) bestod i att hålla min följeslagerska på hyfsat gott humör från kyss till kyss.")

Vilket till hennes försvar är en väldigt jobbig mening.

Dag 04 – Favoritboken i favoritserien

Jag har svårt att rangordna böcker i serier, precis som jag har svårt att säga att jag har en enda favoritbok. Men jag tror jag kör på Harry Potter och fången från Azkaban.
Jag gillar den så mycket eftersom den har ett väldigt oväntat slut med massor av aha-upplevelser, och jag kommer fortfarande ihåg hur väldigt chockad och fastnaglad jag var som elva-tolv-åring när jag läste den.

Dag 03 – Min favoritserie

En extremt onödig fråga. Harry Potter, Harry Potter, Harry Potter. Motivering ska inte krävas.