Veckans recension: Det mörka tornet I: Revolvermannen av Stephen King

När vi för första gången får se Roland av Gilead, den siste kvarvarande revolvermannen i en värld som har ”gått vidare”, är han mitt ute i öknen, på jakt efter mannen i svart. Med sig har han sina två revolvrar, hans käraste ägodelar som en gång ägts av hans far. Han kan hantera dessa två vapen lika skickligt med båda händerna, snabbare än ögat kan uppfatta.
Världen han befinner sig i är förödd och något av en förvrängd avspegling av vår egen. Den har gått vidare, blivit öde och förändrad, tid och avstånd har förlorat sin innebörd.
Här inleder Roland sitt långa sökande efter det mörka tornet, alltets mittpunkt, där alla världar inklusive vår strålar samman. Tornet är kärnan, kärnan till alltets allt, och för att få svaret på varför hans värld blivit stympad behöver Roland hitta dit. Det är hans plikt som den siste vite riddaren.
På sin jakt efter mannen i svart som han måste nå för att få reda på vad han måste veta i sitt sökande efter Tornet, träffar han den ensamma Alice, vars liv mannen i svart förpestat, bonden Brown, hans tama korp Zoltan, och inte minst pojken Jake, som kommer att bli Rolands följeslagare men även hans öde.

Han får också tid att tänka tillbaka, på sina upplevelser som barn och ungdom, sin utbildning till revolverman med sin tuffe lärare Cort och höken David, sina gamla, döda vänner som också var revolvermän, och på vad som hände i staden Tull.
Och borta i fjärran hägrar det mörka tornet som en inte riktigt, men nästan, förlorad dröm.
Den första delen i Det mörka tornet-eposet är mer en lång prolog än en del. Visst händer det saker, och visst har detta stor betydelse inför de nästa böckerna, men på något sätt känns inte boken så. Den är seg, berättad i ett nog inte avsiktligt slött tempo som känns sömnigt. Trots det känns det speciellt när man är klar med boken, som om man nu gått igenom porten och kommit in i Rolands värld.
Nästa bok i serien heter De tre blir dragna och är mycket, mycket bättre, men den historien hade inte fungerat om den inte föregåtts av Revolvermannen.
Så trots att boken kan kännas seg – läs vidare! För i nästa del kommer allt det du väntat på, allt det som en bok ska vara.
Det mörka tornet är en serie om sju böcker som nu släpps som en hel serie, eftersom den svenska översättningen förut varit dålig och inte slog igenom över huvud taget i Sverige. Därför kom bara två böcker först, med namnet Det svarta tornet. Nu kommer den på nytt, illustrerad och med fina omslag, och med mycket bättre översättning.
Ett mäktigt epos med blandgenren fantasty/västern/sci-fi/skräck håller på att uppenbara sig i den första delen, Revolvermannen.

”The Dark Tower I: The Gunslinger”, 1982

John Green på YouTube... DFTBA!

Eftersom jag just pubclicerade en recension om John Greens bok Looking For Alaska så är det på sin plats att nämna att författaren är väldigt stor på YouTube. Han och hans bror Hank korresponderar och gör varannan video i sin kanal Vlogbrothers: http://www.youtube.com/user/vlogbrothers?feature=chclk#p/u/7/S0pz5g5FP0g
Historien bakom hur jag upptäckte det här är ganska lustig. Jag blev nämligen tipsad om boken Looking For Alaska av en engelsklärare i gymnasiet (som dessutom är en av de ägigaste lärarna jag någonsin haft). Jag skrev ner titeln men som alltid tar det ju extremt lång tid innan man kommer sig för med att läsa, och under tiden började jag följa Charlie McDonnell och Alex Day (aka Charlieissocoollike och Nerimon) på YouTube (och jag kan verkligen tipsa om dem, de är underbart underhållande). Och när man börjar prenumerera på deras videor börjar man automatiskt prenumerera på Vlogbrothers.
Så jag läste boken och hade ingen aning om att killen jag kollade på faktiskt var författaren. Det tog extremt lång tid innan jag fattade vem det var jag satt och glodde på. Yeah, så himla observant man kan vara....
Så nu vet ni det - och ikväll är det dags för andra avsnittet av Sherlock på kanal 1!

Tills dess... DFTBA! (det är Vlogborthers-iska för Don't Forget To Be Awesome!)

Veckans recension: Var är Alaska? av John Green

När Miles börjar på internatskolan Culver Creek i Alabama vill han lämna allt gammalt bakom sig. Han lämnar sitt tråkiga, nördiga jag, sin brist på vänner, sina förstående och vänliga föräldrar – och byter ut allt det mot en osäker framtid. Ska han kunna få vänner på Culver Creek när han aldrig haft det innan? Kommer han klara de svårare studierna? Men trots osäkerheten är han väldigt tillfreds med sitt beslut. Vad har han egentligen att förlora? Att börja om på nytt kommer vara en befrielse. Han tänker på framtiden som ett Stort Kanske – ord som är en del i hans stora samling. Miles samlar nämligen på berömda personers sista ord, en lite morbid fascination.
Väl på skolan blir han snabbt vän med sin rumskamrat som går under namnet Översten, som direkt döper om Miles till Bullen på grund av hans magra kropp. Han träffar den japanske killen Takumi och den söta Lara – men framförallt Alaska Young.
Alaska är allt som Miles inte är. Om han är ett duggregn så är hon en orkan, tänker han och han kan inte ha mer rätt. Hon är galen, impulsiv och vansinnigt vacker. Miles blir direkt upp över öronen kär, trots att Alaska redan har en pojkvän, trots att hon är ouppnåelig. Han vet att han aldrig kommer få henne, men man kan ju ändå hoppas… Ändå vet han inte fullt ut vad Alaska Young kommer betyda för honom. Hon förändrar hans liv ända från första ögonblicket, och inget kommer någonsin bli sig likt igen.


Jag har någon slags konstig motvilja inför att läsa böcker som har ett tecken med i titeln. Alltså ett frågetecken, utropstecken, komma eller punkt. Jag vet att det är fördomsfullt, men jag kan bara inte låta bli att tycka det ser amatörmässigt ut. Och visst låter originaltiteln Looking for Alaska bra mycket bättre än Var är Alaska?
Hursomhelst, oavsett om det finns ett tecken i den svenska titeln eller ej, så har jag länge velat läsa den här boken. Och jag är verkligen inte besviken på den. Det är en enkel men ändå komplicerad historia om vänskap, kärlek, livet och döden. Men kanske mest av allt om meningen med livet, om varför vi finns här och vad som kommer efteråt.
Boken lyckas med konststycket att vara både spännande, sorglig och rolig på samma gång. Jag läste nästan hela boken på en natt och mer än en gång fick jag kväva gapskratt i kudden. Men det finns också djup förtvivlan och stark kärlek, och kanske är det just den mixen som gör boken så bra och fängslande.
Vad jag mer kan skriva om Var är Alaska? utan att förstöra läsupplevelsen vet jag inte. Det är en speciell bok som definitivt är läsvärd, mer än så vet jag inte vad jag kan komma med. Den når inte riktigt upp till de fenomenala höjderna, men den är nästan där. Nästan. Vad som saknas kan jag inte sätta fingret på. Den har egentligen allt; ett bra, målande språk som lyckas vara både lättsamt och djupt; sprudlande karaktärer (inte minst skildringen av Alaska som man bara måste älska för hennes otämjbarhet) och genial dialog. Den behandlar många ämnen och lyckas beröra på så få sidor som 221. Så vad är det som fattas?
Jag har faktiskt ingen aning. Men det är en bok som man definitivt borde ha på sin lista över lästa böcker. Jag tror så väldigt många kommer älska den.

”Looking for Alaska”, 2005

Magic Box

En påse från min favoritbokhandel! Kan det vara...?






Ja, det kan det! Wohoo! Så jävla snygg låda också.



Sommarens läsprojekt. Ser redan fram emot det.
Planerar även att följa kapitel för kapitel på http://hpcompanion.com/ som är en av mina absoluta favoritsidor när det kommer till HP. Helt underbart ovärdelig om man är så nördigt förälskad i serien som jag är. Go check it out om ni inte redan sett den!

Veckans recension: Utrensning av Sofi Oksanen

När Estland ockuperas av Sovjetunionen är Aliide en ung kvinna, uppväxt på en enkel gård med sina föräldrar och sin syster Ingel, som verkar överträffa henne i allt – också i kärlek. Aliide är nämligen förälskad i sin systers man Hans – den enda hon verkligen velat ha. Och naturligtvis är det Ingel som Hans väljer istället för henne. Aliide kämpar ständigt för att undertrycka sin avundsjuka, som ändå pyser upp och förgiftar hennes tillvaro.
När Sovjetunionen intar Estland störtas landet i kaos, sätter sig nationalisten Hans emot ockupanterna som sätter ett pris på hans huvud. Aliide och Ingel kommer överens om att de måste gömma Hans på gården, utom räckhåll för ryssarna.
Men Aliides kärlek, hennes svartsjuka och det tryck som sätts på henne från omvärlden får henne att begå ett förräderi som kommer färga hela hennes liv.
Många år senare, i början på nittiotalet, hittar den ålderstigna Aliide en medvetslös flicka i sin trädgård. Hon heter Zara och är på flykt. Motvilligt tar Aliide in henne i sitt hem och tar hand om henne. Vad hon inte vet är att med Zara har det förflutna till slut kommit ikapp henne.

Jag läste Utrensning som en del av litteraturvetenskapen jag pluggar, och var därför tvungen att läsa den under tidspress – närmare bestämt två dagar. I det här fallet gjorde det absolut ingenting, för Utrensning är en fantastiskt medryckande bok. Den förtjänar alla priser, positiva recensioner och utmärkelser som den fått.
Den är förvisso väldigt, väldigt mörk och kan tyckas deprimerande, men det tar inte ifrån den det fantastiska språket. Det är grumligt, svart och obehagligt mänskligt, men också så väldigt originellt och nära inpå. Och Oksanen har inte bara lyckats forma sitt eget språk på ett avundsvärt sätt – hon har dessutom lyckats beskriva miljöerna i Estland under 40- och 50-talen så lysande att man kan känna lukten av sylt och ättika, man kan höra golvplankorna knarra och se hur porslinet darrar. Det går utöver min fattningsförmåga hur hon lyckats beskriva en estnisk gård på ett så träffande och levande sätt.
Men det är inte bara mijöerna som är träffande – karaktärerna är så mänskliga att det gör ont. Aliide är offer för sin egen svartsjuka, sina känslor och sin självbevarelsedrift samtidigt som hon är ett offer för samhället omkring henne. Hennes val och beslut är inte ädla utan ofta egoistiska och en produkt av hennes rädsla. Hon är bara människa, och i kombination med förnedringen och tortyren hon utsätts för är det aldrig svårt att förstå varför Aliide handlar som hon gör – trots att man inte alltid håller med henne. Oksanen lyckas väva samman Estlands historia och det kollektiva traumat med Aliides enskilda, ytterst personliga beslut och val. Estlands berättelse går in i Aliides och hennes i Estlands på ett sätt som gör att man som läsare får en helt annan förståelse för situationen i landet under andra världskriget – och det är krig, både för Estland och i Aliide och Zaras liv.
Det handlar om etik och moral och Utrensning ställer frågan om det är okej att offra anhöriga för att rädda sig själv. Hur långt är det okej att gå för att överleva? Och kan man någonsin hinna undan sitt eget förflutna...?
Och även om jag inte tycker att boken är en av de allra, allra bästa, så är den avgjort väldigt nära. Det som jag tycker drar ner boken är de sista sidorna, som inte riktigt hänger samman med resten av boken och som, i mitt tycke, tar udden av slutet en aning. Men nu ska det inte avslöjas för mycket. Mina sista ord om Utrensning är läs den!

”Puhdistus”, 2009

No shit, Sherlock!

Jag såg nyss första avsnittet av den brittiska kortserien Sherlock, om en modern Sherlock Holmes i dagens London. Jag hade hört att den skulle vara bra, men så bra? Haha! Den lyckades ju tillochmed hålla sig till sir Arthur Conan Doyles story, mer eller mindre. Och rolig var den, skrattade så jag höll på att sätta i halsen.

Mer av sånt här!

Veckans recension: Rasande Rose av Stephen King

Rose har levt fjorton år i ett äktenskap som mest av allt liknar en mardröm. Hennes man, Norman Daniels, är en framgångsrik polis, som bakom masken som lagens väktare ägnar sig åt att brutalt misshandla sin fru. Norman har den totala makten, och det är åratal sedan Rose kunnat gå på toa utan att ha blod i urinen. Hennes liv består bara av huset hon bor i och sysslorna hon utför åt Norman. När hon plösligt får kraft att ge sig av sker det utan någon som helst förvarning. Hon går helt sonika ut genom ytterdörren med Normans bankomatkort i väskan och inte ens ett ombyte kläder med sig.
Rose tar sin tillflykt hos organisationen Döttrar och Systrar, ett hem för misshandlade kvinnor. För första gången på nästan femton år stöter hon på vänlighet och upptäcker tillfredställelsen i att kunna försörja sig själv. Det dröjer inte länge förrän Rose har ett helt nytt liv på gång, ett liv där hon tjänar sina egna pengar, bor i egen lägenhet och till och med träffar en kille som verkar vara Normans raka motsats.
Men den bottenlösa skräck som hon känner vid tanken på Norman är inte försvunnen. Hon vet att han inte kommer ge upp förrän han har hittat henne, och hon vet att det egentligen bara är en tidsfråga innan han kommer dyka upp.
Och Rose har rätt – Norman är verkligen på väg, och hans polisträning och hans fullständiga vansinne gör honom till en fruktansvärd fiende, en som kommer drabba inte bara Rose utan också alla de människor i sitt nya liv som hon bryr sig om.
Men Rose har ett ess i rockärmen…


Rasande Rose är, tillsammans med böcker som Dolores Claiborne och Liseys berättelse, en av de mest feministiska böcker som Stephen King har i registret. Den är full av en styrka som är helt reserverad för kvinnor, och det är en av de böcker som fått teorierna om att King har en kvinnlig spökskrivare att blomstra upp. Men trots att huvudpersonen och boken i sig genomsyras av en slags kvinnlig makt, så har boken allt det som kännetecknar en typisk King-bok. För det första är den välberättad, den är skrämmande och den har vinkar till andra av hans verk – Lida och Det mörka tornet som exempel. Dessutom har den övernaturliga element som spelar en stor roll. För en gångs skull är jag inte helt förtjust i det övernaturliga i den här boken. Jag, som vanligtvis kastar mig över alla fantasyinslag i Kings böcker, kommer på mig själv med att tycka de är onödiga. De hade verkligen inte behövts i den här boken. Normans egen ondska är fullt tillräcklig för att göra boken skrämmande och trovärdig. När sedan andra världar och varelser kommer in får det bara bilden att rämna. Det är väldigt synd.
Men jag ogillar inte boken. Det jag säger är att den hamnar långt ner på listan över Kings böcker. Vissa av kapitlen i Rasande Rose känns som feberdrömmar, så att man nästan undrar om man drömde att det där hände i boken eller om det faktiskt gjorde det. På det sättet är den en av Kings sämsta böcker, eftersom han vanligtvis lyckas få en att tro på det mesta utan att ifrågasätta.
Men en så bra författare får ju faktiskt också ha sina lågvattenmärken.

”Rose Madder”, 1995

Veckans recension: Onåd av J.M. Coetzee

David Lurie är vit, medelålders och lärare vid ett universitet i Kapstaden, Sydafrika. Han är en kvinnokarl och omger sig med kvinnor av alla de slag – han har varit gift två gånger, har en dotter, och har ständigt förhållanden med prostituerade såväl som vanliga kvinnor. När han har en affär med en av sina studenter, Melanie Isaacs, går han emellertid för långt. Deras förhållande avslöjas och skolledningen samlar till krismöte. De kräver att David ska erkänna och be om ursäkt offentligt, visa sin ånger, men David vägrar. Han väljer att stå upp för sig själv och försvara begäret. Han slutar frivilligt, och lägger snart märke till att hans bekanta vänder honom ryggen.
Han beger sig bort från Kapstaden, till sin dotter Lucy och hennes lantgård. Lucy har vänt sig helt ifrån civilisationen och faderns akademiska arbete; hon är jordnära och lever på att odla grönsaker och blommor och på att sköta ett hundpensionat. David installerar sig hos henne, hjälper henne med sysslorna och arbetar som frivillig på en veterinärklinik.
Sedan vänder tre svarta män hela deras liv uppochned, och ingenting kan bli sig likt igen. David och Lucy lever i vanära, och frågan är om det verkligen existerar en frälsning.

Med Onåd fick J.M. Coetzee Nobelpriset i litteratur 2003, och förutom William Goldings Flugornas herre är det den enda Nobelpristagaren jag läst. Jag hade hört mycket om boken förut – att den var jättebra, en av de bästa böckerna man kan läsa, och så vidare. Jag är dock ytterst tveksam. Nobelpriset? Verkligen? Jag förstår inte riktigt storheten i den här romanen. Dock är den relativt lättläst. Språket är konkret och tydligt, det finns ingen abstrakthet, inga snåriga metaforer, och det uppskattar jag mycket, precis som karaktärerna – David, Lucy, den läskiga Petrus och dödsängeln Bev – de är alla väldigt verkliga och skickligt skildrade. Vad är då mitt problem?
Mitt problem är att jag inte riktigt förstår vad den här boken går ut på, vad det är den vill säga mig som läsare. Det finns ett tydligt kvinnotema – frågan om våldtäkt, och kvinnors ständiga utsatthet är väldigt nära inpå. Det är vanära, avsaknad av heder – onåd. Den symbol som Coetzee tar till för att förtydliga detta är hunden, med sin låga ställning i Afrika, sin ständigt kränkta värdighet.
Allt detta är väl gott nog. Vad jag saknar är budskapet, en lösning, ett slut. Vid sista sidan tänkte jag bara ”Jaha? Tog det slut där?” och jag känner inte riktigt att jag fått ut allt vad jag ville ha från början. Jag förväntade mig nog för mycket, något mer.
Därmed inte sagt att Onåd är en dålig bok – absolut inte. Jag avråder ingen från att läsa den – just nu kan jag känna hur innehållet växer inom mig när jag försöker tolka om den. Jag tror definitivt att många skulle uppskatta den – vilket de ju uppenbarligen gör, eftersom boken belönats med ett så pass stort pris. Vad jag säger är att för mig finns det andra böcker, bättre böcker, som betytt mer för mig, och – för att använda vår huvudperson Davids ord – som berikat mig mer än vad den här boken gjort.
Å andra sidan är det en bok jag kommer på mig själv med att fundera på, en bok jag vrider och vänder på i huvudet – och kanske är det detta som utmärker en bra bok – att den fastnat.

”Disgrace”, 1999

Veckans recension: Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Redan som tolvåring lider Berny av tvångstankar, psykoser och rädsla. I mellanstadiet börjar hon missbruka allt som går att missbruka - alkohol, droger, mediciner, sex. Och hon lär sig inte bara att missbruka utan också att bli missbrukad. Som barn har hon ingen att vända sig till – inga vänner eftersom alla i hennes egen ålder tycker hon är konstig och läskig, inga vuxna eftersom de är alltför upptagna med sina egna problem. Relationen mellan hennes föräldrar är djupt infekterad och hon växer upp tillständiga gräl, en hysterisk mamma och en alkoholist till pappa.
I högstadiet kan det inte annat än gå fel. Efter att ha försökt ta livet av sig flera gånger innan hon hunnit fylla fjorton skriker hon gång på gång efter hjälp, men ingen vill ge henne den. När omvärlden vaknar och inser att hon måste ha hjälp är hon sjutton år och helt oemottaglig. Hon har hittat en egen lösning på sin smärta och sin rädsla. Det är piller och alkohol, men framförallt är det rakbladen. Det går inte en dag utan att hon skär djupa sår i armarna och benen. Blodet verkar vara det enda som kan göra henne lugn, den enda trygghet hon har. Hon flyttas från psykhem till psykhem. Alla vill hjälpa, men det blir bara fel. Berny vill bara dö, det är det enda hon ser fram emot, det enda hon strävar efter. Men hon har ju sin familj, den familj hon skapat åt sig själv. Det är framförallt Ranvi, hennes bästa vän och blodssyster, men också Karin och Kristinah, Aurora och Jesper. De är hennes änglar. De är alla änglar – de vet hur det är att leva i sanningen, i mörkret och ljuset. Men snart orkar Berny inte ens träffa dem. Hon blir allt sämre, och ingen hjälp fungerar. Efter åratal av dödslängtan inser hon att den enda som verkligen kan hjälpa henne är hon själv.

Den här självbiografin är nattsvart och knivskarp. Att läsa om Bernys liv gör ont. Det är droger och alkohol, det är våldtäkter och rakblad, blod och en ändlös smärta som ingen annan kan förstå. Att läsa om en så sjuk människas syn på livet är som att vara i en helt annan verklighet än den vi ser. Berny blev diagnosticerad med bland annat schizofreni, och hennes osäkerhet på vad som är verkligt och vad som inte är det är fullkomligt fruktansvärd. Hon ser spindlar som borrar sig igenom hennes hud, maskar som krälar på golvet. Hon tror att maten är radioaktiv, att det finns kameror i väggarna och hon kan höra demonerna skratta och säga åt henne vad hon ska göra. För henne är allt detta verkligt och världen bara ljuger. Hon är den som är mer än människa, den som har tillgång till andra dimensioner.
Att läsa om allt detta ger en helt annan bild av störda personer, en sorglig bild som samtidigt visar precis hur stark en enda människa kan vara. Hur mycket explosiv kraft som en enda person kan ha inom sig, och hur man kan rikta den kraften mot sig själv istället för mot världen. Jag kan känna Bernys rädsla när hon vaknar och inte vet var hon är eller vad hon gjort den senaste timmen, känna hennes panik när hon ligger fastspänd i en bältsäng, och det gör ont. Bokens språk är skarpt och oundvikligt, och även om jag kan uppfatta dialogen som något träaktig ibland så kan jag sammanfatta hela boken med att den är effektfull. Men ibland tycker jag att boken kan bli nästan för jobbig att läsa.
Jag tror att Vingklippt ängel är en viktig bok. Den är en viktig för att den visar en helt annorlunda syn på världen, en värld som är skrämmande och farlig. Det är en bok som visar det smärtsamma faktum att det finns människor som inte passar in och som aldrig kommer kunna fungera normalt i samhället, och den visar vad som händer när man ramlar utanför ramarna. Den handlar om hjälplösheten i att inte bli trodd, i att vara bara ännu ett psykfall, om bristerna i vården men också om den obändiga styrka som gör att man kan ta sig upp. Boken känns på många sätt som en värld och som ett Sverige jag inte ens känner igen, och därför tror jag att den är ännu viktigare. Det här finns. Det här existerar. Det är ingenting som vi bara kan blunda inför. Det här är en chans att förstå en människa som aldrig fått en chans till att bli förstådd.

”Vingklippt ängel”, 2004

Årets böcker

Enzo och konsten att köra fort i regn av Garth Stein
Dansar med vargar av Michael Blake
Den mörka materian del 2: Den skarpa eggen av Philip Pullman
Svindlande höjder av Emily Brontë
Den mörka materian del 3: Bärnstenskikaren av Philip Pullman
På spaning i Sundsvall - skönhet i ny skepnad (antologi)
Fantastic Beasts and Where To Find Them av Newt Scamander (J.K. Rowling)
Dracula av Bram Stoker
Quidditch Through The Ages av Kennilworthy Whisp (J.K. Rowling)
The Werewolf's Guide To Life av Ritch Duncan och Bob Powers
Berättelsen om Edgar av David Wroblewski
Silverkniven av Gull Åkerblom
Blod av Åsa Anderberg Strollo
Revolutionary Road av Richard Yates
Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm
Boktjuven av Markus Zusak
Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman
The Reckoning av Kelley Armstrong
Vingklippt ängel av Berny Pålsson
Benrangel av Stephen King
Tales Of The Otherworld av Kelley Armstrong
Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón
Den hemliga historien av Donna Tartt
En man med många talanger av Patricia Highsmith
Vårt lejon Christian av Anthony Bourke och John Rendall
Jag, Robot av Isaac Asimov
Ung & kåt av Melvin Burgess
Gökboet av Ken Kesey
Döden i dina ögon av Rachel Ward
På västfronten intet nytt av E.M. Remarque
Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Frostbitten av Kelley Armstrong
Hush, Hush av Becca Fitzpatrick
Djävulens märke av Magnus Nordin
Udda verklighet av Nene Ormes
Var är Alaska? av John Green
My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran
Andarnas hus av Isabel Allende
Fight Club av Chuck Palahniuk
Patient 67 av Dennis Lehane
Blood and Chocolate av Annette Curtis Klause
1984 av George Orwell
Flickan från ovan av Alice Sebold
Dödssynden av Harper Lee
Frost av Maggie Stiefvater
Hamlet av William Shakespeare
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck
Tartuffe av Molieré
De löjliga preciöserna av Molieré
Candide av Voltaire
Den unge Werthers lidanden av J.W. von Goethe
Gullivers resor till Lilliput och Brobingnag av Jonathan Swift
Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist
Onåd av J.M. Coetzee
Envar av Philip Roth

Eftersom jag började plugga litteraturvetenskap på hösten, så finns det en del klassiska verk på nedre delen av listan. Jag har läst en hel del utdrag och dikter från massor med andra verk också, men jag skriver bara ned böcker jag läst om jag läst hela. Att jag läser litteraturvetenskap har också fört med sig att jag utökat registret med draman. Det är första gången jag ger mig på pjäser, och jag måste säga att även om det känns ovant, så gillade jag Shakespeare.
En annan överraskning är att jag läst inte mindre än tre fiktiva faktaböcker; Fantastic Beasts And Where To Find Them, Qudditch Through The Ages (båda av J.K. Rowling förstås) och The Werewolf's Guide To Life av Ritch Duncan och Bob Powers- helt enkelt en handbok för nybitna varulvar som var väldigt roande.
Några av årets höjdpunkter har varit kultböcker eller moderna klassiker som Ken Keseys Gökboet, Remarques På västfronten intet nytt eller Donna Tartts Den hemliga historien. Sen är jag ju svag för barn/ungdomsböcker med fantasyinslag - jag älskade verkligen Neil Gaimans Kyrkogårdsboken.
Lågvattenmärken har det också funnits. Jag avskydde My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran, och var inte alls förtjust i Twilight-ripoffen Hush, Hush av Becca Fitzpatrick heller.
Den största chocken är väl egentligen att det bara finns en enda bok av favoriten Stephen King med på listan. Jag är ett hemskt fan.
Som ni ser har jag läst avsevärt fler böcker än en per månad, så en hel del av de här titlarna kommer dyka upp i bloggen under 2011 också.