Semesterpaus

Nu tar jag lite semester och lämnar datorn hemma en vecka! En vecka i England väntar, och med på resan tar jag en av James Baldwins böcker som jag ännu inte läst - Tell Me How Long the Train's Been Gone. Lagom tjock för att vara i en vecka och tillräckligt lätt för att ta med sig omkring. Vad har ni för semesterlektyr?

Recension: Call Me By Your Name av André Aciman

Vid årsskiftet var jag på bio och såg filmatiseringen av den här boken - en film som alla verkligen borde se. Med sina fantastiska miljöer, skådespel och musik var det verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. När jag sedan fick höra att det också finns en bok var jag såklart tvungen att läsa den - och upptäckte att jag faktiskt hade antecknat titeln för flera år sedan utan att komma till skott med den. Nå, nu var det dags.

Elio har vant sig vid sin pappas sommargäster som dyker upp varje år och flyttar in i hans sovrum i den vackra villan på den italienska Rivieran. I utbyte mot lite pappersarbete får gästen spendera sex veckor i Italien och arbeta på sina akademiska verk. Den här sommaren är inget undantag - men i år dyker den amerikanske Oliver upp, vacker, karismatisk och ung. Och mellan Elio och Oliver finns någonting helt nytt, någonting som både är smärtsamt och tilltalande. Medan sommaren breder ut sig växer också relationen mellan den unge akademikern och husets tonårige son, och det blir en livsomstörtande erfarenhet för dem båda.

Jag måste nog, tyvärr kanske man ska säga, erkänna att det här är något så ovanligt som ett fall där jag föredrar filmen framför boken. Det är verkligen inte ofta det händer och jag tror egentligen att det är ett gott betyg åt filmatiseringen, snarare än ett dåligt åt boken. 

Hur som helst finns det flera anledningar till varför jag uppskattar boken mindre än jag väntat mig - och den främsta är utan tvekan att boken har en ganska tjatig ton som jag snabbt tröttnar på. Den är skriven ur Elios synpunkt, men som en tillbakablick, vilket jag brukar gilla men som i den här romanen ofta blir ett perspektiv som trasslar in sig i reflektioner som jag inte alltid ser vitsen i. Till det kommer att jag inte är säker på att jag faktiskt sympatiserar särskilt mycket med Elio, som i boken slår mig som en ganska dryg tonårig kille. Inte heller förstår jag riktigt attraktionen mellan honom och Oliver förrän väldigt sent, och ofta tycker jag att jargongen dem emellan känns otypisk hur man verkligen pratar i verkliga livet.

För mycket av den vuxne Elios tankar blandas in i den tonårige Elios agerande och analysen av allt som sägs och görs av alla karaktärer tycker jag ofta blir rätt tjatig. Aldrig får någon karaktär bara säga något, aldrig får de göra något utan att det ska stötas och blötas av huvudpersonen. Det blir rätt trist i längden och många gånger vill jag bara att det ska hända något.

Jag har sedan förut också förstått att filmatiseringen bara gäller en del av boken - jag hade intrycket av att hälften av boken inte alls är filmatiserad och handlar om hur Oliver och Elio möts som vuxna. Jag blev rätt förvånad över att inse att det enbart är några få tiotal sidor i bokens slut som ägnas åt detta "senare". Och den delen tycker jag faktiskt om - här ligger historien mellan de åldrande männen tätt tätt inpå och boken dyker ner i frågor kring identitet och vem man varit om man inte mött just den där personen. Det jag gillar allra mest med boken kan dock vara självklarheten som den behandlar romansen med, utan pekpinnar från varken författaren eller någon annan karaktär, även om man ändå förstår att det de gör inte är direkt accepterat. Det behandlar författaren exemplariskt.

Kort sagt finns det bitar av Call Me By Your Name som jag gillar, men det är väldigt sällan den verkligen sliter tag i mig, sällan den verkligen bränner till. För mig var filmen bättre, för ovanlighetens skull.

"Call Me By Your Name", 2007

Recension: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass

Det var en vän som tipsade mig om den här boken, och jag kände igen författarnamnet som ett av alla de som nämnts i allt rabalder kring Svenska Akademien under året. Lotta Lotass satt invald i Akademien på stol nummer ett, men slutade delta delta 2015 och utträdde när det blev möjligt i våras. Med namnet i bakhuvudet och ett konkret boktips, dessutom med en titel som direkt satte sig i mitt huvud, så blev Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet min första bekantskap med Lotta Lotass.

Las Vegas byggs i den ogästvänliga Nevadaöknen, stadens existens möjliggörs av enorma dammbyggnationer och ett trotsande av naturens krafter. Dit kommer en namnlös seriemördare som talar med fyra andra, autentiska mördare - de pratar om sina tillvägagångssätt, sina mord och sina liv. Runtom finns ökenlandskapet, de jättelika hotellen, de lysande kasinona och hettan.

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet är en väldigt märklig roman som inte liknar mycket annat jag läst, även om tankarna ofta går till Ellis American Psycho. Jag har förstått att Lotass är känd för att skriva på ett sätt som inviger läsaren i själva skapandet av berättelsen, och det stämmer verkligen. Det stämmer till och med lite för bra - det är mycket luckor och tomrum i Min röst skall nu komma, och de får man som läsare fylla i bäst man kan själv. Det är visserligen ett ganska intressant och fängslande sätt att skriva, men emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att jag som läsare behöver lite mer - mer kött på benen, mer ledtrådar, mer konkreta saker att ta fasta på. Som det är nu blir man som läsare lämnad ganska ensam i den här romanen och man saknar en författare som iallafall emellanåt kan tänka sig att sträcka ut en ledande hand. Utan den blir det väldigt svårt att känna att boken verkligen ger någonting.

Trots det finns det flera saker jag uppskattar med den här romanen. Titeln är kanske den mest uppenbara - vilken fantastisk, gåtfull titel! Den hänvisar tydligen till de testsändningar som Sveriges Radio utförde för att man skulle kunna placera ut sina högtalare på bästa sätt. Mycket av läsningen har gått åt till att fundera över den där titeln...

När jag läser på baksidan och även lite andra recensioner i försök att bättre förstå handlingen i boken inser jag också att de fyra karaktärer som är väldigt centrala - kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret - är baserade på verkliga mördare. Att veta det spelar egentligen ingen större roll för boken, men det ger den en lite mer grundad ton av verklig fascination och äckel som jag tror gagnar boken. Just denna fascination som många har när det kommer till bestialiska mördare uppfattar jag som Min röst skall nu kommas allra största tema - den utforskar den där fascinationen på ett väldigt unikt sätt och ur en synvinkel som känns nyskapande. Istället för att försöka förstå den obegripliga grymheten gör den här boken sitt yttersta för att behålla främmandeskapet. Här finns inga förklaringar. Bara grymma, meningslösa mord och de kallt sakliga rösterna hos dem som utför dem. Och det i sig blir en inblick som känns värd någonting.

Sammanfattningsvis har jag svårt att ringa in den här boken. Den är ytterst välskriven, med väl avvägda ordval, en känsla som är helt unik och som etsar sig fast, och en handling som väcker frågor om det kapitalistiska USA och hur till och med mördare blir en slags idoler. Samtidigt är boken så full av luckor att den blir lite väl svårtolkad, och det gör att man sitter i en stilla undran genom hela läsningen, och även om det uppenbarligen finns en tanke bakom det är det inte alltid positivt.

"Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet", 2006

Hungrig?

Just nu jobbar jag massor, och förgyller mina lunchraster med den här olidligt spännande boken om blodtörst och kannibalism. Mums. Vad läser ni?

Recension: The Power av Naomi Alderman

Den här boken har just kommit på svenska med titeln Makten, och det var så jag fick syn på den på mitt butiksjobb. Framsidan drar blicken till sig, och när jag läste på baksidan blev jag väldigt intresserad.

Överallt världen runt börjar någonting hända - unga flickor i tonåren får plötsligt tillgång till en kraft som gör dem näst intill oövervinneliga. Med en minimal ansträngning kan snart alla kvinnor orsaka fruktansvärd smärta eller till och med död. Men vad betyder det? Vi får följa Roxy, en ung tjej född in i en kriminell familj som hon med sin nya kraft verkar förutbestämd att ta över i, och Allie, som flyr sitt förflutna och hittar sitt fotfäste i ett kloster fullt av nunnor. Dessutom finns Margot, en medelålders politiker som med hjälp av sin dotter börjar klättra allt längre upp i sin politiska karriär, och Tunde, en ung nigeriansk man som med hjälp av sin kamera börjar dokumentera den enorma, världsomvälvande förändringen framför sig.

The Power är en bok som spänner sig över flera års tid och som därför är ganska svår att sätta fingret på - det är både en bok som både utspelar sig i nutid men som så småningom rör sig allt längre in i en dystopi. Den följer patriarkatets totala fall och ett matriarkats uppbyggnad, med hjälp av främst de fyra huvudpersonerna Roxy, Allie, Tunde och Margot, samtidigt som den också är inramad som ett fiktivt manus. Just bokens inramning är ett smart och tankeväckande drag som liknar en twist, men det ger, iallafall för mig, också boken en känsla av tveksamhet. Om det är ett påhittat manus, vad ska jag tro på? Borde jag ifrågasätta den?

Hur som helst är bokens kärna just makt, vem som äger den och varför, och kanske främst vad som händer med de som besitter den. När boken låter alla kvinnor bli enormt överlägsna männen blir den både en satir och en dystopi, och jag kan bara beskriva den som en slags blandning mellan Egalias döttrar och The Handmaid's Tale. Som läsare blir man ganska omtumlad - från att ha njutit av att se kvinnorna resa sig i revolt mot det manliga våldet, särskilt i utsatta områden, börjar man snart ana att det kvinnorna håller på att bli inte är något man kan eller vill sympatisera med. Men samtidigt är beskrivningen av de kuvade männen en satir över verkligheten som får en att stanna upp och fundera över vems sida man egentligen är på.

Det hela skapar en väldigt unik berättelse både rent handlingsmässigt och berättartekniskt, och The Power är en ovanlig bok som jag nog kommer ha svårt att glömma. Men samtidigt är det, precis som många samhällskritiska dystopier, en bok som blir lite smått tråkig i sina övertydliga symboler. Även om den anstränger sig mycket för att man inte ska kunna skilja helt på rätt och fel och svart och vitt så finns det något i den allt mer dystopiska skildringen som jag har svårt för. Det känns för svepande, för allmänt, och jag kan inte låta bli att känna att jag tappar bort karaktärerna och deras personligheter till förmån för en större samhällsskildring som, även om den är intressant, inte känns lika drabbande eftersom den blir allt mer anonym.

Hur som helst är The Power defintivt en läsvärd bok för alla som intresserar sig för feminism, makt, dystopier eller helt enkelt bara en väldigt välskriven och spännande roman.

"The Power", 2016

Ledig med Lars

Jag laddar upp för den kommande arbetsveckan med en riktigt slapp helg. Och vad är då bättre än någon timme i solen på innergården i sällskap av Lars Berges splitternya reportagebok Vargattacken? Vad läser ni?

Recension: The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Det är faktiskt ett bra tag sedan jag läste The Handmaid's Tale nu, men jag har verkligen tyckt att det varit svårt att skriva en recension på den. Kanske för att jag var mitt uppe i mitt examensarbete och lite ur bloggängorna. Men det är en bok jag velat läsa mycket länge och det är ett så pass viktigt verk att det känns som något slags brott att inte blogga om den.

Offred är tjänarinna i framtidens Gilead, ett mardrömslikt patriarkat där kvinnor lever under männen antingen som fruar, hushållerskor eller som tjänarinnor. De tillåts inte att läsa eller skriva, tjäna egna pengar eller bilda några band till varandra. På grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av befolkningen är en fertil livmoder något av det mest värdefulla som existerar, och därför finns tjänarinnorna - sexslavar vars enda uppgift är att föröka sig. Om Offred gör något enda snedsteg väntar fruktansvärda konsekvenser, men det finns saker inom henne som inte går att styra eller kuva.

Som sagt har jag velat läsa The Handmaid's Tale väldigt länge. Det är nog den första boken av Margaret Atwood jag hörde talas om och alla lovord som strösslats kring både romanen och den nya tv-serien har gjort mig nästan rädd för boken. Det är lite som jag upplevde det med Hemingway - jag har känt mig rädd att inte gilla Atwood trots att jag väldigt gärna vill. Men så läste jag en annan bok av henne till min fördjupningskurs i litteratur, nämligen Oryx and Crake som jag föll pladask för. Och när jag till slut hade lite tid över i våras blev det The Handmaid's Tales tur.

Jag måste tyvärr erkänna att alla översvallande ord jag hört om The Handmaid's Tale gjorde den här romanen lite uddlös för min del. Visst tycker jag om den, men den är inte så drabbande som jag hade väntat mig. Jag kände mig betydligt mer engagerad i Oryx and Crake, och det är svårt att låta bli att jämföra de två böckerna. De är trots allt båda dystopier och både språket och handlingen i de två romanerna har vissa likheter. Den samhällskritiska tonen är snarlik, och även sättet som dystopin inte riktigt är science fiction utan snarare en något förvrängd bild av den verklighet vi redan lever i. Jag tror det är där som Atwood glänser som allra mest - hennes framtidsvisioner är inte det minsta svåra att tro på, snarare tvärtom. Hennes sätt att blanda saker som hänt på riktigt och saker som skulle kunna hända gör hennes romaner till böcker som obevekligt kryper in under skinnet på läsaren.

I The Handmaid's Tale handlar det naturligtvis mycket om kvinnorollen, och sättet som bokens kvinnor förtrycks på har likheter både med samhällen som finns i världen och med samhällen som funnits. Det är mycket lite i boken som inte går att föreställa sig som möjligt under vissa omständigheter, och det är just där den blir som läskigast. Jag tycker det är särskilt intressant hur boken delar upp kvinnor i de roller som redan finns i dagens samhälle - det är strikta uppdelningar i horor och madonnor, kvinnorna reduceras till funktioner som avhumaniserar dem och reducerar dem till stereotyper som är lätta att placera in i fack. Den strikta uppdelningen gör Offreds inre liv till en desto större kontrast och mycket av The Handmaid's Tale handlar om det yttre och det inre, det man säger och det man inte säger, det som går att tämja och det som inte går att skjuta bort hur gärna man än vill eller måste. Vad händer med begär, med kärlek och den egna identiteten när man inte får ha något av det?

Boken är presenterad som ett vittnesmål likt de som finns från andra världskriget, vilket bidrar till känslan av att det är något som har hänt eller skulle kunna hända. I stora drag är det en väldigt välskriven, tänkvärd och upprörande roman om makt, samhället och jaget. Men som sagt blir jag aldrig riktigt golvad. Jag upplever ibland att boken trots att den utspelar sig i en framtidsdystopi känns daterad. Det märks att den är skriven på åttiotalet, och kanske är det detta som sticker hål på min bubbla. Eller också helt enkelt att mina förväntningar varit alldeles för högt uppskruvade. Hur som helst är det en läsvärd bok jag inte tvekar att rekommendera - och tv-serien som är baserad på boken är också väldigt sevärd.

För min del är jag inte klar med Atwood på långa vägar. Först och främst riktar jag in mig på att fortsätta med MaddAddam-trilogin!

"The Handmaid's Tale", 1985

Recension: Så har jag det nu av Meg Rosoff

Jag såg den här boken i bokhandeln där jag jobbar och tyckte den verkade bra - och efter det långa sömnpillret som var Fyren mellan haven tyckte jag att jag behövde något kort och spännande.

Femtonåriga Daisy vantrivs hemma i New York och blir skickad till sina kusiner i England för att spendera sommaren där, trots det överhängande hotet om krig. När hennes moster åker bort blir hon och kusinerna Edmond, Isaac, Piper och Osbert ensamma i det stora gårdshuset. Då exploderar bomber i London, all kommunikation stängs ned och plötsligt är landet ockuperat. Men för Daisy och de andra blir gården ett slags orört paradis, utan vuxna, utan regler och där hennes förbjudna kärlek till kusinen Edmond bara växer. Men lugnet varar inte för evigt - kriget kommer sakta smygandes och kusinerna skingras. Sommaren blir en lång och plågsam lektion i överlevnad och saknad, där Daisy tvingas att bli vuxen allt fortare.

Det var mest för att handlingen lät så spännande som jag ville läsa Så har jag det nu, och det är onekligen en rätt intressant premiss. Den påminner mig mycket om John Marsdens ungdomsserie Imorgon när kriget kom om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig i ett Australien ockuperat av en okänd krigsmakt. Det finns en hel del likheter, med ungdomarna som plötsligt måste klara sig utan vuxna, och både friheten och ansvaret som det innebär.

Så har jag det nu är en rätt tunn bok på knappt tvåhundra sidor, och är lättläst i och med Daisys ironiska och ofta humoristiska berättarstil. Dock tycker jag att berättarstilen ibland blir lite för käck, med många uttryck som inleds med versaler för en humoristisk effekt och en meningsbyggnad som är väldigt talspråkig. Jag tycker också att den blir lite otydlig i sitt fokus när den blandar väldigt konkreta, ofta hemska krigsdetaljer med halvt övernaturliga element, som att flera av kusinerna antyds kunna läsa tankar eller kunna tala med djur. Det är ett förhållningssätt som visserligen ger boken en rätt ovanlig ton, men som jag inte hela tiden tycker fungerar fullt ut.

Boken är också väldigt fokuserad på den förbjudna kärleken mellan Daisy och hennes kusin Edmond. Jag tycker inte att det gör särskilt mycket - det bidrar till ett driv hos karaktärerna och motivation bakom deras handlingar, och är provokativ på ett intressant sätt, men i slutet av boken när några år gått och den där kärleken finns kvar som någon slags ödesmättad sanning känner jag att jag får lite svårt för den. En halv sommars romans mellan två tonåriga kusiner känns liksom inte så väldigt viktigt i skuggan av ett helt krig som tar upp större delen av boken, och ändå får den störst utrymme.

Ett problem är också att boken är relativt kort när det samtidigt händer så mycket i den. I slutet när allting blir nostalgiskt och berättas med en sorgsen ton blir jag nästan lite förvirrad och känner mig liksom snuvad på konfekten - det är som ett slut som skulle passat en längre och mer detaljerad bok bättre. Nu tycker jag inte riktigt att jag fått tillräckligt mycket tid att lära känna de andra karaktärerna på, och att sedan förväntas bli berörd över deras öde känns som för mycket begärt när jag knappt hunnit knyta an till dem. Hade boken varit längre med mer utvecklade personporträtt hade jag kanske känt annorlunda.

Men Så har jag det nu är en bok som jag verkligen tror att jag ser brister i just för att jag inte direkt tillhör målgruppen längre. Det kortare formatet med den intensiva, lite ologiska kärlekshistorien i skulle antagligen uppskattas betydligt mer av en yngre läsare. För mig blir boken lite snopen, och det tar bort ganska mycket av behållningen jag kanske annars hade funnit i den.

"How I Live Now", 2004

En kärleksförklaring

När jag numera jobbar i bokhandel blir det lätt så att man gärna tänker att man ska köpa sina böcker, med personalrabatt och allt. Och visst har det blivit några stycken sedan jag började jobba på Akademibokhandeln. Men även om jag precis som varenda annan boknörd älskar att gå i bokhandlar så är jag nog i själ och hjärta mer av en biblioteksmänniska.

Det är någonting i den där känslan att alla de här böckerna är tillgängliga för mig som jag verkligen älskar, som väcker en gnistrande exaltation som jag minns från barndomen då jag gick till kommunbiblioteket minst två gånger i veckan. Känslan av alla dessa möjligheter! Då brukade jag gå omkring på barn- och ungdomsavdelningen och skanna av hyllorna som var så välbekanta, och liksom heja på alla de titlar jag redan läst - precis de exen hade jag ju läst - och dra ut nya baserade enbart på titeln på ryggen. Så hittade jag många av min barndoms favoriter - böcker som Tjuvarnas herre, Skriet från vildmarken och Fröken Felicias hemlighet. 

Jag lånade nästan alltid bara en bok åt gången och var sen tillbaka några dagar senare för att upprepa processen. Som tolvåring, innan självutlåningens dagar, hade jag mitt låntagarnummer memorerat och alltid kortet med mig. Det lånekortet är inte brukbart längre, sedan Skurups kommunbibliotek slogs ihop med resten av biblioteken i sydöstra Skåne, men kortet har jag ändå kvar.

Och biblioteken har inte förlorat sin tjusning för mig som vuxen. Tvärtom, nästan. Genom att jobba på några olika bibliotek som vikarie fick jag mer insyn i verksamheten och mer respekt för bibliotekens unika uppgift i samhället. Det finns få platser som är lika viktiga som biblioteken. Det är trots allt det enda stället dit alla, precis alla, är välkomna. Och det är den enda platsen dit man kan gå utan att någon förväntar sig att man ska köpa någonting.

De flesta bibliotek anstränger sig också för att ha någonting för alla, oavsett om det är barn, unga eller äldre. Som barn gick jag på sagostunder och på boktipsträffar. Som tonåring på bokcirklar och skrivarcirklar. Och som studerande har biblioteket varit den antagligen absolut bästa platsen att plugga på. På få platser får man så mycket hjälp med så många olika saker.

Men även om biblioteken idag erbjuder allt möjligt från datorkurser och utskriftsmöjligheter till tv-spel och kaféer så förblir den absoluta tjusningen, iallafall för mig, böckerna. Jag tycker om att det finns hundra år gamla böcker bredvid splitter nya. Och att jag kan låna böcker som jag aldrig hade haft råd att köpa. Hur väl minns jag inte den enorma gamla läderinbundna volymen av Tusen och en natt med ömtåliga akvarellmålningar som jag fick låna när jag var tolv! Vilket förtroende för en liten boknörd som sedan tog boken med sig till en sommarstuga och läste om Sindbad hela semestern.

Ja, jag älskar verkligen bibliotek. Mitt lilla kommunbibliotek där jag både lånat, praktiserat och jobbat. Skolbiblioteket i högstadiet som var en fristad, där jag fick sitta bakom disken hos bibliotekarien när jag inte hade någon annanstans att gå. Svedala bibliotek med sina filialer där jag jobbat och hjälpt till med alla möjliga uppgifter. Malmö stadsbiblioteks helt enorma glashallar och de författare jag fått möta där - sent kommer jag glömma att jag fått prata med Lionel Shriver och skaka hand med Donna Tartt där på deras Internationella författarscen! (också det helt gratis!) Det stora välutrustade Göteborgs stadsbibliotek med alla studieplatser och billiga soppluncher där jag pluggat i timtal. Och den lilla filialen här på hörnet i Hisings Backa där jag idag hämtat ut dessa två böcker jag knappt kan vänta med att läsa.

Recension: Fyren mellan haven av M.L. Stedman

Anledningen till att jag ville läsa Fyren mellan haven är alla de kunder (och personalen för den delen) i bokhandeln där jag jobbar som sagt att den är så bra. Jag tyckte premissen lät intressant och till och med filmtrailern tilltalade mig, så när jag hittade boken billigt på loppis tyckte jag att jag kunde ge den en chans.

Ärrad av sina erfarenheter från första världskriget flyttar krigsveteranen Tom ut till Janus Rock, en liten ö utanför Australiens kust, för att arbeta som fyrvaktare. Det är ett ensamt och slitsamt liv, men han trivs med dess enkelhet och får så småningom sällskap av Isabel, som blir hans fru. När en liten båt en dag flyter i land på den lilla ogästvänliga ön hittar Tom och Isabel en död man i den, men också ett fullt friskt, levande spädbarn. Isabel, som genomlidit tre missfall, ser det ilandflutna barnet som ett mirakel. De bestämmer sig för att behålla den lilla flickan som sin egen och påbörjar det familjeliv de alltid velat ha. Det är först senare, när de återvänder till fastlandet, som det visar sig att någon annan betalar ett högt pris för deras lycka.

På grund av allt bra jag hört hade jag ganska höga förhoppningar på Fyren mellan haven, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag drogs till det etiska dilemmat som bildar bokens kärna; rätten att behålla ett barn utan att veta om det saknas av någon, och hur gränserna mellan rätt och fel suddas ut på den isolerade ön. Men jag tycker aldrig riktigt att den här romanen bränner till. Jag tycker att den är långdragen och förutsägbar, och extremt sentimental. Det gör att jag aldrig knyter an till karaktärerna eller berättelsen riktigt - Tom är överdrivet godhjärtad, Isabel något intressantare i sin själviskhet men trots det fortfarande urtråkigt förutsägbar i sina handlingar. Jag kommer på mig med att tänka på romanen mycket som tantlitteratur - en fin berättelse, men en som aldrig riktigt tar ut svängarna ordentligt. Istället är det en rätt tam historia om något som hade kunnat bli betydligt intressantare.

Språket i boken matchar handlingen - det är ganska långsamt, detaljerat och finstämt, men också det går över till ren sentimentalitet då och då. Formuleringar som "hon var hans andra hälft av himlen" får mig att himla med ögonen och det är med nöd och näppe som jag kan låta bli att göra kräkljud över sådana meningar. Ibland tror jag att det är översättningens fel, att vissa formuleringar känns så otroligt lama och utan kraft, så stela och förutsägbara. Ibland tror jag bara att det är så boken är skriven. Sentimentalt, romantiskt. Även om berättelsen i sig och själva konflikten engagerar mig i teorin så är sättet boken är skriven på så trist att jag någonstans slutar bry mig och istället bara läser för att få veta hur det ska sluta.

Det hela hjälps inte av att mycket av handlingen känns som bakgrundsinformation och att många av incidenterna som berättas utdraget och i detalj inte har särskilt stor inverkan på handlingen i stort. Det är en roman som kunde varit betydligt kortare och nog tjänat på det.

Med det sagt är det inte så att Fyren mellan haven är en dålig bok. Det är nog snarare så att det inte alls är min typ av bok. Jag är inte mycket för kärlekshistorier eller sentimentala skildringar kring krig eller familjeliv. Gillar man däremot den typen av berättelser och den här typen av språkbruk - milt, utan risker, utan någon större experimentanda - så gillar man nog den här romanen. Den har trots allt rätt stabila karaktärer, om än lite träiga, och en solid berättelse som nog engagerar många. För mig blir boken dock mest en slags generisk bukfylla, i brist på bättre ord.

"The Light Between Oceans", 2012

Håll er borta, dementorer

Förresten håller jag dementorerna på avstånd numera med mitt nya, snygga armband! Eller ja, nytt och nytt. Själva armbandet fick jag sist jag fyllde år av min fina mamma. Lång, lång tid har det gått innan jag kunde bestämma mig för vad jag ville att det skulle stå på det. Jag velade mellan olika favoritcitat och till slut tedde det sig självklart att jag skulle ha en skyddsformel från böckerna som formade mig som barn. Och jag graverade in expecto patronum, gravyren även den en present från min mamma, nu som examenspresent. Och kolla vad fint det blev!

Recension: Genuine Fraud av E. Lockhart

Efter att ha läst Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks visste jag att jag verkligen var tvungen att läsa också Genuine Fraud, eller Fejk som den heter på svenska. Jag har fallit handlöst för Lockharts smarta, svårsmälta hjältinnor och hennes fantastiska sätt att berätta en historia. Hennes böcker är perfekta exempel på att det går att skriva intelligenta, spännande och viktiga böcker också för ungdomar.

Jule West Williams är atletisk, starkare än de flesta och det är ett misstag att bli hennes ovän. Imogen är en förmögen ung kvinna på flykt undan ansvar och förväntningar. De två blir vänner under en sommar på Martha's Vineyard. Några månader senare befinner sig Jule i Mexiko under Imogens namn. Vad har hänt däremellan? När svaren rullas upp visar sig en härva av försvinnanden, mord, misslyckade kärleksförhållanden och en ung kvinna som är beredd att göra vad som helst för att slippa den hon varit.

Det är svårt att beskriva vad Genuine Fraud handlar om utan att förstöra nöjet för nästa läsare. Det är en bok som nog helst ska läsas utan någon vetskap om handlingen. Dessutom berättas boken baklänges, och går från kapitel 18 till 1 och sedan till ett avslutande, nittonde kapitel. Och det är just den här rätt så ovanliga berättartekniken som gör hela romanen. Sättet på vilket svaren ges ju längre tillbaka man går bygger upp en otroligt spännande bok där läsaren får smulor och hela tiden vill veta mer, mer, mer. Det är både snyggt och smart gjort.

För den som läst Patricia Highsmiths kultklassiker En man med många talanger är berättelsen bekant, eller till och med mer än så, men trots att jag läst Highsmiths bok mer än en gång tycker jag inte att Genuine Fraud tappar sin originalitet. Tvärtom är det nästan uppfriskande att få läsa en bok om en ung kvinna - en flicka nästan - i rollen som Ripley. Det är mer än en parafras, det är en roman som istället börjar bottna i det där som Lockhart är så bra på - vreden man kan känna över att män alltid har övertaget och den sköna känslan i att läsa om någon som tar tag i det på ett högst konkret sätt. Det finns något befriande i huvudpersonens brutalitet som i kombination med hennes roll som antihjälte gör henne till en rätt oförglömlig karaktär. Och jag gillar det subtila men ändå extremt påtagliga sättet som Lockhart behandlar feministiska frågor - det blir precis så komplext som i verkligheten.

Mer än något annat dras jag med i berättelsens rätt komplexa narrativ och slås av hur smart berättad den är. Det är, precis som Lockharts andra böcker, en roman som lyckas chocka mig. Och det är en bedrift. Trots att jag läst annat av henne och borde veta bättre tror jag att jag luras av att Lockhart är en ungdomsboksförfattare. För inte kan väl en ungdomsbok go there? Men jo, det kan den, och det gör den. Och så skönt det är, med en ungdomsbok som inte förminskar eller slätar över eller försöker vara till lags. Det är helt enkelt en jävligt bra bok som blir nästan lika hänsynslös som sin huvudperson.

Precis som i Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks finns det teman som tycks löpa igenom Lockharts ungdomsböcker - unga driftiga kvinnor med tveksamma samveten, förmögenheter, och frågan om makt och vem den tillhör. Med allt detta sagt har jag verkligen gillat Genuine Fraud, som känns både som en återberättad Highsmith-klassiker och som en helt egen, unik och smart roman. Den är spännande, psykologisk och välskriven - en bok som blir både mörk och extremt läsvärd. 

"Genuine Fraud", 2017