Årets böcker 2015

Det är dags för årets lista! De här böckerna har jag läst år 2015:

1. Ormen av Stig Dagerman
2. Väckelse av Stephen King
3. Om jag stannar av Gayle Forman
4. Circle av Dave Eggers
5. Tretton skäl varför av Jay Asher
6. Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho
7. Det osynliga barnet och andra berättelser av Tove Jansson
8. Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
9. Onanisterna av Patrik Lundberg
10. American Psycho av Bret Easton Ellis
11. Äcklet av Jean-Paul Sartre
12. Finns det liv på mars? av Inger Edelfeldt
13. Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham
14. Kunskapens frukt av Liv Strömquist
15. Startpistolen av Claes Holmström
16. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick
17. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo
18. Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart
19. Den lille vännen av Donna Tartt
20. Thérèse Raquin av Émile Zola
21. Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma
22. Fråga Alice av anonym
23. Dödens jungfrur av Jeffrey Euginedes
24. När natten faller av Michael Cunningham
25. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
26. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis
27. Dolores Claiborne av Stephen King
28. Om du vågar av Megan Abbott
29. Jurtjyrkogården av Stephen King
30. Vild – en vandring till mig själv av Cheryl Strayed
31. Lida av Stephen King
32. Undret av R.J. Palacio
33. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
34. Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin
35. Gravkamrarna i Atuan av Ursula K. Le Guin
36. Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin
37. Jag ger dig solen av Jandy Nelson
38. Högläsaren av Berhard Schlink
39. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
40. Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
41. Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
42. Istvillingar av S.K. Tremayne
43. Kött och blod av Michael Cunningham
44. … och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe
45. Allt de bar av Tim O'Brien
46. Skuggornas barn av Maria Gripe
47. Skugg-gömman av Maria Gripe
48. Mr Mercedes av Stephen King
49. Nattens lekar av Stig Dagerman
50. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart
51. Snökristallers tyngd av Thorvald Steen
52. Timmarna av Michael Cunningham
53. Gale av Karl Eder
54. In i Karoo och bortom av Mats Röyter
55. Havsmannen av Karl-Johan Vallgren
56. Akrobaten av Jenny Forsberg
57. Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers
58. The Spectacular Now av Tim Tharp
59. The Absolutist av John Boyne
60. Färjan av Mats Strandberg
61. Främlingar på tåg av Patricia Highsmith
62. Rörelsen av John Ajvide Lindqvist
63. Tysk höst av Stig Dagerman
64. Geralds lek av Stephen King
65. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
66. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
67. Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
68. Hate List av Jennifer Brown
69. Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell
70. Biotika av K.G. Johansson
71. Farväl till vapnen av Ernest Hemingway
72. Pappan och havet av Tove Jansson
73. Onda boken av Kaj Korkea-aho
74. Ut och stjäla hästar av Per Petterson

I år har jag alltså läst 74 böcker, vilket är något bättre än förra året när jag hade läst 69 stycken. Att jag lyckats läsa så mycket tror jag framför allt beror på att jag vikarierat mycket på bibliotek, och där lever min läslust upp (särskilt när man kan smygläsa lite under disken).

I år har jag för första gången försökt att vara mer medveten i min läsning, och läsa mer av kvinnliga författare, och fler böcker som är översatta från andra språk än engelska. Nu är det alltså upp till bevis - hur bra lyckades det? Nja - 30 av böckerna jag läst i år är skrivna av kvinnor och 44 av män, så sådär himla bra är det väl inte - åtminstone inte jämställt. Tolv böcker är översatta från ett annat språk än engelska (dock har jag räknat in ett par finlandssvenska böcker som ju strängt taget är skrivna på svenska från början, och En halv gul sol som är en nigeriansk bok, men som är översatt från engelska).

Som vanligt är det mest romaner på listan, men några självbiografier, faktaböcker, seriealbum och reportageböcker har slunkit med. I vanlig ordning är det också mycket ungdomsböcker på listan - 20 stycken.

Klassiker då? Jo, några stycken har jag faktiskt hunnit med - en hel del Stig Dagerman, lite Tove Jansson och så moderna klassiker som American Psycho, Timmarna och Främlingar på tåg. Några Nobelpristagare har också slunkit med - jag har läst både Sartre, Márquez, Hemingway och Aleksijevitj. Dessutom har jag läst trilogin om Övärlden som väl är fantasyklassiker. Och såklart Thérèse Raquin!

Det roligaste med årets lista är dock att jag kan se en del teman som präglat min läsning. I början av året blev det på någon vänster alldeles för mycket böcker om män med psykiska problem - att stapla American Psycho, Äcklet och Startpistolen på varandra fick mig att undra om inte jag skulle behöva terapi själv.

Det andra temat som är väldigt tydligt (för framför allt andra halvåret) är krig. Jag har läst ovanligt mycket krigsskildringar i år. Jag har hunnit med både första och andra världskriget, Colombianska inbördeskriget, Biafrakriget och Vietnamkriget.

Tio böcker behandlar också homosexualitet eller hbtq-frågor, och tretton kan sägas kvala in under skräckrubriken, två av mina vanligaste teman också under andra år.

Sist men inte minst måste jag ge mig själv en klapp på axeln för att jag faktiskt recenserat alla böcker utom en (seriealbumet av Liv Strömquist) i år! Den sista recensionen kommer nu i dagarna. Och så vill jag passa på att tacka alla mina läsare som faktiskt gjort 2015 till det bästa året för den här bloggen hittills. Inga andra år har jag haft så många inlägg, så många recensioner eller så många läsare - 9000 i månaden har vi varit uppe i som mest. För det vill jag tacka och önska er alla ett gott nytt år! Välkommen tillbaka 2016!

Mellandagssysslan

Förutom att jag jobbar, förbereder mig inför nästa termin och läser Ut och stjäla hästar så tänkte jag slå ihjäl lite tid med den här fina målarboken jag fick i julklapp! Vad läser ni i mellandagarna?

Den sämsta självdisciplinen

Nu under julen är jag tillbaka på mitt lokala bibliotek och vikarierar lite bakom disken. Och jag hinner knappt vara där innan jag lånat hem Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar och Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Trots att jag behöver ha dem utlästa båda två innan den 7:e januari...

Recension: Onda boken av Kaj Korkea-aho

Det här blir den tredje romanen av Kaj Korkea-aho som jag läser, men också en som jag läser på helt andra premisser än de första två. När jag läste min första bok av honom, Gräset är mörkare på andra sidan, hade jag ingen aning om vem han var. Därefter har jag läst hans debutroman, träffat honom på bokmässan, börjat lyssna på hans podd och börjat följa honom på diverse sociala medier. Att läsa Onda boken har därför varit lite som att läsa en bok av en helt annan författare.

På litteraturinstitutionen vid Åbo Akademi jobbar Mickel Backman med att undervisa halvt apatiska studenter. När namnet Leander Granlund dyker upp under en föreläsning väcks dock starka minnen och känslor till liv. Mickel är en av de få som vet vem Leander Granlund var; en opublicerad modernist vars poesi haft ödesdigra konsekvenser för var och en som kommit i kontakt med den, och som Mickel inte vill att någon ska forska i av egna, personliga skäl. Men studenten som börjat gräva i de gamla händelserna visar sig vara svårare än väntat att stoppa.

Onda boken följer framför allt två karaktärer; dels den åldrade professorn Mickel, och dels den unge studenten Calle vars flickvän just gjort slut och lämnat honom i ett svart hål av saknad. Korkea-aho är bra på att låta spänningen växa genom perspektivbytena som ger en nyanserad bild av bokens händelser, utan att kännas rörig. Han är dessutom väldigt duktig på att bygga upp spänning genom att inte avslöja allting med en gång, utan att med skarp precision ge läsaren bit efter bit av pusslet. Frågorna bränner genom hela läsningen; vad har egentligen hänt i Mickels förflutna? Vem var Leander Granlund och vad skrev han egentligen? Har de befängda ryktena om hans opublicerade manus någon grund?

Rent berättartekniskt är alltså Onda boken bra uppbyggd och snyggt framförd, och precis som Korkea-ahos föregående böcker känns den hel och komplett - en enhet som är färdig, och det mer än något annat gör läsupplevelsen solid och njutbar. Man kan vara trygg i språket och lita på att berättelsen inte sjabblas bort.

Men bokens riktiga förtjänster tycker jag framför allt ligger i dess lek med litteraturen som tema - kanske något som jag finner lite roligare än gemene man eftersom mitt litteraturintresse är så pass stort och eftersom jag faktiskt läst lite litteraturvetenskap. Onda boken leker nämligen med inte bara litteraturinstitutionen som plats för sitt skräckdrama, utan är också beströdd med små referenser till kända verk som jag tycker är roliga.

Det allra bästa är dock tankeleken med en bok som har en sådan effekt på människor att de dör. Bokstavligen. Dikter som väcker sådana känslor, som uppdagar sådana sanningar att man inte klarar av det. Alla har vi väl någon gång läst något som tagit andan ur oss, en formulering som liksom slagit undan benen för en med sin träffsäkerhet- tänk då något som går bortom allt det! Den tanken tycker jag är både kittlande och på samma gång lite komisk - och dessutom mycket originell. Det påminner mig lite om premissen i Information av Martin Amis, där det figurerar en bok som är så dåligt skriven att alla som läser den blir fysiskt illamående.

Nu vid tredje romanen av Korkea-aho har jag också börjat lägga märke till några teman som verkar gå igen hos honom - först och främst utmärker ju sig hans verk som finlandssvensk skräck, vilket är väldigt roligt och något jag uppskattar. Det finlandssvenska syns i språket i boken och inte minst i dialogen. Ibland känns det lite främmande för mig, men det ger också Korkea-ahos böcker en touch som utmärker dem från annan litteratur. Andra saker som Onda boken har gemensamt med sina föregångare är religionstemat, och den mörka, skruvade sexualitetens påtagliga roll.

Onda boken är avslutningsvis definitivt en läsvärd roman, även om jag personligen tror att jag fortfarande ställer Gräset är mörkare på andra sidan högst av de böcker jag läst av Korkea-aho hittills. Onda boken känns nämligen ibland lite som ett steg tillbaka - med Gräset är mörkare visade Korkea-aho att han behärskar stora persongallerier och maffiga miljöer, medan Onda boken på något vis känns snävare och mindre. Men det här är en författare som jag tror har många fler välskrivna, originella och spännande skräckromaner kvar att skriva, och om de håller samma mått kommer jag att läsa varenda en.

"Onda boken", 2015

Utmanar ödet

Jag läser allt vad jag orkar i Onda boken av Kaj Korkea-aho, som har den här lyckobådande texten på baksidan. Vad läser ni i mellandagarna?

Lucka 24: Den bästa julklappen

Nu är julen nästan slut, men jag hoppas ni haft en riktigt fin en! Sista luckan är den bästa julklappen, och för min del är det Onda boken av Kaj Korkea-aho! Vilken är er?

Recension: Pappan och havet av Tove Jansson

Jag har, utan att riktigt veta varför, skjutit upp läsandet av Pappan och havet väldigt länge. Kanske för att det var varit den sista boken jag haft att läsa innan jag tagit mig igenom hela serien, men kanske allra mest för att jag känt att jag måste vara på ett visst humör för att ta mig an den.

Muminpappan har drabbats av en känsla av att han är onödig och överflödig. Han bestämmer sig för att ta med hela familjen till den lilla ön som på kartan bara liknar en fluglort, i jakt på att återigen hitta sin roll som beskyddare och far. Muminfamiljen anländer således till pappans ö, ett ogästvänligt ställe där självaste träden verkar skrämda, där mamman inte kan få någonting att växa och där pappan fortsätter söka efter sätt att vara betydelsefull. Allt medan Mumintrollet i hemlighet går ner till stranden varje natt...

Pappan och havet är med sina drygt 200 sidor den längsta boken i Muminserien och brukar också allmänt sägas vara den bästa. Jag är böjd att hålla med. Hela boken präglas av en sorgsen vilsenhet, och aldrig har väl Tove Jansson satt känslorna riktigt lika mycket på sin spets som här. Det slår mig hur mycket boken skiljer sig från seriens första delar, som trots allt var soliga äventyr i den lummiga idylliska Mumindalen. Här är det ogästvänligt, mörkare och mer ångestladdat. Visserligen umtärks alla Muminböckerna av ett vemod, men det når sin kulmen i Pappan och havet.

Mycket av olustigheten man känner ligger i att pappan inte riktigt räknat med med att alla i familjen inte kommer tycka precis som han. Hans beslut att flytta på familjen innebär stora svårigheter för särskilt mamman, som plågas av hemlängtan samtidigt som hon försöker ordna allt till det bästa och förbli positiv. Hela familjen försöker desperat att hitta sin plats på den ogästvänliga och karga ön som inte alls liknar hemmet de lämnat. Alla karaktärer är ensamma på ett eller annat vis, och den enda som egentligen trivs är den redan självständiga Lilla My.

Tydligt är också temat kring identitet, främst kring pappan som vantrivs i tryggheten och längtar efter faror för att kunna visa upp sig och beskydda sin familj, men också hos Mumintrollet som växer upp allt mer och längtar efter självständighet.  Också ön lever ett eget liv som inte går att styra över på det sätt som pappan tänkt sig, och havet som omger familjen är oberäkneligt och hänsynslöst. En av de saker boken gör allra bäst är just beskrivningarna av havet, som nästan blir en egen karaktär.

Men min favoritgrej med hela boken är nog ändå Mårran. Jag tror att hon är min favoritkaraktär i den här serien eftersom hon är så underbart bra beskriven, hon väcker både medlidande och skräck på ett sätt som är rentav mästerligt utfört, och aldrig har det varit så bra som här.

Boken är på många sätt en djupt existentiell roman om ensamhet, otillräcklighet och rädsla. Därmed inte sagt att den inte också är finurlig och lågmält rolig, för det är den. Dessutom tycker jag om hur alla karaktärerna på sina egna vis hittar sätt att fortsätta och skapa nya vägar åt sig själva. Slutet i boken är fantastiskt vackert och vemodigt på samma gång, och det är också sista gången i den här serien som man får träffa Muminfamiljen. Nästa bok i serien, Sent i november, handlar nämligen om Mumindalen i familjens frånvaro.

Kort sagt kan jag iallafall konstatera att Pappan och havet är precis lika bra som alla sagt, på samma gång en saga och en filosofisk roman. Det enda jag undrar lite över är dock om den inte är mer en roman för en vuxen läsare än vad den är en barnbok vid det här laget. Hur som helst är det en bok som är både vacker och melankolisk, och definitivt värd sin status som klassiker och som den bästa i Muminserien, vilket i sig säger en hel del.

"Pappan och havet", 1965

Lucka 23: Vad jag läser när jag väntar

Just nu, dan före dopparedan, så läser jag Pappan och havet av Tove Jansson. Det var min färdlektyr på bussen hem till Skåne igår och ska läsas ut nu under julhelgen tänker jag. Vad läser ni?

Lucka 22: Grafisk roman som ändrade mitt liv

Oj! Någon sådan har jag ju faktiskt inte (även om jag skulle vilja läsa Gaimans Sandman). Men jag har läst en väldigt viktig grafisk bok, men det var visserligen inte en roman -  jag tänker på Kunskapens frukt av Liv Strömquist, som var både lärorik, rolig, upprörande och mycket tänkvärd.

På havsäventyr

Jag håller för tillfället på att flytta ut ur mitt studentrum i Göteborg och medan jag gör det läser jag en av alla de böcker jag verkligen borde ha läst för länge sen - Pappan och havet av Tove Jansson. Vad läser ni?

Lucka 21: Boken jag själv önskar mig

Egentligen har jag nog bara önskat mig en enda bok i julklapp - Onda boken av Kaj Korkea-aho, som jag velat läsa i evigheter (eller iallafall tre månader). Men sen kom jag på att jag behöver en hel hög med kursböcker till nästa termin som jag också borde ha satt på önskelistan (bland annat Kazuo Ishiguros The Remains of the Day som jag verkligen ser fram emot att läsa). Vilka böcker har ni önskat er av tomten?

Lucka 20: En bok jag tänder ljus till

Det finns vissa klassiker som är lite mer svårlästa och dryga, och då brukar jag anstränga mig mer för att komma in i ett ordentligt läs-mode. Kanske genom att just tända ljus och göra en kopp te. Senaste boken jag gjorde det med är nog Farväl till vapnen av Ernest Hemingway. Och förresten, på tal om Hemingway... den här seriestrippen sammanfattar hans författarskap bättre än jag ens vill erkänna.

Tack gode gud för jullov

Från och med idag har jag jullov! (Typ - måste skriva en hemtenta över jul, men det väljer jag att ignorera för tillfället). I veckan som gick blev det inte så mycket läst, på grund av slutspurten av examinationsuppgifter och också för att jag blivit rejält förkyld. Men funderar på att ta mig an Pappan och havet (äntligen!) härnäst. Vad läser ni?

Lucka 19: Karaktär jag skulle vilja dricka vin med

Hur fantastiskt vore det inte att pimpla rödvin med Theo från Steglitsan? Han skulle ju dock dricka mig under bordet, men innan dess tänker jag att vi skulle kunna prata litteratur och konst och musik. Märks det att jag är lite kär i honom? Boris får också komma! Vilken karaktär vill du dricka vin med?

Lucka 18: Barndomens bästa läsminne

Det är ju nästan inte möjligt att besvara den frågan med något annat än Harry Potter. Det är utan tvekan den serie jag har de mest konkreta minnena av - hur jag läste och läste och var så nervös för basilisken att jag fick lägga ner boken och hoppa upp och ned på stället, eller alla gånger jag inte kunnat sova och började läsa om upplösningen på Harry Potter och fången från Azkaban för att den var så bra. Vilket är ert bästa läsminne från barndomen?

Recension: Farväl till vapnen av Ernest Hemingway

Sedan jag läste Den gamle och havet som jag verkligen tyckte om, så har jag bestämt mig för att läsa mer av Hemingway, vars kvaliteter som författare jag långsamt börjat upptäcka. Dessutom behövde jag en gedigen roman att rensa systemet med efter att ha tagit mig igenom Biotika.

Under första världskriget är den amerikanske soldaten Frederic Henry frivillig i den italienska armén. Där ansvarar han för en grupp ambulansförare, alla trötta på kriget och osäkra på vad meningen med det är. Vid fronten möter Henry också den brittiska sjuksystern Catherine Barkely, och de inleder en ljuv kärleksrelation med det fruktansvärda kriget som kuliss.

Det finns saker jag verkligen gillar med Hemingway och det finns saker jag verkligen ogillar. Hans stelbenta och hårdnackade upphöjande av maskulinitet är både tröttsam och då och då rentav löjlig, precis som hans stereotypa kärleksförhållanden. Eftersom Farväl till vapnen till stora delar är just en kärleksroman blir den lidande av detta - det är ofta ganska svårt att relatera till eller alls ha så djupa känslor för Fredric och Catherine, eftersom de tyvärr är ett par snustorra stereotyper till karaktärer. Frederic Henry är distanserad, stark och hård, medan Catherine är följsam, undergiven och svag. Att boken är från tjugotalet bör såklart tas med i beräkningen innan man dömer den alltför hårt, men som modern läsare finns det inte så mycket att hämta just i kärleksskildringen.

Styrkan i Farväl till vapnen ligger alltså knappast hos karaktärerna eller deras relation till varandra, men det innebär inte att det är en dålig bok - den glänser bara på helt andra områden. Att kalla den en antikrigsroman är kanske lite väl starkt, men skildringarna av kriget och dess totala meningslöshet är många gånger pacifistiska, och strålande. Huvudpersonens känslomässiga distans till allt som händer kan ibland kännas kall och opersonlig, men i längden tycker jag att känslokylan är något som tjänar boken och dess teman väl. Man känner den där tröttheten in på bara skinnet, övertygelsen om att det inte längre finns något att kämpa för, ingen stor idé eller något syfte som är värt lidandet eller döden.

Det finns teman i Farväl till vapnen som liknar de i Hemingways debut Och solen har sin gång - jag uppfattar dem båda som böcker som när det kommer till kritan handlar om eskapism. Också den här romanen är på mer än ett sätt en bok om att fly verklighetens fasor och söka sin tillflykt i olika sorters bedövning, och starkast av alla droger är kärleken. Karaktärerna dövar sin ångest och sin skräck med varandra (och dessutom, som alltid med Hemingway, en hel del alkohol). Det är inte en munter bok, och kanske inte heller en bok som fokuserar så mycket på krig som man skulle kunna tro. Kriget fungerar snarare som en förlängning av en värld som redan är förstörd, som redan är svår att leva i, och är bara en manifestation av det redan existerande lidandet.

Det som jag uppskattar allra mest med Hemingway är som vanligt språket. Nu har jag visserligen läst den här boken i en rejält daterad svensk översättning, men trots det är språket enkelt och avskalat på ett sätt som får hela boken att kännas modern och lättillgänglig. På engelska tror jag att den skulle fungera ännu bättre, och jag kan önska att jag hade läst den i original. Hur som helst utmärks Farväl till vapnen av en typisk Hemingway-stil; avskalat, naket, distanserat och ganska känslokallt på ett sätt som ger läsaren en stor roll - man får själv tolka in känslor och tankar hos karaktärerna utifrån vad de gör och säger, och det mer än något annat är Hemingways största förtjänst, också de gånger då man önskar att han ville visa mer känslor.

Kort sagt är Farväl till vapnen både en krigsroman och en kärlekshistoria, som lider av att ha trista stereotyper i huvudrollen, men som känns tidlös på grund av sitt språk och sina teman. Bitvis har den varit dryg att ta sig igenom, men den är också betydligt mer lättläst och engagerande än vad man skulle kunna tro, och den är absolut en läsvärd bok om krig, kärlek och tragedi.

(En liten not; jag läste boken i 1932 års översättning av Louis Renner, som är mycket daterad vid det här laget, men den gavs ut i ny översättning av förlaget Bakhåll förra året - och jag kan tänka mig det gör stor skillnad att läsa den på ett lite modernare språk. Min bok hade heller inget omslag så jag valde första bästa bild från google).

"A Farewell to Arms", 1929

Lucka 17: En bok jag vill ändra slutet på

Jag gillade inte slutet på John Ajvide Lindqvists nya, Rörelsen. Jag tyckte att hela boken urartade framåt slutet, men sen gick den ju och blev Augustnominerad så kanske var det bara jag... Har ni någon bok ni vill ändra slutet på?

Vem får lov att vara revolverman?

Ryktena om en filmatisering av Stephen Kings Det mörka tornet har cirkulerat länge utan att det verkat hända något, och det är först det sista året eller så som det funnits mer substans i nyheterna om en potentiell film eller tv-serie. Och precis som med många andra långa bokserier är folk extremt känsliga angående hur den här filmatiseringen möjligtvis kan se ut, och kanske mer än något annat angående vilken skådespelare som passar bäst för att spela huvudkaraktären.

De sista dagarna har det dock tagit hus i helvete i nästan alla kommentarsfält som på något vis är kopplade till nyheter om en Dark Tower-filmatisering. Det beror på att skådespelaren Idris Elba blivit aktuell för att spela huvudrollen som Roland, och eftersom hans utseende inte stämmer överens med böckernas beskrivningar av honom. Roland har nämligen beskrivits och illustrerats genomgående som en vit man i böckerna, enligt Stephen King själv med Clint Eastwood som förlaga.

Att bläddra igenom kommentarsfälten har snabbt blivit ganska otrevligt, med människor som tar ut sin frustration på både Stephen King, filmskaparna, "dagens PK-samhälle", och Idris Elba. King själv tog till orda på twitter häromdagen:

To me, the color of the gunslinger doesn't matter. What I care about is how fast he can draw...and that he takes care of the ka-tet.

— Stephen King (@StephenKing)

De som protesterar menar framför allt att förhållandena mellan karaktärerna inte skulle fungera om man skulle casta en svart man att spela Roland, eftersom Rolands relation till karaktären Detta inte skulle bli densamma. Detta litar nämligen inte på vita män och låter Roland veta det. För mig låter det dock ganska mycket som ännu en variant på "Jag är inte rasist, men..."

Och jag själv då? Personligen tycker jag, liksom King, att hudfärgen på Roland spelar betydligt mindre roll än om Elba kan bära upp en så pass komplex karaktär. Jag har inte sett honom i något vad jag vet, men han ser ju onekligen rätt badass ut på det där Roland-sättet, och verkar vara en hyllad skådespelare. Jag är inte naiv nog att tro att en helt trogen filmatisering av serien någonsin kommer att göras, och förhållandet mellan Roland och Detta är knappast det viktigaste i serien. Jag tror inte att en potentiell filmadaption skulle bli särskilt lidande om just den detaljen inte fanns med.

Och precis som i inlägget jag skrev i somras om den genomgående vittvätten som skett i adaptioner av Ursula K. Le Guins serie om Övärlden, så tycker jag att hudfärg spelar en extremt liten roll i en fantasyvärld, som ju inte kan påverkas av vår världs sociala eller geografiska förutsättningar.

En liten not är att vi också ofta antar av bara farten att alla vi läser om är vita så länge motsatsen inte uttryckligen kan bevisas. Till exempel finns det inga som helst belägg i Harry Potter-böckerna för att Hermione skulle vara vit, men vi tenderar att läsa henne som vit, särskilt efter att ha sett filmerna med Emma Watson. Hon är säkert inte det enda exemplet på en sådan karaktär, och jag tycker det är viktigt att börja fundera på varför vi så ofta har svårt att förställa oss normbrytande utseenden på karaktärer utan att bli tillsagda att göra det först.

Dessutom vete gudarna att Hollywood verkligen behöver fler filmer med icke-vita människor i huvudrollerna - mer än någonsin inom fantasy. Nej, vet ni vad. Heja Idris Elba!

Lucka 16: Årets julklappsbok

Jag brukar alltid ge bort minst en bok i julklapp varje år, men jag tycker det är svår att tipsa om julklappsböcker eftersom det helt beror på vad människan som ska få den gillar. Men årets Nobelpristagare är kanske inte fel - Kriget har inget kvinnligt ansikte till exempel! En både viktig, aktuell och intressant bok. Vilken bok vill ni ge bort i jul?

De fantastiska odjuren närmar sig!

Ett riktigt brett Harry Potter-leende spred sig över mitt ansikte när jag såg den här teasern för Fantastic Beasts and Where to Find Them, som kom idag. Jag har inte tänkt så mycket på den filmen förut, men nu blev jag oerhört taggad. Plötsligt längtar jag efter november, och november är knappast en månad man brukar längta till. Vad tror ni om den?

 

Lucka 15: Mörkrädd - bästa skräckläsningen

Bästa skräckläsningen i år har nog varit Mats Strandbergs Färjan. Hu! Den ska dessutom bli film, vilket är riktigt kul även om jag är rädd att det är en historia som funkar rätt mycket bättre på papper än på skärm. Vilken bok är ert bästa skräcktips?

Borde jag förbereda mig på den här reaktionen?

Just nu läser jag förresten Farväl till vapnen av Hemingway, en jättefin inbunden gammal bok som jag hittade på loppis i somras. Också den handlar om krig, i det här fallet första världskriget. Men istället för att berätta vad den handlar om, så räcker det kanske med att säga att det är samma bok som får killen i filmen Silver Linings Playbook att göra så här...

Lucka 14: Bok jag önskar att jag hade skrivit

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva som Donna Tartt... hennes Den hemliga historien och Steglitsan är två av de bästa böckerna jag läst i hela mitt liv. Dessutom är hon äckligt cool.

Lucka 13: Vintrig poesi

Jag är ju helt frälst i Stig Dagerman, och han har flera riktigt bra dikter om vintern. En av mina favoriter är den som heter Den första snön. Hoppas ni har en fin Luciadag!

Recension: Biotika av K.G. Johansson

Den här boken är ett recensionsexemplar - tack till Affront! Jag hade inte hört talas om varken K.G. Johansson eller förlaget Affront, men jag gillar tanken på svensk sci-fi. Vad jag inte gillade lika mycket var, tyvärr, boken i sig.

Sofie lever i en värld som välts över ända. Ett experiment har urartat och skapat biotika - en fruktansvärd smitta som är hälften biologi och hälften nanoteknik. I kombination med den globala uppvärmningen har världen förvandlats till en mardröm där ingen går säker. Efter att ha fått begrava resterna av sin man och lämna sin mjölkgård i ruiner beger sig Sofie av genom ett Sverige i spillror, en mardröm av biologisk massa och miljöförändringar. Det finns inga garantier för att hon inte ska smittas - eller redan är sjuk.

Det första som slog mig så fort jag höll den här boken i händerna var att själva formgivningen inte gör boken några tjänster - den känns hopplöst amatörmässig i sättning och format, även om jag gillar omslagsbilden. Att hela boken dessutom präglas av stavfel, ord som bytt plats med varandra och till och med karaktärer vars namn växlar fram och tillbaka hjälper inte det minsta. Det hela ger ett extremt oseriöst intryck på mig som läsare, och det gör att jag har läst Biotika med ett slags irriterat överseende.

Men det som verkligen går mig på nerverna har inte med det grafiska att göra över huvud taget. Det som verkligen är synd är nämligen att Biotika har potenital. Faktiskt en hel del, men det är en potential som slarvas bort både fort och effektivt. Handlingen i boken hade kunnat bli någonting verkligt intressant om den bara fått ta tillräckligt mycket plats, men istället hastar sig boken igenom både relationer, personbeskrivningar och bakgrundsinformation så snabbt det över huvud taget går. Kvar blir läsaren med karaktärer som man inte hunnit knyta an till, en värld man inte fått tid på sig att förstå, och det enda man kan göra är att försöka ta det hela med en klackspark.

Då och då glimtar det till i boken av något som faktiskt hade kunnat vara bra. Grundidén är om inte unik så ändå intressant, eftersom det är något så ovanligt som en svensk dystopi, och det finns en viss spänning i boken som bibehålls rakt igenom. Det finns också originella element och teman som jag gillar. Men ingenting i Biotika får tid på sig att bli något mer än skissartade beskrivningar. Ofta känns boken som ett utkast, en grov skiss till en roman som skulle ha blivit en episk dystopi i stil med Pestens tid eller Flickan från ingenstans, men där författaren tröttnade någonstans i första kapitlet och sen bara skrev för att det var tvunget.

Biotika närmar sig också skräckgenren, men den gör det på ett sätt som mer äckligt än skrämmande. Det som i boken kallas biotika är en levande organisk massa som sväljer allting, likt klumpen i The Thing. Hela berättelsen präglas av ett äckel mer än någonting annat, och i längden blir det ett väldigt billigt trick för att skrämma läsaren. Romanen vilar dessutom väldigt mycket på en koppling mellan biologi och sexualitet, något som resulterar i klumpiga scener mitt emellan sex och sjukdom som bara blir absurt äckliga utan att slå an någon faktisk sträng hos mig som läsare.  Jag tänker mest, jaha, mer dirarré, blod, könsorgan och spenar. Det hela blir en orgie i snuskigheter som inte tjänar något syfte annat än att försöka få mig illamående. I min mening kan en bok inte enbart förlita sig på en sådan äckelfaktor för att fungera.

Sammanfattningsvis är Biotika en slarvig roman som är svår att tro på, svår att knyta an till och som är alldeles för kort för den berättelse den försöker förmedla. Språket är också tunt, också det ofta ett hafsverk, men det finns både i berättelsen och i språket då och då någonting som hade kunnat bli något mer, något bättre. Som det är nu är Biotika en väldigt ostadig berättelse som stapplar och gungar hela vägen i mål. Det är en roman som hade behövt betydligt mer arbete innan den nådde läsarna.

"Biotika", 2015

Lucka 12: Bilderbok jag gråter till

Jag har en helt otrolig soft spot för allt som handlar om hundar, och särskilt hundar som kommer tillbaka till sina ägare, räddar dem, dör för dem eller gör annat klyschigt. Det är visserligen ingen bilderbok, men John Reynolds Gardiners bok Spring! Fanny, spring! gråter jag alltid till.

Ett tänkvärt tal

Igår fick Svetlana Aleksijevitj ta emot sitt Nobelpris i litteratur, och jag tycker verkligen att hon är en värdig vinnare. Det framgick inte minst i hennes tal, som jag försökte titta på innan jag förstod att hon framför det på ryska. Men ett svenskt och läsvärt transkript av hennes tal finns på Nobelprisets hemsida.

Också i talet får de människor hon intervjuat komma till tals, och hon talar om den lilla människan, de små erfarenheterna i det stora. Om den röda människan som lever kvar även sedan Sovjet fallit, och om lidandet i den ryska själen. Jag är sugen på att läsa mer av henne, kanske hennes bok om Tjernobyl, men det får nog vänta lite. Kriget har inget kvinnligt ansikte ligger fortfarande så färsk i minnet.

Lucka 11: Julkokok jag minns

Någon sådan tror jag faktiskt inte att jag äger eller har läst! De flesta recept hittar jag på nätet numera, och det gäller julmat och julgodis också. Har ni någon julkokbok ni konsulterar så här i juletid?

Långa promenader med herr Ajvide

Efter ett tips från en vän började jag gå långa (och mycket regniga) promenader och lyssna på Värvets långa intervju med John Ajvide Lindqvist. Han är så bra, och så rolig, och så inspirerande! Alla som är det minsta lilla intresserade av honom borde verkligen lyssna, och därför tyckte jag att jag kunde tipsa lite. Har ni någon intervju med en favoritförfattare ni gillar?

Lucka 10: Läsning för en feministisk jul

Böcker som alla feminister (och alla andra också för den delen) borde få i julklapp om de inte redan läst dem: feministklassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, Kunskapens frukt av Liv Strömqvist,  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart - och såklart den nya Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Vilka är era bästa feministiska julklappar? (Illustration av Liv Strömqvist)

Tidig julklapp

Igår kom mitt paket från Novellix, med novellen av Stig Dagerman som jag vann i deras instagramtävling. Och hur glad blev jag inte när jag dessutom fick Stig som filmis! Så fin!

Lucka 9: En bok som får mig på dåligt humör

Fråga Alice av anonym gjorde mig rejält arg i våras eftersom den är falsk. Riktigt sur blev jag. Vilken bok har gjort dig arg?

Lucka 8: Längtan efter snö: en bok som får mig att frysa

Det finns några riktigt kalla böcker - Expeditionen av Bea Uusma är en av dem, som återger den sanna historien om Andréexpeditionen som försvann på Nordpolen i slutet av artonhundratalet. Med sina vackra kalla bilder är den en bok att riktigt frysa till.

Men jag måste också nämna en av mina favoritnoveller - Att göra upp eld av Jack London. Den handlar om en man som ger sig ut i extrem kyla ensam så när som på sin hund, övertygad om att hans vandring inte ska vara särskilt svår. Men sen går det som det går och det blir en berättelse om en allt mer desperat kamp mot naturen. Den är så plågsamt kall att jag satt och vred mig i fantomsmärtor när jag läste den. Vilken är den kallaste bok du läst?

Recension: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Den här boken var en födelsedagspresent från en av mina bästa vänner, och böcker från henne är alltid spännande eftersom vi ofta uppskattar helt olika typer av litteratur. Jag tror inte att någon annan än hon skulle ha kommit på tanken att ge mig den här boken, och för att vara ärlig hade jag nog inte plockat upp den på eget bevåg heller.

Skrivandets sinne är en samling essäer, kortare och ganska fristående berättelser med självbiografisk utgångspunkt. I dem behandlar Elisabeth Rynell flera olika ämnen - framför allt att leva som en skrivande människa, men också minnena av den älskade vännen och författarkollegan Sara Lidman, om människans plats i det framskridande samhället, om naturen och den komplicerade smärta som själva livet innebär.

Till en början var jag tveksam till den här boken, men allt eftersom jag läst har jag känt hur varje essä liksom plöjt upp en fåra inom mig, rakt ner till det mest väsentliga och mänskliga. Jag tycker om att alla går att läsa fristående från varandra eller i följd, beroende på vad man känner för, och jag tycker om strukturen på både boken som helhet och essäerna för sig. Även om varje essä är sin egen enhet handlar de ofta om liknande teman - om minnet, tiden, livet, skrivandet och döden, och det gör att boken inte alls känns spretig.

Det som knyter ihop alla essäerna mer än något annat är frågan om skrivandet, och skrivandet mer som ett levnadssätt eller ett sätt att existera, än ett yrke eller en hobby. Bilden av skrivandet som nästan gudomligt kan ibland kännas lite överdriven för mig, det är lite väl mycket plågad författarsjäl över det hela - en bild av skrivande som jag personligen kan känna gör mer skada än nytta. Men samtidigt förstår jag precis vad Rynell menar, för hon beskriver det så fruktansvärt bra.

Mest av allt är det språket som får Skrivandets sinne att lyfta. Det här kan vara en av de bäst skrivna böckerna jag läst i år - när det är som bäst riktigt lyser det om orden. Se bara: "Och genom allt: tju-ip, tju-ip, pilfinkens varningsläte som en rädslans punktskrift över jorden."

Anledningen till att det blir så bra och så drabbande är att det aldrig är ett gytter av flytande, oförankrade formuleringar på det där sättet som jag har så svårt för, utan att det faktiskt i grund och botten är ett enkelt språk, förankrat i tydliga bilder, erfarenheter och miljöer. Det är avskalat men oerhört kraftfullt på samma gång, och ofta har jag stannat upp och läst om formuleringar och stycken som känns nästintill perfekta. Det är, intressant nog, också ett språk som jag upplever som väldigt svenskt. Skrivandets sinne är en bok som tar vara på det svenska språkets alla möjligheter på precis rätt sätt.

Rynell lyckas framför allt med att sätta ord på känslor och upplevelser som för mig är helt ordlösa, och hon gör det så väl att jag ibland tappar andan. Särskilt de essäer som handlar om naturen och skogen gräver hål rakt in i hjärtat på mig. Också essän som handlar om hennes gamla hund är en av dem som för mig blir allra starkast. Just känslan och mänskligheten i varje essä blir påtagligt stark.

Kort sagt var det här en bok som tog mig på sängen med framför allt sitt språk, men också för att den är så annorlunda från det mesta som jag annars läser. Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta den så mycket som jag gjort, men varje essä har känts som något dyrbart, och vissa meningar vill jag spara och bära omkring på som om de vore små skatter. Skrivandets sinne kan vara årets mest välskrivna och mest litterära bok, och jag kan inte annat än tacka min vän för att hon skickade den till mig.

"Skrivandets sinne", 2013

Lucka 7: En bok som fick mig att gråta

Mitt standardsvar på den här frågan har länge varit Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth, för det är en av de få böcker jag verkligen storgråtit över, med tårarna praktiskt taget forsande nerför ansiktet. Men det var så längesedan, och den här gången vill jag nog svara Kriget har inget kvinnligt ansikte av årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj. Inte för att jag grät hysteriskt mycket över den, men sorgen i den var så påtaglig och vid ett par tillfällen fick jag torka ögonen. Dessutom känns den så viktig, så viktig. Vilken bok har fått dig att gråta?

Ett värdigt hejdå till Hungerspelen

Igår såg jag förresten Hunger Games: Mockingjay part 2 på bio. Och jag gillade den faktiskt, mycket! Det är förstås väldigt länge sedan nu som jag läste boken (faktiskt så länge sedan att recensionen är skriven på mitt gamla tvådelars-sätt), och jag är säker på att filmen är ganska annorlunda, som de flesta filmatiseringar.

Men jag tyckte ändå att filmen var trogen själva bokens grundidé och budskap, och jag tyckte om att den bibehöll vemodet som böckerna också har. Och Katniss är fortfarande en av de bästa litterära idolerna som finns i modern ungdomslitteratur, och så bra porträtterad av Jennifer Lawrence som verkligen burit upp hela den här filmserien. Dessutom var den sjukt spännande. Har ni sett den? Vad tyckte ni?

Lucka 6: Bästa barnboksminnet med jultema

I och med den här kalendern har jag insett att jag knappt läst någon bok alls som kretsar kring julen. De mest levande julskildringarna för min del kommer nog från Harry Potter. Mest av allt minns jag julen i den tredje boken där Harry äter julmiddag med alla lärarna - en helt oförglömlig scen. Här illustrerad av gerre.

Små essäer i vintern

Just nu läser jag den födelsedagspresent jag fick i oktober - Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. Jag brukar aldrig läsa essäer, men det är faktiskt riktigt mysigt och dessutom har Rynell ett otroligt språk. Och så hjälper det när man kan äta en muggkaka till. Vad läser ni?

Lucka 5: Måltid att läsa till

Alltså, faktum är att jag har ätit det mesta med gaffel i ena handen och boken i andra. Men det är inte det lättaste av konststycken, jag brukar tröttna efter ett tag eftersom man hela tiden måste ta ögonen från boken för att se till att man inte spiller, missar munnen med gaffeln eller något annat som vore pinsamt att förklara. Men om boken är riktigt bra så att man inte vill släppa den, så går det mesta an. Någon särskild favoritmåltid har jag inte - men nu i december älskar jag ingenting mer än lussekatter! Och de går faktiskt väldigt bra att äta medan man läser...

En dos Chimamanda till alla gymnasieelever

Riktigt glad blev jag häromdagen när jag såg att Bonniers gett ut Chimamanda Ngozi Adichies fantastiska tal We Should All Be Feminists i bokform på svenska, med titeln Alla borde vara feminister. Och inte bara det - de har skickat ut boken till alla 16-åringar i Sverige. Ett riktigt bra initiativ som jag önskar att jag varit en del av när jag gick i gymnasiet.

Om ni inte sett talet (det borde ni) kan ni göra det här:

Lucka 4: Litterär kärlekshistoria jag minns

Jag tycker att Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger kommer på första plats när det gäller litterära kärlekspar. Den här postern som är gjord av hela texten till boken går att köpa på Litographs. Vilken kärlekshistoria minns du?

Recension: Hate List av Jennifer Brown

Den här boken har funnits på min att läsa-lista ett bra tag, sedan jag läste om den på Buzzfeed Books, där jag ibland hittar böcker som verkar intressanta, men som varierat ganska mycket i kvalitet.

Valerie är lite av en outsider - hon blir retad i skolan och hatar sina föräldrar som spenderar nästan all tid åt att gräla. Men hon har en grupp vänner och framför allt har hon sin pojkvän, Nick. Men allting förändras på några minuter när Nick en morgon öppnar eld i skolans kafeteria och dödar flera klasskamrater, inklusive sig själv. Valerie är lika chockad som alla andra, men i efterdyningarna av den fruktansvärda incidenten blir hon själv misstänkt, på grund av listan. Listan som hon och Nick skrev ned namn på, namn på människor de hatade. Det var den listan som Nick gick efter när han valde ut sina offer. Under året som följer måste Valerie konfronteras med sin egen skuld i det som hände, sorgen över pojkvännen som hon fortfarande älskar men som omvärlden hatar, och hitta ett nytt sätt att fungera - både med sig själv, sina föräldrar och sina överlevande klasskompisar.

Jag blev intresserad av Hate List eftersom jag dras till moraliska dilemman och psykologiska skildringar, och Hate List kan definieras som både och. Och den är på något konstigt vis både en bok som varit precis vad jag väntade mig och som samtidigt gjort mig besviken.

Det jag verkligen gillar med boken är att den fokuserar så mycket på att ingen människa är varken god eller ond. Valerie är både medskyldig, ett offer och en överlevare. Hon är självisk och samtidigt helt utlämnad. Det gäller också hennes föräldrar som har svårt för att stötta henne, hennes klasskompisar som förändrats lika mycket som hon av vad som hänt, och inte minst Nick som är både en kallblodig mördare och en gullig pojkvän. Ändå känner jag aldrig på riktigt att Hate List handlar om människor. Trots alla ansträngningar ter sig karaktärerna schablonartade för mig, och på det faller hela boken, för det blir svårt att bry sig om karaktärer som inte känns som människor.

Jag har tänkt en del på varför jag upplever boken så, och jag tror det beror på att alla karaktärer är så passiva. De väljer ingenting, utan skolskjutningen står för omständigheterna som formar dem. Själva låter de sig bara föras med, trots att boken försöker övertyga mig om att de har en egen vilja. Men ingenting de gör känns någonsin organiskt, utan noga planerat och regisserat. Det gör också att boken ibland känns stel och tråkig att läsa, eftersom den inte bjuder på några överraskningar. Dessutom oroar jag mig ibland för att Nick, som ändå mördat flera personer, blir romantiserad som den tragiska, missförstådda outsidern, vilket kan ha rakt motsatt effekt än den som boken är ute efter.

Det märks också tydligt vilken extremt amerikansk roman det är. Det förvånar mig inte att den inte har blivit översatt till svenska, för den vilar otroligt mycket på sin high school-grund. Det stör mig egentligen inte så mycket, utan det är det amerikaniserade slutet som blir irriterande för min del. Det hade definitivt kunnat vara värre, men det finns ändå en viss air av "allt ordnar sig" över de sista sidorna som känns alltför tillrättalagd. Men jag får ändå ge boken att den lyckas framkalla lite tårar då och då.

Det känns också mycket som om Hate List är en bok som är skriven med en agenda, vilket lyser igenom ganska hårt. Det är en typisk mobba inte-bok, skriven för att läsas i klassrum och diskuteras i grupp. Det är ett upplägg som ibland gör den alltför övertydlig och som nästan får den att likna skrämselpropaganda, och det har jag svårt för. Men även om jag inte tycker att den når några fenomenala höjder så tror jag att många tonåringar ändå kan få ut mycket av den. Den är skriven på så pass lätt engelska att den borde gå att läsa för de flesta i gymnasiet också i Sverige, och jag uppskattar försöken till komplex karaktärsbeskrivning även när det inte funkar fullt ut. Och framför allt tror jag att den kan vara nyttig som startpunkt för diskussioner kring mobbning, skuld, kärlek och konsekvenser.

"Hate List", 2009

Lucka 3: En bok jag vill flytta in i

Här blir svaret faktiskt detsamma som igår - Harry Potter! Ta mig till Hogwarts, någon! Särskilt så här i juletid... Vilken bok vill du flytta in i?

Kolla vad som hände igår

Ni vet att jag bara för ett par dagar sen var lyrisk över Novellix nya noveller med tillhörande filmisar? Igår vann jag Dagermans novell på deras instagramtävling! Det gjorde verkligen min kväll och jag väntar med spänning på den. De verkar lotta ut lite noveller över jul så gå in och följ dem ni med!

Lucka 2: En bok jag läser i december varje år

Någon sådan har jag faktiskt inte. Borde jag det? Jag stötte på en tjej som sa att hon läste Harry Potter över varje jullov, det tyckte jag lät mysigt. Kanske en tradition att starta? Har i någon bok ni läser varje jul?

Lucka 1: Om jag vore en bok

Om jag vore en bok så skulle jag vilja vara en intressant och djup roman som Steglitsan, men i verkligheten är jag nog lite mer som An Abundance of Katherines - väldigt nördig, inte så lång och rätt förutsägbar. Vilken bok är du?

Hej december och julkalender!

Kolla, det blev visst december i år med. Månadens favorit till höger är en av de vintrigaste, kallaste och bästa böcker jag vet; Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma.

Hur såg november ut då? Jag fick läst fyra böcker, vilket är mindre än jag brukar men ändå helt okej, särskilt med tanke på hur mycket jag har haft att stå i vad gäller skolarbete. I december siktar jag framför allt in mig på en del hyllvärmare eftersom jag ska flytta ut ur mitt kollektiv i slutet av månaden, och jag skulle vilja ha läst ut så många av mina böcker så som möjligt. Men först ska HAte List läsas ut.

I och med att det är första december idag kör vi igång med julkalendern också! Första luckan kommer lite senare idag. Hur var er läsmånad november?

Julkalender på bloggen

Egentligen är det en Instagram-utmaning, men jag tänker att LitteraturMagazinets julkalender passar lika bra här på bloggen! Utmaningen går ut på att för varje lucka publicera ett inlägg, fram till julafton. Här har ni alla luckor - häng på!

Från krig till skolskjutning

Jag kände att jag behövde en paus från tunga Nobelkrigsskildringar och valde en ungdomsbok som nästa projekt. Som handlar om en skolskjutning... jag är munter jag!

Hur som helst är det Jennifer Browns Hate List som är aktuell. Vad läser ni?

Härmed deklarerar jag att jag älskar Novellix

Habegäret steg i halsen när jag scrollade igenom Instagram igår och såg vad Novellix håller på med! Det är ju det förlaget som kommit på den briljanta idén att ge ut noveller i styckformat, något jag verkligen gillar. Och nu har de gett ut fyra svenska klassiker, titta så fina:

Jag blev förstås helt till mig över Stig Dagermans Snöblandat regn, trots att jag läst den förut i samlingen Nattens lekar. Men inte nog med det - de har dessutom gett ut filmisar. Fattar ni? Samlarkort! Jag tror jag dör så fint!

Recension: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Till skillnad från förra året hade jag faktiskt ett hum om vem årets Nobelpristagare var - just Kriget har inget kvinnligt ansikte hade jag stått och tittat på i biblioteket, men utan att låna den. När Aleksijevitj sedan vann tänkte jag att det var dags.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en samling vittnesmål från de sovjetiska kvinnor som deltog i striderna mot Tyskland under andra världskriget - de var prickskyttar, kompanichefer, tvätterskor, sjukvårdare, partisaner och mycket mer. Men efter krigets slut glömdes de bort - männen välkomnades hem som hjältar, medan kvinnorna mottogs med misstänksamhet. I fyrtio år var de tysta, tills Svetlana Aleksijevitj började söka upp dem och be dem berätta sina historier.

Hur många redogörelser som finns med i Kriget har inget kvinnligt ansikte vet jag inte, men det är många. Väldigt många. Jag hade ingen aning om att så många kvinnor, ofta flickor som inte var äldre än sexton eller sjutton, stred för Sovjet. Att läsa den här boken har stundvis varit väldigt tungt, eftersom den berättar om ett så ofattbart lidande. Men samtidigt har det hela tiden funnits någonting förvånansvärt inspirerande i läsningen - kanske beror det på de här kvinnornas stora mod, deras viljestyrka och deras välförtjänta upprättelse. Och kanske också på att det här, trots att jag läst ganska många krigsskildringar, är allra första gången som jag läser en om kvinnor. Det finns någonting fantastiskt bara i det, och det ger hela boken en unik och helt ny känsla för mig.

Jag kan inte påstå att jag förstår den sovjetiska önskan att gå ut i krig, hur självklart det uppenbarligen var för så många att strida och dö för sitt fosterland och för Stalin. Inte heller kan jag relatera till ett Ryssland på fyrtiotalet, men det behövs faktiskt inte heller. Det här är en sida av inte bara andra världskriget utan alla krig, som varit undangömd så länge och som jag inte vetat någonting om, och det känns så viktigt att läsa om den. Det känns som en plikt att noga läsa alla vittnesmål, att se till att bokstavera sig igenom alla de ryska namnen, att på något vis ge dem upprättelse, om så bara för mig själv. För jag beundrar dem, väldigt mycket.

Det är dock viktigt att minnas att Kriget har inget kvinnligt ansikte inte är uppbyggd som en roman, och att den inte har en enda engagerande röd tråd på det sättet som man kanske gärna vill ha. Den är fragmentarisk, en kör av röster ur det förflutna. Men jag tycker det är både bra och viktigt att den här typen av dokumentärt skrivande också får vinna Nobelpriset. Det är ett erkännande av en annan sorts litteratur, ett annat sätt att berätta. Att boken är dokumentär innebär inte att den inte samtidigt kan vara litterär. För till detta kommer ju Aleksijevitjs språk, som ofta gräver sig rakt in under huden. Det enda jag har svårt för rent språkligt är den överdrivna användningen av ellipser, alltså tre punkter i rad. Jag antar att syftet med dem är att visa att det alltid finns en fortsättning, att erfarenheterna inte tar slut, men när det används efter så väldigt många meningar blir jag störd i läsningen.

Men allra oftast är språket pricksäkert och urskillningslöst, liksom kvinnornas redogörelser - ofta grips jag av ett stort medlidande - att behöva gå igenom sådana fruktansvärda saker, att vara tvungen till så ofattbara handlingar går utöver allt man kan föreställa sig om vad krig är. Vad det innebär det egentligen att döda och att vilja döda? Det är också en bok om hur kriget aldrig lämnar en, hur djupa ärr det skapar, och om hur oförlåtligt det är. Men allra mest är Kriget har inget kvinnligt ansikte kanske en bok om den lilla människan i det stora, om hur det stora historiska kriget faktiskt handlade om riktiga, levande människor. Det är ett vittnesmål om styrka, mod och överlevnad.

Jag har lärt mig väldigt mycket när jag har läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det känns som en väldigt viktig bok som många, eller alla, borde läsa. För detta och för sitt språk är Aleksijevitj definitivt värd sitt Nobelpris, och jag hoppas att det får många, många fler att läsa den här boken. För dessa kvinnor bör och ska kommas ihåg.

"U vojny-ne zjenskoje litso", 2006

Mina kvällar

Just nu har jag massor i skolan - vi håller på med en kurs som heter Språk som kulturbärare som visserligen är fantastiskt intressant, men som också kräver det mesta av min tid och energi. Det är först om kvällarna som jag brukar försöka få lite läst. Så här kan det se ut (det är fortfarande Aleksijevitj som är på tapeten). Vad läser ni?

Lennart Hellsing är död

Så fick man veta att Lennart Hellsing, pappa till bland annat Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, dött 96 år gammal. Han har alltid imponerat på mig med sina lekfulla rim, och hans ABC-bok tyckte jag mycket om som barn. Och så den här dikten om böcker, så klart.

 

Vad har ni för minnen av Lennart Hellsing?

Grattis till Khemiri!

Det är knappast någon överraskning att Jonas Hassen Khemiri vann årets Augustpris med sin Allt jag inte minns, om man får tro alla de bloggar som recenserat den (eller om man någon gång har läst något av honom). Jag måste verkligen skärpa mig och läsa mer än bara Ett öga rött - och den här verkar vara ett bra ställe att börja på.

Och så måste jag ju nämna att Jessica Schiefauer vann med den enda boken jag hunnit med att läsa - När hundarna kommer. Vad tycker ni, vann rätt bok?

Vem är värdig?

På måndag tillkännages det vilka böcker som får Augustpriset 2015. Själv har jag varit väldigt dålig på att läsa de nominerade titlarna; bara Rörelsen och När hundarna kommer har jag hunnit med. Har ni lyckats läsa fler? Vilka hoppas ni vinner?

Recension: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Det var när jag tittade på Augustpriset Live som jag fick upp intresset för den här boken, och jag har sett fram emot den så mycket att jag inte ens orkade vänta på att reservationen skulle komma in på biblioteket. Jag köpte den istället, och har läst den med andan i halsen.

När Ester och Isak träffas blir de blixtförälskade - de är unga, hopplöst kära och kan inte se någonting utom varandra. Samtidigt blir Isaks yngre bror Anton kompis med en kille som har ett farligt ljus i ögonen, en kille som har svarta kängor och hemmagjorda tatueringar och inga gränser över huvud taget. Och under sommaren som går djupnar Isak och Esters relation och blir mer komplicerad, en ung pojke misshandlas till döds och ingenting kan någonsin bli som vanligt igen.

Det är väldigt tydligt att När hundarna kommer är starkt inspirerad av mordet på fjortonårige John Hron 1995, vilket författaren också nämner i sin slutkommentar. Själv är jag för ung för att komma ihåg det, men inte för att inte veta om det, vilket kanske många som tillhör den här romanens målgrupp faktiskt är. Därför tycker jag att den här boken känns enormt viktig, och jag hoppas att den hittar vägen till många tonåringar och många klassrum, för det här är en bok som bör läsas, som bör diskuteras och pratas om.

Det är också en väldigt bra uppbyggd berättelse, som är proffsig på flera olika sätt. Jag uppskattar framför allt att boken förenar ljus och mörker på ett så bra vis - för det är på många sätt en kärlekshistoria mer än vad det är en bok om nynazism eller våld eller ondska. Kontrasterna mellan kärlek och våld och ibland också kombinationen av de två är utan tvekan det mest intressanta med hela boken. Ester och Isak står trots allt i centrum romanen igenom, och jag tycker om att den tar upp hur skadligt det kan vara att gå upp för mycket i en annan människa, att sluta fungera på egen hand och leva bara för någon annans skull.

Men så är det ju såklart också en bok som handlar om en tragedi och om hur handlingar inte går att ta tillbaka eller förändra, och om hur en enda våldshandling får konsekvenser som inte går att göra ogjorda för någon inblandad. Dessutom använder sig boken av en skicklig symbolik, om än lite övertydlig, och är skriven på en kort, intensiv prosa som rycker tag och drar med.

Det som drar ner betyget en del är dock hur väldigt förutsägbar den är. Väldigt tidigt går det att räkna ut nästan allt som ska hända, och läsningen blir linjär, utan några överraskningar eller oväntade händelser. Emellanåt kan jag önska att det fanns mer att undra över, mer utrymme för mig som läsare att delta. Men det finns naturligtvis en poäng i att boken är så pass tydlig - den riktar sig dels till en ung publik, och dels har den mer än ett viktigt budskap som lämpar sig bäst i ett enda hårt knytnävsslag, utan krumbukter.

När hundarna kommer är en bok som känns aktuell, viktig och dessutom hyfsat tidlös, vilket är ovanligt för en ungdomsroman. Den skulle lika gärna kunna utspela sig på nittiotalet som idag, eftersom den har väldigt få tidsmarkörer. Det är också en bok som känns hel, en komplett roman som är väl utarbetad och strukturerad. Dock tror jag tyvärr att jag hade för högt uppskruvade förväntningar på den, och även om jag hoppas att många kommer att läsa den, så är den inte det mest drabbande jag läst i år. Men sin Augusprisnominering har den verkligen förtjänat.

Sist måste jag också nämna hur bra formgiven boken är - omslaget är verkligen mer unikt än vad som framgår av bilden!

"När hundarna kommer", 2015