Sofie lever i en värld som välts över ända. Ett experiment har urartat och skapat biotika - en fruktansvärd smitta som är hälften biologi och hälften nanoteknik. I kombination med den globala uppvärmningen har världen förvandlats till en mardröm där ingen går säker. Efter att ha fått begrava resterna av sin man och lämna sin mjölkgård i ruiner beger sig Sofie av genom ett Sverige i spillror, en mardröm av biologisk massa och miljöförändringar. Det finns inga garantier för att hon inte ska smittas - eller redan är sjuk.
Det första som slog mig så fort jag höll den här boken i händerna var att själva formgivningen inte gör boken några tjänster - den känns hopplöst amatörmässig i sättning och format, även om jag gillar omslagsbilden. Att hela boken dessutom präglas av stavfel, ord som bytt plats med varandra och till och med karaktärer vars namn växlar fram och tillbaka hjälper inte det minsta. Det hela ger ett extremt oseriöst intryck på mig som läsare, och det gör att jag har läst Biotika med ett slags irriterat överseende.
Men det som verkligen går mig på nerverna har inte med det grafiska att göra över huvud taget. Det som verkligen är synd är nämligen att Biotika har potenital. Faktiskt en hel del, men det är en potential som slarvas bort både fort och effektivt. Handlingen i boken hade kunnat bli någonting verkligt intressant om den bara fått ta tillräckligt mycket plats, men istället hastar sig boken igenom både relationer, personbeskrivningar och bakgrundsinformation så snabbt det över huvud taget går. Kvar blir läsaren med karaktärer som man inte hunnit knyta an till, en värld man inte fått tid på sig att förstå, och det enda man kan göra är att försöka ta det hela med en klackspark.
Då och då glimtar det till i boken av något som faktiskt hade kunnat vara bra. Grundidén är om inte unik så ändå intressant, eftersom det är något så ovanligt som en svensk dystopi, och det finns en viss spänning i boken som bibehålls rakt igenom. Det finns också originella element och teman som jag gillar. Men ingenting i Biotika får tid på sig att bli något mer än skissartade beskrivningar. Ofta känns boken som ett utkast, en grov skiss till en roman som skulle ha blivit en episk dystopi i stil med Pestens tid eller Flickan från ingenstans, men där författaren tröttnade någonstans i första kapitlet och sen bara skrev för att det var tvunget.
Biotika närmar sig också skräckgenren, men den gör det på ett sätt som mer äckligt än skrämmande. Det som i boken kallas biotika är en levande organisk massa som sväljer allting, likt klumpen i The Thing. Hela berättelsen präglas av ett äckel mer än någonting annat, och i längden blir det ett väldigt billigt trick för att skrämma läsaren. Romanen vilar dessutom väldigt mycket på en koppling mellan biologi och sexualitet, något som resulterar i klumpiga scener mitt emellan sex och sjukdom som bara blir absurt äckliga utan att slå an någon faktisk sträng hos mig som läsare. Jag tänker mest, jaha, mer dirarré, blod, könsorgan och spenar. Det hela blir en orgie i snuskigheter som inte tjänar något syfte annat än att försöka få mig illamående. I min mening kan en bok inte enbart förlita sig på en sådan äckelfaktor för att fungera.
Sammanfattningsvis är Biotika en slarvig roman som är svår att tro på, svår att knyta an till och som är alldeles för kort för den berättelse den försöker förmedla. Språket är också tunt, också det ofta ett hafsverk, men det finns både i berättelsen och i språket då och då någonting som hade kunnat bli något mer, något bättre. Som det är nu är Biotika en väldigt ostadig berättelse som stapplar och gungar hela vägen i mål. Det är en roman som hade behövt betydligt mer arbete innan den nådde läsarna.
"Biotika", 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar