Valerie är lite av en outsider - hon blir retad i skolan och hatar sina föräldrar som spenderar nästan all tid åt att gräla. Men hon har en grupp vänner och framför allt har hon sin pojkvän, Nick. Men allting förändras på några minuter när Nick en morgon öppnar eld i skolans kafeteria och dödar flera klasskamrater, inklusive sig själv. Valerie är lika chockad som alla andra, men i efterdyningarna av den fruktansvärda incidenten blir hon själv misstänkt, på grund av listan. Listan som hon och Nick skrev ned namn på, namn på människor de hatade. Det var den listan som Nick gick efter när han valde ut sina offer. Under året som följer måste Valerie konfronteras med sin egen skuld i det som hände, sorgen över pojkvännen som hon fortfarande älskar men som omvärlden hatar, och hitta ett nytt sätt att fungera - både med sig själv, sina föräldrar och sina överlevande klasskompisar.
Jag blev intresserad av Hate List eftersom jag dras till moraliska dilemman och psykologiska skildringar, och Hate List kan definieras som både och. Och den är på något konstigt vis både en bok som varit precis vad jag väntade mig och som samtidigt gjort mig besviken.
Det jag verkligen gillar med boken är att den fokuserar så mycket på att ingen människa är varken god eller ond. Valerie är både medskyldig, ett offer och en överlevare. Hon är självisk och samtidigt helt utlämnad. Det gäller också hennes föräldrar som har svårt för att stötta henne, hennes klasskompisar som förändrats lika mycket som hon av vad som hänt, och inte minst Nick som är både en kallblodig mördare och en gullig pojkvän. Ändå känner jag aldrig på riktigt att Hate List handlar om människor. Trots alla ansträngningar ter sig karaktärerna schablonartade för mig, och på det faller hela boken, för det blir svårt att bry sig om karaktärer som inte känns som människor.
Jag har tänkt en del på varför jag upplever boken så, och jag tror det beror på att alla karaktärer är så passiva. De väljer ingenting, utan skolskjutningen står för omständigheterna som formar dem. Själva låter de sig bara föras med, trots att boken försöker övertyga mig om att de har en egen vilja. Men ingenting de gör känns någonsin organiskt, utan noga planerat och regisserat. Det gör också att boken ibland känns stel och tråkig att läsa, eftersom den inte bjuder på några överraskningar. Dessutom oroar jag mig ibland för att Nick, som ändå mördat flera personer, blir romantiserad som den tragiska, missförstådda outsidern, vilket kan ha rakt motsatt effekt än den som boken är ute efter.
Det märks också tydligt vilken extremt amerikansk roman det är. Det förvånar mig inte att den inte har blivit översatt till svenska, för den vilar otroligt mycket på sin high school-grund. Det stör mig egentligen inte så mycket, utan det är det amerikaniserade slutet som blir irriterande för min del. Det hade definitivt kunnat vara värre, men det finns ändå en viss air av "allt ordnar sig" över de sista sidorna som känns alltför tillrättalagd. Men jag får ändå ge boken att den lyckas framkalla lite tårar då och då.
Det känns också mycket som om Hate List är en bok som är skriven med en agenda, vilket lyser igenom ganska hårt. Det är en typisk mobba inte-bok, skriven för att läsas i klassrum och diskuteras i grupp. Det är ett upplägg som ibland gör den alltför övertydlig och som nästan får den att likna skrämselpropaganda, och det har jag svårt för. Men även om jag inte tycker att den når några fenomenala höjder så tror jag att många tonåringar ändå kan få ut mycket av den. Den är skriven på så pass lätt engelska att den borde gå att läsa för de flesta i gymnasiet också i Sverige, och jag uppskattar försöken till komplex karaktärsbeskrivning även när det inte funkar fullt ut. Och framför allt tror jag att den kan vara nyttig som startpunkt för diskussioner kring mobbning, skuld, kärlek och konsekvenser.
"Hate List", 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar