Recension: Farväl till vapnen av Ernest Hemingway

Sedan jag läste Den gamle och havet som jag verkligen tyckte om, så har jag bestämt mig för att läsa mer av Hemingway, vars kvaliteter som författare jag långsamt börjat upptäcka. Dessutom behövde jag en gedigen roman att rensa systemet med efter att ha tagit mig igenom Biotika.

Under första världskriget är den amerikanske soldaten Frederic Henry frivillig i den italienska armén. Där ansvarar han för en grupp ambulansförare, alla trötta på kriget och osäkra på vad meningen med det är. Vid fronten möter Henry också den brittiska sjuksystern Catherine Barkely, och de inleder en ljuv kärleksrelation med det fruktansvärda kriget som kuliss.

Det finns saker jag verkligen gillar med Hemingway och det finns saker jag verkligen ogillar. Hans stelbenta och hårdnackade upphöjande av maskulinitet är både tröttsam och då och då rentav löjlig, precis som hans stereotypa kärleksförhållanden. Eftersom Farväl till vapnen till stora delar är just en kärleksroman blir den lidande av detta - det är ofta ganska svårt att relatera till eller alls ha så djupa känslor för Fredric och Catherine, eftersom de tyvärr är ett par snustorra stereotyper till karaktärer. Frederic Henry är distanserad, stark och hård, medan Catherine är följsam, undergiven och svag. Att boken är från tjugotalet bör såklart tas med i beräkningen innan man dömer den alltför hårt, men som modern läsare finns det inte så mycket att hämta just i kärleksskildringen.

Styrkan i Farväl till vapnen ligger alltså knappast hos karaktärerna eller deras relation till varandra, men det innebär inte att det är en dålig bok - den glänser bara på helt andra områden. Att kalla den en antikrigsroman är kanske lite väl starkt, men skildringarna av kriget och dess totala meningslöshet är många gånger pacifistiska, och strålande. Huvudpersonens känslomässiga distans till allt som händer kan ibland kännas kall och opersonlig, men i längden tycker jag att känslokylan är något som tjänar boken och dess teman väl. Man känner den där tröttheten in på bara skinnet, övertygelsen om att det inte längre finns något att kämpa för, ingen stor idé eller något syfte som är värt lidandet eller döden.

Det finns teman i Farväl till vapnen som liknar de i Hemingways debut Och solen har sin gång - jag uppfattar dem båda som böcker som när det kommer till kritan handlar om eskapism. Också den här romanen är på mer än ett sätt en bok om att fly verklighetens fasor och söka sin tillflykt i olika sorters bedövning, och starkast av alla droger är kärleken. Karaktärerna dövar sin ångest och sin skräck med varandra (och dessutom, som alltid med Hemingway, en hel del alkohol). Det är inte en munter bok, och kanske inte heller en bok som fokuserar så mycket på krig som man skulle kunna tro. Kriget fungerar snarare som en förlängning av en värld som redan är förstörd, som redan är svår att leva i, och är bara en manifestation av det redan existerande lidandet.

Det som jag uppskattar allra mest med Hemingway är som vanligt språket. Nu har jag visserligen läst den här boken i en rejält daterad svensk översättning, men trots det är språket enkelt och avskalat på ett sätt som får hela boken att kännas modern och lättillgänglig. På engelska tror jag att den skulle fungera ännu bättre, och jag kan önska att jag hade läst den i original. Hur som helst utmärks Farväl till vapnen av en typisk Hemingway-stil; avskalat, naket, distanserat och ganska känslokallt på ett sätt som ger läsaren en stor roll - man får själv tolka in känslor och tankar hos karaktärerna utifrån vad de gör och säger, och det mer än något annat är Hemingways största förtjänst, också de gånger då man önskar att han ville visa mer känslor.

Kort sagt är Farväl till vapnen både en krigsroman och en kärlekshistoria, som lider av att ha trista stereotyper i huvudrollen, men som känns tidlös på grund av sitt språk och sina teman. Bitvis har den varit dryg att ta sig igenom, men den är också betydligt mer lättläst och engagerande än vad man skulle kunna tro, och den är absolut en läsvärd bok om krig, kärlek och tragedi.

(En liten not; jag läste boken i 1932 års översättning av Louis Renner, som är mycket daterad vid det här laget, men den gavs ut i ny översättning av förlaget Bakhåll förra året - och jag kan tänka mig det gör stor skillnad att läsa den på ett lite modernare språk. Min bok hade heller inget omslag så jag valde första bästa bild från google).

"A Farewell to Arms", 1929