Gallrat-haul

Igår besökte jag Ystads bibliotek för att fynda lite gallrade böcker på deras stora utförsäljning. Efter mycket om och men - jag försöker numera att inte köpa allt bara för att jag kan - blev det fyra böcker:

Och solen har sin gång av Ernest Hemingway - jag vill verkligen läsa mer Hemingway, och den här kan nog tilltala mig tror jag. Utgåvan är ganska ful men om jag verkligen gillar den kan jag säkert byta ut den mot en snyggare i framtiden.

Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers. Älskar ju hans Dansa på min grav, men har knappt läst något annat av honom (om jag inte räknar in nån barnbok när jag var tolv). Den här har jag velat läsa ett tag men inte kommit mig för. Nu när jag har den kanske jag gör det.

Bröderna Grimms sagor i två band. Förut har jag endast haft det andra bandet i min hylla, och det har irriterat ihjäl mig att jag bara haft den ena. Men så hittade jag nu två band (är osäker på om det finns fler) och köpte båda, så att jag kunde byta ut mitt ena mot två. Jag vill bli bättre på att läsa sagor faktiskt, och har både Grimm och H.C. Andersen i hyllan utan att riktigt få tummen ur.

Fler böcker blev det inte - jag stod och tvekade länge över En bön för Owen Meany av John Irving, som jag vill läsa, men det var en så trasig bok att jag bestämde mig för att försöka läsa den på annat håll. Det går ju faktiskt att låna det mesta, och jag har så lite plats i hyllorna att jag helst försöker fylla dem med böcker som inte håller på att falla i bitar.

Annars då? Jo, jag läser Skuggan över stenbänken av Maria Gripe, och har en reserverad bok att hämta ut från biblioteket lite senare idag. Har ni fyndat något begagnat ännu i sommar?

Recension: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén

I veckan skrev jag ett inlägg där jag tipsade om hbtq-böcker (väldigt lägligt också, med tanke på USA:s legalisering av samkönade äktenskap bara dagen efter). Men medan jag skrev den insåg jag att jag aldrig läst en bok som handlar om transsexualitet. Den här boken är den enda som jag ens är medveten om, och därför tänkte jag på en gång bättra mig och läsa den.

Sebastian lever ett destruktivt och desperat liv, allting kretsar kring en tomhet som han förgäves försöker fylla - med droger, med alkohol, med andra män. Det han letar efter har ett namn; Ellie. Hon är en del av honom och samtidigt någon han strävar efter att bli. Hon är någon bättre, någon kraftfullare. Dessutom möter Sebastian Andreas, och förälskelsen väller upp inom honom.

Jag tycker att det är svårt att berätta vad den här boken handlar om och vad den är. Jag har haft ögonen på den väldigt länge, men tvekat eftersom jag anat att den är den där typen av bok som inte riktigt tilltalar mig - med poetiskt, flytande språk, och massor av symbolik som man måste förstå för att få ordentlig tillgång till den.

På sätt och vis hade jag rätt när jag tänkte så. Språket har en enormt framträdande roll, med tungt målande formuleringar som "dagdrömsnationen i hans bröstkorg, klubblabyrinterna klädda med sammet, guld, kondens och människovatten." För mig blir det stundvis alldeles för tjockt med sådana språkliga krumbukter och det gör att jag känner mig alienerad från berättelsen. Ofta använder sig Du är rötterna också av väldigt laddade ord som bidrar till att språket får en enorm tyngd - mycket svett, blod, aska, svalg. Det blir liksom lite för bra, istället för att dra mig med blir jag mätt och ser ibland inte vad som händer i historien eftersom jag är så upptagen med att försöka dechiffrera den.

För under allting finns det ändå en berättelse. Det är inte bara en utvecklingsroman om Sebastians resa mot att bli någon helt annan, det är också en kärlekshistoria mellan Sebastian och Andreas. Men trots de snyggt skrivna detaljerna kring dem känner jag mig ändå väldigt långt bort, oförmögen att ta till mig deras relation. Det är som om boken i sig själv sätter upp ett hinder mellan sig och mig som läsare, och jag förstår inte alltid varför det blir så. En del formuleringar är väldigt träffande och får mig rentav att le åt deras finurlighet. Ändå kan jag inte ta till mig varken språk, berättelse eller karaktärer.

Också symboliken hänger stundvis tung över boken, den vilar på en känsla av martyrskap, kopplad till helgonet Sankt Sebastian. Jag är inte så bekant med Sankt Sebastian, men tydligen har det gamla helgonet blivit något av en gayikon, vilket förklarar den framträdande rollen som han har i den här boken.

Men det blir heller aldrig så svårt eller så drygt som i till exempel Jag duger inte åt lycka. Här finns ändå mer handling, mer driv, även om det också här blir ordentligt utsuddat av språket som tar så stor plats. Dock är Du är rötterna tryckt med ganska lite text på varje sida och med många indelningar, och det gör att den går ganska lätt att läsa ändå.

Det finns framförallt en grej som jag verkligen tycker är snyggt gestaltad - hur torftig och karg dialogen är jämfört med den prunkande poetiska prosan. Det blir en väldigt snygg kontrast när karaktärerna själva har så svårt att formulera sig och för att kommunicera, medan det inom dem finns en hel värld av poesi. En annan brännande punkt är hur ouppnåelig Sebastians önskan om att vara Ellie känns - hans desperation och hans begär går verkligen att ta på.

När jag till sist slår igen den här boken är det med en känsla av njä, det här var inte min kopp med te. Det är dock onekligen en unik bok både till tema och utförande, och för det ska den ändå ha en eloge. Men det finns något i den som hindrar mig från att helt kunna ta mig in i den. Kanske är det den djupa desperationen, olyckan, känslan av mörker, äckel och vilsenhet som bidrar till att jag inte faller för den. I kombination med tung symbolik och ett prosalyriskt språk som hela tiden landar i hård, rå verklighet blir Du är rötterna en svåråtkomlig roman, åtminstone för mig.

"Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats", 2010

I att läsa-högen just nu

Min konstanta hög med böcker att läsa ser just nu ut så här - komplett med min Harry Potter som vakar över den (han fick flytta dit eftersom han envisades med att ramla ner från väggen).

Längst ned ligger i vanlig ordning Anne Franks dagbok, som väl legat där i typ sex månader nu och som jag fortfarande inte kommit mig för med att läsa. Skandal. Ovanpå den ligger ett gallrat exemplar av Stephen Kings Dödsdansen, som jag nog inte heller kommer läsa på ett tag men som helt enkelt inte får plats i min bokhylla för tillfället. Jag måste snart utöka min King-avdelning och jag har inte bestämt hur ännu.

Därefter kommer Skattkammarön av R.L. Stevenson och Pappan och havet av Tove Jansson, två böcker jag tagit ner från hyllan för att inte glömma att jag ska läsa dem i sommar.

Sedan har jag Then We Came to the End som jag börjat så smått på men bestämt mig för att vänta lite till med - istället lånade jag hem Skuggan över stenbänken av Maria Gripe, och Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller världen på plats av Eli Levén. Den läser jag just nu.

Så högst upp ligger Flodhästen av Stephen Fry, som jag också ska försöka läsa i sommar. Vi får se om jag faktiskt håller mig till den här högen - jag väntar dessutom på två reserverade böcker som lär komma in till biblioteket vilken dag som helst. Vad ligger i era högar och väntar?

Recension: Högläsaren av Bernhard Schlink

Filmen The Reader såg jag för ett par år sedan, omedveten om att den var en bok från början. Jag tyckte att filmen var sådär, men när jag hittade boken på loppis tänkte jag att det kanske ändå var värt att ge den en chans, eftersom det verkar vara en bok som fått mycket bra kritik.

Det är sextiotal i Tyskland när Michael Berg möter Hanna. Egentligen har de ingenting gemensamt - han är bara femton år och hon är betydligt äldre, en ensamstående kvinna som lever enkelt. Ändå inleder de ett förhållande som resonerar djupt genom hela Michaels fortsatta liv. När han många år senare återser Hanna står det dock klart för honom att hon hållit många saker hemliga för honom - bland annat vad hon gjorde under kriget. För Michael blir det en konfrontation inte bara med hans eget förflutna utan också med hela Tysklands historia.

Till en början gillade jag verkligen den här boken - berättelsen fungerar betydligt bättre i bokform än vad den gjorde på film - men ändå inser jag efter ett tag att den faktiskt inte engagerar mig särskilt mycket. Det är en väldigt tunn bok och den är skriven i korta kapitel som går fort att läsa. Ändå tycker jag aldrig att läsupplevelsen lyfter.

Kanske beror det på språket - Högläsaren har ett ganska torrt och reflekterande språk som visserligen aldrig är dåligt, men som heller inte är särskilt unikt eller bra. Det är en hyfsat välskriven bok, men det finns ingenting i utförandet som verkligen griper tag för mig. Den vilar mycket på en berättande stil och det är väldigt sällan de kompakta styckena bryts med någon dialog. Det gör att hela boken blir ganska platt, med lite utrymme för karaktärerna att faktiskt prata och agera på ett målande sätt. Allting berättas istället, kort och koncist och utan krusiduller.

Inte heller karaktärerna får jag någon ordentlig känsla för. Hanna är visserligen intressant, men inte så att jag bli andlöst fascinerad. Det kan visserligen bero på att jag sett filmen och vet varthän det barkar, men jag tror ändå inte att jag skulle finna boken särskilt mycket bättre om jag inte sett filmen först.

Det enda som jag verkligen tycker är intressant i Högläsaren är det moraliska dilemmat i den, och perspektivet på Tyskland. Det är på många sätt en bok om att växa upp som generationen efter nazisterna, och det är något som jag aldrig tidigare funderat över - att växa upp i ett land fullt av skam, där det går enkelt att revoltera mot den äldre generationen eftersom det är de och inte en själv som gjort sig skyldiga till oförlåtliga brott.

På sätt och vis är bokens centrala fråga vad man gör när man älskar någon som gjort saker man inte kan föreställa sig. Vilken rätt har man att fördöma, vilket ansvar har man att fälla de skyldiga? Och hur går det att leva i ett land där så många varit delaktiga? Det är de frågeställningarna som är bokens största behållning för mig, men jag tycker på sätt och vis att det är frågor som hade kunnat lyftas på bättre och mer drabbande vis än i Högläsaren.

Ändå kan jag väl inte påstå att det är en dålig roman. Jag uppskattar den för det perspektiv den ger på efterkrigets Tyskland och de frågor om moral och dom som den ställer, men den blir liksom aldrig något mer. För mig är det en ganska platt bok som med sitt nästan uteslutande berättande språk gör mig lite trött och framför allt ganska oberörd. Precis som med filmatiseringen är min slutliga åsikt att Högläsaren är sådär.

"Der Vorleser", 1995

Regnbågstips

Juni är ju förresten Pride-månad i nästan hela världen. Jag läser medvetet ganska mycket hbtq-litteratur - fast mest homolitteratur får väl erkännas. Varför är svårt att säga, men jag tycker att det är väldigt intressant att se hur olika man kan välja att skriva om samma tema - och hur det förändrats genom tiderna. Därför tänkte jag att jag skulle tipsa om tio av mina bästa läsupplevelser på tema Pride.

För att göra det hela lite enklare har jag låtit bli att ta med böcker där huvudpersonen själv inte faller inom lgbtq-området, så fantastiska böcker som Låt vargarna komma och Månskensvargen fick inte vara med.

1. Duktig pojke! av Inger Edelfeldt. Den här boken anses vara Sveriges första komma ut-bok, och när de gallrade den på biblioteket läste jag den utan några vidare förväntningar. Men åh, så bra den är! Daterad, visserligen, men fortfarande läsvärd och fortfarande viktig. Om Jim som man får följa genom hela hans skolgång, och se honom kämpa mot sig själv och kraven från omvärlden, och hur allt vänds upp och ned när han träffar Mats.

2. Maurice av E.M. Forster. Jag blev positivt överraskad av Maurice, som jag trodde skulle bli riktigt jobbig och tråkig att läsa på grund av sin ålder. Men den är ett väldigt intressant expempel på homosexualitet rent historiskt i litteraturen, och faktiskt en riktigt läsvärd roman.

3. Jag, En av David Levithan. Jag var kanske inte helsåld på den här boken när jag läste den, men sättet den behandlar kön och identitet på ställer viktiga frågor. Boken handlar nämligen om En, som vaknar upp varje dag i en ny kropp. Killar, tjejer, fula, snygga, lyckliga, deprimerade. Det hela blir komplicerat när En blir förälskad.

4. Giovannis rum av James Baldwin. Kanske den mest kända klassikerna inom homolitteraturen, om David som friat till sin fästmö och inväntar hennes svar. Medan han väntar möter han Giovanni, en ung vacker italienare.

5. Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin av Jonas Gardell. En drabbande skildring av de glömda offren för aids-epedimin i Sverige under åttiotalet, och om de som befann sig mitt i den. Det är böcker som lyckas blanda humor, ilska, sorg och kärlek till en intensiv läsupplevelse man sent kommer glömma.

6. Purpurfärgen av Alice Walker. En av de mest förbjudna böckerna i historien, om den förtryckta Celie som möter den svindlande bluessångerskan Shug Avery. Om sexuell frigörelse, rasism och självständighet.

7. Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg. Det är åttiotal i Norge och Jarle är helt säker på vem han är. Tills det plötsligt står en ny kille på skolgården och allting blir väldigt förvirrat. En både rolig och sorglig bok om identitet, kärlek och musik.

8. Dansa på min grav av Aidan Chambers. Också en ungdomsbok som på grund av sin ålder kanske mest lämpar sig för en äldre publik nu, men oj vad bra den är. En liksom finurlig bok om Hal, som blir fascinerad av den spännande Barry. En väldigt unik och speciellt skriven bok om döden, kärleken och om att vara ung.

9. Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham. En av de bästa böckerna jag läst hittills i år, om de två barndomsvännerna Jonathan och Bobby som tillsammans med sin väninna Clare försöker skapa en egen familj. Om vad familj är, och om de suddiga gränserna mellan vänskap och kärlek.

10. Sist ut är senaste boken jag läste - Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Om tvillingarna Noah och Jude, deras relation till varandra och sin mamma - och hur komplicerat det blir när Noah byter ut sin syster till förmån för Brian, den nya killen med blont hår och en väska full med meteroiter.

När jag gjorde den här listan blev jag uppmärksam på ett par saker. Dels har jag läst betydligt mer böcker med manlig homosexualitet i, än någon med kvinnlig. Det måste jag bli bättre på. Dessutom finns det ett stort transformat hål i min hbtq-läsning. Den enda boken jag vet handlar om transsexualitet är Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller världen på plats av Eli Levén som jag ännu inte läst. Men det måste ju finnas mer! Har ni några tips?

Annars - vilka är era bästa tips inom den här genren?

Hundvakt med Bernhard Schlink

Igår var en bra dag på mer än ett sätt - inte bara såg jag Harry and the Potters, vi fick hem en ny familjemedlem också! Så nu läser jag Bernhard Schlinks Högläsaren tillsammans med nya brorsan Grappa, som håller på att installera sig hemma hos oss. Vad läser ni?

Voldemort Can't Stop the Rock

För flera år sen, i begynnelsen av den här bloggen, upptäckte jag Wizard Rock - band som skriver låtar om Harry Potter (det finns fler än man kan tro). Jag tyckte att det var helt fantastiskt då och det tycker jag fortfarande. Men så fick jag idag chansen att se genrens kanske mest kända band Harry and the Potters live i Malmö.

Och det var verkligen otroligt kul! Det finns något väldigt fint med nörderier som tas till den nivån - det tyder på ett så genuint och okonstlat intresse att jag blir glad i hela kroppen. Alltså klädde jag mig i min I solemny swear that I'm up to no good- tröja och lyssnade på låtar som Save Ginny Weasley, Voldemort Can't Stop the Rock och Wizard Chess. 

Och så fick jag den här fina bilden på Harry and the Potters, min vän Cecilia och mig! En riktigt fin kväll i det blixtformade ärrets tecken.

Måndagsfrågor

Nu kör vi lite bokfrågor! Stulna och sammanställda och fritt översatta från kära tumblr. Svara ni med!

1. Vad läser du just nu?

Ingenting, faktiskt! Det är väldigt ovanligt, men jag försöker tvinga mig själv att faktiskt plugga lite körkortsteori innan jag börjar på något nytt (istället sitter jag här och gör en bokenkät, ehrm). Men kanske ska jag ta och börja på Then We Came to the End av Joshua Ferris - jag har inte läst något på engelska på länge och den har stått i evigheter på min att läsa-lista.

2. Vilka böcker har du reserverat på biblioteket just nu?

Jag har en reservation för tillfället - Istvillingar av S.K. Tremayne som jag tycker verkar bra.

3. Har dina läsvanor förändrats sen du började blogga?

Ja, det har de nog. Sedan bloggen började få mer läsare känner jag en annan press på att läsa mycket, men å andra sidan är det också ganska motiverande. Jag gillar att skriva recensioner, och att göra det har blivit en så självklar del av mitt läsande att det skulle kännas konstigt om jag slutade. 

4. Vilken är den sämsta boken du läst hittills i år?

Förmodligen Fråga Alice, som jag var extremt besviken på av många olika anledningar.

5. Den bästa?

Kanske Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham.

6. Läser du ofta böcker som inte är "typiskt dig"?

Jag försöker att variera mig så mycket jag kan, annars blir jag uttråkad, så jag tror att jag är ganska bra på att läsa mycket olika böcker ut olika genrer. Men det är klart att man skulle kunna bli ännu bättre. Det finns alltid vissa genrer som man drar sig för (i mitt fall deckare, kriminalromaner och episk fantasy.)

7. Har du några regler när du lånar ut böcker till andra?

Mitt namn står i de flesta av mina böcker vid det här laget, och jag brukar minnas vem som lånat vad, så det är ganska lugnt. Dessutom lånar jag bara ut böcker till människor som jag litar på, så jag är inte särskilt orolig.

8. Vilket språk läser du helst på?

Helst läser jag på svenska, men det beror också lite på vad det är för sorts bok. Ungdomsböcker läser jag nästan hellre på engelska eftersom det känns mer genuint och mindre klyschigt på originalspråk då.

9. Vad får dig att vilja rekommendera en bok?

Naturligtvis vill man gärna rekommendera det man själv tycker är bra, men jag har insett att det är ganska dumt. Numera försöker jag rekommendera bok utifrån vem det är som frågar och vad de tycker om, och inte fundera så mycket på vad jag själv tyckte om boken. Då blir resultatet ofta bättre.

10. Har du någon favoritbiografi?

Jag är väldigt förtjust i Stephen Kings självbiografi tillika handbok i skrivande, Att skriva - en hantverkares memoarer. Dels för att King är en av mina favoritförfattare, dels för att det bara är en jäkligt bra bok om livet och konsten och att få ut så mycket som möjligt från både och.

11. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Jag tror faktiskt inte att jag har det, åtminstone inte ännu. Jag funderar dock på att göra det, jag tror att det är ett bra sätt att få igång tankar och idéer hos sig själv.

12. Vilken är den hittills mest inspirerande boken du läst i år?

På sätt och vis blev jag väldigt inspirerad av Bea Uusmas bok Expeditionen, mest för att hennes intresse är så brinnande och inte ursäktar sig. Jag blev själv inspirerad av hennes besatthet och hennes intresse.

13. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?

Jag har en nyupptäckt önskan att lära mig ryska. Och jag tror att det skulle vara coolt att läsa på det språket.

14. Vilken är den mest respektingivande bok du läst?

Kanske Brott och straff (när vi ändå pratar om Ryssland).

15. Har du någon favoritpoet?

Jag är inte mycket för poesi, men när jag pluggade litteraturvetenskap fick jag en crash course och insåg att jag verkligen gillar Baudelaire och Rimbaud. Av våra svenska författare tycker jag mycket om Edith Södergran, men jag har inte läst så pass mycket av någon av dem att jag anser någon vara min favoritpoet. 

16. Favorit bland onda karaktärer?

Jag har en soft spot för Abarats Kristoffer Kadaver, men om vi pratar riktig ondska är jag väldigt fascinerad av Annie Wilkes från Lida också.

17. Vilken är den längsta tid du spenderat utan att läsa alls?

Under gymnasiet och universitetet gick det långa perioder utan att jag läste mycket mer än det som krävdes inför skolan - ett par månader, kanske, men man läser ju ändå alltid något. Även om det bara är inför provet i historia.

18. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?

Om den fortfarande inte intresserar mig efter ungefär 80 sidor brukar jag lägga undan den. Det finns ingen anledning att läsa böcker som inte ger en någonting och som är jobbigare att ta till sig än att läsa ut.

19. Nämn en bok som gjort dig arg.

Återigen, Fråga Alice gjorde mig rätt jävla upprörd. Katarina Wennstams böcker om våldtäktskultur gjorde mig också arg men av helt andra anledningar.

20. Nämn en bok du skulle rekommendera till en fördomsfull person.

Jag har massor av böcker jag skulle kunna rekommendera till rasister, homofober och andra med kassa värderingar. Men egentligen tror jag att det viktigaste är att faktiskt läsa över huvud taget, för genom att läsa övar man sig i att sätta sig in i andra personers liv och känna deras känslor. Och det är empati som behövs.

21. Vilken bok har den mest chockerande twisten?

Det står nog mellan Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin och E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta.

22. Nämn en bok som får dig att gråta.

Jag kommer nog alltid att gråta åt hundar som återförenas med sina ägare eller som visar prov på sin lojalitet. Spring! Fanny, spring! av John Reynolds Gardiner är en sådan. Herregud, på typ femtio sidor lyckas den boken alltid få mig att reduceras till en blöt fläck.

23. Vilken bok läser du när du är ledsen?

Harry Potter har fungerat som snuttefilt väldigt, väldigt länge. Att sjunka in i Hogwartsvärlden är en flykt jag tagit till många gånger när allting annat känts för långt bort.

24. Om du kunde få vilket husdjur som helst från vilken bok som helst, vilket skulle du välja?

Alltså, Hedwig skulle inte vara helt fel. Annars skulle jag ge mycket för att se vilken slags daimon jag skulle ha - nu pratar jag om Philip Pullmans Den mörka materian-serien - men de är ju egentligen inte husdjur så mycket som de är en förlängning av en själv.

Recension: Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Efter att ha sett den nämnas med gott omdöme på flera andra bokbloggar blev jag sugen på den här boken - och den har verkligen varit en sträckläsningsbok.

Tvillingarna Noah och Jude växer upp som bästa vänner, trots att de är väldigt olika. Noah är inbunden och udda, och ägnar nästan all tid åt att måla och teckna. Jude å andra sidan är social och modig, och hennes konst är kläder och skulpturer. De kompletterar varandra, men när de båda ska söka in till en konstskola på sin mammas inrådan, smyger sig ett element av tävling in mellan dem. Samtidigt kompliceras allt av att Noah för första gången får en vän utanför familjen - Brian som förtrollar och uppslukar honom. Men så inträffar en tragedi som sliter familjen i bitar, och efteråt är ingenting sig likt - allra minst Noah och Jude. Tre år senare har de båda förändrats och båda undrar; hur gör man för att reparera de skador man orsakat den man står allra närmast? Går det ens?

Jag ger dig solen är skriven ur två olika perspektiv - Noah och Judes - under två olika perioder. Noahs berättelse börjar när tvillingarna är fjorton, medan Judes utspelar sig när de är sexton. Kapitlen varvas och långsamt får man tillträde till hela bilden. Det är ett smart och snyggt upplägg som gör att läsaren hålls kvar, eftersom man inte vet allting på en gång. Dock är kapitlen väldigt långa, vilket ibland tröttar ut mig och gör att det kan vara svårt att minnas vad som hände sist när det är dags att byta tillbaka till ett av syskonen.

Men jag gillar den här boken skarpt. Den har varit en riktig sträckläsningsbok och jag har både skrattat högt och känt ögonen tåras i läsningen av den. Främst tycker jag kanske om språket, som är poetiskt och som levandegör berättelsen på ett sätt som får den att liksom spraka. Det finns formuleringar som är att dö för, och jag förlåter den de gånger den tar i lite väl mycket - för det händer också att det slår över och blir för bra.

Men även om språket är lysande nästan rakt igenom, är det ändå karaktärsgestaltningen som är bokens allra största styrka. Man blöder för Noah och hur han försöker handskas med sin sexualitet, men också för Jude som försöker skydda honom och samtidigt hela tiden blir överglänst av honom. Jag ger dig solen gör ett väldigt snyggt jobb när den visar det komplicerade och svåra i deras relationer både till varandra och till sig själva.

Att jag gillar boken så mycket beror nog också på att den handlar om saker som intresserar mig. Konsten är väldigt viktig för både Noah och Jude, och jag tycker om hur Jag ger dig solen utforskar konstens läkande effekt. Dessutom tycker jag om hur berättelsen är upplagd, kring familjemedlemmarna och deras komplexa relationer till varandra. På sätt och vis påminner den mig mycket om en av förra årets favoritböcker, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Syskonrelationen står i fokus på samma sätt, konsten likaså, och den behandlar liknande teman.

För även om också romantiska relationer får sin beskärda del av uppmärksamheten, liksom relationen mellan mamman och de två syskonen, är det ändå Noah och Jude som står i centrum. Det är de två som är navet. Jag ger dig solen är bra också när den beskriver första kärleken, även om jag då och då tycker att det blir lite väl klyschigt.

Där ligger väl också det enda jag har lite svårt för - precis som en del annan amerikansk litteratur för unga vuxna blir den här boken mer och mer tillrättalagd ju närmare man kommer slutet. Det finns visserligen ett element av övernaturlighet i Jag ger dig solen, men jag har ändå svårt att köpa hur allting bara ordnar sig som av sig självt. Samtidigt har jag svårt att kritisera boken för det, eftersom karaktärerna är så mänskliga och jag verkligen önskar dem allt gott, varenda en.

Slutligen; jag är väldigt glad att jag läste Jag ger dig solen. Den har uppslukat mig helt och jag har inte velat göra något annat än bara läsa, läsa, läsa. Bara för den sakens skull förtjänar den högsta betyg. Att den sedan också presenterar karaktärer jag verkligen gillar och relationer jag tycker är intressanta - allt under ett lager av ett unikt och originellt språk - gör den till en riktigt bra roman som hamnar om inte i topp fem i år, så iallafall topp tio.

"I'll Give You the Sun", 2014

Glad midsommar!

Jag vill önska alla mina läsare en glad midsommar (gärna en med lite mindre regn än vad jag har här)! Här är en passande illustration från Tove Janssons Farlig midsommar. Vilket påminner mig om att jag verkligen måste läsa Pappan och havet snart...

Innekvällar

Ute bara regnar det, och jag har nästan vänt på dygnet för att jag inte kunde släppa Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Jag gillar den väldigt bra hittills, och har kommit halvvägs utan att ens anstränga mig. Vad läser ni?

Vi bryter för ett långt inlägg om hudfärg

Under tiden som jag läst böckerna om Övärlden har jag gradvis snöat in mer och mer på dem, och såklart snokat omkring en del online för att se vad jag kunde hitta för nörderier där. Bland annat hittade jag lite fantastisk fanart med motiv från Gravkamrarna i Atuan, men jag hittade också annat, som jag tyckte var värt att ta upp i ett separat inlägg eftersom jag vill höra vad ni, mina läsare, har att säga om saken utan att behöva baka in det i en recension. Men först, kolla in fanarten!

Så, grejen är den här: en av sakerna som särskiljer Övärlden-serien från mycket annan klassisk, episk fantasy i Tolkien-anda, är att nästan alla huvudkaraktärer är mörkhyade. Världen Ursula K. Le Guin byggt upp består till största delen av människor med mörk hudfärg, däribland huvudpersonen Ged och i princip alla andra utom Tenar, som är vit. So far, so good.

Men så kommer vi till de filmatiseringar som gjorts av böckerna - och då framför allt en tv-serie som är löst baserad på de två första böckerna med titeln Legend of Earthsea. Le Guin själv har skrivit en läsvärd artikel om hur man valt att helt ignorera karaktärernas hudfärg och anställt nästan enbart vita skådespelare till huvudrollerna. Så här ser det ut - och Ged är den lockiga killen i mitten.

Men även om det är helt sjukt hur man kan välja att vittvätta en hel romanserie i en filmatisering, blir jag mer störd av det Le Guin skriver i sin artikel om omslagen till sina böcker. Visserligen ska man ta i beaktande att de här böckerna gavs ut mellan 1968 och 1972, men låt oss minnas att de getts ut igen och igen och fortfarande kommer ut i nyutgåvor då och då.

Det Le Guin skriver om hur man om och om igen valt att illustrera Övärlden-böckernas omslag med vita personer är beklämmande. Hon beskriver hur man antingen tecknat vita människor, eller också valt att helt kringgå att ha människor på omslagen och bara tecknat fantasylandskap. Så här illa kan det se ut:


Det får mig att snegla lite på omslagen till mina egna böcker - som jag ju faktiskt köpte mest eftersom jag gillade hur de ser ut. På de här omslagen är karaktärerna skuggor, formlösa och utan drag. Personligen gillar jag sådana omslag, där man inte kan se ansikten, eftersom jag gillar att få lov att föreställa mig karaktärerna själv.

Men samtidigt - hur många böcker ser man egentligen med svarta människor på? Hur ofta tar man inte för givet att de man läser om är vita? Kanske då särskilt inom fantasy - som kanske är den enda genren där författaren kan välja att ha karaktärer med varje upptänklig hudfärg utan att några kulturella krockar uppstår (låt oss inte glömma att Atreju i Den oändliga historien har olivgrön hy).

Le Guin skriver också om breven hon fått av ungdomar som tackat henne för att de för första gången läst böcker som innehåller karaktärer som ser ut som de, att de för en gång skull känt sig inkluderade i litteraturen de läser. Det får mig att tänka på hur viktigt det är att representera mångfald - inte bara i berättelserna utan på deras framsidor, så att man faktiskt kan se att det handlar om människor som liknar en själv.

Det hela får mig att minnas en ungdomsbok som jag läste för många år sedan - en billig B. Wahlströms-historia med två typiskt amerikanska, vita tonåringar på framsidan. Men när jag började läsa boken fick jag snabbt omvärdera bilden som omslaget satt i huvudet på mig - alla karaktärer i boken var svarta. Jag kommer ju att anta att personerna jag läser om ser ut så som de gör på omslaget, eller?

Så, vad säger ni? Har ni stött på någon annan fantasy där huvudkaraktärerna inte är vita? Hur stor roll har omslagen egentligen i sitt ansvar att spegla berättelsen? Jag skulle jättegärna vilja se om ni stött på liknande problem, för det här är nog första gången jag på riktigt blivit medveten om att det kan ligga rasism också i något så förbisett som ett bokomslag.

Recension: Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin

Den tredje och avslutande delen i trilogin om Övärlden är också den längsta, med lite mer än 250 sidor. Det är en av de saker jag uppskattat allra mest med den här fantasyserien - böckerna har inte varit särskilt långa och därmed inte känts så oöverkomliga som fantasy ibland har en tendens att göra.

I Den yttersta stranden möter vi Arren, en ung prins som rest från sin hemö Enlad för att varna Ärkemagikern i Övärlden om att trolldomen verkar sina. På de yttersta öarna har en slags gråhet och apati spridit sig, magikerna har glömt sina formler och det råder en allmän hopplöshet. Ärkemagikern som också kallas Sparvhök eller Ged, tar med sig Arren ut på vad som kanske är det farligaste uppdrag han stått inför. Det är en seglats som tar den gamle mannen och den unge prinsen inte bara till världens ände, utan också livets - ett uppdrag som för dem in i självaste dödsriket.

Jag måste säga att den här serien har vuxit för mig. Till en början var jag ganska tveksam, men även om jag inte alltid känner mig så träffad och uppslukad som jag skulle önska, så finns det någonting här. Övärlden har sin egen charm och jag gillar särskilt mytologin kring magin som den bygger upp -  en magi som har skarpa konturer och fasta gränser på ett sätt som jag tycker är intressant. Att den dessutom vilar på förmågan att känna igen saker för vad de är och kunna nämna dem vid namn tycker jag är väldigt originellt och tänkvärt.

Medan den första boken slog mig som lite för enkelt uppbyggd för att jag skulle ha någon vidare glädje av den, gillade jag den andra bättre för sin mer komplexa berättelse - och i den tredje boken har komplexiteten stegrats så till den grad att jag inte alltid är helt med på vad den vill säga. Den ytterstra stranden är betydligt mer filosofisk än sina föregångare, även om grunderna lagts i de böckerna. Här kommer existensen på tal, livet och döden och vad det innebär att leva och att dö.

Jag gillar det - det är i just sådana här fall som fantasyböcker glänser, i att kunna utforska ämnen som odödlighet i en värld där något sådant är konkret. Men emellanåt gör boken en grej av att tala i gåtor och ge frågor som svar på frågor. Det gör att den ibland blir svårtydd och jag önskar ofta att någon i boken skulle vilja ta bladet från munnen och faktiskt säga vad det är som pågår rakt ut.

En annan grej som jag gillar med den här trilogin är att den spänner över så lång tid och inte har samma huvudperson i varje bok. För en del kanske det är en nackdel, men jag tycker väldigt mycket om att få växla perspektiv på det sättet. För även om alla böckerna berättas ur olika synvinklar (för att behålla en ung människas perspektiv, antar jag), så är Ged dess centrala gestalt. Och det hör inte till vanligheterna att få läsa om en karaktär på det här sättet - först som barn, sedan som vuxen och till sist som gammal, i brottstycken. Det är ett intressant grepp som jag verkligen uppskattar, för det gör att man kan se Geds utveckling genom serien utan att man någonsin blir trött på honom, och det ger honom den mystik som hade varit svår att bibehålla om alla böckerna hade haft honom i huvudrollen.

Men precis som innan står jag fast vid min åsikt om att språket i de här böckerna inte riktigt är min kopp med te. Det är svårt att säga att det är något direkt fel med det, det är snarare känslan i det - att det är ganska torrt och sakligt - och tyvärr gör det mig halvt uttråkad väldigt ofta. I kombination med en hel del miljöbeskrivningar blir jag ibland väldigt otålig och nästan irriterad.

Hur som helst är jag i slutändan glad över att jag läst den här serien. Det var längsedan jag läste en serie, och ännu längre sedan som jag läste en episk fantasyberättelse. Det är kul att då och då bli påmind om de olika genrernas styrkor och svagheter.

För den som verkligen gillar Övärlden och vill ha mer av den varan finns det mer att hämta. Tjugo år efter att Den ytterstra stranden publicerades kom nämligen Tehanu, där man återser både Tenar från bok två och Ged. Sedan finns Berättelser från Övärlden, som är en samling korta noveller som utspelar sig i samma universum, och sist ut Burna av en annan vind som kom 2001 och alltså är den femte boken om Ged. Dock är det de här tre böckerna som brukar räknas som kärnan i serien eftersom de så länge var utan uppföljare, och för mig personligen tror jag att det räcker så.

"The Farthest Shore", 1972

Sommarens första loppisfynd

Sommar är lika med loppis som i sin tur är lika med massor av begagnade böcker. Det finns få saker jag tycker är lika roliga som att leta gamla dammiga pärlor bland antikvariat, second hand-butiker eller bara uppställda bord på en gräsmatta. Idag var jag på Myrorna (som visserligen tar hutlöst betalt för böcker som på andra ställen skulle ha kostat högst ett par kronor) och kunde inte låta bli att köpa de här tre.

Det är Högläsaren av Bernard Schlink, som jag tycker verkar bra och som dessutom passar bra in i mina ansträngningar att försöka läsa fler böcker som är översatta från annat än engelska (den här är tysk).

Så har vi Stephen Frys Flodhästen - jag är väl måttligt imponerad av den andra romanen jag läst av mister Fry, men jag älskar honom och tänker ge den här ett försök åtminstone.

Och så, sist ut, Dansa på min grav av Aidan Chambers som jag visserligen har läst, men som jag gärna äger.

Har ni fyndat några loppisböcker ännu i sommar?

Recension: Gravkamrarna i Atuan av Ursula K. Le Guin

Efter att ha läst första boken i den här serien, Trollkarlen från Övärlden, gav jag mig på del två med en gång. Det är skönt med en fantasyserie som för en gångs skull inte är femhundra sidor lång per bok - det här är lättsmälta och snabblästa böcker.

Redan som mycket liten blir flickan Tenar utvald till att bli nästa prästinna över de namnlösa gudarna. Hon växer upp bland Atuans gravkamrar, och under gravarna finns en labyrint som bara hon har tillträde till. Här ska hon leva och verka som tjänarinna åt uråldriga och mäktiga gudar, ensam i deras mörker. Men så kommer trollkarlen Ged dit på jakt efter någonting som sägs ligga gömt i labyrinten, och Arha ställs inför frågor som hon kanske inte vill veta svaret på.

Jag blev förvånad när jag började läsa den här boken och insåg att dess huvudperson inte var Ged, som i den förra. Men när jag väl vant mig vid Arha och börjat lära känna henne, tycker jag faktiskt riktigt bra om seriens byte av perspektiv. Det ger Övärlden en helt annan vinkel som jag tycker är bra, eftersom den fördjupar och komplicerar världen som man lärt känna.

Dessutom gillar jag Arha. Hon är en karaktär som är roligare att läsa om än vad Ged var i den förra boken, kanske för att hon inte är den typiska fantasyhjälten man sett så många gånger. Och faktum är att jag tror att jag tycker bättre om Ged ur hennes synvinkel än vad jag gjorde ur hans egen. Och så är det ganska skönt att serien plötsligt innehåller så mycket kvinnor, när den förra boken led en allvarlig brist på dem.

På det stora hela tror jag att jag är mer förtjust i Gravkamrarna i Atuan än vad jag var i Trollkarlen från Övärlden, och det beror på flera olika saker, inte bara på att jag tycker att Arha är en intressant karaktär. Den här boken har en mycket mer intressant berättelse, som problematiserar religion och tro. Det är en historia som känns mer unik och angelägen, och framför allt mer komplicerad än Geds jakt i Trollkarlen från Övärlden.

Att den här boken slår mig som bättre än den förra beror nog också på att den inte måste ha med lika mycket exposition och förklaringar - den har en del, men vid det här laget känner läsaren till Övärlden och lite av dess historia, och man måste inte konstant lära sig nya saker om världen och dess regler. Normalt sett brukar annars bok nummer två i en trilogi lätt bli lite av en död transportsträcka, men i och med att den här boken har fått en helt egen huvudkaraktär och en egen story, undgår den det ödet på ett väldigt snyggt sätt.

Jag upplever också att språket och känslan i Gravkamrarna i Atuan är jämnare nu - kanske beror det bara på att jag själv börjar vänja mig vid det, men jag tror att det också kan bero på att författaren (och i viss mån kanske också översättaren) börjar bli mer bekväm med seriens ton och känsla. Det är dock fortfarande ett ganska krasst och torrt språk som inte alltid känns så stimulerande.

Men jag gillar fortfarande de teman som serien tar upp, som är betydligt mer vuxna än vad man kanske väntar sig från en äventyrsfantasy för ungdomar - det handlar mycket om balans mellan mörker och ljus, och om den fria viljan. I just den här boken handlar det också om vikten av att tänka själv och ifrågasätta de regler och lagar man blir uppväxt med.

Betyget på nummer två i Övärlden-trilogin blir alltså något högre än det jag gav till bok nummer ett. Nu hoppas jag bara på att den tredje boken, Den yttersta stranden, lyfter ännu högre.

"The Tombs of Atuan", 1971

Solskensläsning

Det fina vädret håller i sig och jag håller fast vid Ursula K. Le Guin. Nu är jag mitt i andra boken om Övärlden, Gravkamrarna i Atuan. De går himla fort att läsa iallafall, böckerna i den här serien!

Recension: Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin

Egentligen hade jag inte tänkt läsa den här serien, men så kom den med så nya fina omslag för ett tag sedan, och efter att ha pratat om den med flera vänner och kollegor bestämde jag mig för att ändå ge den en chans.

På den karga ön Gont föds en pojke som kallas Sparvhök, och redan när han är mycket ung står det klart att han har mycket trolldomskraft i sig. Men han är stolt och högfärdig och använder sina krafter innan han är helt redo för dem. På det sättet kallar han fram en varelse från dödsriket, en skugga som följer honom och vill honom ont. Sparvhök inser att han inte går trygg från sin skugga någonstans i Övärlden, och att det bara är han själv som kan besegra den.

När jag var yngre läste jag mycket fantasy - jag är ju ändå en del av Harry Potter-generationen - men intresset för genren svalnade fort när jag blev äldre. Därmed inte sagt att jag inte tycker om fantasy, för det gör jag - framför allt tycker jag att fantasy är ett utmärkt sätt att belysa vår världs problem från helt nya vinklar - men faktum är att jag nästan helt slutat läsa fantasy efter ungefär femton års ålder.

Därför tvekade jag länge om huruvida jag skulle läsa Trollkarlen från Övärlden eller ej, men så bestämde jag mig till sist när jag förstått att den här serien faktiskt har en klassikerstatus inom genren och verkade läsvärd. Och det finns mycket i den här boken som jag verkligen tycker om - framför allt kanske Le Guins behandling av magi och hur den fungerar, för det är en väldigt intressant mytologi som hon byggt upp. Dessutom tycker jag om det genomgående temat med jämvikt och att inte använda sina förmågor för själviska ändamål - där påminner boken mig mycket om en av mina absoluta favoritböcker, Den oändliga historien.

Det är också tydligt hela vägen igenom läsningen av Trollkarlen från Övärlden att det här är en serie som lämnat djupa spår i fantasygenren - här finns idéer som jag känner igen, till exempel konceptet med en trollkarlsskola som förmodligen spelat en stor roll i skapandet av böckerna om Harry Potter, eller öarna i sig som jag tycker mig känna igen i Abarat.

Men mina personliga problem med fantasygenren gör sig ändå påminda, och jag inser att ett det kanske största av mina problem med genren i stort och den här boken specifikt, är att den är så väldigt humorlös. Jag saknar det lättsamma, jag blir trött med en gång av att allting ska vara så allvarligt och med döden som insats. Därför tycker jag bättre om fantasy som inte tar sig själv på så stort allvar - Neil Gaimans böcker till exempel, eller för den delen J.K. Rowling eller Kelley Armstrongs urban fantasy.

Men trots att jag kan bli trött på den här bokens allvarsamhet, så tycker jag ändå om den. Jag gillar hur stor vikt det läggs vid namn och ord, och jag tycker om kargheten hos Övärlden. Det är också imponerande hur tidlös boken känns, trots att den vid det här laget börjar få några år på nacken. Det är bara språket som emellanåt känns lite daterat och för svårt för att platsa i en ungdomsbok. Ändå upplever jag språket i boken som ganska torrt och kargt det också, vilket inte alltid är en fördel. Jag inser att översättningen förmodligen spelar en viss roll i hur jag uppfattar språket - fantasy är sällan så mäktig på svenska som på engelska - men ändå kan jag ibland lämnas lite väl oberörd av det.

I slutändan gillar jag ändå Trollkarlen från Övärlden, och jag ska läsa vidare i nästa bok, som heter Gravkamrarna i Atuan. Den inte kanske inte det mästerverk som jag hade förhoppningar på, men det är tydligt vilken stor roll serien spelat i att inspirera efterkommande fantasyböcker, och för det uppskattar jag den mycket.

"A Wizard of Earthsea", 1968

Altanläsningens period är här

De senaste dagarna har det blivit möjligt att sitta utomhus och läsa! Det firar jag med att ta mig an Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin - första boken i en trilogi. Vad läser ni?

Recension: Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här boken har dykt upp ett par gånger på listor över klassiker man bör läsa, och utan att ha en aning om vad det egentligen var för en bok lånade jag hem den på impuls. Jag var osäker på om jag skulle tycka om den eller ej, men upptäckte med en gång att den inte alls var vad jag väntat mig.

Genom hundra år får man följa släkten Buendía, och samtidigt byn Macondo, som grundas av släktens patriark José Arcadio Buendía. Boken följer honom och hans sega, livskraftiga fru Ursula och sedan deras barn i sju generationer framåt. De är alla medlemmar i en släkt som verkar dömd att upprepa sina misstag i generation efter generation.

Det är svårt att beskriva vad Hundra år av ensamhet egentligen handlar om eftersom den spänner över en så lång tidsperiod, och samtidigt är poängen med boken på sätt och vis att varje generation är likadan som den förra. Återupprepandet är bokens lysande röda tråd - medlemmarna i familjen liknar varandra, gör samma misstag och lever på sätt och vis om varandras olyckor. Dessutom döper de sina barn till samma namn som de själva har, vilket betyder att ungefär hälften av de viktiga karaktärerna heter Aureliano och den andra hälften José Arcadio. Det är något kan göra mig oerhört förvirrad som läsare ibland, när jag konstant blandar ihop barnen med deras föräldrar och föräldrarna med barnbarnen - men samtidigt anar jag mig till att detta är lite av bokens poäng.

När jag började läsa Hundra år av ensamhet var jag inte helt säker på att det var en bok jag skulle orka mig hela vägen igenom, men den överraskar mig gång på gång med att väcka mitt intresse. Allra mest förvånad blev jag nog över den tydliga, lysande humor som finns boken igenom. Med en titel som Hundra år av ensamhet är humor inte det första som man associerar till, men den här romanen äger en absurd och vitsig humor som jag ibland skrattar rakt ut åt. Det hänger mycket ihop med användandet av magisk realism - i Hundra år av ensamhet är det hela tiden oklart var den konkreta världen slutar och den andliga tar vid. Det är ett fascinerande sätt att balansera mellan det fantasifulla och det världsliga som ger boken ett element av skröna, av friskt fabulerande och påminner om muntligt berättande. Det är något jag associerar specifikt till latinamerikansk litteratur, men när jag läser kommer jag faktiskt på att det finns en svensk släkting i Fritiof Nilsson Piraten - det överdrivna, fernissan av absurditet är densamma.

Det ska också nämnas att mina tankar hela tiden letat sig till en annan bok som är väldigt snarlik den här - nämligen Andarnas hus av Isabel Allende. Massor av teman och idéer går igen och böckernas uppbyggnad speglar varandra på massor av sätt. Också där är den magiska realismen ytterst påtaglig.

Men även om Hundra år av ensamhet är en bok som leker med konceptet tid och sanning på ett uppfriskande sätt är det samtidigt en väldigt allvarlig bok som behandlar mänsklig tragedi, blodiga inbördeskrig och hoppet om någonting nytt, någonting som bryter de onda mönstren. Jag har bitvis svårt för bokens historiska kopplingar eftersom jag vet så lite om Colombias och Sydamerikas historia - alltför lite, inser jag. När krigen rasar och politiken står i centrum hänger jag inte med, precis som jag ibland inte hänger med i vilken José Arcadio som är äldst och vilken Aureliano jag för tillfället läser om.

Samtidigt är det svårt att ange bokens röriga myller som någonting negativt, för det som verkligen drar med mig i den här boken är just denna brokiga röra av liv och rörelse. Det är en bok där varje mening är viktig, drar en vidare och hakar sig fast i nästa, i en roman så välskriven och detaljerad att jag både blir imponerad och utmattad av att läsa den. På många sätt älskar jag bokens språk, dess färgsprakande beskrivningar och fantastiska formuleringar, men det är ett sätt att skriva som lätt kan bli överväldigande, och om man inte är fokuserad händer det att man missar viktiga detaljer. Det är ett språk och en berättarstil jag kan förstå att Márquez fick Nobelpriset för.

Det slutar ändå med att jag verkligen gillar Hundra år av ensamhet - det är en intressant bok både tekniskt och rent handlingsmässigt, och hur den behandlar tid och upprepning är värt att fundera över. Särskilt magisk realism-stilen går hem hos mig eftersom det ger boken en lättsammare känsla utan att någonsin kännas löjlig. Jag inser varför det är en hyllad bok, även de gånger när jag inte riktigt känner att jag förstår den.

"Cien años de soledad", 1967 

Hundra dar av mulen sommar

Jag spenderar en ledig dag med att läsa Hundra år av ensamhet, som jag inte har så långt kvar i. Det är inget direkt sommarväder idag heller, så jag nöjer mig med att sitta inomhus och leva mig in i Sydamerikas hetta så gott det går. Vad läser ni?

Med vissa böcker går det bara inte

Jag har tvekat väldigt länge kring huruvida jag skulle se filmatiseringen av Ett hem vid världens ände eller inte - jag har tyckt att den verkat så himla dålig i jämförelse med boken, och eftersom jag tyckte så bra om den ville jag inte bli besviken. Men - efter att ha väntat ett par månader och sänkt mina förväntningar ordentligt kom jag mig äntligen för med att se den.

Och nej - det som är så bra med boken har sällan om alls överlevt flytten till vita duken. Det finns småsaker i filmen jag gillar, men på det stora hela är det en väldigt dålig, urvattnad version av allt det jag tyckte så mycket om när jag läste. Men så är det också en bok vars styrka ligger så mycket i sättet den är skriven på, och insynen man får i huvudet på karaktärerna. Det går bara inte att göra en film av något sådant. Vilken är den sämsta filmatiseringen ni sett?

Semester i Colombia

Just nu har jag begett mig ut på en hundra år lång semester i Sydamerika. Hundra år av ensamhet är inte alls som jag väntat mig, men jag gillar den mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Trots att den är ganska kompakt och säkert kommer ta ett tag att läsa så tror jag att den kommer vara värd det. Vad läser ni?

Recension: Undret av R.J. Palacio

Trots att den här boken är mer än trehundra sidor lång har jag läst den fort och så gott som i en enda sittning. Jag har hört mycket om den förut och reagerat på det säregna omslaget, så det känns väldigt roligt att äntligen ha läst den.

Innerst inne känner sig August inte särskilt annorlunda mot alla andra tioåriga pojkar. Han tycker om Star Wars, att spela tv-spel och sparka fotboll. Problemet är bara att August inte är som alla andra - han är född med ett missbildat ansikte. Under hela sin barndom har han blivit utpekad och utstirrad, och han har aldrig gått i en riktig skola. Istället har hans mamma undervisat honom hemma. Men när det är dags att börja femte klass bestämmer sig familjen för att August ska prova en riktig mellanstadieskola. August själv inser med en gång att allting kommer att förändras. Frågan är bara om förändringen kommer bli till det bättre eller det sämre.

Jag lånade den här boken från biblioteket där jag jobbar och blev väldigt förvånad över att den klassas inte som vuxenbok eller ens tonårsbok, utan faktiskt som en bok för barn mellan nio och tolv. På en del andra bibliotek och i bokhandlar klassas den däremot som vuxenroman. Och den är onekligen en ganska svår bok att kategorisera - den handlar ju om en tioåring, och på många sätt är det inte en åldersbunden bok. De teman den tar upp - om utseende, mobbing och vänskapsrelationer - är lika viktiga för barn och unga som för vuxna. Men personligen har jag ändå svårt att tänka mig att en tioåring skulle vara helt redo för de mer komplexa teman som Undret tar upp.

För först och främst är Undret kanske en bok om yta och hur vi alla är tvungna att handskas med skillnaden mellan de vi känner oss som och de vi ser ut som. I Augusts fall måste han hela tiden kämpa för att få omgivningen att förstå vem han är under ett ansikte som får de jämnåriga att hitta på öknamn och inte vilja röra vid honom. Boken skildrar hans kamp med en känslighet som bara går att beundra. Samtidigt är jag glad för att Undret väljer att angripa problemet med utsatthet inte bara från Augusts eget håll, för det är först när boken byter berättare och växlar mellan karaktärer i Augusts närhet som boken blir mer komplex. Särskilt hjärtskärande är det att läsa ur storasystern Olivias perspektiv, och känna både hennes stora kärlek och beskyddarkänslor inför sin lillebror, samtidigt som hon lider av att aldrig få lov att ta plats, av att allting alltid handlar om August.

På många sätt gillar jag Undret skarpt - den är rolig så att jag ibland skrattar, sorglig så att jag ibland gråter, och väldigt välskriven på ett sätt som känns enkelt att ta till sig och ändå aldrig tråkigt. Jag har läst boken väldigt fort och den är svår att släppa ifrån sig. Ändå finns det delar av den som jag har väldigt svårt för. För det mesta balanserar boken väl på kanten mellan allvar och livsglädje, och lyckas med att beröra utan att verka anstränga sig. Men efter ett tag börjar jag märka att författaren vill göra Undret till mer av en feelgood-bok än en bok om utsatthet. Och där tappar boken mig, för plötsligt känns den inte alls särskilt trovärdig längre.

Det är särskilt framåt slutet som får jag allt mer svårt för åt vilket håll berättelsen är på väg. Hela boken blir mer och mer tillrättalagd, mer och mer klyschig, och i slutet vill jag nästan kräkas lite av frustration över att allting ordnar sig till det bästa och alla lever lyckliga. Det känns så glättigt, så tillgjort, och det är synd på en bok som dittills känts så angelägen, viktig och - ja, verklig.

Ändå skulle det vara dumt att inte rekommendera Undret. Den känns unik och även om jag har svårt för det karamelliserade amerikanska slutet, så är det ändå en stark och berörande bok som väcker tankar till liv om vikten vi lägger vid utseende och normalitet, och varför sådana saker trots allt spelar roll. Det finns scener där man bara vill gråta över det orättvisa i Augusts situation, men tyvärr är det bara med nöd och näppe som detta räddar boken från att bli alltför banal.

"Wonder", 2012

Sommarläsningen

Även om det inte känns som juni när man är ute, så är ju sommaren faktiskt här. Och det finns få saker jag tycker lika mycket om som att läsa på sommaren. Högen med böcker jag tänkt mig under de närmaste månaderna har växt sig ganska stor, och jag försöker få till en bra blandning mellan klassiker och mer lättläst för att hålla ångan uppe.

Först ut är Undret av R.J. Palacio, som jag nyss börjat på (och verkligen gillar hittills). Sen har jag lånat hem Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Om jag kommer att läsa den återstår att se - jag vet väldigt lite om den, mer än att den är en klassiker man borde läsa någon gång. Mest gillar jag titeln, som jag tycker är så väldigt vacker.

Efter den hade jag tänkt ta mig an Ursula K. Le Guins serie om Övärlden. Om jag läser alla tre på rad vet jag inte, det beror på hur bra jag tycker att de är. Dessutom har jag reserverat Istvillingar av S.K. Tremayne på biblioteket, efter att ha läst om den på Vargnatts bokhylla, så den ska också hinnas med.

Andra böcker jag skulle vilja ta mig an men som ligger lite längre ner på priolistan är Anne Franks dagbok, Skattkammarön och Skuggserien av Maria Gripe. Om jag känner mig själv rätt kommer jag inte kunna hålla mig till någon som helst plan, utan låna hem lite vad som helst från biblioteket när andan faller på. Återstår alltså att se vilka böcker som blir lästa... Vilka böcker skulle ni vilja läsa i sommar?

Recension: Lida av Stephen King

Förra gången jag läste Lida tror jag att jag gick i högstadiet, och det finns fortfarande scener ur den som kan få mig att rysa. Den är otvivelaktigt en av Stephen Kings mest kända böcker, och dessutom en av de få som fungerat väl som film.

Paul Sheldon är en berömd författare som huvudsakligen försörjer sig på att skriva romantiska böcker med kvinnan Lida i huvudrollen. De senaste åren har han dock tröttnat på sin melodramatiska hjältinna och låtit henne dö i sin senaste bok. Men så är Paul är med om en allvarlig bilolycka, och vaknar upp i gästrummet hos Annie Wilkes. Annie är gammal sjuksköterska - och dessutom hans största beundrare. Det dröjer inte länge förrän Paul inser att Annie är fruktansvärt och oåterkalleligt galen. Och när hon inser att Paul tagit livet av hennes älskade Lida, blir Paul tvungen att börja skriva på nytt, fjättrad i Annies våld. Det enda som avgör om han får leva eller ej är om han kan skriva Lida till liv igen.

I omläsningen av Lida upptäcker jag flera olika saker - kanske framför allt att jag minns mer av den än vad jag trott att jag skulle göra. Det beror delvis på filmen, som jag sett flera gånger sedan jag sist läste boken och som hållit mitt minne uppdaterat. Det är Kathy Bates blodisande uppenbarelse som jag ser framför mig när jag föreställer mig Annie Wilkes den här gången - och med tanke på hur bra hon spelade den rollen gör det mig inte något.

Det som förvånar mig mest med den här omläsningen är egentligen insikten om hur mycket den här boken handlar om skrivande, och författarens relation till både boken och publiken. Man har en benägenhet att minnas skräckelementen - att Annie hugger av Pauls fot med en yxa som en slags bestraffning är svårt att glömma - men Lida är lika mycket en bok om skrivande som det är en bok om skräck och tortyr.

Precis som i många andra av Kings bästa romaner är Lida uppbyggd kring ett låst scenario - i princip hela boken utspelar sig i ett och samma rum, med bara två viktiga karaktärer. Att kunna skriva en nästan fyrahundra sidor lång bok som utgår från en till synes så enkel uppbyggnad är egentligen imponerande i sig, men jag skulle ändå vilja säga att Lida på många sätt är en onödigt lång bok. Precis som Jurtjyrkogården är det här ett exempel på en av Kings böcker från hans stora glansperiod på åttiotalet, då hans språk och tekniker inte alltid var så finslipade som de är nu, men då de inte heller behövde vara det. För de här lite tidigare romanerna vilar så starkt på en bra historia att man inte alltid kräver av dem att de ska vara välskrivna. Det finns en rå urkraft i Kings tidiga berättelser som är helt oberoende av hans ibland klumpiga språk.

Ändå är det svårt att undgå att Lida emellanåt blir dryg. Framför allt beror det på att boken ofta upprepar sig och återberättar saker man redan förstått. Det händer att den är alldeles för övertydlig och gräver ned sig i detaljer man inte har något större intresse av. Som författare är detta Kings allra största svaghet, och det är en svaghet som ibland lyser igenom lite väl mycket i den här boken.

Trots det tycker jag så väldigt mycket om Lida. Den här typen av böcker är vad man tänker på när man tänker Stephen King - oavsett om den blir långrandig ibland eller ej så är Lida ohyggligt spännande, och att skriva en spännande bok om en man som ligger invalidiserad i ett sovrum är ingenting annat än en bedrift. Annie Wilkes är ett exempel på vad som kan vara en av de bästa karaktärer som någonsin förekommit inom skräcklitteratur, och att hon dessutom fungerar som en symbol både för en allt mer krävande publik och ett drogberoende är svårt att undgå. Hon är det galnaste av alla galna fans, men hon blir också mer än bara en överdriven symbol. Hon är också en ytterst levande, skrämmande antagonist som jag älskar att hata. 

Däri tycker jag att bokens allra största styrka också ligger - i utforskandet av förhållandet mellan författare och publik koncentrerat till denna lilla, lilla yta. För vad är en populärförfattare egentligen, om inte en människa instängd i ett rum, tvingad att skriva det som publiken begär av honom?

"Misery", 1987

Mina signaturer

Ett sånt här inlägg har jag funderat på att göra ända sen förra året då jag på kort tid fick möjligheten att träffa många av mina favoritförfattare och få böcker signerade av dem. Men så har jag inte gjort det, trots att jag faktiskt äger hyfsat många signerade böcker vid det här laget om jag räknar med allihop. Delvis beror det på att jag inte riktigt tycker om tanken på att "samla" på autografer, och kanske också lite på att jag inte vill skryta med de jag har. Men vem försöker jag lura - det är faktiskt helt omöjligt att låta bli att skryta med att jag fått en riktig kram av den riktiga Neil Gaiman...

Hur som helst tyckte jag att det kunde vara roligt att visa de signaturer jag har. Mina första två fick jag samtidigt sommaren 2005, när jag var en vecka på ett skrivarläger som hölls av två barnboksförfattare - Gull Åkerblom och Isabelle Halvarsson. Jag var nästan fjorton år och det var så otroligt spännande att få träffa riktiga författare. På den sista dagen fick alla deltagarna varsin bok av de båda författarna - Fritt fall av Gull Åkerblom och Fräs - den lilla panterkatten av Isabelle Halvarsson, som de signerade åt var och en av oss.

Gull Åkerblom råkar också vara den författare som jag har allra flest signerade böcker av. Det beror på att jag, fem år senare när jag gick sista året i gymnasiet, kontaktade henne när jag skulle skriva ett skolarbete om en lokal kändis. Jag valde Gull, som bor i Skåne, och mötte henne för en intervju. Och hon kom faktiskt ihåg mig från lägret och hade till och med tagit med sig en text som jag skrivit där och som hon hade kvar. Jag fick hennes senaste bok Silverkniven och två faktaböcker om fantasy som hon varit med och skrivit, och hon signerade alla tre åt mig.

Medan jag gick i gymnasiet fick jag också nys om att Lionel Shriver skulle komma till Sverige för att marknadsföra boken Dubbelfel som kom på svenska 2009. Hon kom till Internationell Författarscen på Stadsbiblioteket i Malmö och jag var så exalterad inför det hela att jag dök upp en timme för tidigt och fick syn på henne när personalen visade upp henne till scenen. Hon är den första internationellt erkända författare som jag träffat och jag hade kunnat kräkas så nervös jag var innan jag fick mitt exemplar av Vi måste prata om Kevin signerat. Efteråt dröjde jag mig kvar och smög fram för att med darrande röst säga något i stil med "This shouldn't be an easy book to read, but I had so much fun reading it" - varpå hon till min stora förtjusning böjde sig fram och viskade i mitt öra "I shouldn't say this, but I had a lot of fun writing it, too."

Efter studenten började jag läsa litteraturvetenskap i Lund - och efter ett tag fick jag reda på att en av de som läste tillsammans med mig inte var någon annan än den kritikerrosade författaren Amanda Svensson. Jag pratade lite med henne medan vi pluggade ihop och beklagade att jag inte läst hennes bok, och det var inte förrän senare när hon kom till mitt lokala bibliotek som jag faktiskt såg till att läsa hennes Hey Dolly och samtidigt få den signerad. En sak är säker - Amanda Svensson förtjänar allt beröm hon kan få, och dessutom är hon en av de coolaste människor jag nånsin träffat på.

Nästa bok jag fick signerad var Udda verklighet av Nene Ormes. Hon jobbade på Science Fiction-bokhandeln i Malmö och jag såg till att köpa den av henne själv för att få den signerad. Vackrare handstil får man ju leta efter.

Sen har vi den här listans enda bok som kanske räknas lite som fusk, eftersom jag köpte den här boken signerad utan att ha träffat författaren. Det är John Greens The Fault in Our Stars. Men samtidigt känns det som en annan situation eftersom jag följt John Green så länge på YouTube - också under perioden då han maniskt signerade i princip hela förstaupplagan av boken så att alla som beställde den skulle få ett signerat exemplar. Jag förhandsbeställde den aldrig, utan hittade den faktiskt i butik signerad. Och inte nog med det - hans bror Hank Green som han delar YouTube-kanal med har ritat en så kallad Hanklerfish bredvid signaturen!

När jag läste kreativt skrivande på Gotland hade vi besök av en del författare - bland annat Gunnar Ardelius som höll i en lektion med oss. Väldigt givande, och så fick vi läsa hans bok Friheten förde oss hit som han signerade så här fint.

Så har vi då kommit fram till förra året, när jag träffade flera författare som jag beundrar otroligt mycket. En dag i maj råkade jag läsa tidningen och satte teet i halsen när jag såg att Donna Tartt skulle komma till Malmö samma kväll för att prata om Steglitsan - en bok jag ännu inte läst. Efter en del tvekan kom jag ändå dit och herregud, vad det var värt det. Donna Tartt har sen dess blivit en av mina absoluta författarfavoriter, och att jag skakat hand med henne känns helt absurt.

I slutet av samma månad kom jag dessutom iväg till Stockholm och fick både en kram och en signatur av en annan av mina största favoriter - Neil Gaiman. Han var på turné för att marknadsföra sin bok The Ocean at the End of the Lane, en bok som är dedikerad till hans fru Amanda Palmer. Eftersom jag också heter Amanda skrattade han och ringade in den dedikation som boken har från början, innan han signerade den. Och så frågade jag om jag - liksom alla andra i kön före mig - också kunde få en kram. Varpå han sa: Go for it! Och det gjorde jag.

I oktober samma år åkte jag för första gången till bokmässan i Göteborg. Väl där träffade jag först Carol Rifka Brunt, som tog andan ur mig med sin debutroman Låt vargarna komma. Hon verkade vara ungefär den trevligaste person man kan träffa - hon frågade mig om jag själv skrev och peppade mig att fortsätta, innan hon skrev den här hälsningen.

Och - sist men inte minst - samma dag fick jag träffa min svenska skräckkung John Ajvide Lindqvist. Han var också otroligt trevlig och frågade mig vad jag tyckte om hans nya bok. Jag svarade och tillade att jag tycker det är så kul att ha en författare som honom i Sverige. Och så beundrade han mitt ex libris och frågade om jag var en sån där riktig boknörd. Jag stod där iförd en t-shirt med tryck av Watership Down och ett halsband med Sylvia Plath-citat och kunde mest bara nicka.

Fler signaturer än så har jag inte - det är å andra sidan inte fy skam alls. Fjorton stycken räknar jag till. Mest glad är jag nog för de riktiga tungviktarna - Lionel Shriver, Donna Tartt och John Ajvide Lindqvist, men alla kommer med sin egen historia och minnen.

Har ni några signerade böcker i hyllan? Vilken författare skulle ni helst vilja träffa?