I veckan skrev jag ett inlägg där jag tipsade om hbtq-böcker (väldigt lägligt också, med tanke på USA:s legalisering av samkönade äktenskap bara dagen efter). Men medan jag skrev den insåg jag att jag aldrig läst en bok som handlar om transsexualitet. Den här boken är den enda som jag ens är medveten om, och därför tänkte jag på en gång bättra mig och läsa den.
Sebastian lever ett destruktivt och desperat liv, allting kretsar kring en tomhet som han förgäves försöker fylla - med droger, med alkohol, med andra män. Det han letar efter har ett namn; Ellie. Hon är en del av honom och samtidigt någon han strävar efter att bli. Hon är någon bättre, någon kraftfullare. Dessutom möter Sebastian Andreas, och förälskelsen väller upp inom honom.
Jag tycker att det är svårt att berätta vad den här boken handlar om och vad den är. Jag har haft ögonen på den väldigt länge, men tvekat eftersom jag anat att den är den där typen av bok som inte riktigt tilltalar mig - med poetiskt, flytande språk, och massor av symbolik som man måste förstå för att få ordentlig tillgång till den.
På sätt och vis hade jag rätt när jag tänkte så. Språket har en enormt framträdande roll, med tungt målande formuleringar som "dagdrömsnationen i hans bröstkorg, klubblabyrinterna klädda med sammet, guld, kondens och människovatten." För mig blir det stundvis alldeles för tjockt med sådana språkliga krumbukter och det gör att jag känner mig alienerad från berättelsen. Ofta använder sig Du är rötterna också av väldigt laddade ord som bidrar till att språket får en enorm tyngd - mycket svett, blod, aska, svalg. Det blir liksom lite för bra, istället för att dra mig med blir jag mätt och ser ibland inte vad som händer i historien eftersom jag är så upptagen med att försöka dechiffrera den.
För under allting finns det ändå en berättelse. Det är inte bara en utvecklingsroman om Sebastians resa mot att bli någon helt annan, det är också en kärlekshistoria mellan Sebastian och Andreas. Men trots de snyggt skrivna detaljerna kring dem känner jag mig ändå väldigt långt bort, oförmögen att ta till mig deras relation. Det är som om boken i sig själv sätter upp ett hinder mellan sig och mig som läsare, och jag förstår inte alltid varför det blir så. En del formuleringar är väldigt träffande och får mig rentav att le åt deras finurlighet. Ändå kan jag inte ta till mig varken språk, berättelse eller karaktärer.
Också symboliken hänger stundvis tung över boken, den vilar på en känsla av martyrskap, kopplad till helgonet Sankt Sebastian. Jag är inte så bekant med Sankt Sebastian, men tydligen har det gamla helgonet blivit något av en gayikon, vilket förklarar den framträdande rollen som han har i den här boken.
Det finns framförallt en grej som jag verkligen tycker är snyggt gestaltad - hur torftig och karg dialogen är jämfört med den prunkande poetiska prosan. Det blir en väldigt snygg kontrast när karaktärerna själva har så svårt att formulera sig och för att kommunicera, medan det inom dem finns en hel värld av poesi. En annan brännande punkt är hur ouppnåelig Sebastians önskan om att vara Ellie känns - hans desperation och hans begär går verkligen att ta på.
När jag till sist slår igen den här boken är det med en känsla av njä, det här var inte min kopp med te. Det är dock onekligen en unik bok både till tema och utförande, och för det ska den ändå ha en eloge. Men det finns något i den som hindrar mig från att helt kunna ta mig in i den. Kanske är det den djupa desperationen, olyckan, känslan av mörker, äckel och vilsenhet som bidrar till att jag inte faller för den. I kombination med tung symbolik och ett prosalyriskt språk som hela tiden landar i hård, rå verklighet blir Du är rötterna en svåråtkomlig roman, åtminstone för mig.
"Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats", 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar